Meriter

2. Ericus Aurivillius, den föregåendes broder, f. 31 juli 1643 i Knutby socken i Roslagen, d 5 febr. 1702. Insattes i Gävle skola 1653; inskrevs som student vid Uppsala universitet 31 jan. 1656, där han stod under handledning av sin broder Petrus och sedan fortsatte sina studier huvudsakligen under M. Brunnerus och J. Schefferus; disp. 1664 ([text] positionum philosophicarum, pres. M. Brunnerus), 4 juni 1670 och 25 nov. 1674; företog en studieresa till Västergötland, Dalarna, Göteborg och Småland. Informator för Joh. Utter, son till ståthållaren på Ösel Magnus Utter, och Lars Fleming, son till sedermera K. rådet friherre Magnus Fleming; e. o. jur. professor 6 maj 1678; professor i romersk rätt 4 okt. 1684;. universitetets rektor vt. 1691 och vt. 1700.

Gift 11 jan. 1681 med Anna Loccenia, dotter till rikshistoriografen Johannes Loccenius.

Biografi

Efter att hava förvärvat och genom akademiska prov ådagalagt vetenskaplig allmänbildning, vände A. sin håg till lagkunskapen, emedan hans svaga målföre och klena bröst hindrade honom att bliva präst. Av juridiska fakulteten erhöll han ett större stipendium, vilket han åtnjöt i tio år. Senare uppehöll han sig genom privat information och fästes slutligen först som e. o. professor och senare som professor i romersk rätt efter J. Gartman vid universitetets lärarkår. Han beskrives såsom »liten till växten, mager och rödlätt till utseendet; född med skrynklor i ansiktet; f. ö. arbetsam, av ett öppet, glatt och fredligt lynne; begåvad med ett gott minne och stor lätthet att tala och skriva». Sin familj lämnade han efter sig i knappa omständigheter, vare sig han ej var någon hushållare eller de juridiska professurerna den tiden ej voro indräktiga. Som lärare synes han ha lidit av det felet att vilja anlägga sina föreläsningar i alltför stor skala; åtminstone berättar hans minnestecknare L. Norrmannus, att då han begynte föreläsa över romerska rätten, han anlagt sitt arbete efter en så omfattande plan, att anteckningarna blott till proemium och tre titlar i första boken av Institutionerna bildade en kvartvolym av nära en handsbredds tjocklek, och att man därav kunde sluta, att om han fortsatt på samma sätt, skulle det hela ha bildat trettio volymer, innan han hunnit slutet.

A:s' vetenskapliga författarskap är för sin tid betydande ehuru föga omfångsrikt. Det rörde sig dels inom juridiken, dels inom den svenska språkvetenskapen. De avhandlingar, han försvarade i juridiken, i svensk rätt 1670 och i romersk 1674, sägas av kännare stå högt. Såsom professor producerade han föga; ohälsa och ständigt brydsamma affärer torde härtill hava bidragit. Emellertid vittnar den enda av honom själv författade juridiska avhandling, han som professor tryckte, en jämförelse mellan romersk och svensk rätt, om lärdom och förtrogenhet lika mycket med den svenska rätten som med den romerska. Den andra under honom (år 1700) ventilerade juridiska avhandlingen, »De emtione et venditione», är författad av respondenten G. Brinck; »den kan ock betecknas som ovanligt god». Utom dessa tryckta arbeten känner Schefferus ett par juridiska verk av A. i manuskript.

