Meriter

Smith (till 1858 Olsson), Lars Olsson, f 12 okt 1836 i Kiaby, Krist, d 9 dec 1913 i Karlskrona. Föräldrar: åbon Ola Persson o barnmorskan Lusse Persdtr. Bodbiträde i Karlshamn o Sthlm, anställd vid skeppsmäklarfirman Flygarsson & Co, Sthlm, grundade firman L O Smith & Co 58, erhöll burskap som grosshandlare 1 mars 59, allt i Sthlm, VD o led av styr för Hvitbetsocker ab i Sthlm 69–70, anlade renings- o destilleringsverk för brännvin på Reimersholme i Brännkyrka, Sth, 69, VD för Sprit export ab (72 ombildat till Win & spirituosa ab) 69–78, huvuddelägare i Skånska spritfabriks ab 78, i Reymersholms spritförädlings ab 79–81, i Carlshamns spritförädlings ab 79–88, led av styr där 86–89, ordf i styr för Ab arbetareringens bank 83–85, led av arbetarförsäkr:komm okt 84–86, huvuddelägare i Sv spritförädlings ab 86–90, led av FK 86–91.

G 1) 31 jan 1860(-97) i Sthlm, Nik, m Maria Lovisa (Marie Louise) Collin, f 20 juli 1840 i Vadstena, d 16 febr 1923 i Sthlm, Ad Fredr, dtr till pigan Anna Lisa Jerner o fosterdtr till hovtandläkaren Lars Gustaf C (bd 8, s 729) o Sophie Dorotea Engholm; 2) 4 okt 1899 i Paris m Anna Viktoria Kalldin, f 22 mars 1875 i Karlskrona, d 25 maj 1941 där, dtr till skomakaren Per Holgersson K o Charlotta Andersdtr.

Biografi

S var son till en självägande bonde som efter spekulativt anlagda, men felslagna, fastighetsaffärer tvingades frånträda sin egendom. S omhändertogs, åtta år gammal, av konsuln och grosshandlaren Carl Smith i Karlshamn, en av faderns kreditorer, vars efternamn han senare upptog. Efter några års skolundervisning sattes han i lära som bodbiträde hos några av stadens handelsmän. Här visade han prov på en stor affärstalang som han beslöt sig för att ytterligare utveckla i Sthlm. Anländ till huvudstaden övergick S efter en tid till skeppsmäkleri men förmedlade också brännvinsaffärer mellan sydsv producenter och lokala uppköpare och destillatörer. Vintertid, när handeln låg nere, ägnade han sig åt språkstudier. Brännvinshandeln fick snabbt större proportioner och omkr 1860 var S etablerad med egen firma, tre anställda och kontor på Skeppsbron.

Bakom S:s ekonomiska genombrott låg 1857 års finanskris som eliminerade många av hans konkurrenter, men marknadssituationen påverkades också av att brännvinslagstiftningen förändrats. Genom 1855 års förordningar kvävdes den tidigare vitt spridda husbehovsbränningen till förmån för storbrännerier. Partihandeln blev i huvudsak fortsatt fri medan minuthandeln villkorades och förbehölls särskilda handlare.

Den marknad S mötte i början av sin bana var i hög grad desorganiserad med många mellanhänder och tidsödande transporter. Efter att ha analyserat situationen följde han en strategi vars första steg var att stödja storbrännarna och via priskrig konkurrera ut småhandlare och destillatörer, medan den egna verksamheten underkastades en framsynt rationalisering. Hans koncept för att "mäkla" brännvin visade sig mycket framgångsrikt och den egna firman konsoliderades i rask takt. Avdelningskontor inrättades i produktionsområdena, det första i Gbg 1860, och efter några år svarade S för mer än hälften av rikets handel med råbrännvin.

