Meriter

Nils Månsson, f 12 april 1586 (Jonas Petri), d 30 april 1639 i Norrköping (d:o). Föräldrar: borgmästaren Måns Jonsson i Jönköping o Brita Nilsdtr. Elev vid barnskolan i Jönköping, studier i bokföring o handelsteknik i Tyskland, handlande i Jönköping o Norrköping, dir för Söderkompäniets avd:kontor i Norrköping 27 — 32, för skeppsvarvet 27–32, för saltmonopolets kontor 28, för repslageriet 28–32, allt i Norrköping, led av borgarståndet vid rikdagen 34 (led av SU), ägare till ett vantmakeri i Norrköping från 34 (priv 5 dec 35), initiativtagare till ett pappersbruk vid Fiskeby, deläg där från 37, handelsborgmästare i Norrköping från 28 sept 38, drev malmprospektering i Kolmården från 38.

G 1) 1610 (Jonas Petri) m Christina Jöransdtr, d efter ett års äktenskap (d:o), dtr till borgmästaren Jöran Larsson i Norrköping o Kerstin Henriksdtr; 2) 1616 (Jonas Petri) m Elisabet Hård, d efter sex års äktenskap (d:o), dtr till ståthållaren Olof H (bd 19, s 581) o Catharina Vogtin v Fronhausen; 3) 1621 (Jonas Petri) eller troligare jan 1626 (Marks v Würtenberg) m Margareta Kruse, f 19 nov 1609 i Sthlm (d:o), d 4 aug (Orig:geneal), begr 21 aug 1642 i Norrköping, dtr till landsh Peter Kruse (bd 19) o Cecilia Rehn samt omg m borgmästaren Olof Hisingh (bd 19, s 92).

Biografi

N:s släktförbindelser kom att styra hans utveckling som affärsman och industriidkare. Svågern Peder Gudmundsson, som var Jönköpings mest inflytelserike företagare, underhöll affärsförbindelser med bla ett av Lübecks mäktigaste handelshus, Cort thor Helles. Med hänsyn till N:s fortsatta verksamhet finns det anledning att tro, att thor Helles kontor varit ett av dem, på vilka han i ungdomen auskulterat. När N efter tydligen sex års vistelse på kontinenten 1609 återvände hem, bosatte han sig hos modern i föräldrahemmet i Brofjärdingen, där han uppenbarligen fortsatte den handel hans far drivit vid sidan om sitt kommunala förtroendeuppdrag. Under hela sitt liv ägde N bl a mark invid staden. Också i Norrköping förvärvade han ett större jordbruk.

I Norrköping kan N beläggas som borgare 1616, bosatt i Strandkvarteret och redan då nummer fem bland stadens öretalssatta borgare. Av de fyra före honom i avseende på ekonomiska resurser var två hans svågrar, en tredje hans halvbror. Det är troligt, att N redan i samband med sitt första gifte eller allra senast vid hustruns död 1611 flyttat till Norrköping, huvudstad i hertig Johans furstendöme och gynnat av förmånliga privilegier för utrikeshandel. Från 1612 figurerar han regelbundet i hertigens hovleverantör Johan Uthoffs korrespondens. N ombesörjde bl a för dennes räkning skeppning av varor från Norrköping till Sthlm men genomförde också självständiga affärer: 1612 anskaffade N från Västerås ett parti koppar åt Uthoff. Också följande år förekom leveranser av både koppar och osmundsjärn. Av brevväxlingen och en revers från Uthoff 1613 framgår, att dennes uppdragsgivare thor Helle var den egentlige huvudmannen bakom affärerna. Också Peder Gudmundsson utnyttjade N för transporttjänster i anslutning till affärer med thor Helle.

