Vilhelm G Lundvik

Född:1883-08-28 – Norge (i Holt, Aust-Agder fylke)
Död:1969-12-06 – Oscars församling, Stockholms län

Industriidkare, Diplomat, Landshövding, Handelsminister


Band 24 (1982-1984), sida 407.

Meriter

Lundvik, Vilhelm Göran, f 28 aug 1883 i Holt, Aust-Agder fylke, Norge, d 6 dec 1969 i Sthlm, Osc. Föräldrar: överingenjören Carl Johan L o Ebba Maria Simpler. Mogenhetsex vid lärov i Gävle 20 maj 02, inskr vid UU ht 02, FK 29 maj 06, JK där 14 sept 12, attaché (diplomataspirant) i UD 26 okt 12–15 maj 13, sekr i riksdagens konstitutionsutsk 13 o 14, i dess lagutsk 15, i kommunalskattekomm 15–16, ombudsman i Järnbruksförb 1 april 16–19, handelsattaché vid beskickn i Paris 5 dec 19–26 sept 25, även i Bryssel 28 sept 21–25, handelsråd 5 dec 19, sekr hos den sv delegerade i internationella Schleswigkommissionen 19–20, chef for kommissionens folkomröstn:byrå, tjänsteförrättande sekr i sv hjälpkreditkomm 20, komm:s ombud i internationella hjälpkreditkommissionen i Paris 20–21, sv ombud vid tillvaratagande av sv affärsintressen i de ockuperade delarna av Tyskland 23, bitr generalkommissarie för sv avd vid internationella konstindustriutställn i Paris 20 febr 25, tf statssekr o exp:chef i handelsdep 16 okt 25–29 juni 26, handelsråds namn 26, led av Sv nationalkommissionens för internationella näringsfrågor arbetsutsk 26–41, VD i Sveriges industriförb 7 maj (tilltr 1 nov) 26–41, sv delegat vid den ekon världskonferensen i Genève 27, led av styr för Livförsäkringsab Thule 27–41, av komm ang ny handelstraktat med Frankrike juni 27–okt 32, statsråd o chef för handelsdep 2 okt 28–7 juni 30, led av dir för Handelshögsk i Sthlm 29–43, av Nationernas förbunds ekon komm 30–33, korresp led där 33, led av styr för ab Vin- & spritcentralen 31–42, för Sthlms intecknings garanti ab 31–41, v ordf där 33–41, led av järnvägsrådet 32–43, v ordf i 1932 års handelskommitterade jan 32–juni 35 o mars 36–juni 37, tf ordf där juni 35–febr 36, led av traktatberedn okt 32–juni 35, tf ordf juni 35–febr 36, v ordf där mars 36–dec 46, led av kulturrådet 15 nov 35, av bestyrelsen för firandet av Nya Sverige-minnet sept 36–juli 38, adjung led av Konjunkturinst:s nämnd 38–57, led av Statens handelskommission 10 nov 39, v ordf 6 febr 43, ordf där 1 juli 45–nov 47, landsh i Älvsborgs län 19 sept 41–30 juni 49, ordf i delegationen för nytt handelsavtal med Finland 42–46, led av 1942 års järnvägskostn:utredn jan 42–dec 48, ordf i August Abrahamsons stiftelse, Nääs, Skallsjö, Älvsb, 19 nov 43 (från 1 jan 44)–31 dec 55, led av statens återuppbyggnadsnämnd mars 44, ordf där juli–nov 45, ordf i 1949 års Nääs-utredn maj 49–jan 54, i Sv pappersbruksfören 49–55, led av styr för bla Sv ackumulatorab Jungner 50–62, ordf i 1950 års geologiutredn april 50–aug 52.

G 1) 6 jan 1915 i Hfors m Karin Maria Alfthan, f 4 okt 1888 i S:t Petersburg, Katarina sv förs, d 2 april 1919 i Sthlm, Matt, dtr till guvernören överste Max Theodor A o Mary Helena Krogius; 2) 5 jan 1922 i Sthlm, Engelbr, m Dagmar Helena Lamm, f 27 mars 1892 där, Mosaiska, dtr till dir Oscar Ludvig L (bd 22) o Louise (Lili) Lipschütz.

Biografi

Sedan Vilhelm L avlagt både fil och jur kand:examina i Uppsala, där han även under ett år fungerat som studentkårens ordförande, antogs han som attaché vid UD 1912. Under åren fram till 1926, då L blev VD för Industriförbundet, innehade han åtskilliga uppdrag både i allmän och enskild tjänst, bl a som utskottssekreterare i riksdagen, handelsattaché och expeditionschef i handelsdepartementet.