När småhandlarna nedkämpats vände sig S mot destillatörerna. Dessa var oftast småföretagare, vars primitiva kolreningsverk lämnade det mesta av finkeloljan kvar i slutprodukten. Här krävdes koncentration till stora och moderna reningsverk med hög kapacitet och god reningsförmåga. S studerade hithörande problem ingående, tog kontakt med vetenskapsmän, särskilt i Frankrike, och bekostade djurexperiment för att bevisa finkelns skadlighet. En metod att via kontinuerlig destillation i höga kolonner producera ett avsevärt renare brännvin, fritt från finkel, fanns redan introducerad. S beslöt att införa den i stor skala i Sverige och inköpte för ändamålet en fabrik på Reimersholme i Brännkyrka utanför Sthlm och anlade ett renings- och destilleringsverk där 1869. Därmed kunde han tillhandahålla ett brännvin som han själv med rätta betecknade som tiofaldigt eller absolut renat. Verksamheten organiserades i Sprit export ab som, sedan utlandsmarknaden befunnits svårforcerad, överfördes till det 1872 bildade Win & spirituosa ab med S som i särklass störste aktieägare.

Win & spirituosa ab hade en betydande produktionskapacitet och var dessutom agent för flera kända utländska vin- och spritmärken. S:s avsikt var också att behärska hela landets försörjning med spritvaror och viner. Nya fabriker för spritrening tillkom därför i rask takt med början i Kristianstad och Motala, varigenom kostnaderna för transporter och lager kunde minskas. Genom det tidiga 1870-talets goda konjunktur och en betydande ökning av spritkonsumtionen, inte minst föranledd av järnvägsbyggena, kunde S skörda stora vinster. Expansionen band dock upp mycket kapital och gjorde honom beroende av långivare.

Mellan destillatörerna och detaljistledet i form av sprithandlare, krögare och utskänkningsbolag fanns nära ekonomiska band varför S drogs in också i denna verksamhet. Lagstiftningen gav kommunerna vetorätt mot både minuthandel och utskänkning men tillförde dem samtidigt ett ekonomiskt intresse i hanteringen genom att de fick del av skatten på brännvin. Sthlms stad fick behålla hela skatten. Statsmakterna uppmuntrade också städerna att låta bilda särskilda krogbolag vilkas nettoöverskott skulle flyta in i stadskassorna. Dessa utskänkningsbolag, med det 1865 bildade ab Göteborgssystemet som pionjär, fick även sociala uppgifter som att sanera krogväsendet och tillhandahålla god och billig mat.

S såg med rätta utskänkningsbolagen som ett hinder för sin verksamhet och lät till 1870 års riksdag utarbeta en motion om deras avskaffande. Här kunde han rida på en mycket stark kritik från spritintressenter och nykterhetsfolk, som bägge ansåg att bolagen i stor utsträckning svikit sina höga syften. S fick också gehör i riksdagen, men blott momentant eftersom möjligheten att bilda utskänkningsbolag återinfördes, med ett utökat socialt ansvar, redan 1873. Fortsatta försök från S:s sida att via förändrad lagstiftning eliminera bolagen misslyckades och ej heller kunde han, som aktieägare, erövra dessa inifrån.

I Sthlm bildade överståthållaren och den styrande eliten ett bolag 1876 och stadsfullmäktige gav detta monopol på utskänkningen för en treårsperiod, trots att S givit ett för staden ekonomiskt mer fördelaktigt anbud. För bolagets spritleveranser svarade med S konkurrerande destillatörer. S:s motåtgärder blev omvälvande; det s k första brännvinskriget (1877–79) hade inletts. Med hjälp av en annonskampanj av dittills oanade mått lanserade han ett både pris- och kvalitetsmässigt överlägset alternativ där kunderna sjövägen gratis forslades till en nybyggd spritbutik på Reimersholme, utanför stadsgränsen. Gensvaret blev överväldigande och snarast ökades av den häftiga strid som kom att bölja mellan S och de kommunala myndigheterna i Sthlm, som med juridiska och administrativa medel sökte avstyra verksamheten. I bataljen spelade också kvalitetsfrågan en viktig roll och S kommunicerade sitt budskap om tiodubbelt eller absolut renat brännvin med sådan effektivitet att ett bestående begrepp skapades. Som person vann S därtill en betydande folklig uppburenhet men fick också många fiender, särskilt inom nykterhetskretsarna. Hårt pressade av striden tvingades till slut de kommunala myndigheterna att ingå en kompromiss, materialiserad i det av S och stadens destillatörer i jan 1879 gemensamt stiftade Reymersholms spritförädlings ab.

