Sten Sture. Högaltarskåpet (detalj) i Västerås domkyrka. Foto Magnus Aronsson.

Sten Svantesson Sture

Född:omkring 1492
Död:1520-02-03

Hövitsman, Riddare, Riksföreståndare


Band 34, sida 96.

Meriter

3 Sture (före mars 1512 Svantesson), Sten (den yngre), son till S 2 i dennes första g, f 1492 eller 1493 (Anteckn:ar … , s 7; jfr Carlsson 1951), d 3 febr 1520 (Westin 1946) på Björkfjärden i Mälaren. Slagen till riddare av kung Hans (bd 18) trol 26 nov 97, riksråd 10, ståth i Västergötland o hövitsman på Örebro slott 11, riksförest från 23 juli 12.

G 16 nov 1511 i Sthlm (STb) m Kristina Nilsdtr (Gyllenstierna; bd 17), f 1494 (Rosenhane), d 5 jan 1559 (Leijonhufvud, GIR) på Hörningsholm, Mörkö, Söd, dtr till riksrådet Nils Eriksson (Gyllenstierna) o Sigrid Eskilsdtr (Banér) samt 1527 omg m riksrådet Johan Turesson (Tre Rosor).

Biografi

S:s far satsade hårt på att S skulle efterträda honom. Tidigt lät han honom pröva på både militära och diplomatiska uppgifter. S skickades sålunda med på en svensk-lybsk sjöexpedition mot Danmark 1510 och utsågs hösten samma år till medlem i den delegation som under Hemming Gadhs (bd 16) ledning förhandlade med hanseaterna om ett förbund. Vid årsskiftet 1510–11 deltog S tillsammans med fadern i försvaret av Västergötland mot danska angrepp. Året därpå utsåg Svante honom till ståthållare i Västergötland efter Åke Hansson (Tott). S blev därmed innehavare av ett omfattande länsområde med Örebro som bas.

Tvekampen mellan Svante Nilsson och riksrådet hade slutat med ett avtal om riksmöte i Arboga i jan 1512. Där samlades också rådet och valde efter dennes död raskt Erik Trolle till riksföreståndare. S begärde lejd för att komma till mötet, en utmanande handling som visar att han var inställd på strid. Rådet gav honom lejd i ett brev på några rader formulerade med godmodig ironi, en antydan om att man inte tog honom riktigt på allvar. Resultatet av mötet ger dock vid handen att S gått ut hårt och tvingat rådet att annullera valet av Erik Trolle. Nytt val utsattes att äga rum sedan de i Khvn 1509 överenskomna förhandlingarna med kung Hans slutförts.

Rådets eftergift ifråga om riksföreståndarevalet berodde på att slottsloven på alla slott i riket utom ett var ställd på S, ett verk av Svante Nilsson. S behärskade därmed rikets centrala förvaltningsapparat. Den positionen berövade rådet honom nu genom att ändra slottsloven så att den skulle stå till fyra av rådet med ärkebiskop Jakob Ulvsson (bd 20) som den främste, en förändring S måste gå med på. Uppenbarligen har rådet tänkt sig att därmed avskära S från förbindelsen med hans främsta politiska stödgrupp, slottshövitsmännen, men rådet misstog sig.

S gjorde slottslovenöverenskommelsen verkningslös genom att inhämta försäkringar om absolut trohet inte bara från slottshövitsmännen utan också från alla lägre befattningshavare inom fatabursorganisationen, t ex häradshövdingar och fogdar. Genom dem kom S i kontakt med folkmenigheterna, en för honom allt viktigare maktfaktor, som han själv systematiskt bearbetade genom att möta upp och propagera vid de stora marknaderna. Rådets ledande män var fullt på det klara med S:s politiska verksamhet och sökte motverka den, bl a genom att förbjuda bönderna att leverera skatt till slotten. Biskoparna agiterade mot S vid de stora kyrkliga högtiderna.

