Meriter

Karl Knutsson (Bonde), f omkr 1 okt 1408 eller 1409 (Messenius), d 15 maj 1470 på Sthlms slott. Föräldrar: riddaren Knut Bonde o Margareta, dtr till marsken o lagmannen i Uppland, riddaren Karl Ulfsson (Sparre av Tofta). Marsk efter 18 men före 26 okt 35, rikshövitsman febr 36–6 mars 38, riksföreståndare efter 7 men före 17 okt 38, riddare 14 sept 41, drots sept (senast 20) 41, hövitsman på Viborgs slott o låntagare i Finland 42–48, vald till Sveriges konung i Sthlm 20 juni 48, hyllad som sådan på Mora sten 28 juni 48, krönt i Uppsala domkyrka 29 juni 48, hyllad av en valförsaml i Hamar som norsk konung 25 okt 49, krönt i Trondheims domkyrka 20 nov 49, fördriven från Sverige febr 57, brukspantsinnehavare av Putzigs slott, stad o område 57–60, konung i Sverige 9 aug 64–30 jan 65, innehavare av Raseborgs o Korsholms län samt av Kumo kungsgård med övre o nedre Satakunda 65–67, konung i Sverige från nov 67.

G 1) trol omkr 28 på Ekholmen, Veckholm, Upps, m Birgitta Turesdtr, d 36 i Sthlm, dtr till riksrådet o lagmannen på Öland, riddaren Ture Stensson (Bielke) o Birgitta Abrahamsdtr (Tjurhuvud); 2) 5 okt 38 på Sthlms slott m Katarina Karlsdtr, d 7 sept 50, dtr till riksrådet o riddaren Karl Ormsson (Gumsehuvud) o Märta Gregersdtr (Aspenäsätten); 3) 70 (på Sthlms slott?) m Kristina Abrahamsdtr, möjl dtr till häradshövd i Raseborgs västra hd Abraham Pedersson (halvt djur).

Biografi

Johannes Magnus uppger, att K föddes i Finland, en obestyrkt men möjlig uppgift. Fadern dog redan omkr 12, modern 28 eller 29. Hon gifte om sig med riksrådet Sten Turesson (Bielke); han blev förmyndare för den unge K, som på en av styvfaderns gårdar firade sitt bröllop med en kusindotter till denne.

K fick en utbildning, som kom få av hans ståndsbröder till del. Enligt Karlskrönikan (v 8577–8586) gjorde han i ungdomen vidsträckta resor i främmande länder såsom Bayern, Ungern, Polen, Österrike, (pfalz-grevskapet vid?) Rhen, Meissen o Sachsen, förstod de språk, som där talades, o deltog i många stormar o strider. Notisen tyder mer på en hövisk edukation än på universitetsstudier; möjligen har K följt kung Erik på dennes stora resa genom Tyskland o Ungern 24 o deltagit i striderna om Sönderjylland omkr 30.

I bevarade brev möter K första gången 22, o under samma årtionde skymtar han sedan vid några tillfällen i privatekonomiska sammanhang; 28 febr 29 erhöll han Fågelvik som sitt rätta möderne. Engelbrekts folkresning gav honom möjlighet att framträda i rikspolitiken. Enligt Karlskrönikan deltog han hösten 34 i en – misslyckad – belägring av det inte långt från Fågelvik belägna Stegeholm o bevittnade det möte mellan sv o danska ombud, som hölls i Halmstad o åsyftade en fredlig lösning på konflikten. Att han ännu stod jämförelsevis väl hos kung Erik framgår möjligen därav, att han av denne vid förlikningen i Sthlm hösten 35 utsågs till marsk. Hans ställning som sådan blev dock på grund av unionsmonarkens löftesbrott mycket svår. På det andra riksmötet i Arboga jan 36 anslöt han sig på nytt till upprorsrörelsen o tågade jämte Engelbrekt till Sthlm, där staden o slottet började belägras. Om brytningar inom svenskarnas led vittnar dock Karlskrönikan, som uppger, att K av en aristokratisk valnämnd i febr 36 valdes till rikshövitsman, en åtgärd, som genom Engelbrekts ingripande skulle ha reviderats, så att båda skulle inneha sysslan.

Engelbrekts död på våren 36 ställde Sveriges provisoriska regering, utövad av K o drotsen Kristiern Nilsson (Vasa), inför vanskliga problem: det gällde att nå en godtagbar uppgörelse med unionskonungen men också att bemästra den oro, som efter dråpet på folkhövdingen hade spritt sig bland allmogen. K var med om att i Vadstena juni 36 besluta om ett nytt unionsmöte i Kalmar, men då kung Erik inte infann sig, blev det nödvändigt att fastare ordna rikets administration. På ett möte i Söderköping, bevistat även av danska ombud, förmådde K o Kristiern Nilsson flera utländska fogdar att lämna sina fästen ifrån sig. Under årets lopp övergick Nyköping, Örebro o Sthlms slott i den provisoriska sv riksstyrelsens hand, men vid dess slut utbröt i svealandskapen bonderesningar, ledda av Erik Puke. De slogs hårdhänt ned av K, o Puke avrättades i början av 37; i mars s å utfärdades i Strängnäs en stadga, avsedd att stäcka allmogens frihet.