Från 1614 tycks N ha börjat driva egen affärsverksamhet. Han finns då bland leverantörerna till slottsbygget Johannisborg i Norrköping. Tillsammans med bl a några av sina släktingar i Norrköping var N året därpå med om att från Amsterdam föra in vin, sill och specerier. Från Spanien importerade han tillsammans med fem andra borgare 120 läster salt. Returlasten, vilken ombesörjdes enbart av N och hans släktingar, innefattade stångjärn, tjära, bräder och ved. De spanska och holländska affärerna liksom den inrikes handeln på bl a Sthlm, Västerås och Jönköping utgjorde efter affärerna med Uthoff stommen i N:s kommersiella verksamhet. Handeln med denne mynnade dock ut i ett ekonomiskt bakslag för N; vid Uthoffs fallissemang i samband med hertig Johans död 1618 hade N en fordran om 1 500 dir på honom. När N "hårt" krävde Uthoff, lyckades denne få Carl Eriksson Oxenstierna på Lindö att; gå i borgen för sig. Hur mellanhavandena med Uthoff till sist reglerades är obekant, men 13 dec 1620 tackade N och några andra stora fordringsägare Axel Oxenstierna för den hjälp denne "i somras" givit dem mot hertig Johans egentlige fordringsägare, Cort thor Helle.

N:s insatser i den östgötska järnexporten i förening med hans under slutet av 1630-talet bedrivna malmprospektering på svärfadern Peter Kruses domäner i Kolmården pekar på att det var N och inte hans namne i Vadstena (Frälseg), som på 1620-talet var bland delägarna i Börsjö bruk nära Finspång.

Affärerna med Uthoffhade fört N i kontakt med hertig Johans kamrer Per Andersson, vilken efter hertigens död blev räntmästare vid räntekammaren i Sthlm. Av regeringen fick denne i uppdrag att i Östergötland och framförallt Norrköping propagera för ekonomiska och andra bidrag till det 1624 skapade Söderkompaniet, vilket avsågs träda i verksamhet 1627. Willem Giliusson de Besche (bd 10) och N blev hans viktigaste kontaktmän. På eftersommaren 1627 kontaktades Louis De Geer (bd 10). Dessa fyra bildade ett konsortium berett att "på egen bekostnad uppslå och bygga några skepp" i Norrköping. För varvsanläggningen upplät K M:t den under Norrköpings kungsladugård liggande Prästholmen, vilken omdöptes till Skeppsholmen. Skeppsvirke anskaffades under vintern huvudsakligen genom N:s försorg. Våren 1628 planerades också ett repslageri och ett kontrakt härom tecknades av de fyra varvskompanjonerna. Johan Kasimir (bd 20) lovade deltaga i företagets finansiering med "en fjärdepart emot kompaniet". Detta i sin tur hade räknat med att i förstone satsa 50000 dlr; pfalzgreven hade ställt i utsikt 8 000. Kungen var införstådd med kompaniets olika projekt och lovade bl a befrielse från den licentavgift svenskarna vid denna tid tog upp i Pillau. Om marknadsutsikterna ansåg direktörerna, att export till bl a England, Frankrike och Spanien borde kunna påräknas. Denna skulle i sin tur kunna dra med sig annan handel t o m på Afrika och andra "sydländska" orter. I förberedelserna ingick bla också att handelsmannen Petter Carstens sändes till Preussen för att köpa upp hampa.

Utgången av Carstens' expedition är inte känd, men repslageriet liksom skeppsvarvet kom i gång. 1 det förstnämnda hade Per Andersson och N tillskjutit sammanlagt 75 % av kapitalet. Under sommaren 1628 diskuterade dessa båda möjligheten att komplettera varvsföretaget med ett linneväveri för tillverkning av segelduk. Något sådant kom dock ej till stånd. Repslageriet tillverkade även luntor, ett komplement till vapenfaktoriets i Norrköping produktion. Under ledning av Bartolomeus Jansson Gruss sysselsatte det sammanlagt sju personer, luntmakeriet under Baltzar Dörnagel sex. 1629 befriade K M:t varv och repslageri från utskrivning eftersom rörelserna bedömdes såsom krigsviktiga. Varvets personalstyrka är obekant, troligen beroende på att åtminstone stommen däri utgjordes av holländare vilka höll sig utanför borgerskapet.

Verksamheten i Söderkompaniet, för vars skull skeppsindustrierna i Norrköping grundats, ebbade ut under 1629. Företaget sammanslogs följande år med det nybildade Skeppskompaniet, vars primära uppgift var att ersätta förlusterna av regalskeppet Wasa och andra av kronans större fartyg. Under 1630-talet arbetade varv och repslageri åt detta nya företag. N framträdde då ensam som dessas ledare.