I april 1512 slöt en svensk delegation ledd av biskop Matthias (bd 23) ett avtal med kung Hans om att fullfölja Köpenhamnsfreden av år 1509: antingen ta Hans eller sonen Kristian till kung eller betala en årlig tribut. Rådet kallade nu till möte i Sthlm vid midsommartid för val av riksföreståndare. Inför mötet slöt sig en stor majoritet av rådet samman i ett förbund med det uttalade syftet att fullfölja avtalet med kung Hans och att hävda rådets rätt ”att skicka styrelse och regemente i riket som dem tycktes bäst och nyttigast”. Därmed skapades en fast riksrådsfront mot S.

S kom till mötet med ett stort uppbåd av anhängare. Även rådet hade rustat sig. I flera veckor pågick kraftmätningen som ibland tog form av handgemäng med blanka vapen. Slutet blev att S utsågs till riksföreståndare. Han fick dock betala ett högt pris för ämbetet.

Under valstriden hade S hävdat, att valet inte var något rådet ensamt kunde avgöra utan att rikets menigheter också måste ha ett ord med i laget. När valet kungjordes i Sthlm sades det emellertid att det gjorts av rådet ensamt. Om menighetens medverkan är det inte tal. S har också erkänt rådets krav om att alla ”riksvårdande ärenden” skulle avgöras i rådet. Till dem hörde att tillsätta slottshövitsmän, och rådet utsåg nu Nils Bosson (Grip; bd 17) – en motståndare till S – till innehavare av de viktiga slotten Viborg och S:t Olofsborg. Rådets makt på detta område markerades också av att slottsloven skulle ställas till fyra medlemmar av rådet, varav S var en.

S måste också erkänna kyrkans rätt till fria val av sina ämbetsinnehavare. Det medförde att Linköpings domkapitel kunde avgöra striden om dess biskopsämbete till sin fördel. Hemming Gadh hade 1500 valts till biskop men inte sökt konfirmation av påven. Det hade gjort hans ställning omstridd men han kunde hålla sig kvar som electus genom stöd av först Svante Nilsson och sedan S. Nu bortföll detta stöd och kapitlet kunde genomföra valet av sin kandidat: Hans Brask (bd 6).

S:s eftergifter betydde dock inte att han gett upp sina politiska mål. Han handlade i övertygelse om att han genom sitt innehav av regeringsmakten i sin praktisk-politiska verksamhet skulle kunna nå de mål han inte kunnat nå förhandlingsvägen, och han var snar att handla enligt den maximen.

Under sken av att organisera försvaret i Finland mot befarade ryska angrepp for S genast efter valmötet över dit tillsammans med sina rådgivare. Syftet med resan var inte det uppgivna utan att omintetgöra rådets beslut rörande Viborg och Olofsborg. I största hemlighet tog S kontakt med änkan efter slottshövitsmannen på Viborg, Gunhild Johansdotter (Bese), och erbjöd henne en långt bättre förläning än den rådet avsatt för henne, om hon överlämnade slotten till honom. Han skulle sedan överlåta dem till hennes svärson Tönne Eriksson (Tott). Gunhild gick med på förslaget och vägrade följaktligen att överlämna slotten till Nils Bosson när denne inställde sig med rådets brev på förläningen. Han fick vänta förgäves utanför slottet och måste tomhänt återvända till Sthlm då Tönne Eriksson installerade sig på Viborg.

S:s agerande i affären Viborg är symptomatisk för det sätt han de följande åren bedriver sin politiska verksamhet. Han framträder inte själv utan handlar genom ombud. Biskop Matthias och Jakob Ulvsson hade vid valmötet tilldelats andelar i Sala silvergruva, men de hindrades av bönderna från att utnyttja dem. Biskop Matthias reagerade skarpt mot att – som han skriver – han och andra ”rikets infödda män [frälset] skulle fly till bönder” i dylika ärenden. Han är fullt medveten om att S står bakom böndernas uppträdande och att han därmed vill inskärpa att läntagarna hade särskilda trohetsförpliktelser mot honom. Matthias försäkrar att han står fast vid sin trohetsed till S men förväntar sig att denne skall hålla vad han lovat.