Då kung Erik, som alltsedan 36 uppehöll sig på Gotland, ej heller infann sig på det möte, som avtalsenligt hölls i Kalmar sommaren 38, valdes på ett riksmöte i Sthlm i okt s å K till riksföreståndare. Han hade nu liksom flertalet av Sveriges prelater definitivt övergivit kung Eriks sak, som dock alltjämt omfattades av Kristiern Nilsson o K:s egen svåger Nils Stensson (Natt och Dag). Denna omständighet men också andra föranledde den nyblivne riksföreståndaren att nyåret 39 låta fängsla drotsen; försoning åvägabragtes genom riksrådets förmedling, men händelsen glömdes inte av gamle herr Kristierns ättlingar bland Vasar o Oxenstiernor, som i fortsättningen skulle bli K:s hätska fiender. Hårdare motstånd än drotsen bjöd Nils Stensson; från ett besök hos kung Erik på Gotland återvände han våren 39 till Östergötland i spetsen för en truppstyrka o försedd med en k kungörelse, vari K avsattes som marsk för att efterträdas av honom själv. Detta hot förmådde ett enat riksråd att utfärda en proklamation, daterad 25 april 39, som manade Östergötlands invånare att lyda K, intill dess riket kommit i bättre tillstånd. 23 juni 39 uppsade det danska riksrådet Erik av Pommern tro och lydnad, o svenskarna gjorde detsamma i Tälje omkr 1 okt s å. Om K hyst planer på att redan nu bli sv konung, omintetgjordes dessa genom Kristofers av Bayern tronkandidatur, som stöddes av såväl danska som svenska unionsvänner. För K gällde därför nu främst att få ersättning för gjorda utlägg o säkra sin kommande ställning. Jan 40 fick han på riksmötet i Arboga byta ut Vätö, Estuna o Lohärads socknar i Uppland mot Östkinds o Aska härader i Östergötland, o maj s å lyckades han efter underhandlingar med Kristofers ombud i Kalmar betinga sig förläningen av Finland samt Öland med Borgholm. Juli 41 förlänade det sv riksrådet åt K också rikets slott o län i Finland jämte Borgholms slott o Öland mot en återlös-ningssumma av 40 000 mark. Vid samma tid erhöll han av Linköpings biskop i utbyte mot vissa gods i Södermanland Rönö i Östergötland. Sålunda tillgodosedd mötte o hyllade K sept 41 Kristofer i Sthlm o Uppsala.

Den nye unionsmonarken visade sig emellertid benägen att till en viss grad beakta de krav, som restes mot K från Kristiern Nilsson o hans anförvanter. Herr Kristierns önskemål tillmötesgicks sålunda i den förlikning, auktoriserad av konung o riksråd, som ingicks i Sthlm 10 okt 41 mellan honom o K. Inte förrän efter Kristierns död 29 april 42 o först sedan han överlåtit Åbo slott o län till Kristofer att fritt disponera, kunde K tillträda Viborgs slottslän. Från 46 var han dock med säkerhet herre över Viborgs, Tavastehus o Raseborgs län.

Då K på sommaren eller hösten 42 drog in på Viborgs slott, fortsatte han familjetraditionen; här hade hans farfar, Tord Bonde, i många år residerat. Finländsk historieskrivning har framhållit de insatser han som styresman i Finland nu kom att föra; bl a grundade han städerna Nådendal o Raumo samt genomförde en ny gränsläggning mellan Savolaks o Tavastland. På Viborg var han ekonomiskt obundnare än andra låntagare i det sv riket men måste också ta kontakt med det östliga Östersjöområdets skilda problem. Han stod i livlig, ej sällan konfliktmättad korrespondens med de baltiska städerna, köpte egendomar i Harrien o Wierland o tycks rentav ha varit påtänkt som medlare i striden mellan Tyska orden o Novgorod.

Redan på grund av sin placering i Finland kunde K ej ingå i den högadliga regering, som i Sverige brukade fungera under Kristofers frånvaro. Hans förhållande till unionskonungen blev kyligt – därom vittnar bl a nidbilden av denne i Karlskrönikan – o han synes inte ha bevistat bröllopet mellan Kristofer o Dorotea av Brandenburg sept 45 i Khvn.

Kristofers död jan 48 förmådde K att återvända till Sverige; i mitten av maj 48 bröt han upp från Viborg o kom 23 maj i spetsen för en stark truppstyrka till Sthlm. Problemet var nu, hur rikets styrelse skulle ordnas. Då budet om Kristofers död nått Sverige, hade Kristiern Nilssons måg Bengt Jönsson (Oxenstierna) o dennes bror Nils Jönsson utsetts till riksföreståndare, o kort tid därpå efterträdde Bengts son Jöns Nils Ragvaldsson som ärkebiskop. Så som seden blivit alltsedan 30-talets mitt, var det dock en uppgift för ett ständermöte att ta ställning till spörsmål rörande riksstyrelsen, o så snart K anlänt till Sthlm, sammankallades också ett sådant. På detta skred man omsider till kungaval i S:ta Gertruds gillesstuga i Sthlm, o här blev K – enligt egen utsago med överväldigande majoritet – vald till konung. Utgången, som väsentligen torde ha berott på att K utnyttjade sin militära överlägsenhet, betecknar ett avsteg från vad som tidigare planerats om unionens fortbestånd o ogillades säkerligen av den nyblivne ärkebiskopen o hans krets. Omedelbart efter valet hyllades dock K, som gammal sed bjöd, vid Mora stenar o kröntes i Uppsala domkyrka med linköpingsbiskopen Nils König som främsta officiant. Någon kungaförsäkran avgav han inte men red sedermera sin Eriksgata.