Enligt en rapport från Carstens till kompaniet våren 1635 hade två båtbyggen nyligen avslutats, ett tredje beräknades vara klart inom kort och ett fjärde hade just påbörjats. Därutöver arbetades på en beställning av kanonlavetter till flottan. Till Skeppskompaniet levererades 1630 — 35 tågvirke och luntor för drygt 12000 dlr/år. Huruvida den tillämnade exporten kom till stånd, kan däremot inte beläggas.

Då N arbetade i kretsen av forna jönköpingsborgare och Johan Uthoff, hade han handlat med kläde, tidvis i stor skala. Denna verksamhet skulle få en fortsättning. 1633 köpte N en kvarn i Bergskvarteret i Norrköping, tidigare ägd av hans förste svärfar, och nu ämnad för ombyggnad till valkkvarn. Driften vid det nya vantmakeriet var i gång redan 1634, då underhandlingar pågick mellan N och kammaren om klädesleveranser till kronan. Året därpå gav regeringen N tillstånd att under åtta år tullfritt importera ull och färgstoffer. Samtidigt befriades hans personal från utskrivning till militärtjänst, borgerlig tunga, gästning och inkvartering av kronans folk. I gengäld förband sig N att låta lära upp sv ungdom i hantverket.

Av vantmakeriets första tre mästare kom en från Aachen via Peder Gudmundssons faktori i Jönköping. 1635, då Louis De Geers vantmakeri i Norrköping avvecklades, tog N:s företag över fem av dess mästare, bl a en färgare. Då räknades 18 mantal vid M:s vantmakeri. 1638 hade antalet mästare i hans tjänst stigit till tio och mantalen till 44. Proportionerna mellan Peder Gudmundssons och N:s foretag illustreras av förhandlingarna mellan dessa och kammaren om 1638 års klädesleveranser. För jönköpingsföretaget rörde det sig om 6 000 alnar, för N:s företag 3 000, en kvantitet som tycks ha motsvarat ungefärlig full produktion vid N:s rörelse. Tillverkningsvärdet per år tycks ha varit 3 000 å 4 000 dlr. Förutom enklare kläde levererades smärre kvantiteter av finare kläde, t ex packlakan och "engelskt". Vitsorden från kammarens representanter i samband med besiktning av leveranser var goda.

Med sin intensiva affärs- och industriverksamhet värjde sig N i det längsta för kommunala förtroendeuppdrag. I slutet av 1628 ville kungen i anledning av förlusten av regalskeppet Wasa överlägga med ombud för borgerskapet i landet. För Norrköping nämndes 13 i detta sammanhang lämpliga personer, bland dem N. Det är dock okänt om han deltog i samtalen. Vid 1631 års kommunala val uppfördes N för första gången på förslag till den ena av stadens två borgmästartjänster. Samma procedur upprepades ytterligare två gånger utan att N ville kandidera.

Först 1638 lät N sig övertalas att åta sig en borgmästarpost. Situationen i staden var då kritisk. Rikskanslern hade med landshövding Schering Rosenhanes hjälp påtrugat staden en radikal nyordning av dess styrelse. Bl a hade tre borgmästarbefattningar inrättats och specialiserats till skilda ämbetsområden. Två av tjänsterna tillsattes mot borgerskapets önskan. För handel och hantverk, som skulle stimuleras, kunde stadens fria val respekteras. Vid allmän rådstuga 6 juni utpekades N såsom lämpligaste kandidat, och han övertalades till sist att acceptera. 28 sept konfirmerades menighetens val. N:s tveksamhet denna gång kan ha berott på att han redan kände av den sjukdom som inom mindre än ett år skulle ända hans liv. — Vid riksdagen 1634 påtog sig N att föra sin stads talan och invaldes i SU.

