Meriter

Bennet, Stephen, f. 25 juli 1691 i Rearsby, i Leicester, England, d 14 juli 1757 i Mo socken, Hälsingland (Mo kyrkobok). Föräldrar: arrendatorn Thomas Bennet och Maria Hoart. Utbildade sig till yllemanufakturist under ledning av en svåger, och företog därpå studieresor inom England. Anlade en fabrik i Leicester; överflyttade 1720 till Frankrike; anställdes 1723 i S:t Germain av Jonas Alström för det tillämnade manufakturverket i Alingsås och anlände till Sverige i okt. s. å. samt tillträdde omedelbart sin nya befattning; namnes 1730 vice direktör över Alingsåsverken och var jämväl ledamot av manufakturrätten; ledamot av kyrkorådet 27 jan. 1731; direktör för Flors linnefabrik i Mo socken, Hälsingland 1736 (avflyttade i apr.); reste s. å. på uppdrag av Alström i Tyskland för att studera schäferihanteringen; deltog åtminstone i städerna Söderhamn och Sundsvall i av kommerskollegiet 23 febr. 1742 anbefallda undersökningar rörande möjligheterna för industriens utveckling i Norrland.

Gift 1) 1714 med Johanna Parlby, f. 1695, d 1720, dotter till Robert Parlby i Rearsby; 2) 1721 med Katarina Reijli, f. i Dublin, d 1759 i Mo, dotter till handelsmannen Edmond Reijli.

Biografi

Enligt en år 1781 upptecknad familjetradition skulle B:s första giftermål ha skett mot föräldrarnas vilja och blivit mindre lyckligt, »i det en oförsiktig hushållning och någon slags ledsnad drev honom att oförmärkt skilja sig från hustru och barn, hus och hem och flytta till Frankrike, vilken flyttning 14 dagar efter, då den blev hans hustru bekant, som oändligt älskade honom och gick i väntande dagar, förorsakade hennes död uti barnsängen». Efter ett par års vistelse på kontinenten, som otvivelaktigt blev av betydelse för hans fortsatta tekniska utbildning, medföljde B. jämte en annan engelsman, John Biggs, bådas hustrur och ett par lärgossar i okt. 1723 det med Jonas Alströms utsmugglade maskiner och råvaror lastade skeppet Jouffrow Elisabeth på dess spännande färd från Amsterdam till Göteborg och ankom 1 nov. till sin nya verksamhetsort. Hans första arbete i Alingsås blev ett strumpväveri med fem stolar, vilket uppfördes redan under vintern 1723 —24; vidare anlades färgeri, början gjordes till ett kattuntryckeri, och spinningen kom tack vare B:s ansträngningar i gång. Under B: s särskilda tillsyn voro byggnadsarbetena vid fabriken ställda. Enligt egen uppgift arbetade han som en slav och tänkte aldrig på sig själv, då det gällde verkets bästa. Emellertid skänkte honom hans vistelse i Alingsås åtminstone till en början icke odelad tillfredsställelse. En bland Jonas Alströms största svagheter som industriledare var ju hans ohåg för den dagliga arbetsledningen vid verket, och följderna därav visade sig genast. B. skulle utan tvivel redan från början närmast ha ledningen, men hans befogenheter voro icke klart angivna och följden blev naturligtvis slitningar med personalen, särskilt de andra utlänningarna. En annan serie synnerligen irriterande tvister fortgick mellan magistraten i Alingsås och manufakturisterna, vilkas privilegierade ställning väckte stadens avund, och i dessa stridigheter tog B. en mycket personlig del. Slutligen hindrades han i sitt arbete genom Alströms ständiga frånvaro. Han klagar, stundom med den största bitterhet, över att hans förman ej ens ville ge sig ro att överlägga om företagets angelägenheter. Bland den övriga personalen jäste det till följd av de obestämda förhållandena, och ej heller B. fick sina avlöningsvillkor definitivt reglerade. Som B: s bevarade brev till Alström upphöra med året 1724, kunna vi sedan ej lika ingående följa hans verksamhet och uppfattning. Att hans insats i Alingsås emellertid vann allt erkännande av Alström, framgår av brev från denne till Joakim Preis. Hemkommen från en längre utrikes resa hösten 1724, vitsordar sålunda Alström, att de åt sig själva lämnade främmande hantverkarna skött sig väl. Anläggningarna voro, om än i mycket ofullbordade, i bättre stånd än han väntat. Allt tyder på, att även B: s personliga förhållanden utvecklade sig tillfredsställande: han var gårdsägare i staden, köpte gravplats där, lät uppsätta egen bänk i kyrkan och togs i anspråk för offentliga förtroendeuppdrag. Sedan hän avflyttat från Alingsås, hördes han, då det vid 1738—39 årsj riksdag gällde att avvisa de bekanta anloppen mot manufakturverket, på Alströms uppmaning i sekreta handels- och manufakturdeputationen och lämnade därvid upplysningar, som i sin mån vittna om hans betydande andel i företagets tekniska ledning. B: s sista insats för de Alströmska verken var en resa till Tyskland, som han efter sin avflyttning från Alingsås företog för att studera ullproduktionen och ullhandeln; i den berättelse, han efter hemkomsten avgav, inflöto även en del iakttagelser rörande svenska agrariska förhållanden med särskilt avseende på ullproduktionen.

