Adolf Johan

Född:1629-10-11 – Gryts församling (E-län), Östergötlands län (på Stegeborg)
Död:1689-10-14 – Gryts församling (E-län), Östergötlands län (på Stegeborg)

Pfalzgreve, Riksmarsk, Riksmarskalk, Generalissimus


Band 01 (1918), sida 209.

Meriter

Adolf Johan, pfalzgreve vid Rhen, (titulär) hertig i Bayern, till Julich, Kleve och Rerg, f. 11 okt. 1629 på Stegeborg, d där 14 okt. 1689. Föräldrar: Johan Kasimir af Pfalz-Zweibrücken och Karl IX:s dotter Katarina. Åtnjöt en vårdad uppfostran, fullbordad genom resor till Paris 1646 med M. G. De la Gardies franska ambassad och i Frankrike, Italien och Tyskland 1647—48. Överkammarherre 1649; generalguvernör i Västergötland med Värmland, Dal och Halland 10 juni 1651; tillika grand-maitre vid hovet och riksmarskalk 16 juni 1653; generalissimus över svenska arméerna i Polen och Preussen 3 jan. 1656; tillika generaldirektör över Västpreussen mars och juni 1657; utnämnd till riksmarsk 12 febr. 1660 men kom icke i besittning av detta ämbete.

Gift 1) 1649 med Elsa Beata Brahe, f. 1629, d 5 apr. 1653, dotter till riksdrotsen Per Brahe; 2) 1661 med Elsa Elisabet Brahe, f. 1632, d 20 febr. 1689[1], den föregåendes kusin, dotter till riksrådet och generalen Nils Brahe och änka efter rikskanslern Erik Oxenstierna 1656. Med sin andra gemål hade A. J. fyra barn, som nådde mogen ålder: Katarina, f. 1661, d 1720, g. m. kungliga rådet och överståthållaren Kristoffer Gyllenstierna 1696; Maria Elisabet, f, 1663, d 1748, katolik 1700, g. m. en kursachsisk ämbetsman, G. v. Gerstorff, från vilken hon snart skildes; Adolf Johan (d. y.), f. 1666, d 1701 (se särskild artikel); Gustav Samuel Leopold, f. 1670, katolik 1696, regerande pfalz-greve av Zweibrucken 1718 vid Karl XII: s död, d barnlös 1731. Gustav Samuel tjänade på 1690-talet i kejsarens armé; med honom utgick den zweibruckiska grenen av pfalziska huset på svärdssidan.

