Meriter

8 Fleming, Klas (Larsson), brorson till F 6, f i mars 1592 på Villnäs (Eg Finl), d 26 juli 1644 på sitt amiralsskepp i Kielbukten, begr 22 sept s å i Värmdö kyrka. Föräldrar: ståth Lars (Hermansson) F o Anna Henriksdtr (Horn af Kanckas). Inskr vid Wittenbergs univ 5 okt 1609, kornett vid fältmarskalkens livkomp 1613, kammarh 1614, ryttmäst för Upplandsfanan 6 nov 1618, v amiral senast 24 juli 1620, häradsh i N Möre 13 aug 1620–1624, i Nedre Satakunda från 1624, riksråd 1 eller 2 april 1625 (Bureus, s 90; A Brahe), förordn 22 jan 1631 att »jämte de andra kammarråden» biträda pfalzgreven Johan Kasimir i räkningekammaren, lagman i Södermanland 7 okt 1632 o i Söderfinne lagsaga 22 jan 1634, amiralitetsråd i det under bildning varande amiralitetskoll s å, direktor för riddarhuset 31 juli 1634; överståth i Sthlm 16 okt s å, tilllika pres i generalhandelskoll (kommerskoll) 28 nov 1637, befälh amiral på flottan i kriget mot Danmark 1 juni 1644.

G 1) 24 nov 1618 i Sthlm (Nik) m Anna Snakenborg, d 8 jan 1637, dtr av assessorn Jöran Ulfsson S (Bååt) o Barbro Kruus; 2) 12 aug 1638 i Sthlm (Nik) m frih Elena Bielke, f 28 maj 1592, d genom drunkning mellan Norrnäs på Värmdön o Sthlm 18 aug 1651, dtr av riksrådet o ståth frih Klas B o Elsa B samt förut g 1618 m riksdrotsen greve Magnus Brahe (d 1633).

Biografi

Som sjuttonåring inskrevs F vid Wittenbergs universitet hösten 1609. Han besökte även andra lärosäten utomlands och hemkom först hösten 1612. Året därpå började han sin militära bana som kornett vid Jakob De la Gardies livkompani. Framför Pskov, där Evert Horn stupade 1615, kämpade F vid hans sida. I juli 1620 uppträder han för första gången bland flottans män.

För att råda bot på flottans förfall hade redan 1617 beviljats en särskild skeppsgärd. Man sökte också upprätta en fast officerskår. När konungen 1620 utnämnt sin halvbror Karl Karlsson Gyllenhielm till riksamiral, behövde denne som stöd en dugande kraft. F utnämndes till underamiral och blev Gyllenhielms närmaste man. Därmed hade ett amiralitet bildats. Vid mönstringen 1620 indelades folk och skepp i fem flottor, uppkallade efter chefsskeppen. I spetsen för varje sattes en viceamiral. F fick befälet över »Vasens flotta».

En bland F:s första uppgifter blev att jämte sin chef i Wismar avhämta Gustav Adolfs blivande drottning Maria Eleonora. Följande år förde flottan den svenska hären över till Riga – en svår seglats på grund av häftiga stormar. År 1622 var F amiral på ett par skepp, som förde drottningen till Åland för att möta den från Livland återkommande konungen, och året därpå var F underamiral i den flotta, som Gustav Adolf själv förde till Danzig. År 1625 var F åter underamiral, när konungen och svenska hären överfördes till Dünamunde. Gyllenhielm fick order att kvarbli i Riga som tf guvernör, varför F under tiden övertog ledningen av flottan. Vid hemseglingen i sept s å förliste flera skepp vid Domesnäs udde vid inloppet till Rigabukten.

Åren 1626 och 1627 överförde flottan trupper till polska Preussen. F var underamiral under Gyllenhielm, men när denne i juli 1627 återvände till Sthlm, övertog F befälet och blockerade Danzigs hamn. Sjukdom härjade emellertid på skeppen och F måste segla hem. Följande år 1628 förde F den flotta, på vilken konungen befann sig, till Preussen. F seglade från Älvsnabben den 12 maj och kom efter tre dagar till Pillau. Kort därefter blev hans flaggskepp, Kristina, under storm påseglat, drev på grund och brändes av fienden. F återvände med de största skeppen till Sthlm. Tillståndet på flottan var bedrövligt, särskilt genom sjukdom.