Ture Jönsson (Tre Rosor), som S sedan 1510 hyste stark misstro till, sattes också under press. Han fick vidkännas minskningar av sitt länsinnehav och drabbades plötsligt av bondeoroligheter i sitt län Kind. Vad det ytterst gällde var hans uppträdande vid förhandlingarna med kung Hans. I samband med ett frälsemöte i Skara examinerades han ingående om sin syn på förhållandet till kungen och försåg beredvilligt S med argument som denne kunde utnyttja i sin utrikespolitik. Därmed upphörde bondeoroligheterna.

Vid valmötet hade man beslutat att frågan om förhållandet till kung Hans skulle avhandlas vid ett herremöte i Vadstena. Självrådigt utsatte S tiden för mötet till januari 1513 då det var marknad i staden. Han förberedde mötet på sitt sätt genom att agitera i Bergslagen. Jakob Ulvsson å sin sida föreslog honom att kalla rådet till ett förberedande möte. Det avböjde S. Hans vägran föranledde ärkebiskopen till en harmsen protest: ”Då det stod väl till i Sverige, i fordomtid”, skriver han, avgjordes sådana ärenden som de aktuella vid förberedande rådsmöten. Ärkebiskopen Jakob kände tydligen oro och olust inför S:s uppträdande, men S stod fast. Han ville inte låta binda sig av rådet.

Vid herremötet beslöt man att skicka delegater till det avtalade mötet i Malmö, men vilken instruktion de fått kan inte fastställas. Det utrikespolitiska läget ändrades emellertid radikalt genom kung Hans död kort efter mötet, den 20 febr 1513.

S fick tidigt underrättelse om kungens död men kallade inte rådet till möte utan ägnade sig åt överläggningar med Hemming Gadh. Först sent efter påstötningar av Jakob Ulvsson sammankallade han rådet. Vid det enades man om en uppskovslinje. Delegaterna skulle bara förhandla med det danska rådet, inte med kung Hans efterträdare Kristian (II, bd 21). Ett erkännande av denne ställdes därmed på framtiden. Delegaterna utverkade stillestånd på två år men i recessen upptas Kristian som förhandlingspart och kallas utvald konung till Sverige. Detta var allvarligt eftersom Malmöfredens två villkor därmed reducerades till ett: erkännandet av Kristian som kung. S reagerade starkt mot avtalet och ville kalla rådet till möte. Det motsatte sig både Jakob Ulvsson och biskop Matthias. S svarade med att intensifiera sin propaganda bland allmogen. Men vid årsskiftet 1513–14 mottog han genom Hemming Gadh ett kompromissanbud från Jakob Ulvsson. Denne gick själv i god för Ture Jönsson, han rekommenderade Erik Trolle som medlare mellan S och Nils Bosson och antydde att han accepterade S:s utrikespolitiska linje. Villkoret var att de politiska frågorna skulle avgöras i rådet. S skulle avstå från att som dittills söka stöd hos allmogen.

Vid ett rådsmöte i Södertälje i aug 1514 och ett herremöte i Vadstena 1515 accepterade rådet att Tönne Eriksson övertagit Viborg och Olofsborg. Det betyder att rådet erkände S:s rätt att ensam handha förläningspolitiken. Det accepterade också hans utrikespolitiska linje som gick ut på att kräva lösning av delfrågor som villkor för en uppgörelse i stort (Sten Sture den äldres metod).

Besluten innebar en avsevärd maktökning för S. Hans ställning som rikets styresman var nu erkänd av alla. Den kunde hotas av Kristian, men vid förhandlingar i Khvn sommaren 1515 tvingades denne att gå med på ytterligare stillestånd på två år.