K hade blivit officiellt erkänd som sv konung, innan ännu tronföljdsfrågan lösts i de nordiska grannländerna. Det låg därför i hans intresse att så långt det var möjligt utnyttja sitt försprång, att återställa den sv konungens välde åtminstone till den omfattning det haft i Magnus Erikssons tid: Gotland, Norge o Skånelandskapen skulle återinförlivas med det sv riket. Som en möjlighet föresvävade det honom troligen därjämte att bli konung över hela Norden.

På Visborg satt emellertid ännu Erik av Pommern. Juli 48 sände K en kår till Gotland, som vid årets slut behärskade både landsbygden o staden Visby, o jan 49 avgav Gotlands allmoge till honom en trohetsförsäkran med motiveringen, att Gotland "fordom Sveriges krona med rätta tillhört, efter vad vår krönika uppenbarligen bevisar o betygar". Men Kristian av Oldenburg, som sept 48 blivit dansk konung, inledde i början av 49 samarbete med kung Erik, o april s å anlände till ön Olof Axelsson (Tott), till vilken Erik överlämnade Visborgs slott, varpå han återvände till sitt hemland. K föreslog maj 49, att Gotlandsfrågan rättsligt skulle avgöras inför ombud för tyska orden o hansastäderna, o på sommaren s å beredde sig den sv hären att storma Visby. Men härav blev intet, då den sv befälhavaren, Magnus Gren, 18 juli slöt stillestånd med Olof Axelsson. Kort därpå anlände kung Kristian, o 31 juli förband sig svenskarna i Visby att genast utrymma ön. Gotlandsfrågan o andra tvisteämnen skulle avgöras på unionsmöte i Halmstad. Avtalen ratificerades av Kristian 1 aug, av K 24 aug 49.

I början av 49 inledde en majoritet av norska riksråd förhandlingar med Kristian, som av dem 3 juni s å utsågs till Norges konung o en månad senare mottog deras hyllning i Marstrand. Emellertid hade febr 49 sju norska rådsherrar på Bohus slott överenskommit att uppsätta K på Norges tron. K sökte dra nytta av denna oenighet, drog in i Norge, hyllades som konung i Hamar och kröntes i Trondheim, allt under hösten 49. Han tillsatte en av sina anhängare, Erik Sämundsson, som riksföreståndare sunnanfjälls o infann sig på nyåret 50 i spetsen för en truppstyrka i Oslo. Men Kristians ställning i Norge var stark. Jan 50 avtalades, att frågan om Norge – liksom den om Gotland – skulle tas upp på det stundande sv-danska mötet i Halmstad.

Här fastställdes maj 50, att fred skulle råda mellan de nordiska rikena från 29 juli s å, att K åt Kristian skulle lämna sin del o rättighet i Norge o att Gotlandsfrågan skulle hänskjutas till ett möte mellan konungarna följande år. Den av dem båda, som överlevde den andre, skulle bli kung också i det andra riket, o då båda dött, skulle en valnämnd utse ny unionskonung inom kretsen av kungasöner födda i Danmark eller i Sverige. Värdet av den här medgivna rätten för K att bli konung över det förenade Norden minskades dock ansenligt därigenom, att han var så mycket äldre än Kristian. Och i de aktuella frågorna led han nederlag, dels emedan Gotland redan faktiskt var i dansk hand o dels därför, att han nu måste avstå från Norge. Han ratificerade visserligen traktaten men först sedan han avfordrat de svenskar, som samtyckt till den, en skriftlig försäkran, att de o inte han bar ansvaret för att Norge sålunda utlämnats. Hans förhållande till Kristian försämrades ytterligare, då denne, sedan 49 gift med Kristofers änka Dorotea, börjat framställa anspråk på hennes sv morgongåva, innefattande järnbergslager i Närke o Värmland. På det sv-danska möte, som i enlighet med tidigare avtal hölls sommaren 51, grusades alla förhoppningar om fred.

En här under K:s befäl ryckte förvåren 52 in i Skåne; även Blekinge hemsöktes. Den danska flottan gjorde strandhugg nära Sthlm, o danska trupper tågade in i Västergötland o Småland. I förra hälften av 53 slöts stillestånd, men då detta maj 55 upphörde att gälla, bröt kriget ut på nytt. Konflikten kom till uttryck inte endast i härjningståg. Den märktes både vid den påvliga kurian i Rom, där domprosten Birger Månsson företrädde K:s intressen, o i Baltikum, där intressemotsättningarna visade sig ifråga om såväl jordförvärv som kyrkliga befordringsmål.

Trots de oavlåtliga konflikterna med Danmark o den ständiga oron inomlands sökte K ge stadga åt sitt kungadöme, vars fortsatta existens dock på rättsliga grunder kunde ifrågasättas av den alltjämt livskraftiga unionstankens förespråkare o vars ekonomiska grundval var klart otillräcklig. Riksstyrelsen måste i viss utsträckning få andra mål o medel nu än då unionen fungerade. Den representerades, utom av monarken själv, främst av en hovmästare, ett ämbete, som omtalas i 36 års unionsakt o även tillsattes under Kristofers regering; det uppehölls av K:s måg, Erik Eriksson (Gyllenstierna). Marsk blev Tord Bonde, K:s kusin. Viktig var också posten som kansler, som åtminstone från slutet av 50 bekläddes av juris utriusque doctor Nicolaus Ryting. De för eftervärlden kända inrikespolitiska åtgärder K vidtog gällde främst statens ekonomi.