Märkligast är A. som svensk språkforskare. Hans förnämsta arbete på detta område är en i handskrift efterlämnad svensk grammatik, daterad 1684. Det var den första utförliga och systematiska behandling, som kom svenska språket till del, ty G. Wallenius' »Project af swensk grammatica», Åbo 1682, är ingen egentlig grammatik, och Joh. Bureus' förlorade »Specimen primariæ linguæ Scanzianæ» (som A. känt till och begagnat) behandlade förnämligast det gamla lagspräket. Det var också länge den fullständigaste och kanske även redigaste, ty 1700-talets svenska grammatikor kunna ej mäta sig med A:s' arbete, och först med P. Mobergs »Försök» 1815 få vi en svensk språklära, som överträffar förstlingsarbetet på området. Icke dess mindre blev handskriften liggande under författarens återstående livstid och därefter ända till vår tid, då den efter något mer än 200 års vila gavs ut av G. Stjernström (1884). A:s' grammatika eller »konst att rätt tala och skriva svenska» var avsedd att innehålla fyra delar: ortografi, prosodi, etymologi och syntax. Någon syntax finnes emellertid icke i handskriften, och av etymologin fattas förmodligen ett mindre parti i slutet, som skulle ha innehållit avslutningen av verbens konjugationer och möjligen även en redogörelse för adverb och partiklar. Kapitlen om ortografi och prosodi äro tämligen kortfattade, och författaren hänvisar till sina här nedan omnämnda utförligare framställningar. Etymologin eller formläran är däremot mycket utförlig och innehållsrik. Den sönderfaller i kapitlen: 1. De articulo; 2. De nomine, som behandlar substantiv och adjektiv; 3. De pronomine; 4. De verbo, som nämnt antagligen ofullständigt. Särskilt rikhaltigt är kapitlet om substantiven, som först ger en avledningslära och en kort lära om sammansättningar, därefter genusregler efter olika kännemärken (1. Ex significatione; 2. Ex terminatione; 3. Ex auctoritate seu usu) och slutligen utförligt redogör för deklinationer och. kasusformer, överallt med en stor rikedom på exempel. Här urskiljer A. alla de olika deklinationstyper, som ännu pläga uppställas] i den svenska skolgrammatiken, nämligen 1) fem. på -a, plur. -or; 2) mask. och fem. med plur. på -ar; 3) mask. och fem. med plur. på -er; 4) neutra med plur. = sing.; 5) neutra på vokal med plur. på -n, vartill kommer alternativt en särskild deklination: mask. och fem. på vokal med plur. på blott -r: skoo, skoor; koo, koor; mask. hanska, plur. hanskar. A. har fullt klart för sig att den nyare svenskan i verkligheten blott har två olika kasusformer, fastän han i sina paradigm i anslutning dels till fornspråket, dels till latinet uppför sex olika kasus (de latinska). De böjningsformer, han meddelar, hänföra sig i första rummet till den samtida svenskan — »qualis hodie maxime in usu est» — särdeles den allmänna och mera ansedda »dialekten», som användes i de flesta tryckta böcker och särskilt i bibeln och i offentliga föredrag. Vid sidan därav ger han upplysningar om den äldre svenskan, hämtade ur det gamla lagspråket — det är tydligen studiet av lagarna, som till en del väckt hans språkliga intresse — eller ur Bureus' ovannämnda arbete, och likaså notiser om det moderna vardagliga samtalsspråket (t. ex. att skoorna i talspråket heter skoona eller skoone), vilket i detta fall närmast blir det bildade talspråket i hans egen omgivning, dvs. det dåtida Uppsalaspråket. Dessa senare uppgifter äro för oss särskilt värdefulla, liksom alla de fåtaliga notiserna om äldre tiders samtalsspråk. Att hans talspråksuppgifter i någon väsentligare grad skulle vara präglade av Roslagsdialekt, såsom man förmodat med anledning av hans födelseort, är säkert ett misstag: fadern blev ju redan 1643 skolrektor i Uppsala. En annan sak är, att han visar sig ha god kännedom om även folkspråket i Uppland, kanske särskilt i Roslagen. — Också för adjektiven meddelar A. en kort avledningslära och skiljer vid adjektiv-paradigmen mellan flexio antiquior och recentior. — A:s' behandling av verben är ej så lycklig som av nominalböjningen. Här framträder ofördelaktigt en viss böjelse för utvärtes konstlad systematik, som kanske delvis har sin förklaring i hans strävan att ge enkla och praktiska minnesregler för nybörjaren i språket. Särdeles misslyckad är ju hans indelning av verben i sju konjugationer efter slutvokalen i infinitiven, dvs. verb på -a, t. ex. älska, på, -e, t. ex. lee, på -o, t. ex. boo, på i, y, å, ö, varvid ju de ojämförligt flesta verb komma att höra till »första» konjugationen. Vid den närmare redogörelsen för denna visar han sig likväl ha uppmärksammat de olika varianterna av verben på -a, vilka utgöra våra nu allmänt uppställda konjugationstyper, nämligen den med impf. på -ade och pres. på -ar, den med impf. på -de eller -te och pres. på -er samt de starka verben (vilka han nödgas sammanföra under an omala). Emellertid är ju hans verblära icke fullbordad i den föreliggande handskriften, och det är möjligt, att vårt omdöme om den därigenom blir orättvis. En intressant detalj är, att han skiljer mellan preteritum definitum och preteritum indefinitum (eller imperfektum) och iakttager, att det senare i svenskan kan uttryckas genom omskrivning med »hålla på», t. ex. »han talade» eller »hölt uppå att tala», eller med »än», t. ex. »och vid han än talade, si tå kom Judas», d. v. s. A. visar sig här ha uppmärksammat den viktiga skillnaden mellan perfektiv och durativ aktionsart, som först i den allra nyaste svenska språkvetenskapen helt kommit till sin rätt.

