Meriter

Skoglund, John Martin, f 2 sept 1892 i Risinge, Og, d 6 dec 1976 i Norrköping (kbf i Risinge). Föräldrar: hemmansägaren Karl Jonas S o Stina Lotta Olofsdtr. Elev vid folkhögskola o lantmannaskola 11–12, ägare o brukare av fädernegården Dovers-torp i Risinge 13, led av kommunalfullm där 19–41, v ordf där 39–41, v ordf i Finspångs köpingsfullm 42–66, led av AK 29–60 (led av AKs andra tillf utsk 29–30, av särsk utsk 36, av andra lagutsk 36–39 lagt o 40 lagt, av andra särsk utsk 39 urt o 40 urt, av utrikesutsk 40 lagt–49 o 57–58A, v ordf där 40 lagt–49, led av statsutsk 41–48, ordf där 50–60, led av tredje särsk utsk 42, v ordf där 46 års höstsession, v ordf i första särsk utsk 46, led av talmanskonferensen 36 o 40 lagt–48, AK:s andre v talman 49 o förste v talman 19 okt 49–60, led av Nordiska rådets sv delegation 52–60), led av Östergötlands läns landsting 31–59, v ordf där 43–58, led av landstingets förvaltn:utsk 39–54, v ordf där 46–47, led av bostadsutredn för landsbygden febr 31–aug 35, av Östergötlands läns hushålln:sällsk:s förvaltn:utsk 33–63, v ordf där 56–63, led av komm ang den kemiska kontrollverksamheten juni 34–sept 36, av lantmanna- o borgarpartiets (från 35 riksdagshögerns) förtroenderåd 34–60, sekr där 34–35, v ordf där 7 juni 35–56, ordf i riksdagshögerns AK-grupp 36 o 40 lagt–49, v ordf där 50–56, led av länsstyr:utredn juni 35–nov 37, förste vice ordf i Allm valmansförb (från 38 Högerns riksorganisation) 35-56, led av folktand-vårdssakk juni-dec 37, av 1937 års lösdri-verilagstiftmkomm juni 37-aug 39, av ungdomsfängelsenämnden 37-41, av soci-alvårdskomm maj 38-nov 48, av organisa-tionskomm för den lantbrukskemiska kontrollverksamheten juni 38-juni 39, av Vattenfallsstyr 40-63, av komm ang riksdagens arbetsformer dec 43-mars 44, av styr för Östergötlands ensk bank 46-64, ordf i Sv lantmännens riksförb:s förtroenderåd 48, led av styr för Holmens bruks- o fabriksab 50-64, av Norrländska vatten-kraftutredn febr 55-okt 57, av 1955 års försvarsberedn juni 55-febr 58, av sv delegationen för nord samarbete rör atom-forsknten o atomenergins fredl användn juni 56–jan 57, ensamutredare ang Roxtunaanstaltens ledn nov 57–mars 58. – LLA 46.

G 10 mars 1917 i Norrköping, Hedv (enl vb för Tjällmo, Ög), m Elsa Sofia Eugenia Andersson, f 24 febr 1893 i Tjällmo, d 12 juli 1973 i Risinge, dtr till lantbrukaren Anders Emil A o Hedvig (Hedda) Karolina Karlsdtr.

Biografi

Martin S, i det politiska livet ofta kallad Doverstorparen, ärvde sin fädernegård och lantbruket kom att vara hans huvudsysselsättning vid sidan av politiken. Sin politiska verksamhet inledde han på kommunal nivå i Risinge. Även sedan han blivit politiker på riksplanet behöll han den lokala förankringen. S förfäktade under hela sin karriär värdet av den lokala självstyrelsen, präglad främst av sparsamhet med skattemedel. Denna uppfattning låg väl i linje med sv konservatism och var ett uttryck för den lantmannakonservatism som S omfattade.

Det sk kosackvalet 1928 blev en stor framgång för högern, som bildade regering under sin ordförande Arvid Lindman (bd 23). Samtidigt tog S plats i AK som representant för Östergötland. Den internationella jordbrukskrisen var huvudfrågan i politiken vid denna tid. För lantbrukaren S var jordbruksfrågorna viktiga; trots detta kom han dock främst att arbeta med organisationsfrågor och utrikespolitik.