Den svenska linneindustrien, inom vilken B. skulle göra sin viktigaste insats, sedan han 1736 övertagit skötseln av Flors linnefabrik, var vid frihetstidens början såsom hemslöjd rotfäst i delar av Halland och Västergötland, Hälsingland, Ångermanland och Finland samt räknade som sin främsta och mest bekanta produkt det av Boråsborgarna över hela riket spridda Västgötalinnet. En så pass betydande linneproduktion erbjöd det typiska utgångsläget för en vävnadsindustri av den tidiga organisationsform, som lämnade råvaruframställningen till och med spinningen åt hemslöjden och endast bedrev vävnaden fabriksmässigt. Med frihetstidens allmänna svärmeri för näringsgrenarnas industrialisering uppkom tanken på att draga konsekvenserna av detta läge tidigt nog och ledde framför allt till anläggningen av Flors linnefabrik. Initiativet togs år 1729 av kommissarien Samuel Krispin Ulff, vilken ämnade förlägga fabriken invid Söderhamn, men planen förverkligades av ett intressentskap, till en del bestående av för tidens industripolitik svärmande ämbetsmän, och byggnadsstället blev efter Ulffs utträde förändrat till Mo socken någon mil från staden. Som vanligt visade sig det »patriotiska» företaget förenat med oförutsedda både ekonomiska och tekniska svårigheter, men åtminstone de senare övervunnos väsentligen tack vare B. Råvarans behandling var i Hälsingland liksom i hela Sverige sedan gammalt otillfredsställande, i det bl. a. linet ej tillräckligt omsorgsfullt sorterades, varför finare garnsorter alldeles icke kunde framställas och över huvud endast tre grovleksnummer erhöllos. B. inrättade genast en spinnskola vid fabriken, där ej mindre än sju grovleksnummer kunde framställas, och såväl genom den där lämnade undervisningen som genom hans upplysningsarbete i orten spreds det förbättrade spinningssättet bland allmogen. Redan 1738, då fabriken besiktigades för kommerskollegiets räkning, var även en ganska mångsidig vävnadsindustri i full gång. En av B. till förrättningsmannen lämnad promemoria om linneindustrien befanns av denne värd att tryckas, sedan den till språket blivit översedd, och utkom även innan årets slut i utvidgad och systematiserad form genom kommerskollegiets försorg och med förord av den bekante ekonomiske skriftställaren Erik Salander. Skuggsidan var som alltid trots frikostigt statsunderstöd i form av manufakturlån med sedvanliga avskrivningar ekonomien; redan 1738 underströks det i relationen till kommerskollegiet, att större förlag behövdes, och år 1741 måste intressentskapet besluta en kännbar tvångsutdebitering av lottägarna. Huruvida eller i vad mån svårigheterna övervunnes, är ej känt, men säkert är, att driften med dess tekniska förtjänster och dess fördelaktiga inflytande på ortens linberedning upprätthölls och långt fram på 1800-talet spelade en viktig roll för Hälsinglands linodling. Även B:s personliga anseende som en föregångsman i arbetet för det svenska näringslivets nydaning synes ha förblivit oförminskat. Så inhämtades 1739 hans råd vid anläggandet av en yllefabrik i Sundsvall, 1742 tog landshövdingen hans erfarenhet i anspråk, då kommerskollegiet krävde ingående upplysningar om det industriella tillståndet i landet, och 1745 skänkte Salander genom ett nytt företal sitt stöd åt en anonym liten skrift av B., »Sten Biörnsons jordmärg», vilken utgjorde ett led i tidens agitation för rationella jordbruksmetoder efter engelskt föredöme och särskilt för den i England med sådan framgång bedrivna märglingen, en jordförbättringsmetod, som enligt B. skulle utgöra ett viktigt hjälpmedel även vid den då ivrigt eftersträvade nyodlingsverksamheten. Både B. och framför allt Salander voro emellertid angelägna att betona, att det jordbruksintresse, varom skriften bär vittne, ingalunda var ett medgivande åt de extrema jordbruksvännerna i den några år förut utbrutna striden om näringarnas företräden; det är, heter det i förordet, först manufakturernas blomstring, som kan förskaffa ett land det för jordbrukets uppsving behövliga kapitalet. — I den ort, där B. verkat, mindes man ej blott hans insats utan ock hans »berömliga, dygdiga vandel». Under sina sista år var hän plågad av andtäppa, en sjukdom, som till slut visade sig »bestå av vattusot».