Biografi

A. J: s giftermål med riksdrotsen Per Brahes dotter 1649 var redan tre år tidigare förberett av drottningen. Kristinas ynnest och hennes önskan att bereda tronföljarens broder en framskjuten ställning hade han att tacka för de lysande befordringarna. Generalguvernörsämbetet över Västergötland med Värmland, Dal och Halland tillträdde han vid knappa 22 års ålder. I guvernementets huvudstad, Göteborg, vistades han endast sept. 1651—maj 1652 men fortfor dock även sedan att taga befattning med dess förvaltning. Det är dock icke troligt, att hans personliga insats därvid var synnerligen märklig. Med A. J:s tjänster följde frikostigt tillmätta löneförmåner. Mot slutet av Kristinas regering inträffade dock ett omslag: finansnöden tvang att upphäva generalguverne-mentena så väl i Sverige som i Finland och Ingermanland, varom brev 14 jan. 1654 avläts till deras innehavare, och s. å. lär A. J. på grund av en tvist med Klas Tott hava råkat i drottningens onåd och nedlagt riksmarskalkstjänsten. Före sin avgång har dock Kristina tillförsäkrat honom ett fortfarande frikostigt årligt underhåll (24,000 rdr, brev till kammaren 24 maj 1654). Karl X Gustav såg sig nödsakad att nedsätta detta och kunde efter polska krigets utbrott ej ens betala, vad han själv lovat; men kriget beredde konungen tillfälle att på annat sätt sörja för sin broder. I sept. 1655 möter man A. J. i Polen, återkommen från en resa till Tyskland och Italien, som bland annat fört honom till Rom under pågående konklav och till Venedig. Den unge fursten röjde otvivelaktigt personlig tapperhet och över huvud ett visst mått av krigarduglighet; eljest hade ej gärna Karl Gustav efter få månader kunnat förordna honom till generalissimus över sina arméer i Polen och Preussen (3 jan. 1656). Till namnet var därmed A. J. konungens närmaste man, och när Karl Gustav på våren 1656 av diplomatiska underhandlingar i Preussen såg sig hindrad att själv föra sina trupper i fält, var det också till brodern, som ledningen övergick; men vid dennes sida ställdes visserligen en skicklig och erfaren rådgivare och hjälpare i fältmarskalken K. G. Wrangel. Deras uppgift var att söka fördriva fienden ur Storpolen (memorial av 20 apr.); det var denna expedition, som ledde till slaget vid'Gnesen (27 apr.), A. J:s förnämsta vapenbragd, då Czarnecky och Lubomirsky efter fyra timmars strid måste rymma fältet med ej ringa förlust. Äran av segern tillhör väl dock i främsta rummet Wrangel, vars värdefulla biträde A. J. starkt framhåller i sin egenhändiga rapport till konungen. Det polska rytteriet gjorde sina anfall med vanlig häftighet och lyckades t. o. m. flera gånger genombryta första träffen.

I slutet av maj fick A. J. ett nytt uppdrag: det gällde (i samråd med härens generaler) att om möjligt undsätta den svenska garnisonen i Varszava. Denna uppgift såg sig dock hertigen ur stånd att lösa; fienden var för stark, och A. J. fann sin framskjutna ställning vid Novodvor så vådlig, att han t. o. m. satte i fråga ett återtåg till Thorn. Men händelserna togo en annan vändning, när Karl Gustav blivit ense med Fredrik Vilhelm av Brandenburg och i förening med denne ryckte fram mot den polska huvudstaden. I slaget vid Varszava kämpade A. J. på högra flygeln vid konungens sida; särskilt omtalas, huru han på slaktningens andra dag (19 juli) i spetsen för fyra skvadroner tillbakakastade ett tatariskt anfall i svenska härens rygg.

När A. J. i mars 1657 återkom till Preussen från en av en knäskada föranledd badvistelse i Tyskland, mottog han av konungen ånyo ett självständigt kommando. Då Karl Gustav vände sig mot Danmark och först mot övre Polen för att förena sig med Rakoczy, gav han (i mars och definitivt i juni 1.657) sin broder »generaldirektionen» över de tre västpreussiska palatinaten, Pomerellen, Kulm och Marienburg. På samma gång som han i egenskap av generalissimus förde högsta befälet över trupperna, skulle han också förestå den svenska civilförvaltningen i landet (memorial 25 juni). Huvuduppgiften var givetvis landets försvar som pant för en fördelaktig fred med Polen; huvudstödet för den svenska ställningen utgjorde de fasta städerna Thorn, Marienburg och Elbing, som av konungen försågos med starka, besättningar och nödiga förråd. Av dessa var det Thorn, som på grund av sitt läge hade att mottaga första stöten. Blockerad redan i sept. 1657, utstod staden en verklig belägring av kejserliga och polska trupper sedan juli 1658, och vid årsskiftet sågo sig guvernören Bengt Oxenstierna och kommendanten generalmajor Bülow tvungna att kapitulera mot fritt avtag: garnisonen räknade ännu omkring 1,000 man, men av dessa voro blott 350 friska.