F hade redan våren 1625 inträtt i rådet och kom från 1629 även att användas i räkningekammaren, först som t f chef, sedan för att biträda pfalzgreven Johan Kasimir. Sjötåget 1628 hade lärt F, att förhållandena hemma var oefterrättliga såväl på Skeppsholmen som inom kammarförvaltningen. I aug 1628 hade också det nybyggda regalskeppet Vasa (ett annat än F:s tidigare flaggskepp som gick under 1623) sjunkit i Sthlms hamn. Hemkommen verkställde han en hårdhänt razzia, varvid hela systemet för flottans underhåll underkändes. Tackelarrendet och det stora holmarrendet uppsades; arbetena på Skeppsholmen lades från 1629 under flottans ordinarie myndigheter. Makten övergick alltmer från Gyllenhielm till den kraftfulle F. Som kammarråd och ersättare för den till generalguvernör i Livland utnämnde Johan Skytte fick F en ledande post i förvaltningen av statens finanser. Detta blev till gagn för flottan, som en tid framåt styrdes från F:s rådsstol i kammaren (Wendt). År 1630 förstärktes amiralitetet med amiralen Erik Ryning. Detta år börjar det bevarade amiralitetsregistraturet, där de flesta breven under de närmast följande åren bär F:s signum. I nov 1632 förordades i rådet inrättandet av ett amiralitetskollegium, vilket sedan skedde genom 1634 års regeringsform.

Under det tyska krigets första svåra år var F och holmamiral Johan Clerck de drivande krafterna hemma. På 1630-talet övervakade F nitiskt de många skeppsbyggnaderna i Sthlm, Riga och Stettin samt på privata varv i Gbg, Västervik m fl städer (Arnold Munthe). F gjorde kontrakt, övervakade deras utförande och inspekterade skeppsbyggnaderna. Ofta fick han personligen ställa sig som ekonomisk garant och utge reverser för amiralitetets behov. Vid slutet av 1634 utgjordes flottan av 44 större och mindre fartyg, 47 småfartyg och 5 lastdragare. F verkade även för befälsutbildningen och förbättrad rekrytering genom höjda löner.

F:s arbetsbörda var vid denna tid stor; han var riksråd, amiralitetsråd och från okt 1634 även överståthållare. Vid planeringen av riddarhusets stora nybyggnad kom han att som direktor spela en viktig roll. F grundade på sitt gods Mälby (Roslags-Kulla sn, Sth) vid Viraström ett bruk, och erhöll 28 april 1635 privilegium att upprätta ett »klingsmederi» där för tillverkning av värjor och sablar, i första hand till kronan. Han ägnade bl a även intresse åt den svenska kolonisationen i Delaware i kolonien Nya Sverige och var styresman för utflyttningen dit.

F var mycket flitig vid riksrådets sammanträden. Gyllenhielms motsättning till Oxenstiernorna störde samarbetet. F gick på rikskanslerns sida och räknades som en av Axel Oxenstiernas pålitligaste vänner, liksom Ryning. F:s insatser i riksrådet har ännu ej gjorts till föremål för någon specialundersökning.

Som den arbetsmänniska F var, kom han att göra ofantliga insatser på det civila området som överståthållare i Sthlm. Före hans tillsättning sades det i rådet, att då F »med ära och reputation haver haft administrationen i kammaren och förestått amiralitetet», så borde han kunna förena stadsregeringen och amiralskapet. F:s utnämning till överståthållare kom 16 oktober. Utgången var ett nederlag för Johan Skytte, som också varit på tal. Den 20 okt 1634 blev F högtidligt installerad i sitt ämbete på rådhuset. Han genomdrev, att Schering Rosenhane utnämndes till underståthållare, såsom denne relaterat i sin självbiografi.