En för L viktig tid var också de fyra åren (1916–19) i Järnbruksförbundets tjänst. 1916 var ett år av oro på järnhanteringens arbetsmarknad, och de lokala ackordsförhandlingarna krävde i allt högre grad förbundsingripanden. L fick sitt elddop som ombudsman under svåra förhållanden och fick driva förhandlingar redan under sitt första år, bla i Fagersta, Sandviken, Trollhättan och Forsbacka. Han uppskattades som en klok och diplomatisk förhandlare, och inom Metallindustriarbetareförbundet tyckte man sig märka en mera tillmötesgående atmosfär i Järnbruksförbundets kansli än tidigare (Olsson).

L erhöll med tiden en god inblick i sv industri och erfarenhet av handelspolitiska frågor och var således väl meriterad för direktörsposten i Industriförbundet, där han skulle bli kvar i femton år, bortsett från ett avbrott för den tid han var handelsminister i Lindmans andra ministär. Året efter direktörsutnämningen blev L en av de sv delegater som skulle representera Sverige under den ekonomiska världskonferensen i Genève, där bl a frågor rörande industrins rationalisering diskuterades. Bland delegaterna fanns LO:s kassör Johan-Olov Johansson, medan L företrädde arbetsgivarsynpunkterna. Det skar sig under konferensens gång mellan dessa båda. L klargjorde nämligen att han ansåg att samhället och fackföreningsrörelsen inte fick lägga hinder i vägen för företagens frihet till rationaliseringsåtgärder (De Geer).

Året efter genèvekonferensen utsågs L till statsråd och chef för handelsdepartementet, där han också hade företagarnas intressen för ögonen. När Lindman kände sig oroad över stämningarna hos jordbrukarna på grund av den markerade nedgång i spannmålspriserna som inträtt 1929, var det huvudsakligen L, socialministern Sven Lübeck och konsultativa statsrådet Nils Vult v Steyern som reste invändningar mot högerns planer på tullhöjningar till skydd för agrarnäringen. L tycks ha varit av den meningen att jordbrukarna borde inrikta sig på en ökad animalieproduktion. Diskussionerna blottade vissa motsättningar inom den Lindmanska ministären mellan industrins och jordbrukets företrädare, och bla L har karakteriserats som industrins och arbetsgivarnas specielle talesman (Hellström). Även efter statsrådstiden stod L Lindman och högerpartiet nära. Lindman var vid 1930-talets mitt övertygad om att det hos näringslivets folk fanns önskemål om en vidgad representation i riksdagen, och i detta sammanhang nämndes bla L:s namn. Han valdes, tillsammans med ett par företagsledare, in i Allmänna valmansförbundets överstyrelse, men partiet lyckades inte fä honom invald i FK (Söderpalm).

Inom näringslivet fanns olika uppfattningar om hur aktivt organisationerna skulle verka i det politiska livet. Det var framför allt storföretagen inom verkstadsindustrin som visade intresse för möjligheterna till politisk påverkan. I denna anda verkade den s k Direktörsklubben (1933–53), i vilken från början cheferna för Asea, Electrolux, L M Ericsson, Separator och SKF ingick. Under en diskussion i klubben i sept 1935 hävdade bla L att det vore önskvärt att få till stånd en enig borgerlig front inför valrörelsen och på sikt också ett samlat reformprogram. Trots ingående diskussioner och mycket utredningsarbete kom man ingen vart i programfrågan, och i slutet av 1936 reducerades ämnet till en utredning om frågor av teknisk och industriekonomisk natur.

Socialdemokraterna hade vunnit en avgörande valseger, och samtidigt hade saltsjöbadsförhandlingarna skapat en anda av samarbete. Industrin och regeringen närmade sig varandra och stod vid krigsutbrottet i begrepp att inleda omfattande förhandlingar om näringspolitiken. Detta stärkte de mera måttfulla krafterna inom näringslivet och kom också att sätta sin prägel på Industrins utredningsinstitut, som upprättades av SAF och Industriförbundet och startade sin verksamhet 1939. Direktörsklubben tänkte sig en verksamhet med uttalat politiska syften, men L och SAF:s VD Gustaf Söderlund drog en klar gräns mellan utredningsarbete och partipolitik. Institutet skulle arbeta för industrins intressen men göra det i vetenskapliga former. Upplysning och propaganda skulle grundas på sakligt starka argument, genom vilka man också hade möjligheter att påverka beslutsprocessen i kommittéer och andra offentliga organ (Söderpalm).

Karakteristiskt för L var också att han i samband med planhushållningsdebatten uppfattade regleringen av näringslivet som ett hot mot det fria statsskicket. Han var djupt oroad av den totalitära frammarschen på kontinenten, och under kriget var han en tid benägen att ge demokratin och parlamentarismen förlorad. 1940 motsåg han årtionden av tysk hegemoni med ett korporativt samhälle präglat av kontroll och statsdirigering, där näringslivet fick inrikta sig på att överleva i hägnet av starka organisationer. Hans svartsyn var påfallande, och den synes också ha haft en djupt personlig bakgrund; hans hustru var av judisk börd. Någon anhängare av det nazistiska samhällssystemet var han minst av allt (Söderpalm).