S blev tidigt en viktig person inom högerns partiorganisation. En av de första frågor han fick handskas med var konflikten mellan Allmänna valmansförbundet och Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU). Denna organisation var löst bunden till högern och influerades under 1930-talet av nazismens auktoritära drag och socialpolitiska radikalism. S var en av högerns förhandlare i diskussionerna mellan parterna. Inledningsvis ansågs en brytning inte eftersträvansvärd, och tonvikten låg därför främst på organisatoriska frågor och förhållandet mellan parterna. Trots detta kom valmansförbundet och SNU att gå skilda vägar. S var inledningsvis kritisk mot en splittring. Extremismen, ansåg han, kunde bäst motverkas genom bekämpande av den ekonomiska krisen. Därmed skulle grogrunden för nazismen dras undan.

Vid högerns partiledarval 1935 avgick Lindman, och Gösta Bagge (bd 2) valdes till hans efterträdare. Det nya ledarskapet i partiet omfattade utöver Bagge även Ivar Anderson, Fritiof Domö och S. Det var en kvartett vars samarbete på väsentliga punkter präglades av samsyn. Historiskt har lantmännen spelat en viktig roll inom högern, och S var en representant för denna tradition. I sin roll som partiets förste vice ordförande i drygt 20 år kom han också att försvara den. Han ansåg att jordbruket och landsbygden, som spelade viktig roll för partiet, borde företrädas av jord- brukare på ledande positioner.

Lantmannatraditionen inom högern ledde till slitningar och motsättningar mellan detta parti och bondeförbundet, något som förstärktes i och med krisuppgörelsen 1933. Högern betraktade denna som ett svek från bondeförbundets sida. Man menade att partiet sålt sig till socialdemokratin. Uppgörelsens jordbrukspolitik hade kunnat genomföras med stöd från högern utan ett accepterande av socialdemokraternas arbetslöshetspolitik. S:s och högerns syn på bondeförbundet präglades av stark skepsis. Under 1950-talet när bondeförbundet och socialdemokratin samregerade menade S, att bondeförbundet och Gunnar Hedlund alltid haft en dragning åt det socialdemokratiska hållet och inte var pålitliga.

Efter Lindmans avgång och Ernst Tryggers tillbakaträdande från politiken 1937 blev S en av högerns främsta utrikespolitiska krafter. Han var 1940-49 vice ordförande i riksdagens utrikesutskott och därmed även en av högerns representanter i utrikesnämnden. S fanns i den omedelbara kretsen kring samlingsregeringen under andra världskriget. När frågan om en samlingsregering aktualiserades vid finska vinterkrigets utbrott i dec 1939 krävde högern handlingsfrihet beträffande Åland och Finland för att överhuvudtaget delta, något som socialdemokraterna och liberalerna vägrade acceptera. Högerns företrädare menade då att partiet inte kunde medverka i regeringen, men frågan förelades partiets riksdagsgrupp som även den stannade för ett avslag. Majoriteten var dock inte övertygande och S ansåg att frågan istället bäst kunde avgöras av partiledningen. Resultatet blev att högern kom att sitta med i regeringen och besätta bl a posten som ecklesiastikminister.

S:s politiska styrka låg inte i en markerad ideologisk profil eller lysande talekonst utan i ett väl utvecklat politiskt väderkorn. Detta gav honom möjlighet att kompromissa och finna en minsta gemensam nämnare, en definitiv tillgång under kriget. S:s förmåga att kunna desarmera politiska motsättningar inom och utom partiet var mycket viktig för högern.

Finlandsfrågan intog en central plats i sv politik 1939–40 och även senare. S var, som en av få politiker, engagerad i stödorganisationen Nordens frihet. Han ingick också i en diskussionsklubb med politiker från samtliga demokratiska partier där huvudtemat var Finland, och som talare var han anlitad på olika solidaritetsmöten. Freden mellan Finland och Sovjetunionen kom som en lättnad och S menade, att Sverige borde hjälpa Finland att betala krigsskadeståndet om detta kunde bidra till att bevara Finlands självständighet. Förhållandet till Finland kom även att bli bestämmande för högerns och S:s ställningstagande för en transitering av tyska trupper under midsommarkrisen i juni 1941. Partiets positiva beslut försvarades med hänvisning till Finlands framställning om att en transitering skulle tillåtas.