2 maj 49 utfärdades en myntordning, den första bevarade i Sverige, o 17 sept 53 en tull- o växelstadga, som torde ha inneburit en höjning av dittills gängse avgifter. Uppbörden av avråd från Stora Kopparberget förenklades; tyvärr föreligger från K:s tid inga siffror, som visar dess storlek. Dessa åtgärder stod i nära samband med sv utrikeshandel, vari K – i likhet med flera av sina ståndsbröder – var personligen intresserad; man känner namnen på hans affärsombud i Danzig, Lubeck o Reval. Mot Lübeck, de sthlmska storköpmännens viktigaste handelspartner, intog dock K som konung en reserverad hållning; några privilegier eller bekräftelse på sådana gavs inte åt staden under hans regering. Möjligen sammanhänger detta med K:s sympatier för Polen o det uppåtgående, mot Lübeck fronderande Danzig, främsta mottagaren av det osmund-järn, som utfördes av Sthlms svenskbördiga småhandlare. Enligt en uppgift skall K ha sökt locka engelska köpmän till en hamn vid Göta älv, o uppenbarligen tänkte han sig också möjligheten, att pommerska städer skulle kunna ersätta Lübeck i sv utrikeshandel.

Även om kontrollen över köpenskapen med dess förankring särskilt i städer o bergverk var viktig nog, var innehavet av jord ännu betydelsefullare för statens ekonomi, vilken senare visserligen ingalunda alltid hölls så noga skild från konungens privata. K:s kyrkopolitik visar avsikter, som med större framgång skulle fullföljas av Gustav I. Mars 49 tillstadde påven en av K begärd visitation av tiggarordnarnas kloster, men tydligare ekonomisk syftning låg bakom den reduktion av kyrkogods, "Karl Knutssons räfst", som 53—54 leddes av rikets hovmästare o kansler. Den var visserligen ej enbart ofördelaktig för kyrkan men fastställdes som bakre tidsgräns för indragningarna i Västerås recess. Tyvärr finns endast en del av räfstetingsbreven i behåll, o domböckerna, åberopade på 90-talet, är nu borta.

Räfsten, som inte pågick ostört (jfr nedan), gällde kyrkors o klosters egendomar, andra åtgärder däremot aristokratins innehav av tjänster o jord. Det motstånd K:s politik väckte hos högfrälset påverkade hans fördelning av slottslänen. 50 fick Nils Jönsson (Oxenstierna) lämna ifrån sig Örebro, Magnus Gren Åbo, medan välsinnade fränder gynnades: kungens svåger, Gustav Karlsson (Gumsehuvud), lagman i Uppland, blev hövitsman på Kalmar; K:s måg Erik Eriksson innehade Borgholm. Småningom började också de k fogdarna i allt högre grad hämtas ur lågfrälset.

En viktig förutsättning för K:s politiska karriär var hans rikedom, o särskilt sedan han blivit konung, utnyttjade han sin ställning för att avsevärt öka den. Bevarade jordeböcker (C 3–G 4, G 6–G 8, C 12, C 24, G 50, RA) ger vid handen, att han 48–56 gjorde mycket omfattande godsuppköp, mest i Uppland o Östergötland. Härvid torde intressemotsättningar ha uppstått mellan honom o Kristiern Nilssons arvingar, från vilka han 49 inlöste gods, som drotsen köpt av honom själv, hans mor, styvfar o farbror. Han inköpte även det till stor del av sthlmsborgare ägda området för nuv Kungsträdgården o tillbytte sig av Klara kloster 52 Södra Djurgården (Valmundsö).

Olyckliga omständigheter bidrog emellertid – förutom den penningslukande fejden med Kristian I – att undergräva K:s ställning. 55 o 56 drabbades landet av missväxt. Maj 56 mördades hans dugligaste krigshövitsman, Tord Bonde, senare s å strandade privilegieförhandlingarna med den vendiska hansan (jfr ovan) o Öland med Borgholm kom i dansk hand. Jan 54 hade ärkebiskop Jöns jämte tre av hans suffraganer till K framfört en protest mot de ingrepp i den andliga jurisdiktionen, som räfsten innebar, o med stigande ovilja sågs K:s ansenliga jordförvärv av stora grupper inom högfrälset, inte minst av Oxenstiernor o Vasar. Ännu i linköpingsbiskopen Henrik Tidemanssons brev till Sten Sture dä av 21 jan 92 (HSH 22, s 37) speglas stämningarna: "det drev K Karl av Sverige att det var hans största akt att lägga samman clenodia och köpa gods och fik där många fienda fore".