För att anpassa handel och hantverk efter gällande bestämmelser ansågs särskilt angeläget att genomdriva den s k handelsparteringen, enligt vilken varje handlande skulle specialisera sig på en varugrupp, på samma sätt som det ansågs önskvärt att så långt som möjligt organisera hantverket i "ämbeten" (skrån). Förberedelser härför vidtogs omgå- ende men fick på grund av N:s frånfalle fullföljas av efterträdaren i ämbetet. N har i detta sammanhang tillskrivits åsikten, att inga andra än flitiga borde fa, bli borgare i Norrköping, övriga såsom "onyttiga vattubin" fördrivas (Elgenstierna). Yttrandet är emellertid belagt först sex veckor efter N:s död, i protokollet över en rådstuga den 10–11 juli 1639.

N var strängt religiös och övervakade noga, att ingen i hans hushåll utan laga förfall uteblev från gudstjänster och bönestunder i kyrkan. Han visade också avsky mot det utbredda superiet. N:s hjälpsamhet mot fattiga och hans omutliga hederlighet i affärer har framhållits (Jonas Petri).

N:s sista sjukdom började med en till synes godartad svullnad, vilken dock efter en tid började växa snabbt och ändade hans liv. Han jordfästes i S:t Olai kyrka.

N:s söner adlades 1648 och 1654 med namnen Durell resp Duréel (bd 11).

Författare

Björn Helmfrid

Arkivuppgifter

Enstaka brev från N i RA.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: RR 1618, 1627, 1629, 1632 o 1635; Bergskoll:s arkiv, Allm bergverksrelationer 1638— 46; Kammarkolhs kansli B II a 1 (skriv:er till orterna) 1619 o 1636, B III a 1 (kontraktsböcker) 1637-38, E II a (brev o suppl) 1629 o 1632; Östergötlands handhar 1621; Alvsborgs lösen 1613, vol 72 o 74—75; Boskaps- o utsädeslängder 1620— 30-talen; Östergötlands läns mther 1630-talet; Lokala tullräkenskaper, vol 453, 463 o 531; Handel o sjöfart, vol 7, 10, 11 a o 17—18; Skuldböcker, vol 36-37; Sandbergska saml, YY 5426 (Hjonelags-penningar i Jönköping); Johan Uthoffs arkiv; Le-ufstaarkivet; allt i RA. Regnskaber over Oresunds-tolden, 1620, s 13, DRA. Östergötlands landskansli, Ink brev 1626, 1628 o 1638; Jönköpings jordeböcker; Linköpings domkapitel, Akter rör förs:arna i stiftet, Norrköpings S:t Olai; allt i VLA; Prot för rådsturätten o kämnärsrättcn i Norrköping samt för Jönköpings rådsturätt; allt i Göta hovrätts arkiv, Jönköping; C H Braad, Ostrogothia literata, 2, 1631, LSB.

R Björkman, Det nya Jönköping (Jönköpings hist, 2, 1918); BorgRP före frihetstiden (1933); DHF Börjeson, Sthlms segelsjöfart (1932); EW Dahlgren, Louis De Geer 1587-1652, 1-2 (1923); L De Geer, Brev o affärshandhar 1614-1652 (HH 29, 1934); Frälseg, 3:2 (1947); G Hafström, En bok om skeppet Wasa (1959); B Helmfrid, Linköpingsdjäknen Petter Speets affärer med Satan (Acta O-strogothica, 6, 1955); dens, Fogdar o borgmästare i Norrköping 1567-1618 (PHT 1960); dens, Tiden 1568-1655 (Norrköpings hist, 2, 1965); B Hildebrand, släktart Durell (SBL, bd 11, 1945); Jonas Petri (Gothus), Dispositio domus Christiana=, thet är en christelig lijkpredikan ... (1639); ST Kjellberg, Ull o ylle (1943); C Ligtenberg, Willem Usse-linx (Utrecht 1914); F Lindberg, Hertig Johan av Östergötland o hans furstendöme (HT 1941); G Rystad, Jönköping under stormaktstiden (Jönköpings stads hist, 2, 1965); J Schmedeman, Kongl stadgar, lörordn:ar ... (1706); A A v Stiernman, Alla riksdagars o mötens beslut ..., 1—2 (1728— 29); Sveriges krig 1611 — 1632, ed Generalstaben, bihbd 1 (1937); Ornberg, 13 (art Broms; 1905).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Månsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8912, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Helmfrid), hämtad 2024-05-05.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8912
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Månsson, urn:sbl:8912, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Helmfrid), hämtad 2024-05-05.