Under kriget blev S en allt viktigare person i högerns ledning. Krigets alla aspekter tvingade partiet att medverka till en politik som låg långt från dess ideologiska föreställningar. Den starka centraliseringen och den statligt dirigerade ekonomin ledde under slutet av kriget till växande motsättningar mellan socialdemokratin och borgerligheten. Planhushållningsdebatten inleddes 1944 i och med arbetarrörelsens efterkrigsprogram, och i riksdagsdiskussionerna var S, i sin egenskap av gruppledare i AK, en viktig aktör i striden.

Även utrikespolitiskt präglades krigsslutet av stora frågor. S:s roll i baltutlämning-en och flyktingfrågorna efter kriget liknade till stor del hans tidigare insatser där kompromisser och pragmatik var centrala delar. Samma kompromissvilliga hållning hade han i frågan om ett nordiskt försvarsförbund 1948. S var positiv till nordisk samling efter kriget och ansåg att samarbetet mellan regering och opposition fungerade väl i denna fråga.

S innehade under sin långa politiska karriär flera viktiga poster. Många såg honom som den självskrivne partiledaren och efterträdaren till först Gösta Bagge (1944) och sedan Fritiof Domö (1950), men själv var han inte intresserad. S var inte den store ideologiskt eggande talaren utan en pragmatisk organisationsman som kunde kompromissandets konst. Han hade också, trots slitningar, ett gott förhållande till andra partiers politiker.

S kan ses som en typisk representant för bondekonservatismen, präglad av traditionalism och försiktighet men kanske främst av en pragmatisk hållning. Denna pragmatism, som också utmärkte Lindman, var ett adelsmärke i sv konservativ tradition. Ideologiskt kan S sägas ha närt en jord-bunden traditionell konservatism. Han kom att vara en eminens i högerkretsar, som inte bestämde utan läste av temperaturen i politiken för att kunna presentera en god kompromiss. På det sättet var S även en representant för sv konsensuspolitik. För högerpartiet betydde "bondehövdingen från Östergötland" mycket genom sin organisationsförankring inte bara inom partiet utan även inom det kooperativa Sv lantmännens riksförbund. Hans tydliga kompromissvilliga hållning kan förklaras som ett konservativt nationellt samlingsideal, där man uppfattade sig själv som det stabila och av särintressen opåverkade. Detta ideal styrde S:s politiska gärning.

Författare

Fredrik Eriksson

Arkivuppgifter

S:s arkiv (bl a dagboksanteckn:ar, korrespondens, ämnesordn handkar) dep i RA. - Brev från S i LUB (till T Nothin) o i LSB.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Perssons i Falla dagboksanteckn:ar, RA. H Sand, Samverkan under motstånd (opubl lic:avh, StU, 1972).

I Anderson, Från det nära förflutna (1969); G Andersson, Från bondetåget till samlingsregeringen (1955); G Bohman, nekr över S (Medborgaren 1976, nr 12); L Cassel, Så vitt jag minns: memoarer (1973); S Ekecrantz, Hemlig utrikespolitik (2003); N Herlitz, Tidsbilder (1965); A [W] Johansson, Finlands sak: sv politik o opinion under vinterkriget 1939-1940 (1973); G Lindskog, Med Högern för Sveriges framtid (1954); K Molin, Försvaret, folkhemmet o demokratin: socialdemokratisk riksdagspolitik 1939-1945 (1974); O Nyman, Krisuppgörelsen mellan socialdemokraterna o bondeförbundet 1933 (1944); dens, Sv parlamentarism 1932-1936 (1947); E Sandlund, SvD:s hist, 3 (1984); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 2 (1985); B Ohlin, Bertil Ohlins memoarer, 1940-1951: socialistisk skördetid kom bort (1975); Ö Undén, Antecknar: 1918-1952 (2002); KWahlbäck, Finlandsfrågan i sv politik 1937-1940 (1964); E Wärenstam, Sveriges nationella ungdomsförb o högern 1928-1934 (1965).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Martin Skoglund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6024, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fredrik Eriksson), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6024
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Martin Skoglund, urn:sbl:6024, Svenskt biografiskt lexikon (art av Fredrik Eriksson), hämtad 2024-04-18.