I början av 57 gick ärkebiskopen till öppen strid mot K, som inför det hotande upproret i slutet av febr s å avseglade från Sthlm till Preussen. Att han for just dit, sammanhängde med det politiska läget i Östersjöområdet o särskilt med den just pågående konflikten mellan städerna vid Weichselmynningen o Polen å ena sidan, Tyska orden å den andra. Kristian tog härvid parti för Orden, K för motsidan. Medan den förre 54–57 slutit en rad vänskapliga avtal med Orden, hade K aug 54 sänt en lyckönskan till Kasimir av Polen, då det preussiska stadsförbundet s å erbjudit denne överhöghet över Preussen. Strax efter ankomsten dit 57 kunde K tack vare från Sverige medförda medel låna ut 21 200 preussiska mark åt de förbundna, en inte betydelselös del av den summa på 190 000 gulden, varigenom dessa juni 57 förvärvade Marienburg, Dirschau o Deutsch-Eylau. I gengäld mottog K som brukspant slottet o staden Putzig med tillhörande område. Frän Putzig o Danzig utsände K 57 o 58 skrifter, i vilka han förfäktade sin sak mot de nya makthavarna i Sverige, där Kristian 23 juni 57 blev vald till konung. De blev honom ej svaret skyldiga. De anklagade honom för att på sin flykt ur landet ha medtagit "riksskatten". 30 maj 58 fällde Sveriges riksråd "dom" över honom. K hade, heter det i den, förstört "den kärliga sambindelsen mellan Nordens riken" genom att låta sig väljas, dömas o krönas till Sveriges konung o dömdes nu förlustig sina arve-, köpe-o pantegods i Sverige, varjämte hans döttrar – han hade vid denna tid inga söner i livet – berövades rätten till faderns arvegods men fick behålla sina mödrars morgongåvor samt de köp- o pantegods fadern ägt före kungavalet. K:s arvegods o vad han förvärvat som kung tilldömdes alltså Kristian o Sveriges krona.

K:s tillvaro i Preussen blev bekymmersam. Han har själv berättat härom i en skrift, som han med stöd av dokument lät sammanställa. Visserligen mottogs han, enligt vad den polske krönikören Dlugosz berättar, i maj 57 hedersamt av kung Kasimir vid personligt sammanträffande i Danzig, men något större inflytande fick han inte. Juli 58 slöt Danzig stillestånd med Kristian utan hans medverkan. Okt 60 återtogs Putzig av Tyska ordens trupper. K ansåg sig därför men också av andra orsaker – det pommerska Lauenburg, som han tycks ha fått löfte om 57, erhöll han aldrig – bedragen på rättmätiga fordringar, vilket ledde till långvariga tvister mellan honom o hans arvingar å ena sidan, staden Danzig å den andra. Hans närvaro i Preussen skapade komplikationer, som gjorde, att Danzig gärna ville bli den besvärlige gästen kvitt. Tillfälle härtill gav utvecklingen i Sverige. Sedan Kristian sommaren 63 fängslat ärkebiskop Jöns, som satt sig emot hans skattepolitik, måste han jan 64 uppta striden med en släktkoalition, ledd av biskop Kettil Karlsson (Vasa) men stödd av en allt starkare folkopinion, som krävde K:s återinsättande som konung. Från lägret på Södermalm utanför Sthlm sändes kallelsebrev till K, som återkom till Sverige omkr 1 aug 64.

Hans ställning var dock högst osäker. Ärkebiskop Jöns, frigiven ur sitt fängelse 14 sept 64, återupptog striden mot K, som efter landsflyktens år förefaller att ha varit en bruten man, i det politiska spelet dock alltjämt betydelsefull på grund av sin kungavärdighet o den förmögenhet han besatt eller kunde göra anspråk på. 30 jan 65 avsade han sig tronen o erhöll i förläning på livstid Raseborgs o Korsholms län samt på 8 år Kumo kungsgård. Men därjämte reviderades till hans döttrars förmån 58 års domslut om hans egendom i Sverige: nu tillerkändes de rätten till sin fars arvegods. Dessutom började kring honom nya intressegrupper samlas, kritiska mot den oxenstiernska släktkoalitionen. 66 riktades flygskrifter mot Kristian I o ärkebiskop Jöns, som också mötte motstånd i riksrådskretsen o vars folk framgångsrikt bekämpades av Nils Sture, gift med en kusin till K. 21 sept s å förmäl- des dennes dotter Magdalena med Ivar Axelsson (Tott), vars broder Erik kort därpå blev sv riksföreståndare. Redan våren 67 erbjöds K återkomma men antog först hösten s å en förnyad kallelse, utfärdad av den i Sthlm samlade riksrepresentationen. För tredje gången konung var han tillbaka i Sveriges huvudstad 12 nov 67, ungefär en månad innan hans hätske motståndare Jöns Bengtsson avled på Öland.

K:s sista år präglades helt av kampen mot Kristian o dennes sv anhängare: resultatlösa blev de fredstrevare, som gjordes på möten mellan danskar o svenskar i Halmstad sommaren 68 o i Lübeck följande år. Hans kungadöme upprätthölls av hans fränder: av Nils Sture o av systersonen Sten Sture samt av Ivar Axelsson, som på ett herremöte i Örebro mars 68 fick fullmakt att företräda sin svärfar såväl före som – interimistiskt – efter dennes död.

Då K avled på Sthlms slott 15 maj 70, kvarlevde av hans många barn endast Erik Erikssons hustru Kristina ur det första äktenskapet, Magdalena ur det andra. Kort före sin död hade han emellertid äktat sin frilla Kristina Abrahamsdotter o sökte i ett ännu – i avskrifter – bevarat testamente tillförsäkra deras späde son Karl det honom tillkommande farsarvet; Sten Sture ombads o lovade också att härvid vara målsman för mor o son. Dessa förordnanden följdes dock sedermera inte, trots att de måste ha avsett uteslutande en del av K:s privategendom, o konungasonen – om vilken Johannes Magnus berättar, att han uteslöts från allt arv o levde i illa ansedd ställning – försvinner sedermera i obemärkthet. Omedelbart efter dödsfallet övertog Sten Sture riksstyrelsen, säkerligen enligt den avlidnes önskan men också i samförstånd med hans magar.

