Meriter

Ottesen-Jensen, Elise, f 2 jan 1886 i Højland, Rogaland, Norge, d 4 sept 1973 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: prosten Immanuel Ottesen o Karen Aarselle Marie Essendrop. Lär i stenografi o maskinskrivn vid K Solbergs handelsskola i Trondheim 08–12, journalist vid Ny Tid där 10–12, vid Arbeidet i Bergen 12–15, förest för norska arbetarpartiets nyhetsbyrå i Khvn 15–19, red o utg av Vi kvinnor 25, ordf i Riksförb för sexuell upplysn (RFSU) 30 mars 33–30 sept 59, red o utg av Sexualfrågan 36–49, av Populär tidskr för psykologi o sexualkunskap 50–59, ordf för Europa-Afrikaregionen av International Planned Parenthood Federation (IPPF) 53–59, president för IPPF 59–63. – Iqml 51, med hedersdr vid UU 31 maj 1958.

Sb 1915–31 o g 10 okt 1931(—45) i Sthlm, Bromma, m red Albert Otto Jensen (bd 20).

Biografi

O föddes som nummer sjutton i en syskonskara på arton barn, av vilka elva uppnådde vuxen ålder. Hennes uppväxt i trakten av Stavanger var jämförelsevis ljus, men modern var länge sjuk och O tycks sällan ha kommit henne nära. Fadern var något av en idealgestalt för O. Han var dock i många avseenden konservativ och hans uppfostringsmetoder gränsade till grymhet. En prästfamilj vid sekelskiftet hade en hög social status, men de ekonomiska villkoren tillät inte O att gå direkt in på den bana hon drömde om. Först och främst skulle bröderna få utbildning. O planerade att bli tandläkare för att kunna finansiera vidareutbildning till läkare. En explosion 1907 i skolans laboratorium varvid hon förlorade tummarna satte stopp för dessa planer liksom för vidare avancerat pianospel.

O:s livsmod kuvades dock inte. Inom kort hade hon lärt sig maskinskrivning och stenografi på flera språk så väl att hon kunde arbeta som lärare i dessa ämnen. Under denna tid var hon även sekreterare, journalist och antimilitaristisk agitator. Från 1912 blev O journalist på heltid och började skriva under signaturen Ottar, bl a i ett reportage från Olympiska spelen i Sthlm. Signaturen var en förkortning av hennes efternamn men anknöt också till norsk tradition och historia. Ottar från Lervik som levde på 900-talet var en förgrundsgestalt i Nordnorges kulturhistoria.

1913 lärde O känna Albert Jensen, och när denne två år senare utvisades från Norge anklagad för revolutionär verksamhet följde hon med honom till Danmark. De bodde i Khvn och O förestod där det norska arbetarpartiets nyhetsbyrå tills de båda utvisades 1919. Paret bosatte sig i Sthlm och 1920 födde O sitt enda barn, en son som avled i späd ålder. Om sin egen barnlöshet och sitt äktenskap var hon förtegen. En av hennes ledande principer var att ägna så liten uppmärksamhet som möjligt åt sina egna problem.

Sin första artikel om sexualfrågor publicerade O 1914. Utifrån schweizaren August Forels bok Die sexuelle Frage argumenterade hon mot dem som ville ha strängare straff för sexualbrott. I stället för fängelsestraff föreslog hon isolering på någon vacker ö. Artikeln provocerade många och O trädde fram i debatten, talade och fick många på sin sida. Forels åsikter blev framgent hennes rättesnöre, inte minst i frågan om homosexualiteten. På hennes kvinnosida i den syndikalistiska Arbetaren 1922–24 var födelsekontroll och abort ständigt återkommande ämnen. Till skillnad från många andra debattörer såg hon dessa frågor inte bara ur nationalekonomisk synpunkt utan också ur ett kvinnoperspektiv. Efter en konflikt med Arbetarens redaktionssekreterare Ragnar Casparsson om kvinnosidans innehåll avgick hon på senhösten 1924 och gav från början av 1925 ut Vi kvinnor, som dock upphörde efter sexton nummer. Även som ständig medarbetare i Brand 1925 skrev O många sexualpolitiska artiklar.