Verksamheten på Reimersholme väckte enorm uppmärksamhet men utgjorde blott en liten del av S:s affärer, vilkas tyngdpunkt låg i Sydsverige. För framtiden ville han prioritera spritexporten, varför en reträtt från Reimersholmsbolaget kunde te sig lockande. Efter många förvecklingar frånträdde han också sina intressen där 1881. Detta innebar dock inte att S önskade avstå från detaljförsäljningen i Sthlm, vars angelägenhetsgrad tvärtom ökade när han tog nya sydsv produktionsanläggningar i bruk och en överskottskris hotade. Sådana var förutsättningarna för huvudstadens andra brännvinskrig (1882–83), som i mycket följde scenariot från sin föregångare frånsett ett kanske än högre tonläge parterna emellan. S:s vapen var nu, sedan utskänknings-bolaget och de nya intressenterna på Reimersholme ingått en allians, distansförsäljning från sydsv minuthandlare och en blomstrande utminutering på Fjäderholmarna i Lidingö, Sth. Utskänkningsbolaget pressades hårt av denna konkurrens men återhämtade sig sedan Lidingös kommunalmän efter påtryckningar stoppat verksamheten på holmarna. Samtidigt prövade S ett nytt grepp och försökte aktivera den spirande nykterhets- och arbetarrörelsen i Sthlm till en konsumentbojkott mot utskänkningsbolagets krogar. Genom dessa kontakter kom han att dras in i en kortvarig men hektisk socialreformatorisk verksamhet.

Med utgångspunkt i brännvinsfrågan utvecklade S ett föränderligt och brokigt socialt program, strängt antisocialistiskt och med syfte att uppmuntra arbetarnas strävanden till självhjälp. Sin mest pregnanta form fick dessa ambitioner i hans 1883 publicerade Öppet bref till Sveriges arbetare från L O Smith (efter det gula tryckpappret kallat gula brevet). Till grund för förslagen låg en gedigen faktainsamling utförd av Johan Leffler (bd 22), som på S:s uppdrag studerat arbetarförhållanden i de större europeiska länderna. En huvudpunkt i S:s förkunnelse avsåg bildandet, efter mönster på kontinenten, av sammanslutningar eller ringar av arbetare, vilka skulle träffa avtal med privata handlare om rabatter på livsmedel och andra förnödenheter. Ringarna utgjorde kärnan i en tänkt konsumentkooperativ organisation.

I ett raskt utfört organisationsarbete tillkom hösten 1883 i Sthlm 20 ringar med 18 000 anmälda medlemmar, samordnade av en centralstyrelse som S lät avlöna. Ringar bildades även i 61 av landets övriga städer och på landsbygden; i allt tillkom 400–500 ringar. För att ordna finansieringen av verksamheten grundades en bankrörelse, Ab arbetareringens bank, med S som ordförande. Ringrörelsen, som den kom att kallas, bars till en början upp av en betydande folklig entusiasm men mötte kritik från ledande tidningar i Sthlm och från vissa nykterhetsivrare, som såg en angreppspunkt i den nära kopplingen till S:s spritintressen. Denna motagitation, liksom S:s hårda styrning av rörelsen, bl a med ett uttalat förbud mot politisk agitation, ledde till inre splittring och sönderfall. Handlarnas intresse för att teckna avtal med centralstyrelsen var också svalt och rörelsens försök att i konsumentkooperativ anda öppna egna bodar havererade sedan köptroheten sviktat. De flesta av ringarna hade tynat bort redan efter ett par år.