Författare

b. boéthius.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Directeuren Stephen Bennets berättelse om lins planterande, beredande, spinning, wäfnad och öfriga tilberedning, til allmän nytta, genom trycket utgifwen år 1738. Sthm 1738. 4: o 2 bl, 38 bl. (Med 'Företal' av Erich Salander.) — Sten Biörnsons jordmärg eller trogna bonda-läro, huru åker och äng bättre böra skötas, ödemarker och wretar .uptagas, hägn och stägn hielpas, afwel och boskap ökas; grundad på sanfärdige egne rön och försök och nu wårt kära Swerige men i synnerhet almogen til nytta framgifwen. Sthm 1745. XXIV, 84 s. (S. IX—XXI innehålla 'Företal' av Eric Salander.) [Ny uppl.] Västerås 1748. XXIV, 84 s. Ånyo upplagd och förbättrad. Västerås 1774. XXI, (3), 79 s.

Handskrift: Steph. Bennets berättelse öfwer de angelägenheter, som han af consuln Alström hafft in commissis under dess resa til Tvskland. Dat. 18 nov. 1736 (UB; sign. X 385).

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av linjedirektör Tomas Bennet samt av fil. doktor Nils Ahnlund; brev från B. till Jonas Alström, UB (sign. G. 6:1); handl. ang. Flors linnemanufakturi, KB (Rålambska saml. Fol. N:o 117); brev från Jonas Alström till Joakim Preis, Hollandica, samt assessor H. Kalmeters relation ang. Flors linnefabriks tillstånd 1738 och advokat-fiskalen G. Hegardts berättelse ang. Flors m. fl. fabrikers tillstånd 19 febr. 1751, båda i serien »utredningar» i kommerskollegiets arkiv, allt i RA.). — B:s ovan anf. handskr. och tryckta arbeten; cirkulär och annat tryck rörande Flors linnefabrik (teknologi, avd. vävnadsslöjd, KB); G. A. Bohlin, Bidrag till Alingsås stads historia (1920); A. Jensen, Söderhamns stads historia, 1 (1919); S. Cr. Ulff, En liten doch utförlig grundritning och handledning til de metall- och linnemanufacturier, som nu inrättas i Hälsinge-land (1729).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stephen Bennet, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18496, Svenskt biografiskt lexikon (art av b. boéthius.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18496
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stephen Bennet, urn:sbl:18496, Svenskt biografiskt lexikon (art av b. boéthius.), hämtad 2024-11-08.