För samtid o eftervärld har K:s öden framstått så mycket mer gripande som de synts avteckna sig mot ett — i yngre dagar — glansfullt uppträdande o ett ståtligt yttre. Bernt Notkes trästatyett (nu på Gripsholm men ursprungligen sammanhörande med S:t Göransgruppen i Sthlms Storkyrka o sannolikt ett av de äldsta kända porträtten i den sv konstens historia) visar emellertid endast bilden av en trött äldre man. Kanske är den dock realistisk, ty skriftkällorna ger närmast vid handen, att K redan flera år före sin död var åldrad o djupt besviken.

Liksom det samtida England var 1400-talets Sverige fyllt av kamp mellan stridiga intressen, så ohämmad o personligt hätsk, att principiella riktlinjer i den ofta är svåra att urskilja. Mot bakgrunden av detta samhälle avtecknar sig K:s ansatsrika men häftigt omstridda kungadöme som symbolen för en sv nationalstat i vardande. Vald till konung av rikets ständer – till vilka han dock eljest knappast vädjade – utövade K riksstyrelsen med hjälp av ett kansli, som under hans tid fick maktpåliggande uppgifter. Hans jordförvärv för tanken till Gustav I, o liksom denne hävdade han statsmaktens intressen gentemot både kyrkan o Lübeck.

Den kyrkoreduktion, K ville genomföra, uteslöt dock inte känslan för hävdvunna religiösa former o institutioner, särskilt inte om de kunde ge en glansfull inramning åt hans kungadöme. Han visade välvilligt intresse för Birgittas stiftelse o även för andra klosterordnar. Han var en förespråkare för den ridderliga S:t Georgskulten i Sverige. Det var också han, som gav det sv riksvapnet dess slutliga utformning: en kvadrerad sköld med de tre kronorna i första o fjärde, folkungalejonet i andra o tredje fälten. I sin strävan att inte minst historiskt legitimera sitt kungadöme uppställde han ett program, som varken var identiskt med Engelbrekts folkliga eller med det, som eftersträvades av anhängarna till en "konstitutionell" stormannastyrelse. Det sv riket skulle återställas till den omfattning det haft i Magnus Erikssons tid, så lydde de direktiv hans delegater fick med sig till fredsmöten i Lübeck såväl 54 som 69. Samma strävan låg bakom det historiska samlingsarbete o författarskap, som utvecklades under hans tillsyn: en prosakrönika o en framställning av hans egen tid o verksamhet som kallats Karlskrönikan o som med en för ändamålet hopskriven, översiktlig skildring förbands med Folkungaättens epos, Erikskrönikan. I gråbrödraklostret i Sthlm – på sitt vis en motsvarighet i Sverige till vad S:t Denis var för Frankrike – fick han, liksom långt tidigare Magnus ladulås, sin grav.

I Karlskrönikan lät K ge en vidlyftig framställning av sin politiska bana fram till 52, till stor del grundad på brev i det dåtida sv riks- kansliet o på klosteranteckn:ar; senare lät han, denna gång på prosa, även nedskriva en berättelse om sin vistelse i Preussen. Krönikan, som väsentligen utgörs av en rad kronologiskt ordnade försvarstal för K som marsk o konung, åtnjöt länge tilltro, särskilt därför att det först under senare delen av 1800-talet klarlades, vem dess egentlige upphovsman var. Inlägg från helt andra håll tillkom emellertid redan på K:s tid. I Æneas Silvius (Pius II:s) Cosmographia ägnas ett avsnitt åt nordisk samtidshistoria, vari K särskilt uppmärksammas; kanske går den delvis fantastiska skildringen tillbaka på någon mot K illasinnad nordisk meddelare i Rom. Med sv rikshistoria på K:s tid fram till 57 avslutar Ericus Olai sin Ghronica gothorum; den står i tydligt beroende av Karlskrönikan o berömmer dess hjälte men präglas dock – utan att visa sympatier för ärkebiskop Jöns Bengtsson – av kyrkligt synsätt o riktar på avgörande punkter försiktig kritik mot K. Dennes försvarsbrev för Engelbrekts mördare, hans beteende mot Erik Puke o Kristiern Nilsson, hans förläningspolitik, girighet o bristande fältherreinsikter påtalas. Den jämförelsevis måttfulla framställningen av ett hatfyllt skede kan ge fog för antagandet, att den slutredigerats i ärkebiskop Jakob Ulfssons lugnare tid, då man fick kritisera K men inte för mycket. Medan linköpingsbiskopen Henrik Tidemanssons "rim" om K, sammanskrivna mot 1400-talets slut, gav uttryck åt stark kritik, kom Olaus Petris ställning som reformator i det nya kungadömets tjänst att prägla hans bild av K: såväl Engelbrekt o Erik Puke som ärkebiskop Jöns Bengtsson var enligt hans sätt att se upprorsmän, som satte sig upp mot sitt rätta herrskap, o K:s öde, redan sett under tidsavståndets perspektiv, utlöste hos honom en betraktelse över "världenes ostadighet o lyckohjulet". På K:s sida i konflikten med ärkebiskop Jöns ställde sig oreserverat upplysningstidens främsta sv historiker, Dalin (1750) o Lagerbring (1783), härvid aningslöst åberopande Karlskrönikan; på sitt expressiva språk talar den senare om "avgrundsföljet", som 57 drev monarken i landsflykt. I Sv folkets historia (1832) följde Geijer däremot Ericus Olai rätt tätt i spåren i en framställning, allmänt hållen men med i viss mån nya perspektiv o samtidigt på sitt vis tidspräglad. Stor uppmärksamhet ägnas här – endast några årtionden sedan unionen med Norge ingåtts – åt K:s norska politik; det framhålles, att K drog nytta av Engelbrekts frihetsrörelse o att han anlitade en tjänstemannakår, som socialt stod nedanför aristokratin. Strinnholm (1857) fullföljde till en viss grad detta uppslag: K blev kung med stöd av borgerskap o bönder, försummade dock sedermera folket o angrep kyrkor o kloster; förtjänstfull var emellertid hans känsla för rikets självständighet o värdighet. Styffe (1870) var inne på samma linje, då han menade, att det var hjälpen från de lägre klasserna vid kungavalet, som framkallade motståndet från högfrälset. Han erinrade om den brist i vår kunskap, som följer av att Ericus Olais framställning för åren 53—56 företer en lucka, men framdrog också hittills outnyttjade källor, uppspårade under forskningar i Östersjöstädernas arkiv. Han öppnade härmed det vidare perspektiv på svenskt 1400-tal o på K:s verksamhet, som kort därpå skulle klarna än mer tack vare baltiska o hanseatiska urkundspublikationer o framställningar, inte minst källkritiska, av utländska forskare såsom Schäfer, von der Ropp o Erslev. Härmed upprullades även det tidigare förbisedda problemet om K:s politiska publicistik o möjliggjordes en under 1900-talet fortsatt, allsidigare bedömning av urkunders o krönikors vittnesbörd om sv senmedeltida historia över huvud.