För att förbilliga arbetarnas levnadskostnader propagerade S också för inrättandet av centrala ångkök, grundade på en tysk uppfinning som han förvärvat den sv licensrätten till. Ångköken skulle ägas och drivas av arbetarna själva i kooperativ form, men för att skapa ett exempel tog S själv initiativ till den första anläggningen, som öppnades i Sthlm 1884. Köket, som med sin avancerade utrustning kunde leverera omkr 15 000 portioner per dag, väckte på idéplanet stor anklang hos samhällets ledande skikt men vann aldrig något förtroende bland de tilltänkta gästerna inom de breda lagren och avvecklades efter kort tid.

S:s försök att organisera arbetarklassen i riktning mot sundare levnadssätt och mer meningsfull fritidssysselsättning tedde sig sålunda, efter den initiala blomstringen, snart resultatlösa och åsamkade honom även avsevärda kostnader. De var dock inte utan betydelse för framtiden; bl a inspirerades Adolf Hedin (bd 18) 1884 till en betydelsefull socialpolitisk motion som ledde till den arbetarförsäkringskommitté där S kom att ingå. Ringrörelsen engagerade också en mängd arbetare i en kollektiv verksamhet och gav dem erfarenhet av organisationsarbete. Därmed bereddes marken inte minst för kooperationens senare utveckling.

S:s insatser som samhällsingenjör påverkade blott i ringa mån hans affärsverksamhet. Här blev spritexporten alltmer central, med sin bas i den högeffektiva produktionsapparat han byggt upp i Skåne och Blekinge under 1870-talet. Särskilt vände han sina blickar mot Spanien. Sedan ett handelsavtal upprättats 1883 och den spanska regeringen av S övertalats att sänka tullarna på finsprit, kom fabrikationen för denna nya exportmarknad att sätta fart. Kvantiteterna ökade snabbt varför S nödgades komplettera den sv produktionen av råsprit med import från Ryssland, förädlad i Karlshamn där en nybyggd exportfabrik togs i bruk 1884. Förutsättningarna ändrades dock radikalt när de spanska myndigheterna 1888 införde konsumtionsskatt på sprit, även retroaktivt på inneliggande lager. Åtgärden var ruinerande för de svensk-spanska spritaffärerna och även för S, som disponerade mycket stora osålda men förtullade kvantiteter omöjliga att reexportera. S begärde hjälp av den sv regeringen men mötte ringa gensvar och vidtog även själv åtgärder som förvärrade situationen. Det exporterande företaget i Karlshamn kom i en svår likviditetskris och ledningen av S:s affärer gled över till hans störste kreditgivare, bankirfirman Murrieta i London. Brännvinskungen hade tvingats abdikera och spelade därefter en mycket underordnad roll i den internationella sprithandelns historia. Sin energi koncentrerade han istället på att söka erhålla ersättning för lidna förluster.

De sv myndigheternas halvhjärtade agerande i de komplicerade turerna kring den kraschade spritexporten utvecklades till ett inrikespolitiskt trätoämne, "den spanska spritfrågan", där gamla motsättningar mellan S och ämbetsmannakåren fick ny laddning. Som ledamot av FK sedan 1886 hade han lagt fram en rad uppmärksammade motioner, inte minst i bankfrågor, men nu kom den parlamentariska plattformen att även användas till kritik av utrikesministern och dennes handlande i spritfrågan. I en serie författningsmotioner (1889) vidgade han dessa synpunkter till en attack mot viktiga beståndsdelar i det rådande regeringssystemet. S ägde en betydande förmåga som retoriker, särskilt när han var arg, men var i sin kamp mot ämbetsmännen och med sina okonventionella debattmetoder fullständigt marginaliserad i den starkt konservativa och formbundna FK.