En förening av A. J: s rörliga styrka med pommerska trupper under generallöjtnant Würtz hade av konungen varit påtänkt till Thorns undsättning, och ehuru detta ändamål bortfallit, kom den på hertigens anhållan till stånd i febr. 1659; denne samlade därmed under sina fanor en fälthär på något över 4,000 man, mest kavalleri, och denna styrka var tillräcklig för att göra A. J. till herre i öppna fältet. Han lyckades icke bringa fienden till slag, men han erövrade Kulm och Marienwerder, besatte i öster Liebstatt och Mohrungen och intog slutligen också Dirsehau (11 mars); i maj togs dessutom Stargard av Bülow. Men de nya erövringarna stannade ej länge i svenska händer, och någon varaktig vinst gav således icke fälttåget, ehuru det kostat ej ringa offer genom truppernas försvagande under marscherna. Också har Karl Gustav i upprepade brev uttalat sitt skarpa ogillande av broderns krigföring och hävdat, att denne därmed satt åsido hans föreskrifter, som gått ut på härens bevarande och rekrytering samt fästningarnas utrustning med förråd. Om klandret var i allo förtjänt eller i någon mån- bör skyllas på konungens lynne och dåvarande svåra läge över huvud, må lämnas oavgjort. Visst är; att A. J. härigenom fullständigt miste smaken för sitt befäl i Preussen: han förklarade sin ärelystnad tillfredsställd och begärde sitt avsked. Det talar till hertigens förmån, att konungen likväl mycket ogärna ville bevilja hans bön. Han har framhållit, att broderns avresa skulle uppmuntra Sveriges fiender och att det för denne själv borde vara ärofullare att hålla ut till en hederlig fred eller hederlig avlösning. I ett brev av 17 juni hade dock Karl Gustav uttryckligen givit sitt bifall till A. J:s avresa, och härav begagnade sig denne: i början av aug. 1659 lämnade han Preussen, i det han överlämnade befälet och styrelsen åt sin närmaste man, fältmarskalk-löjtnanten Lorens von der Linde, medan Würtz återvände till Pommern. Senare föreskrifter av motsatt innehåll torde hava kommit för sent för att hindra det avgörande steget.

I personligt umgänge med konungen synes A. J. hava lyckats att återställa ett bättre förhållande. Därför tala åtminstone de bestämmelser, som Karl Gustav träffade om brodern i sitt testamente 12 febr. 1660. Han insatte däri A. J. i förmyndarregeringen för sonen som riksmarsk, men med säte över drotsen och närmast drottning Hedvig Eleonora, vars presidium och tvenne röster skulle övergå till hertigen, om hon avlede eller trädde i nytt gifte. Pä marskämbetet utfärdades samtidigt laga fullmakt, och tillika riktade Karl Gustav till den blivande regeringen ett brev med maning att sörja för broderns värdiga underhåll. För A. J. tycktes alltså öppna sig en lika hedrande som ansvarsfull verksamhet; men upphöjelsen gick om intet på grund av rådande politiska förhållanden, men även till följd av hertigens egna fel. A. J. ägde nämligen broderns häftiga lynne utan att äga hans överlägsna begåvning; genom överilningar och högdraget uppträdande hade han ådragit sig många fiender. Karl Gustav själv hade under bådas ungdom låtit varna brodern att icke inför vem som helst fälla bittra uttalanden om dem, som väckte hans misshag; men felet hade ej försvunnit: i Preussen hade sålunda pfalzgreven med dylika yttranden djupt sårat Linde, som dock enligt konungens förordnande skulle vara hans närmaste hjälpare. Enskilda försvarare, såsom översten Erik Drake, förmådde föga mot den allmänna meningen.