Mot denna bakgrund av eftergifter från rådets sida bör man se Jakob Ulvssons beslut att avträda sitt ämbete till förmån för Gustav Trolle, en kompensation till den grupp som måst betala eftergifterna. Genom resignationen aktualiserades emellertid frågan om Stäkets län. Var det ett kronans län som Jakob Ulvsson fått eller var det en kyrklig egendom? I samband med att S ställde sig positiv till resignationen kom man överens om att frågan om länet skulle prövas rättsligt då resignationen var fullbordad.

Parterna sökte genom olika åtgärder underbygga sina ståndpunkter. I Rom utverkade Gustav Trolle påvliga bullor som styrkte kyrkans äganderätt och gav honom rätt att till skydd för äganderätten kalla den ”världsliga armén” till hjälp. Han fick också rätt att hålla väpnade knektar i sin tjänst och att själv anföra dem i strid. Gustav Trolle lät också viga sig i Rom. Därigenom omintetgjorde han Kristians försök att hävda Lundakyrkans krav på primat i Norden. Han ville återvända till Norden som en sann kämpe för kyrklig rätt.

I brev till S underrättade Gustav Trolle denne om sin vigning. S förklarade då att resignationen därmed var fullbordad och frågan om länets rättsliga status aktuell. Han inledde rättsprocessen genom att belägga länet med kvarstad. Åtgärden innebar utan tvivel en hård pressning av både kanonisk rätt – resignationen trädde i kraft först vid möte mellan Jakob Ulvsson och Gustav Trolle – och svensk rätt; kvarstad kunde egentligen bara åläggas lös egendom. Åtgärden gav dock S ett klart övertag i den juridiska processen. Kyrkan berövades sin förmånsställning som innehavare, vilken inneburit att man genom edgång kunnat styrka sin äganderätt. Nu måste man förete dokumentarisk bevisning.

Det är tydligt att S velat få definitivt slut på de kyrkliga anspråken och få fastslaget, att länet var kronans som han hade rätt att utdela och kräva trohetsförsäkringar för. Gustav Trolle å sin sida betraktade de påvliga bullorna som oryggliga rättsdokument. Han karaktäriserade kvarstaden som en lagstridig handling, ett rov från kyrkan, och ställde som villkor för en trohetsförsäkran att S erkände kyrkans äganderätt.

Jakob Ulvsson sökte medla men S föredrog att i spetsen för en skara honom trogna rådsmedlemmar uppsöka ärkebiskopen i Uppsala domkyrka. Vid mötet vidhöll Gustav Trolle sin ståndpunkt medan S krävde trohetsförsäkringar. Genom att på detta sätt engagera rådet vidgade S konflikten till att gälla inte bara länet utan även ärkebiskopens förhållande till honom som rikets styresman.

Vid ett rådsmöte i Södertälje sommaren 1516 fick S rådet med sig när det gällde förhållandet till Kristian. Denne kallades inte längre utvald kung till Sverige. Frågan om förhållandet till honom sköts emellertid upp till ett riksmöte i Arboga 1517.

Samtidigt skärpte S sin politik mot ärkebiskopen. Denne beskylldes för att ha visat förakt mot råd och riksföreståndare och hans vägran att svära S trohet betraktades som ett brott mot rikets skrivna lag. Trots detta fick S inte rådet med sig i sitt fördömande av ärkebiskopen. Rådet beslöt att denne skulle stå till rätta inför rådet vid riksmötet i Arboga. Den slutsats S kunde dra av detta var att det krävdes starkare bevisning mot ärkebiskopen än den han dittills förebragt. Material till det gav honom den gamle fribytaren Sten Cristiernsson (Oxenstierna; bd 28). S misstänkte, att han hade besökt Gustav och Erik Trolle på Stäket. I en överrumplande attack intog S hans slott Nyköping och förde Sten Cristiernsson fången till Sthlm. Där avgav denne en bekännelse som gick ut på att han inlett förhandlingar med Kristian och att Gustav och Erik Trolle varit med vid de landsförrädiska överläggningarna.