Själv utgav A. under sin livstid (1693) en akademisk avhandling, med titeln »Cogitationes de lingvæ Svionicnæ, qvalis hodie maxime in usu est, recta scriptura & pronunciatione». Den kan karaktäriseras som en svensk uttalslära för utlänningar, som vilja lära sig svenska, och på samma gång rättskrivningslära för utlänningar och för infödda svenskar. Den innehåller en mängd ovärderliga iakttagelser om riksspråkets, närmast Uppsalaspråkets fonetik, i en klar och redig framställning och med rikhaltiga exempelsamlingar. A:s ortografiska ståndpunkt är i princip fonetisk, dvs. han anser, att varje ljud skall motsvaras av sitt särskilda tecken, men han böjer sig för bruket, då detta kan formuleras i en praktisk och lättlärd regel eller då det hävdvunna skrivsättet kan försvaras såsom uttryckande betydelseskiftningar (den s. k. ordskillnadsgrundsatsen). Han opponerar ivrigt mot dubbelteckningen av vokaler och mot teckningen f (fw) för v-ljud (åtminstone inuti ord mellan vokaler (och då v-ljudet är kort). Att han icke synes ha någon tanke på att avlägsna en del av de nu s. k. stumma tecknen, t. ex. h i hw- och d, g i t. ex. diup, giorde, beror på det enkla förhållandet, att dessa ljud ännu i hans språkmiljö voro bevarade med sitt särskilda uttal. Han säger, att »hwart», om man hör noga efter, uttalas »huart». Däremot, fördömes b i lembna, nämbd, h.imbla och dylikt, vilket icke kom fram i uttalet. Q i qwäda anser han som en överflödig bokstav i svenska språket, då uttalet är kwäda. Även en svensk prosodi skall A. (enligt Annerstedt) ha utarbetat och ämnat utgiva som akademisk avhandling 1694, men den blev aldrig offentliggjord, sedan konsistoriet förklarat, att den först borde censureras i kanslikollegiet, i likhet med vad som anbefallts rörande ett arbete i samma ämne, som P. Lagerlöf författat. God iakttagelse och sund vetenskaplig anda är det utmärkande för A:s' språkliga författarskap. Han överträffar häri många av sina efterföljare på området, ända till senaste tid.