Stora uppgifter mötte F i hans nya ämbete. Sthlms inre delar var trånga och illa byggda. Farorna därav visade sig särskilt vid eldsvådor, t ex 1625, då alla gårdar vid Västerlånggatan söder om Kåkbrinken och upp mot Skomakaregatan brann ned till grunden. Norr- och Södermalm var byggda utan plan och ordning. F var vid denna tid 42 år och hade redan i nio år suttit i riksrådet. Med sina stora erfarenheter på det militära och kamerala området förenade han en praktisk drift, »vartill knappast någon av hans samtida kunde uppvisa motstycke» (Ahnlund). Till att börja med ägnade sig F särskilt åt lagstiftning och reglementering. Han genomdrev sålunda genast den betydelsefulla inkorporeringen av Norrmalm med huvudstaden (k resol 21 april 1635). F tog tillika verksam del i utarbetandet av förmyndareregeringens privilegiebrev för Sthlm. Frågan upptogs på hösten 1635 till behandling i rådet. En delegation under F: s ledning förberedde saken och den 10 mars 1636 utfärdades den stora privilegieurkunden för att interimistiskt gälla under förmyndaretiden. Den bekräftades emellertid senare av Kristina (1646), Karl X Gustav (1655) och i allmän form av Karl XI (1676). Överståthållaren skulle ha kontroll över stadens inkomster. Som utbyggnad av privilegierna tillkom den reviderade handelsordning, som i hög grad präglades av de maktägandes omvårdnad av huvudstaden och dess anspråksfulla stapelintressen (20 nov 1636). Över stapelstadsrättigheterna vakade F strängt. Särskilda tullkammarskepp utrustades och utsändes kring kusterna. Slutligen utfärdade F och magistraten våren 1636 en förordning rörande »ämbetsdelningen mellan borgmästarna», som utformades under påverkan av 1634 års regeringsform och blev ett av de mest bestående resultaten av det av F ledda reformverket. Var och en av de fyra borgmästarna fick på sin lott ett noga utstakat förvaltningsområde, som han skulle administrera med hjälp av trenne rådmän. Denna förordning kan betraktas som grundläggande för den arbetsfördelning på olika kollegier, som blev kännetecknande för magistratförvaltningen långt in på 1800-talet.

Många av F:s framsynta bestämmelser retade borgerskapet. Mest av allt torde borgarna ha upprörts av »handelsparteringen», som innebar en fördelning av köphandeln och förbud för köpmännen att sammanföra allehanda varor till salu. Genom utsända vakter kontrollerade F förbudens efterlevnad. Hans styrelse medförde stora fördelar och snart insåg befolkningen detta. Staden befann sig i en ekonomisk uppgångsperiod. Sthlms tullkammare, som 1635 gav 50 000 rdr i inkomst, avkastade tio år senare 300 000 rdr. Accisen fördubblades, befolkningen ökades med en tredjedel och staden omskapades. Denna snabba utveckling underlättades genom F:s energiska reformarbete.