Jakob Ulvsson sökte medla och Gustav Trolle erbjöd sig stå till rätta med anledning av anklagelserna. S avvisade anbudet och krävde att ärkebiskopen själv skulle förklara sig angående sitt förhållande till Sten Cristiernsson. Han inledde samtidigt en belägring av Stäket.

Anklagelserna mot ärkebiskopen vidgades. Det hette nu att Gustav och Erik Trolle eggat Sten Cristiernsson till en aktion mot S, ett led i kampen mellan S och Trolle, inledd av Erik Trolle och nu fortsatt av Gustav. Erik Trolle konfronterades med Sten Cristiernsson och dennes anklagelser gavs vitsord. Erik Trolle fängslades.

S sökte förmå Jakob Ulvsson att återinträda i sitt ämbete men denne vägrade. Det föranledde S att anklaga den gamle ärkebiskopen för att genom sin resignation till förmån för Gustav Trolle ha givit upphov till striden. Därmed skapade han en motivering för ett angrepp på Uppsalakyrkans världsliga ställning, främst Stäkets slott.

S:s åtgärder ger skarpa uttryck för hans maktaspirationer. Med större styrka än tidigare hävdar han att lydnaden till honom är ovillkorlig och gäller det andliga såväl som det världsliga området. Han framställer samtidigt sig själv som en förkämpe för det meniga bästa, medan motståndarna anklagas för att ha rikets fördärv som sitt mål.

S:s position hade svagheter, som han var väl medveten om. Kyrkan hade enigt demonstrerat mot belägringen av Stäkets slott. En rad rådsherrar hade uttalat misstro till Sten Cristiernssons bekännelse. För sin politik mot Danmark var han i behov av rådets stöd. Det gick emellertid nu helt på hans linje. De svenska delegater som sändes till möte med danska rådet i Halmstad var instruerade att bara förhandla om stillestånd. Dystra rapporterade de från mötet att nu stundade krig.

Vid ett rådsmöte i Södertälje 1517 framställde S sina nu utvidgade anklagelser mot Gustav Trolle, Jakob Ulvsson och Uppsalakyrkan. Jakob Ulvsson hade föranstaltat omval av Gustav Trolle för att denne skulle hämnas på alla som varit emot Jakob, ärkebiskop Gustav, Erik Trolle och dennes förfäder. Gustav hade förvänt rådsherrar från deras rätta lydnad och ville nu dra in kung Kristian i riket. Anklagelsen ansluter till den flock i landslagens högmålsbalk, som handlar om den som reser här mot konung, lägger försåt etc. Trots de våldsamma anklagelserna förmådde S inte rådet att uttala en dom över Gustav. Rådsbeslutet gick ut på att denne skriftligen skulle lova att stå till rätta beträffande sitt förhållande till S och avge en trohetsförsäkran.

Under våren och försommaren fortsatte S sin propaganda. Gustav Trolle verkar ha varit benägen att acceptera rådsbeslutet i Arboga. S skärpte dock sina krav och begärde att ärkebiskopen skulle uppge Stäkets slott. Det vägrade Gustav Trolle. S vidgade då attacken till att allmänt gälla Uppsalakyrkans världsliga maktställning, enkannerligen innehavet av Stäkets slott.

Situationen tillspetsades av att Kristian nu satsade på en militär erövring av Sverige. En dansk eskader härjade längs Östersjökusten och en dansk häravdelning gick till angrepp på Sthlm. Den slogs tillbaka av S. Därmed var striden slut för Gustav Trolle. Han ville kapitulera men S vägrade förhandla med honom. Nu stod han vid målet. Han sammankallade ett riksmöte till Sthlm i nov 1517.