Författare

B. Hesselman.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Festivus applausus, cum in Regia & inclyta vniver-sitate Vpsaliensi... consveta scJennitate ritibusque gradus magisterij ho-nores, dn. Petro et Olao Avrivilliis, Gestriciis, conferrentur, anno christiano 1664 die 13. decembris... [Upps. 1664.] Fol. 2 bl. — Disp. jurid. de jactu et naufragio. Upps. 1670. 4:o 2 bl., 42, (2) s. (Pra;s. O. Åkerman.) — Disp. jurid. de actionibus bonae fidei et stricti juris. Upps. 1674. 4:o. 4 bl., 104 s. (Prass. J. Gartman.) — Nuptiis viri amplissimi. . . dn. Olai Åkermans... juris svecani prof essoris ordinarii... et virginis lec-tissimas Catharinas Lithmans .. ., quas solenni ritu & decenti pompa Up-saliae celebrantur ipso nuptiali die, qui fuit 26 maij 1675, ita ut potue-runt festinantes accinebant & applaudebant. [Upps. 1675.] Fol. 2 bl. — Epitaphium ad tumulum illustrissimas generosissimaeque dominse, dn. Brigittaa Rosladiin, L. baron, de Korpo ..., cui solenni ritu splendidaque cum pompa inferebatur die 19. martii 1676 communis luctus. . ., animo massto ac de-vota mente erectum. U. o. [1676]. Fol. 2 bl. s— Oratio funebris, in... obitum... S :as R :ae M :tis regnique Sveciag senatoris, & campi mare-scalli... dn. Simonis Grundel Helmfeldts ..., qui variorum hostium et multorum ante prceliorum felix victor, anno 1676, d. 14. julii, in acer-rimo apud Landscronam in Scania proelio, honestissima viro forti eoque sibi gloriosissima morte,' in Domino obiit; bustoque suo, in choro templi Holmensis urbani, anno 1678, die ascensionis Christi, qui fuit 9. maij, illatus est; die sequente habita Upsali», in audit. Gustav, maj. Sthm [1678]. Fol. 22 bl. — Juridicae exercitationes, institutionum Justiniani, et in his, tituli I—VIII lib. primi, cum jure Suecanb collationem continentes. I—II.* Sthm & Upps. 1682, 87. 4:o 3 bl. 60 s,; 3 bl., s. 61—128, (1) s. (Diss. Upps.) — En rättsinnigh dommares kännemärken, korteligen vprepade, och hurusåsom dhem medh sit't ährebare lefwerne märkeligen haar vtwijst den högehreborne ... herrn, herr Petrus Salanus .. ., då hans sal. lekamen med Christ-öflige ceremonier.. . vthi sin hwijlokammar infördes, i Stockholms stadz store kyrkian den 25 januarii anno 1685. Sthm [1685]. 4:o 4 bl. — Ad tumulum I Illustrissimi excellentissimique comitis, dn. Erici Lindskiöldii. . ., cum exuviffi ejus magna cum pompa 'et solenni ritu terras mandarentur, Hol-miae die 19 m. octobris, ann. 'Christ. 1690. Upps. [1690]. Fol. 2 bl. — Exercitatio academica, confmems cogitationes de lingvae Svionicse, qualis hodie maxime in u,su est, recta 'scriptura & pronunciatione. Upps. 1693. 4 bl., 128 s. — Erici Aurivillii Grammaticae Svecanse specimen. Utg. af Gustaf Stjernström. Upps. 1884. (4), 153 s. (UUÅ 1884.) — Akad. program: se E. Meyer, Program u,tg. vid Ups. universitet 1599—1700 (1905). — Därjämte latinska stenstilar över Johannes Schefferus (1666), Joakim Transehe von Roseneck (1675), Johannes Gartman {1684), Gothard Strik (1693), Petrus Lagerlöf (1699) och Olof Svebilius (1700), samt latinska och grekiska lyckönskningsverser i dissertationer, av vilka de senare omnämnas i Fants nedan angivna arbete.

Handskrifter (enligt Schefferus): Specimen commentationis in titulum legum provincialium de successione ab intestato. — Specimen conciliationis leg*um quarundam sEvavTtotfav6Jv juris patrii, — Om det i Linköpings stifts- bibliotek förvarade manuskriptet till Grammaticse Svecanae specimen, se Stjernströms ovan anf. uppl.

Källor och litteratur

Källor: Biogr. lexikon, 1 (1874); C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 2:1—2 (1908—09); E. M. Fant, Historiola litteraturae Grascae irr Svecia, 2 (1781—84); L. Norrmannus,. Memoria vitas et mortis.. . Erici Aurivillii (1702); J. Schefferus, Svecia literata (1680).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ericus Aurivillius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18937, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Hesselman.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18937
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ericus Aurivillius, urn:sbl:18937, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Hesselman.), hämtad 2024-04-18.