Avgörande var emellertid, att rådets och adelns flertal icke av den regering, som Karl Gustav sammansatt, trodde sig kunna påräkna en styrelse i sin anda. Vid höstriksdagen 1660 kullkastades därför testamentets föreskrifter, och A. J. liksom Herman Fleming gick förlustig både riksämbete och plats i regeringsherrarnas krets. Mot hertigen hade särskilt gjorts gällande, att han såsom tysk riksfurste och icke inskriven på svenska riddarhuset icke kunde räknas bland svenska riddare och svenner och således enligt landslagen ej heller taga säte i rådet. Genom en förklaring i riksdagens biavsked avvisades därjämte alla arvsanspråk på Sveriges krona från A. J: s sida, utan att dock hans namn nämndes. Ehuru i verkligheten djupt kränkt, fogade sig fursten utan försök till motstånd i de fattade besluten och nöjde sig också med ett i jämförelse med hans tidigare villkor tämligen anspråkslöst årsunderhåll av 9,000 d. s. m. Han kunde ej annat göra: de ofrälse ståndens sympatier voro i dåvarande läge ett otillräckligt stöd, och hela hans uppträdande under året röjer för övrigt hans fullständiga oförmåga som partiledare: han var obeslutsam, tillbakadragen och i det hela föga verksam.

Den foglighet, som han 1660 visat, tyckes han emellertid senare hava betraktat som ett fel. Vid 1664 års riksdag prövade han ett annat förfaringssätt, troligen under bestämmande inflytande av sin förtrogne Bengt Skytte, som mellan riksdagarna återkommit till Sverige från utlandet. Han framträdde nu med förnyade anspråk på riksmarsksämbetet, som ånyo blivit ledigt, men blev med eftertryck avvisad och måste utlämna sin fullmakt samt genom en revers avsäga sig all vidare talan. Hans rådgivare Skytte störtades genom sina hemliga förbindelser med pfalzgreven och miste sitt rådsämbete.

A. J. var således inskränkt till rollen av furstlig lantjunkare på Stegeborg. Sedan hans första gemål avlidit redan 1653, hade han 1661 ingått nytt äktenskap med drotsen Per Brahes brorsdotter Elsa Elisabet — Erik Oxenstiernas änka — och fann i henne en trogen och som det synes likasinnad maka, som skänkte honom flera barn. Men hans lynne förbittrades alltmer under den tvungna overksamheten, och hans besynnerligheter togo sig med åren alltmer påfallande uttryck. En lång rad av processer med släktingar och avskedade tjänare vittnade om hans stridighet och rättshaveri. I Sverige kunde han icke på annat vis komma åt sina fiender; i Tyskland företog han sig under en resa att med väpnad makt angripa en greve av Leiningen på hans slott Oberbrunn, varvid greven endast med möda undkom (mars 1669). Hertigens missnöje med sin ställning i Sverige drev honom slutligen till förbindelser med utländska makter, i vilka han gick så långt, att han tänkte sig möjligheten att bära vapen mot sitt fädernesland — ett fädernesland, som visserligen, såsom han ofta bittert framhöll, vägrade att erkänna honom som medborgare. Under krigsåren 1676—79 var A. J. i Tyskland, där han längre tider vistades dels i Neustadt i Österrike, dels i Regensburg. Under dessa år underhandlade han med kejsarhovet om Leopold I: s hjälp i sina svenska tvister, varvid huvudpunkten alltjämt var hans påstådda arvsrätt till svenska kronan. Dock framhöll han starkt, att han om möjligt önskade målet vunnet i godo och på rättslig väg och endast i nödfall ville gå längre. Man underhöll hertigen till en tid med tomma förhoppningar; sedan avvisades hans hemställan (genom riksvicekanslern greve Königsegg) som hinderlig för den åtrådda freden. Till denna underhandling hade emellertid från katolska sidan knutits ett försök att förmå A. J. att övergå till romerska kyrkan eller åtminstone tillåta sina barns uppfostran i dess tro, varom bl. a. vittna flera av jesuiten Fredrik Mulholfer insända utredningar i teologiska tvistefrågor. Trådarna ledde för övrigt till kejsarens biktfader Kristoffer Stettinger. Planen förföll emellertid, ehuru A. J. senare synes hava återupptagit tanken. — Även med Ludvig XIV i Frankrike har hertigen trätt i beröring och av honom utverkat ett naturalisationsbrev (aug. 1682), som tydligen sammanhänger med hans försök att genom belåning av franske konungen komma i besittning av pfalzgrevskapet Zweibrucken, då det 1681 genom arv övergick till hans brorson Karl XI.