I Sthlm ställde S åter ärkebiskop Gustav till svars. Denne försvarade sig, men nu kunde rådet inte rädda honom. Sedan hans egna svenner vittnat mot honom om hans förhållande till kung Kristian uttalade råd och riksmöte enigt sin dom över honom. Han förklarades ha gjort sig skyldig till uppenbart landsförräderi och dömdes förlustig sitt ämbete. Stäkets slott skulle nedbrytas.

S kunde triumfera. Makten var nu hans, råd och kyrka berövade självständighet, riksmötet ett lydigt redskap, slott och län i händerna på hans anhängare. Ett återstod dock: uppgörelsen med Kristian. Så stor var S:s tro på sin makt i detta triumfens ögonblick att han i sina proklamationer till riket pekade fram mot den dag, då han och alla svenskar skulle tåga mot de danske och tvinga dem till fred. Några sådana militära resurser hade emellertid S inte. Hans förläningspolitik hade gynnat läntagarna men missgynnat honom själv. Hans skatteintäkter beskars också av att han efterskänkte skatt till strategiskt viktiga landskapsmenigheter, som Dalarna. Han hade därför inga möjligheter att värva utländska knektar. Inför slutuppgörelsen med Kristian 1519 bortföll möjligheten helt sedan kungen förmått hansestäderna att förbjuda svenska värvningar.

S kunde traditionsenligt organisera ett försvar genom att låta smärre förband av tränade knektar samverka med spontant uppbådad allmoge. Det fungerade vid försvaret av Sthlm 1517 och 1518, men mot den danska flottans härjningar längs Östersjökusten klarade sig S sämre. Hövitsmännen på slotten hade nog med att försvara sig själva. Någon samlad försvarsstyrka fanns inte, vilket är en av förklaringarna till att det danska angreppet på Sverige 1519 blev så framgångsrikt.

S hade heller inte ekonomiska resurser för att vinna påvens stöd för sin politik, men han lyckades utverka ett påvebrev med maningar till biskoparna och allt prästerskapet i Sverige att verka för fred och endräkt i landet. S använde det i sina anklagelser mot Gustav Trolle men det var alltför diffust för att verkligen tjäna hans syften. S sökte också få påven att upphäva rättskraften hos de dokument vari svenskarna erkänt Kristians rätt till Sveriges krona. Det gav upphov till rykten i Rom att svenskarna sökt få påven att erkänna S som kung i Sverige. Sagesman är Kristians agent vid påvestolen men det finns inga urkundsbelägg för att de svenska framställningarna till påven haft ett sådant mål. För övrigt avstyrde Kristians ombud de svenska framstötarna.

Påven hade gett sin avlatskommissarie i Tyskland Johannes Angelus Arcimboldus i uppdrag att medla fred mellan Sverige och Danmark. Han kom till Sverige hösten 1518 och S stödde helhjärtat hans insamlingsverksamhet. Någon nytta hade han emellertid inte av honom, ty då Arcimboldus på våren 1519 lämnade Sverige och for till Danmark sökte Kristian fängsla honom och han fick hals över huvud fly tillbaka till Sverige. Kvar i Lund lämnade han hela sitt bagage med de i Sverige insamlade medlen, vilka Kristian lade beslag på.

S:s arkiv för åren 1518–19 är inte bevarat och det är därför inte möjligt att ge en samlad framställning av hans regim dessa år. Vissa händelser är kända genom annat material. Det gäller då främst hans framgångsrika försvar av Sthlm 1518, då han tydligen i grunden besegrade Kristians invasionshär i slaget vid Brännkyrka. Kristian stannade flera månader i försök att locka S till förhandling. Då denne inte lyssnade på hans locktoner erbjöd han sig själv att komma till ett möte men begärde en kvalificerad gisslan. S sände honom Hemming Gadh med fem frälsemän, bl a Gustav Eriksson (Vasa). Kristian avbröt då förhandlingarna och seglade hem medförande gisslan.