I C 4, RA, förteckning över K:s jordabrev, av vilka många ej kända från annat håll. Bevarade delar av hans arkiv tr i HSH 36 (de flesta orig i F 30, Sävstaholmssaml, RA, övr på Krapperup; jfr Gillingstam 1956), av S [Lager-] Bring, Saml af åtsk handl . . ., 2–3 (1754–58; orig i RA; jfr Liedgren 1940), av J H Schröder, Monumenta diplomatica sve-cana . . . (1820–22; orig på Krapperup; jfr Liedgren 1940) o i BSH 3, nr 49 o 57 (orig i Hammersaml, RA; jfr Gillingstam 1956). Ett 40-tal brev från K tr i BSH 2–3 (de flesta efter orig i Lübeck, Königsberg o Danzig).

Författare

Kjell Kumlien

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Pergaments- o pappersbrev i RA (o där dep arkiv), UUB, LUB, SSA, LSB, stadsarkivet i Jönköping, DRA, FRA, arkiven i Danzig, Königsberg o Reval; bland sv avskriftssamhar särskilt A 9, A 20—21, B 1—2, B 7, B 10, B 12, B 15—16, B 19, bland jordeböcker C 3—4, G 6—8, C 24, C 50, alla i RA.

Bibliografiska hänvisn:ar främst i K Kumlien, K:s polit verksamhet 1434—1448 (1933). Därutöver följande: N Ahnlund, Jämtlands o Härjedalens hist, 1 (1948); dens, Sthlms hist före Gustav Vasa (1953); M Bis-kup, Trzynastoletnia wojna z Zakonem Kry-zackim 1454—1466 (1967); Y Brilioth, Den senare medeltiden 1274—1521 (Sv kyrkans hist, 2, 1941); L M Bååth, Konung K:s närkesgods (Saxons bok på 75-årsdagen, 1934); G Carlsson, Bielke (släktart) samt Sten Turesson o Ture Turesson B (SBL 4, 1924); dens, Birger Månsson (ibid); dens Bonde (släktart) samt Tord Röriksson, Karl Tordsson o Tord Karlsson B (SBL 5, 1925); dens, Arboga möte 1435 (HT 1936); dens, Senare medeltiden, 1 (Sveriges hist till våra dagar 3: 1, 1941); dens, Biskop Thomas' sång om Sveriges frihet HVLÅ 1941); dens, K:s testamente (HT 1943); dens, Medeltidens nord unionstanke (Det levande förflutna, 8, 1945); dens, Biskopssäte, domkyrka o kloster (Strängnäs stads hist, 1959); Cosmographia Pii Papae in Asias et Europas eleganti descriptione . . . (1509); L Daae, Kong Christiern den förstes norske historie 1448—1458 (1879); O v Da- lin, Svea rikes hist, 2—3 (1750—61); Dia-rium Vadstenense (Vadstena klosters minnesbok, ed E Nygren, 1963); Diplomatarium Christierni primi ... ed C F Wegener (1856); J Dlugossus, Historias Polonicas, 2 (1712); E M Fant (resp C J Knös), Observationes histo-ricae de Carolo Canuti ejusque administratio-ne regni (1791); dens (resp P Friman), Dis-sertatio de rege Caroli Canuti, Gedani an 1457_1464 commorante (1793); FMU 2—4 (1915—34); E G Geijer, Sv folkets hist, 1 (1832); H Gillingstam, Striden vid Knutby kyrka i krönikor o folktraditioner (Hundare o skeppslag 1947—48); dens, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (1952); dens, Medeltidsbreven i Sävstaholms-samlingen (Archivistica et mediaevistica Er-nesto Nygren oblata, 1956), s 164 f o 169; V Gödel, Sveriges medeltidslitt (1916); J Hadorph, Några gambla stadgar . . . (1687); K Hagnell, Sturekrönikan 1452—1496 (1941); Hanserecesse von 1431—1476, ed G v der Ropp, 1:1—6 (1876—90); Han-sisches Urkundenbuch, ed H-G v Rundstedt, 7: 1, 1434—1441 (1939); T Hartman, Raseborgs slotts hist (SSLF 33, 1896); B Hildebrand, Rossviksätten (SMoK 6, 1949); E Hildebrand, Doktor Claus Ryting o Gråbröd-raordens mästare (HT 1890); H Hildebrand, Sveriges medeltid, 1—4 (1879— 1953); K-I Hildeman, Polit visor från Sveriges senmedeltid (1950); HSH 5, 7, 36 (1818—55); J Jaakkola, Suomen myöhäiskes-kiaika, 2 (Suomen hist, 6, 