Bland F:s största insatser som överståthållare är den stora stadsregleringen i Sthlm under hans tid, särskilt betydelsefull för malmarnas del. F »renade» Norrmalm, bestämde gatornas, gårdarnas och kvarterens lägen. I slutet av 1630-talet rätades Drottning- och Regeringsgatorna och fick sin nuvarande riktning. Även den egentliga gamla staden blev omreglerad och tomtägarna tillhöils att uppföra sina hus efter en stadfäst planritning. Stora och Lilla Nygatorna fick sin nuvarande sträckning. Genom rivningar utvidgades och rätades Storkyrkobrinken. Mindre bemedlade personer, som mistat hus och tomt, fick slå sig ned på Ladugårdslandet, där de i ersättning fick jord av kronan. Även där utarbetades plan för gator och kvarter. Stora eldsvådor 1640, dels på Södermalm, dels vid Regeringsgatan, underlättade genomförandet av programmet. Den stora markupplåtelsen på Ladugårdslandet (1639–40) har med visshet skett på F:s initiativ och detsamma torde vara förhållandet med den donation av delar av Munklägret (Kungsholmen), som tillkom under hans sista överståthållartid. Stadsplanen kunde endast genomdrivas därigenom, att ett för tiden betydande belopp, 10 000 rdr, anslogs av staten till Sthlms stad 1640 som ersättning åt enskilda husägare m fl. I fråga om förhållandet vid regleringen mellan å ena sidan det burskapsägande borgerskapet och å den andra adel och statstjänare, ett brännande spörsmål, företrädde F i stort sett de borgerliga intressena. Han intresserade sig även för att få till stånd ett allmänt reglemente rörande byggnadsväsendet. En brandordning låg utarbetad hösten 1641, men F yrkade förgäves på dess utfärdande. I fråga om stadsämbetena inskärpte F att man vid val borde ta större hänsyn till skicklighet och förtjänst än till åldersmeriter. I förhållandet mellan Sthlms rådsturätt och Svea hovrätt, stundom ganska spänt, sökte F hålla rådsturätten om ryggen. Bland hans förtjänster om Sthlm kan framhållas hans kraftfulla befordrande av anläggningen av Slussen och fullbordandet av Jakobs kyrka. Även vid Stora barnhusets grundande på initiativ av Johannes Matthiae gjorde F en stor insats. För stadens utveckling har hans ämbetstid varit av största betydelse.

Vid det avgörande rådssammanträde, som hölls 12 maj 1643, talade F för krig mot Danmark med orden: »Man ser, varåt det vill. Det går ej längre att undvika kriget; alltså måste vi göra motstånd». F utsågs till amiral och tog 25 maj 1644 avsked i riksrådet. Följande dag synes han ha lämnat huvudstaden på sitt flaggskepp Scepter. Den 28 kom han till Dalarö. Den 29 bestämde F segelordningen. Flottan skulle indelas i tre eskadrar, av vilka F förde den första, amiral Åke Ulfsparre den andra och amirallöjtnant Klas Bielkenstierna den tredje. Hela flottan utgjordes av 34 skepp, 7 brännare och 2 galjoter, inalles 43 fartyg. Besättningen bestod av 6 000 man sjöfolk och knektar. Drottning Kristina kom den 30 och tog in i tullhuset på Dalarö för att åse flottans avsegling, som skedde 1 juni. Enligt sin instruktion skulle F bl a trygga handeln på Sverige, Finland och Livland. Om danska flottan sökte strid, skulle F leverera batalj. Bland divisionscheferna ombord var F:s son Herman Fleming.

F ämnade i Stralsund låta inhämta underrättelser av v guvernören Axel Lillie rörande krigsläget. Den 6 juni 1644 var F nära Bornholm, avseglade den 7 därifrån och ankrade vid Rügen. Den 11 återkom sonen Herman från Stralsund men hade ej träffat Lillie, som kallats till Torstensson i Haderslev. Efter att genom bud ha tagit kontakt med Louis De Geer på holländska eskadern och rekognoserat läget vid Köpenhamn gick F med hela flottan den 16 in i Kiögebugt, lämnade den på aftonen och passerade under natten Möen. Den 18 passerades Femern och på kvällen ankrade flottan i Kielfjordens mynning. Den 23 kom Torstensson till Kristianspris och ut till flottan, där F mötte, varpå de återvände till Kristianspris för överläggning, som fortsattes den 24. Man beslöt intaga Femern, vilket skedde den 30.

Under tiden hade Kristian IV avseglat från Köpenhamn, tvungit holländska eskadern att vända och seglade därpå mot svenska flottan. Den 1 juli 1644 stod det stora sjöslaget vid Kolberger Heide, mellan Femern och holsteinska kusten. Under F:s försök att förfölja danska befälhavaren generalamiralen Jörgen Vind på Patientia fick F:s skepp, Scepter, två skott förut i vattengången, vilket tvang honom att lägga bi och reparera. När detta skett sökte F genombryta danska linjerna men lyckades ej och Scepter blev ånyo skadat, så att F måste företa ny reparation. Han gick en fjärde gång mot fienden, innan mörkret kom och kanonaden tystnade. Den 2 juli låg flottorna på var sin sida om Femern. I och för reparation gick F till Kristianspris och ankrade den 3 i Kielfjordens mynning. Slaget har varit mycket diskuterat i litteraturen. Båda parter tillskrev sig segern.