Gisslandramat fick en för Hemming Gadh tragisk följd. Han misstänkliggjordes inför S, som berövade honom hans län och lade beslag på hans egendom. Händelsen är ett av flera exempel på att Peder Jakobsson ”sunnanväder” (bd 28) övade ett stort inflytande på S. Sannolikt är det han som genom sin rådgivning gav dessa år drag av folklig diktatur.

S har av sentida historieforskare förebråtts för att han inte sökte bundsförvanter på andra sidan Östersjön. Först efter hans död sändes Peder Jakobsson till Polen för att söka bistånd. Det fanns dock i Sverige ingen tradition för en sådan politik och S kunde också finna tillförsikt i det förhållandet att han avvisat två invasionsförsök av Kristian.

Kristians angrepp hösten 1519 var omsorgsfullare planerat än de föregående. Inför angreppet på Sverige 1517 hade han fått ärkebiskop Birger i Lund att bannlysa S för behandlingen av Gustav Trolle, något S satt sig över. Nu hade Gustav Trolle lyckats få iväg en klagoskrift till påven. Senare gavs ärkebiskop Birger och biskop Lage Urne i uppdrag att undersöka saken och vidta lämpliga åtgärder. Det utmynnade i att de lyste bann över S och en skara av hans anhängare samt belade Sverige med interdikt. Det gav Kristian ett starkt moraliskt stöd för hans erövringsföretag.

Medveten om att det krävdes en massiv militär insats för att besegra S och svenskarna hade Kristian värvat vältränade knektar i Nordtyskland och skapat en imponerande invasionsarmé. Han kände sedan stridigheterna 1510 väl till Västergötland och satsade på att därifrån landvägen tränga fram till Sthlm. S mötte den danska invasionshären vid Bogesund. På Åsundens is träffades han av en kanonkula och fördes svårt sårad mot Sthlm.

I Strängnäs sammanträffade S – enligt vad Olaus Petri berättar i sin krönika – med biskop Matthias och bad denne medla mellan honom och ärkebiskop Gustav. Denne sade sig då vara villig till försoning och redo att svära S trohet. På sin fortsatta färd mot Sthlm avled emellertid S.

Genom S:s död blev Sverige ett herrelöst land. Kristina Nilsdotter sökte få någon av rådet att överta riksföreståndarskapet, men förgäves. Riksrådet var nu helt inriktat på att äntligen kunna genomföra sin fredspolitik. Ärkebiskop Gustav tackade i ett underdånigt brev Kristian för att han frälst honom från ”den hiskelige och omilde mannens”, herr S:s välde. Alla spelade de Kristian i händerna och han kunde nu genomföra sina planer att med ett underkuvat Sverige som viktig medlem skapa ett handelsimperium i Östersjön.

Ovan betonas starkt S:s personliga insatser. Den 20-årige S agerade i riksrådet med en konsekvent målmedvetenhet och ett självförtroende utan gräns. Han måste ha ägt en personlig tjuskraft som fängslade både hans anhängare och folkmenigheterna, men upphöja honom till statsman kan man knappast. S förkroppsligar i Sverige det fursteideal som i Machiavellis anda dominerade det politiska livet ute i Europa.

E G Geijer karakteriserade S som ”den ädlaste och ridderligaste av Sturarna”. Hans uppfattning kom att dominera forskningen fram över sekelskiftet 1900, i folklig föreställning med S som en romantiserad ljusgestalt. Först 1929 kom en omvärdering i och med G Carlssons uppsats S S d y: en karaktärsstudie (Carlsson 1929). Med utgångspunkt i Johannes Magnus kritiska synpunkter på S i sin rikshistoria resp ärkebiskopskrönika presenterade Carlsson en ”skissartad grundritning” av S:s politiska gärning. Han sammanfattar den i orden att ”unge herr Sten … var den mot sina fiender hårdaste och hänsynslösaste av de tre riksföreståndare, som buro Sturarnas frejdade namn”. ”Statsmannen Sten Sture kan endast vinna på omvärderingen”, skriver han. ”Ty statsmannagåvor måste den unga regent ha ägt, som i så hög grad förmådde göra sin vilja gällande i riket.”