Tvister med konungen och de svenska myndigheterna vållades av reduktionen, som A. J. icke ville underkasta sig; ja, han hävdade, att han över huvud icke vore underkastad någon svensk domsrätt, och ville draga mål, som rörde honom, inför det tyska »forum austregarum». Karl XI måste till sin farbroder avlåta skarpa tillrättavisningar. Slutligen tvangs han också att ingripa i förhållandet mellan A. J. och dennes barn, som växte upp under tryckande förhållanden, icke blott på grund av faderns lynne utan också till följd av den förvirring och brist, som under de sista åren tyckes hava tagit överhand i hertigens hushållning. Landshövding Lovisin, som i konungens uppdrag besökte Stegeborg, anbefallde särskilt i dennes åtanke de »ljuvliga och dygdiga» prinsessorna, som enligt landshövdingens liksom familjens mening kunde passa förträffligt för giftermål med de grevliga kungliga råden. Karl XI erbjöd sig att bekosta utrikesresor för farbroderns söner och låta döttrarna komma till hovet, men dessa anbud tillfredsställde icke A. J., som för sina söner krävde ofördröjlig tillgång till statens ämbeten. Någon överenskommelse kom därför icke till stånd, och slutet blev i stället det, att barnen rymde från Stegeborg och, åtföljda av en ryttmästare Jakob Burensköld, begåvo sig till Stockholm (juli 1688). Konungen tog nu deras öde i sin hand, och sönerna sändes utomlands, medan döttrarna stannade i Sverige och återsågo fadern före hans bortgång.

Hela A. J: s bana vittnar, att det icke var någon stor förmåga, som genom 1660 års beslut sattes ur verksamhet. Tydligt är dock, att Karl X Gustavs broder jämte allvarliga lyten ägde kunskaper och en viss begåvning lika väl som personligt mod, och otvivelaktigt hade han under gynnsammare yttre förhållanden kunnat under sin mannaålder uträtta mera till gagn och mindre till skada.

Författare

G. WlTTROCK.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

A. J: s skriftliga kvarlåtenskap förvaras i riksarkivet i Stegeborgssamlingen och Zweibruckensamlingen; även generalguvernementshandlingarna för tiden för Lennart Torstenssons och hans eget generalguvernörskap ha med hans papper kommit dit.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr.; Adolf Johans skrivelser till K. M: t och generalguvernörskoncept samt Stegeborgssamlingen, RA; J. L. Carlbom, Om Karl X Gustafs polska krig 1655—1657 (1905); dens., Tre dagars slaget vid Warschau 1656 (1906); dens., Karl X Gustav. Från Weichseln till Bält 1657 (1910); F. F.-Carlson, Sveriges historia under kon. af Pfalz. huset, 1—2; O. v. Feilitzen, Pfalzgrefven hertig Adolf Johans sista lefnadsår och familjeförhållanden (Hist. bibliotek, 3, 1876—77); Ellen Fries, Teckningar ur sv. adelns familjelif (1895); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 13—19; J. S. Löfberg, Adolphus Johannes comes palatinus ejusque de reductione quere.Iae (1845; diss. praes. J. H. Schröder); S. Pufendorf, De rebus a Carolo Gustavo Suecia? rege gestis (1696); W. Tham, Bidrag till sv. riksdagarnes och regeringsformernas historia, 1—2 (1845—47); G. Wittrock, Carl X Gustafs testamente. Den politiska striden i Sverige 1660 (1908).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Korrigering av tidigare felaktig uppgift, rättad i enlighet med tryckta utgåvan, bd 1., 2014-08-26


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adolf Johan, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5575, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2017-03-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5575
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adolf Johan, urn:sbl:5575, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2017-03-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se