F konfererade den 4 juli i Kristianspris med Torstensson. F fick den 5 veta, att en ny holländsk flotta under Thijsen skulle avgå. Emellertid blev svenska flottan innestängd av den danska i Kielfjorden. Diskussionen rörde sig nu om, huruvida F skulle bryta sig ut eller invänta ankomsten av Thijsens flotta. Torstensson önskade det senare och F var av sin instruktion bunden att »taga råd» av Torstensson. Den 14 fick F säker underrättelse, att den holländska eskadern avseglat. Den 16 etablerades över land förbindelse mellan stora flottan i Kielfjorden och värvade holländska flottan i Listerdyb. Men mellan båda låg Kristian IV med hela danska flottan. Samtidigt hotades Torstensson söderifrån av Gallas. Den 22 höll F krigsråd – ryckte Gallas fram, kunde han förhindra tillförseln till svenska flottan. På morgonen den 26 öppnade danskarna eld från skansen vid Gründe, närmast mot skeppet Smålands Lejon. Bredvid låg Scepter och kanonerna riktades nu mot flaggskeppet. F stod i sin kajuta och »tvättade sina händer och sitt ansikte», då en rikoschettkula slog in, avslet högra låret på F och dödade betjänten, som höll tvättfatet. Klas Fleming kände, att döden nalkades. Han lät giva sig nattvarden, kallade officerarna ombord till sig och tog avsked av dem. Han bad, att Karl Gustaf Wrangel, då generalmajor, skulle stiga ombord på Scepter och »det föra till Hennes Kungl Maj: ts. tjänst väl igenom». Framemot kl 8 dog F. En gynnsam vind blåste upp, som gynnade en utbrytning, och det föll på K G Wrangels lott att verkställa denna. När dödsbudet kom till Sthlm, väckte det sorg och bestörtning – man hade »mistat en omistande man».

Genom sitt första gifte hade F förvärvat Norrnäs gård på Värmdön, en godsbesittning som han utökade till ett helt godskomplex. Genom detta gifte hade han även fått säterierna Håberg i Flo sn (Skarab), Höverö i Jäla sn (Skarab) och Hässelby i Tuna sn (Upps) samt landbohemmanet Håtö i Frötuna sn (Sth), där han grundade ett säteri. Genom sitt andra äktenskap erhöll F säterierna Arnäsholm i Villstads sn (Jönk), Åby i Tjureda sn (Kron) och Sundholmen i Aspereds sn (Älvsb). Härtill kom de av honom grundade säterierna Mälby (jfr ovan) i Roslags-Kulla sn (Sth) och Strömsbro i Svinstads sn (Ög). Endast en mindre del av de mer än 400 mantal, som redovisas i F:s rusttjänstlängd 1644, låg i Finland kring hans fäderneärvda säteri Villnäs och det av honom förvärvade Bjurböle i Borgå sn (Nyland). På en 1637 förvärvad tomt på Helgeandsholmen lät han 1641–42 uppföra det s k Flemingska huset.

Författare

Bengt Hildebrand

Arkivuppgifter

F:s krigsjournal 1644 i Amiralitetskoll re-gistr, KrA, brev till F i Amiralitetskoll ankomna handl, samma arkiv; 41 brev 1625–32 till Gustav II Adolf i skrivelser till konungen, 34 brev 1627–44 till Axel Oxenstierna i dennes saml, 27 brev till Johan Casimir i Stegeborgssaml, strödda brev till F i E 3627, RA. Avskr av åtskilliga jordabrev för F i en kopiebok i Årstasaml (E 6117), RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [Brev 4.9.1628 t. Gustaf II Adolf] (A. Munthe, Svenska sjöhjältar, 5: 1, s 330–333). – [Brev 25.11.1631 t. C. Falkenberg] (HSH, 9, 1821, s. 80–83). – [Brev 17.6.1644 t. Kungl. Maj:t] (Nya svenska biblioteket, utg. af G. C. Gjörwell, Bd 2, s. 424–430).