Carlssons omvärdering slog genast igenom och har verkat som inspirationskälla för senare forskare. De har tagit ett långt vidare grepp än Carlsson och därmed kunnat ge en fördjupad bild av epoken. I sina tolkningar avviker dock forskarna starkt från varandra när det gäller viktiga händelsesammanhang. I fråga om rådgivarna råder dock en viss enighet. Hemming Gadh anses ha haft betydelse för S ända fram till dess att han fördes till Danmark. Då intog Peder Jakobsson hans plats och det är han som anses bära ansvaret för att S:s sista år som riksföreståndare fick en så diktatorisk prägel.

Skiljaktigheterna i tolkning av händelseutvecklingen har inte kunnat redovisas ovan. Framställningen här bygger på G T Westins avhandling Riksföreståndaren och makten (1957), där den vetenskapliga debatten ingående redovisas.

Författare

Gunnar T Westin



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv i Sturearkivet, RA (koncept o 15 utgående brev samt drygt 200 inkomna), varav stora delar finns publ, fr a i BSH 4–5 (1875–84) o i FMU 6–8 (1930–35). S:s kopiebok i Codices (A 5), ca 50 brev från honom i medeltidssaml:arna samt ytterl ca 30 brev spridda i olika andra arkiv (fullst uppg i DS:s huvudkartotek), RA. Enstaka handl:ar efter S även i LUB.

Tryckta arbeten

Källor o litt: Anteckn:ar om S d y:s slägt- o arfsförhållanden (HH 1, 1861, s 1–15); BSH 5 (1884); G Carlsson, Hemming Gadh: en statsman o prelat från Sturetiden (1915); dens, S den yngre: en karaktärsstudie (Sc 1929); dens, Peder Jakobsson Sunnanväder (HVLÅ 1948–49); dens, Ätten Gädda i Gäddeholm. S den yngres mödernesläkt (PHT 1951), s 37 not 2; dens, rec av G T Westin, Riksföreståndaren o makten (HT 1958); HSH 24 (1837); GIR 29 (1916), s 10; G Kellerman, Jakob Ulvsson o den sv kyrkan [,1–2] (1935–40); S Leijonhufvud, Malin Stures släktbok (PHT 1913), s 154; Olai Petri sv krönika, ed G E Klemming (1860); G Olsson, Stat o kyrka i Sverige vid medeltidens slut (1947); S U Palme, rec av Stensson, nedan a a (KÅ 1947, s 304–324); dens, Riksföreståndarvalet 1512: studier i nord politik o sv statsrätt 1470–1523 (UUÅ 1949:7); S Rosenhane, Svea-rikes konungalängd (1789), s 40; L Sjödin, Arvid Siggessons brevväxl (Gamla papper ang Mora sn, 2, 1937); dens, Kalmarunionens slutskede: Gustav Vasas befrielsekrig, 1 (1943); ST 3 (1895); STb 1504–14 (1931), s 221; R Stensson, Peder Jakobsson Sunnanväder o maktkampen i Sverige 1504–1527 (1947); G T Westin, Historieskrivaren Olaus Petri (1946), s 469; dens, rec av Wieselgren, nedan a a 1949 (HT 1951, s 338–347); dens, Riksföreståndaren o makten (1957); G Wieselgren, S d y o Gustav Trolle (1949); dens, S d y o Gustav Trolle (HT 1952).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sten Svantesson Sture, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34642, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar T Westin), hämtad 2018-12-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34642
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sten Svantesson Sture, urn:sbl:34642, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar T Westin), hämtad 2018-12-10.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se