Sin skarpa kritik av rådande sexualmoral och sexuallagar sammanfattade O i broschyrerna Ovälkomna barn (1926) och Könslagarnas offer (1928). Hon hävdade där att de makthavandes syfte var att med lagstiftningens hjälp styra de fattigas och speciellt de fattiga kvinnornas sexualitet. Med preventivlagens hjälp skulle arbetarklassen hållas okunnig om de medel till födelsekontroll som överklassen länge känt till och ville behålla som sitt privilegium. Abortlagens ändamål var att tvinga fattiga kvinnor att föda oönskade barn till ett uselt liv. Dessa lagar var såväl klasslagar som könslagar.

Med anledning av sina artiklar inbjöds O att tala om sexualfrågan i ungsocialistiska klubbar och syndikalistiska grundorganisationer. Sitt första föredrag höll hon 1923 i Grängesbergs Folkets Hus, men hon insåg snart att det inte räckte med agitation. Kvinnorna behövde praktisk hjälp. Efter rådgivning hos läkaren Anton Nyström (bd 27) och utbildning utomlands började O, trots preventivlagen, att prova in pessar i samband med sina offentliga föredrag. Respekten för denna lag hade aldrig varit stor, och O kunde redan innan den upphävdes 1938 agera ostört.

O gjorde många, långa och strapatsrika bilresor över hela Sverige och kom i nära kontakt med det s k sexuella mörkret. Sina intryck redovisade hon i Människor i nöd (1932), en samling berättelser om och av människor hon mött och som talat om sina sexuella problem. 1933 bildades RFSU med O som ordförande och tre år senare anställdes hon av förbundet bl a som redaktör för tidskriften Sexualfrågan. Tidigare hade hon medarbetat i den av clartéister utgivna Populär tidskrift för sexuell upplysning.

Som RFSU:s ordförande fortsatte O att föreläsa men hon arbetade också på dess laboratorium för graviditetstester och öppnade en mottagning för sexualrådgivning. Hon var ständigt efterfrågad som talare. Från 1942 undervisade hon på prov i sexualkunskap i skolorna. Under andra världskriget talade hon ofta på militärförläggningar och under 1950- och 60-talen vände hon sig speciellt till ungdomar, bl a på danslokalen Nalen i Sthlm. Sedan obligatorisk sexualundervisning i skolorna införts 1955 undervisade O också genom radio och tv.

Övertygandet eller kanske övertalandet blev O:s verktyg i kampen mot det s k sexuella mörkret. Hon kunde agitera som få och lockade stora skaror till sina möten. Hennes mål var att förändra opinionen. Synbarligen lyckades hon väl med detta. Från början föraktad vann hon anseende och uppnådde de flesta av sina mål. Ännu på 1930-talet ansågs hon kontroversiell, men i mitten av 1940-talet vände vinden, speciellt sedan hon anlitats som sexualrådgivare av skolväsendet. Några tyckte dock att O var salvelsefull och sentimental. I vissa kretsar blev hon aldrig riktigt rumsren. Sannolikt var hennes politiska åsikter en viktig anledning till att det dröjde innan hon blev accepterad.

O var inte den första sexualupplysaren i Sverige, men till skillnad från pionjärer som läkarna Karolina Widerström, Alma Sundquist, Ada Nilsson (bd 26) och Andrea Andreen, vilkas feministiska sexualpolitik hade ideologiska rötter i den borgerliga kvinnorörelsen mot prostitutionens reglementering, följde hon Hinke Bergegrens (bd 3) linje. Dennes anarkism betonade kvinnans sexuella frihet mycket starkt. Såväl de feministiska läkarna som de socialdemokratiska kvinnorna, vilka redan 1908 tagit upp temat "sexuell hygien" på sin första kongress, krävde sexualupplysning i skolorna och ville ha bort preventivlagen, men de prioriterade alla en högre sexualmoral och bättre ekonomiska och sociala villkor och inte som O preventivmedel och abort.

När O började sin bana som sexualupplysare hade hon via liberalism och socialdemokrati blivit övertygad syndikalist, bl a inspirerad av Martin Tranmael i Norge. Hon tillämpade radikala idéer i Bergen där hon organiserade textilarbeterskor och hembiträden och startade Bergens kvinnliga diskussionsklubb. Från 1913 blev Albert Jensen hennes läromästare och hon var aktiv medlem i Sveriges arbetares centralorganisation (SAC). Ännu på sin ålderdom kände hon sig som syndikalist.