Inför den krigsplanering som så småningom växte fram under de hotfulla utrikespolitiska konjunkturerna framhöll L att det var av största vikt att representanter för näringslivet fick säte och stämma i krisförvaltningens organ. L blev själv här en energisk förespråkare för företagsamheten. Vid ett utskottssammanträde med Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap i mars 1937 föredrogs ett inom denna utarbetat förslag om statlig lagring av viktiga förnödenheter. L reagerade negativt – inte i och för sig inför tanken på reservlagring, utan inför riskerna av att en statlig sådan kunde leda till störningar på marknaden. Det har också, i beaktande av L:s intensiva engagemang för lagring i enskild regi, förmodats att han i förlängningen fruktade att en statlig styrning av prissättningen på vissa varor skulle kunna bli aktuell. L mjukade emellertid upp sin hållning allteftersom beredskapssynpunkterna slog igenom (Månsson o Söderpalm).

Under L:s sista tid på Industriförbundet förberedde han en omorganisation, som genomfördes vid årsskiftet 1942. Den sammanhängde med försörjningssvårigheterna och stärkte branschorganisationerna i deras arbete inom krisförvaltningen. Företagens individuella medlemskap avskaffades, och branschföreningarna anslöts direkt till förbundet.

1941 utnämndes L till landshövding och slog sig ner i residenset i Vänersborg. Det kanske största och svåraste ärende L hade att handlägga som landshövding var den nya kommunindelningen, som ledde till en kraftig minskning av antalet landskommuner. I en intervju underströk L betydelsen av att intresset för de kommunala angelägenheterna på grund av denna förändring inte avtynade. En sådan utveckling skulle, ansåg han, kunna leda till ett vidgat ämbetsmannavälde till skada för den kommunala självstyrelsen (DN 30 juni 1949). Efter åtta år som hövding i Älvsborgs län återvände L till Sthlm som pensionär. Som ordförande i Sv pappersbruksföreningens styrelse trädde han emellertid åter in i industrins organisationsvärld.

L:s direktörstid i Industriförbundet präglades av ett allt intimare samarbete med statsmakterna. Han var politiskt konservativ, och inför överläggningar med regeringen betonade han alltid vikten av centralism och sammanhållning inom organisationerna, men samtidigt var han i sin yrkesgärning alltid angelägen om ett korrekt förhållande till socialdemokraterna. Han hade börjat sin bana som diplomat och ämbetsman, och hans karriär är typisk för många toppmän inom sv industri.

Författare

Göran Nilzén



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Strödda brev från L i KB, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Folkförbundet och handelspolitiken. Grundlinjer till inledningsanförande. [Rubr.] Sthlm 1931. 3 s. (Nordiska handelsmötet i Helsingfors 1931.) – Några synpunkter på vår handelstraktatpolitik. Föredrag vid Sveriges lantbrukslä-rareförbunds årsmöte den 17 mars 1930 (Sveriges lantbrukslärareförbund, Meddelande n:o 24. [Omsl:] I. Förhandlingarvid årsmötet 1930. Några synpunkter ... Föredrag. II. ..., Sthlm 1931, s 1–15). – Näringslivet och krisen (Svensk tidskrift, årg 27, 1940, Upps, s 439–447). – Se Förteckning över statliga utredningar 1904—1945, [Sthlm, tr] Norrköping 1953, 4:o, s 553, 1084 f, 1089, 1090.

Källor och litteratur

Källor o litt: Brev från L till A Lindman 28 juni 1935, RA. – I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); dens, V L död (SvD 14 dec 1969); E Carlquist, Solidaritet på prov (1971); H De Geer, Rationaliseringsrörelsen i Sverige (1978); K F Göransson, V L (Industriförb:s meddel, 6, 1941); G Hellström, Jordbrukspol i industrisamhället (1976); O Månsson, Industriell beredskap (1976); S Olsson, Järnbruksförb 1906-1956 (1958); J Sigfrid Edström, En levnadsteckn, 2, ed K A Bratt (1953), s 76-82; SMoK; S A Söderpalm, Direktörsklubben (1976); G Thimon, Matr över Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala 1811–1961 (1963); VD-skifte i Industriförb (Industriförb:s meddel, 111, 1926); E Wehtje, V L död (Industriförb:s tidskr, 2, 1970); Ämbetsmännen får inte taga ledningen i storkommunerna (intervju med L i SvD 30 juni 1949).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Vilhelm G Lundvik, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9914, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2021-02-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9914
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Vilhelm G Lundvik, urn:sbl:9914, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2021-02-26.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se