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, Biographica, RA; reduktionskoll :s arkiv F 1:69, köpegodskont:s arkiv F VI: 144, sv donationskont:s arkiv F I b: 45, F I d: 7, KA; ridderskapets o adelns rusttjänstlängder, RHA. – AdRP, 2 (1905); A Brahe, Tidebok (1920); J Bureus, Anteckn:r [utg av G E Klemming] (Samlaren, 4, 1883), s 90; Kammarkoll prot, 1–3 (1934–41); AOSB 1:1 (1888), 3–8 (1900–42), 2:3 (1890), 5 (1893), 8–12 (1897–1930); SRP 1–10 (1878–1905). – N Ahnlund, ÖÄ:s förhist, uppkomst o grund-läggn:tid (ÖÄ 1634 16/10 1934, tr 1934); J A Almquist, Kommerskoll (1912–15); dens, Lokalf, 3 (1917–22); dens, Frälseg, 1: 1–2 (1931), 3: 1–2 (1946–47); G Bolin, Kvartersindelning o tomtnumrering i Gamla Sthlm (SSEÅ 1922), s 12; S Brandel, E O Johanson o J Roosval m fl, Kyrkor i Värmdö skeppslag (Sveriges kyrkor: Uppland, 1, 1950), s 462, 472 ff med not 1; G A G Braunerhielm, Kungl lifreg:s till häst hist, 5: 1 (1917); B Broomé, Nils Stiernsköld (1950); E Brännman, Frälseköpen u Gustav II Adolfs regering (1950); L M Bååth, Helgeandsholmen o Norrström, 1–2 (1916–18); Carpelan, 1 (1954); C-F Corin, Självstyre o maktpolitik inom Sthlms stadsförvaltn 1668—1697 (1958); N v D[ardel], Sthlms överståth G F (PHT 1900, s 12–15); N Edén, Den sv centralreg:s utveckl till kollegial organisation (1902), s 223, 288; S Gerentz, Kommerskoll o näringslivet (1951); G Hafström, örlogsskeppet Wasas undergång 1628 (Tidskr i sjöväs 1958); dens, Äldre tiders bärgn :sarbeten vid vraket av skeppet Wasa (ibid); dens, En bok om skeppet Wasa (1959); E F Heckscher, Sveriges ekonom hist .från Gustav Vasa, 1:2 (1936); E A Jans- son. Vira bruk. Vår äldsta o förnämligaste vapensmedja (Blad för bergshandter:s vänner 1943); O Laurelius, Lijkpredikan öfwer Herr Clas Flemming. . . uthi Wermdöös socknekyrkia den 22 Sep åår 1644 (1645); E Lundmark, S:t Jakobs kyrka (Sveriges kyrkor: Stockholms kyrkor 4), s 290, 294 f; Arne Munthe, Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet (1959); Arnold Munthe, Sv sjöhjältar, 5:1 (1905) o 5:2:1 (1908); T Ö:son Nordberg, Söderport o Slussen (1935), s 30; C G Nordin, Lefvernes-beskrifningar öfver namnkunniga sv män (1818); J E N[ordwa]ll, Några bidr till en rådslängd för Gustaf II Adolfs regering (HT 1893), s 187; dens, Om sv riksrådets utveckl mot centralisation under Gustaf II Adolf (SHVU 1:5, 1891), s 28; G T Odhner, Sveriges inre hist u drottn Christinas förmyndare (1865); A Quist, En bok om Värmdö skeppslag (1949); Slaget vid Femern 1644 13/10 1944 (1944); G H Stråle, Alingsås manufakturverk (1884); Sveriges krig 1611–1632, 1–3, 5 (1936, 1938); Sveriges riddarhus (1926); E Wendt, Amiralitetskoll hist, 1, 1634–1695 (1950); A Zettersten, Sv flottans hist åren 1522–1634 (1890), 1635–1680 (1903).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Klas Fleming, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14217, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14217
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Klas Fleming, urn:sbl:14217, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand), hämtad 2024-04-20.