O:s politiska inställning skapade en barriär mellan henne och andra kvinnor som kämpade för liknande mål. Hennes klassperspektiv var omisskännligt. Hennes förakt för överklasskvinnor och deras livsstil slår igenom i de tidiga artiklarna liksom avskyn för religion och präster. Som syndikalist var O givetvis också motståndare till socialdemokratin. De socialdemokratiska kvinnorna förde en egen kamp i O:s hjärtefrågor, och deras sexualpolitik bildade en syntes med de feministiska läkarnas, bl a i 1935 års befolkningskommission. I abortfrågan stred O för abort av ekonomiska skäl, en motivering som kommissionen ansåg vara förnedrande för ett välfärdsamhälle. Bakom kommissionens uttalanden i abortfrågan fanns socialdemokratins traditionellt antimalthusianska åsikt att ett socialistiskt samhälle skall kunna försörja sina medborgare. När det visade sig att det omfattande reformarbete som planerats och som skulle onödiggöra abort av ekonomiska skäl sackade efter kom dock det frivilliga och ideella arbete som O företrädde till heders igen.

O:s sexualpolitiska arbete hade även internationell räckvidd. Redan 1928 deltog hon i Världsligans för sexualreform (WLSR) första kongress. WLSR upplöstes under nazitiden, men 1946 inbjöd O till ett möte i Sthlm med syfte att förbereda en ny världsorganisation. International Planned Parenthood Federation (IPPF) konstituerades 1953 med O som president för regionen Europa-Afrika. När hon valdes till hela organisationens president var hon redan sjuttiotre år men hann ändå med några aktiva år innan hon avgick 1963. In i det sista reste O över hela världen på konferenser och studiebesök.

Vid slutet av O:s liv började den "sexuella revolutionen" att kritiseras av den nya kvinnorörelsen. Även O kände tvivel inför sina insatser. När hon tyckte sig märka att kunskap och nya rättigheter missbrukades frågade hon sig om arbetet kunde ha utförts på något annat sätt och om hon borde ha understrukit vissa aspekter starkare än hon gjort. Någon verklig sexuell frigörelse hade inte uppnåtts, sade hon några månader före sin död (AB 23 april 1973).