1959); Johannes Magnus, Historia ... de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (1554); K H Karlsson, Axelssönernas slägtskap med Bonde-ätten (PHT 1898—99); S Kraft, Karlskrönikans datering (HT 1937); dens, Jöns Bengtsson (Oxenstierna), den vendiska hansan o 1457 års tronskifte (KA 1940); dens, Slaget på Brunkeberg ur handelspolit synpunkt (HT 1940); dens, Tidsskedet 1448—1520 (Sveriges hist 3:2, 1944); K Kumlien, Med svenskarna o Engelbrekt (1935); dens, K i Preussen (VHAAH 46:2, 1940); dens, Problemet om den sv riksdagens uppkomst (HT 1947); dens, Västerås till 1600-talets början (Västerås genom tiderna, 2, 1971); G Landberg, Om källorna till vår yngsta rimmade rikskrönika 1452—1520 (Saml 1'926); J Lied-gren, rec av K Kumlien, Karl Knutsson i Preussen (HT 1940); dens, Oratio de laudi-bus Caroli Regis (Lychnos 1950—51); dens, Arkiv (Kulturhist Iex för nord medeltid, 1, 1956), sp 216 f, 223; dens, Fru Anna Hansdtr Totts jordebrevsförteckn (FHT 1957); G Lindström, Anteckn:ar om Gotlands medeltid, 2 (1895); Liv-, Est-, und Kurländisches Urkundenbuch, 1:9, 1436—1443 (1889); 1: 10, 1444—1449 (1896), 1:11, 1450—1459 (1905), 1: 12, 1460—1471 (1910); A Lundegård, Om Engelbrekt, Erik Puke o K som blev kung (1913); E Lönnroth, Sturekrönikan 1452—1487 (Sc 1933); dens, Sverige o Kalmarunionen 1397—1457 (1934); dens, Stats- makt o statsfinans i det medeltida Sverige (GHÅ 1940: 3); dens, Ericus Olai som politiker (HVUÅ 1952); H Mollerus, Carolus Ca-nuti GXXXIX Svecorum rex. Carmine ele-giaco . . . (1555); E Neuman, Karlskrönikans proveniens o sanningsvärde (Saml 1927, 1931, 1934); dens, Dateringen av den sk Karlskrönikans olika partier o antalet förf (UUÅ 1934); L-A Norborg, Storföretaget Vadstena kloster (1958); E Nordström, Eka-ätten. Gustav Vasas mödernesläkt (PHT 1941—42); E Nygren, Ericus Olai (SBL 14, 1953); M Olsson, Riddarholmskyrkan (Sveriges kyrkor, Stockholm, 2, 1937); dens, Studier i Djurgårdsområdets invid Stockholm hist före år 1700 (Antikv arkiv, 51, 1973); S U Palme, Sten Sture den äldre (1950); Privilegier, resolutioner o förordningar för Sveriges städer, 1, ed N Herlitz (1927); J Rosén, Studier i Sthlms gråbrödraklosters diarium (VSLÅ 1940); Scriptores rerum Prussicarum, ed T Hirsch, M Toppen o E Strehlke, 4 (1870); H Seitz, De tre kronorna. Det sv riksvapnet i sitt europeiska sammanhang (1961); SMR 1434—1441 (1937); N Staf, Marknad o möte (1935); J Svanberg, Riddar S Jören (MHoF 1971); Sv medeltidens rimkrönikor, ed G E Klemming, 2 (1886); Urkundenbuch der Stadt Lübeck, 8, 1440—1450 (1889), 9, 1451—1460 (1893), 11, 1466—1470 (1902— 1905); G Westin, Historieskrivaren Olaus Petri (1946); H Wichman, Biskop Thomas av Strängnäs o hans polit verksamhet före Engelbrekts död (KÅ 1937); J Wilde, Suecia historia pragmatica (1731). — H Gillingstam, Den sv adelns bruk av patronymika tills med släktnamn (Anthroponymica suecana, 6, 1965), s 222; A Stade, Ett krigshist femhundraårsminne. Slaget vid Strängnäs 1457 (KrVA:s tidskr 161, 1957).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Knutsson (Bonde), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12366, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kjell Kumlien), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12366
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Knutsson (Bonde), urn:sbl:12366, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kjell Kumlien), hämtad 2024-04-20.