Författare

Hjördis Levin

Arkivuppgifter

O:s arkiv i AA. – Brev från O i GUB (bl a till F Ström).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Moderskapsförsäkring. 1–2 (Morgonbris, tidn för den socialdemokr kvinnorörelsen, årg 20, 1923, Sthlm, fol, nr 9, s 4 f, o 10, s 2, 4; undert Elise O. J-n.). – Ovälkomna barn. Ett ord till kvinnorna. Sthlm 1926 [omsl]. 61 s. [Även pseud.] 2. uppl så. – Kvinnan och kriget (Militärvägraren. Tillfällighetstidn mot mi-litarismen, Sthlm 1926, fol, s 4; pseud). – Könslagarnas offer. Interiörer från de dömdas o sjukas värld. Vad läkare, jurister o riksdagsmän säga. Vad säger det allm rättsmedvetandet? Sthlm 1928. 24 s. [Pseud.] 2. uppl [omsl] så. – Människor i nöd. Det sexuella mörkrets offer. Sthlm 1923. 141 s. 2. uppl så. – Bilder ur det sexuella mörkret (Populär tidskrift för sexuell upplysning, [årg 1,] 1932, Sthlm, nr 1, s 34–38). – Preventivmedlen och deras användning (ibid, nr 2, s 27–58). – Upplysningsbyråer i sexuella frågor. Ett norskt föredöme o ett sv initiativ (ibid, [2,] 1933, nr 1, s 44–49). – Riksförbundet för sexuell upplysning (ibid, nr 2, s 56–61). – Riksförbundets sexualrådfrågningsbyrå. En återblick efter två års verksamhet (ibid, [3,] 1934, s 266 – 270; tills med Nils Nielsen). – Förord (H & K Singer, Tvångssteriliseringen i Tredje riket, Sthlm 1936, s 4). – Sexualundervisningen (Sexuallivet i modern belysning Sthlm 1944, s 415–446). – Säg barnet sanningen. Sthlm 1945. 30 s. [2.]–3. uppl 1947, 1952. 4., omarb uppl: Så kom du till. 1961. – Nils Nielsen, ABC för ett lyckligt äktenskap ... Sthlm 1947. 184 s, 1 pl-bl. (Medv.) 2. uppl 1949. – Indiens befolkningsproblem (Statistiska meddelanden, Ser. F, bd 63. Sociala meddelanden, årg 1953, Sthlm, s 79–83). – Och livet skrev. Sthlm 1965. 217 s, 8 pl-bl. [Nya tr] s å. [Nya utg:] 1968. 233 s, 4 pl-bl. (Bonniers folkbibliotek [pärmtitel].) [Se vidare följ arb.] Övers: Og livet skrev, Oslo 1966, 219 s, 8 pl-bl. – Livet skrev vidare. Sthlm 1966. 218 s, 6 pl-bl. [Ny tr] s å. [Ny utg tills med föreg arb:] Livet skrev. Sthlm 1986. 217, 225 s, 16 pl-s. Övers av arb 1966: Livet skrev videre, Oslo 1967, 217 s, 4 pl-bl. – Ottar om prostitutionen. En ny köns- och klasslag (Kvinnobulletinen, årg 8, 1977, Sthlm, 4:o, nr 3, s 9; ur Brand 17/7 1926). – Staden där 'avgrundens folk' bor. En vandring genom Whitechapel under nattetid (Arbetaren, årg 57, 1978, Sthlm, fol, nr 33, s 12; ur Arbetaren 30/9 1929). -Sexualfrågan (Den svenska historien [ny utg,] 14. Från storstrejken 1909 till folkhemspolitik, Sthlm 1979, 4:o, s 224 f). – Arbetarrörelsen -männens eller mänsklighetens rörelse? Ett urval av ... kvinnopolitiska artiklar i Arbetaren o Brand på 20-talet. Inl o urval av I Primander. Sthlm 1980. 151 s. – Sedlighetsförbrytelser mot barn. Vad kan göras för att avvärja dem? (S Hackzell, Levande livsverk Sthlm 1986, s 9–11; ur Ar-beidet, Bergen, 12/2 1914; även andra omtr ibid, bl a s 14 f, 38). – Bidrag främst i: Arbetaren, 1922: 21, 25 o 30/1, 6, 7, 11, 13 o 22/2, 1, 3, 6, 7, 8, 9, 11, 20, 23, 26 o 31/3, 7 o 19/4, 22 o 31/5, 9, 13 o 29/6 samt under rubr Kvinnan och hemmet 145 artiklar 4/11 1922–25/10 1924, alla pseud; Brand, 1925-28, 128 st varav 52 under rubr Kvinnan och socialismen; Brands jul, 1925–28; Vårbrodd, Brands vår- o majnr, 1926–30; samtliga Sthlm. – Pseud: Ottar.

Redigerat: Vi kvinnor. 1925, n° 1–16. Sthlm. 4:o. (Huvudred; även pseud bidr i varje nr.) –  Sexualfrågan. Organ för R.F.S.U. 1936–49. Sthlm. [1936–38:] 4:o. (Även ansv utg; 20 st bidr.) Forts: Populär tidskrift för psykologi och sexualkunskap. Årg 1–10, 1950–59. Sthlm (D.o, ett 70-tal ledare o a anon redaktionella bidr.)

Källor och litteratur

Källor o litt: R Casparsson, Land du välsignade (1962); K Engman, Moa Martinson. Ordet o kärleken (1990); S Hackzell, Levande livsverk. E O o RFSU (1986); C-A Nycop, L Swanberg o G Sörlin, 40 år med RFSU (1973); Å G Skard, E O (S o Å G Skard, Menneske vi mötte, 1985); Sv tal från Torgny lagman till Ingmar Bergman (1992); E Thorsell, En homosexuell arbetares memoarer (1981); K Vinterhed, Gustav Jonsson på Skå (1977).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Elise Ottesen-Jensen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7869, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hjördis Levin), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7869
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Elise Ottesen-Jensen, urn:sbl:7869, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hjördis Levin), hämtad 2024-04-19.