Som spritnäringens främste företrädare i landet var S nära förbunden med sina råvaruleverantörer, jordbrukarna, och politiskt sett hade han täta kontakter med lantmannapartiet som han bistod med motioner och programutkast. Han uppmuntrade utvecklingsverksamhet på lantbruksområdet och ledde på 1860-talet ett storstilat försök att skapa en samlad sv betsockerindustri. Som en del av denna plan anlades 1869 en med modernaste maskinteknik utrustad betsockerfabrik vid Inedal på Kungsholmen i Sthlm. För S blev detta projekt en dyrbar missräkning men det gav viktiga erfarenheter för framtiden, bl a genom att inhemska sockertekniker utbildades.

S hade redan på 1860-talet grundlagt en vana att resa utomlands, till en början för industriella studier men sedan hälsoproblem tillstött kom han att vistas långa perioder på badorter runt Medelhavet. Inför en operation i London 1890 överförde han på hustrun och de fyra barnen större delen av sitt ägande i Sv spritförädlings ab, tillverkningsföretaget för den inhemska marknaden. Kort därefter skedde en brytning mellan S och hans familj vilken ledde fram till skilsmässa och en rad komplicerade rättsprocesser; hustrun och de två sönerna torde han inte ha återsett efter 1891. En viktig ingrediens i S:s framtoning som brännvinskung utgjorde hans bostäder och den mest omtalade av dessa, den överdådigt möblerade paradlägenheten i Bolinderska huset på Blasieholmen i Sthlm, som han disponerat sedan byggnaden uppfördes 1877, avvecklades nu genom en offentlig lösöresauktion.

S övergick till en kringflackande tillvaro, genomförde flera jordenruntresor och invecklade sig i internationella affärer av diffust slag, bl a med placeringar i sydafrikanska guldföretag. Efter hand gjorde sig en tilltagande penningknapphet gällande och från 1904 var S, som på 1880-talet betraktats som en av Sveriges rikaste män, helt beroende av ett mindre månatligt underhåll från familjen. Sjuklig och sysselsatt med rättsprocesser var han med sin andra hustru - de hade sammanvigts i Paris av Nathan Söderblom 1899 – bosatt i Sthlm och under en följd av år i Nice. Kort före sin död flyttade S till Karlskrona där han färdigställde och utgav sina memoarer, en målerisk skildring av hans dramatiska liv men också i långa stycken en hatisk uppgörelse med den tidigare familjen.

S var en banbrytande industrialist som med sin djärvhet och sitt stora intresse för teknisk utveckling genomförde en framsynt reorganisering av den sv brännvinsnäringen. Hans internationella affärsverksamhet kan däremot med fog betecknas som en storartad men fullständigt misslyckad spekulation. S:s sociala reformprojekt och särskilt ringrörelsen utgör vältaliga exempel på 1880-talets arbetarliberalism och torde vara den del av hans mångfasetterade gärning som blivit mest uppmärksammad av eftervärlden. Som produkt av den liberala självhjälpsideologin och som initiativ uppifrån bekämpades ringrörelsen ihärdigt och skoningslöst av August Palm (bd 28) och andra socialistiska pionjärer. Deras kritik har i hög grad blivit bestående och kom också att för en tid framåt diskreditera de konsumentkooperativa idéerna inom socialdemokratin.

S framstod under 1870- och 80-talen som en av landets mest omtalade och omskrivna personer, vilket blott till en del kan förklaras av att han verkade inom en bransch som i det alkoholfixerade Sverige inte lämnade någon medborgare oberörd. Även hans rika personlighet bidrog till det överväldigande intresset: hans blinda självförtroende, rastlösa energi och häftiga lynneskastningar, dådkraften och de okonventionella metoderna, i vida kretsar betraktade som utslag av taktlöshet. För samhällets övre skikt personifierade han föreställningar om den vulgäre uppkomlingen, medan de lägre klasserna i honom såg den framgångsrike klassresenären. S fick också uppleva lyckohjulets alla faser och i ett längre perspektiv är det inte minst hans tragiska livsöde som fångat uppmärksamheten, så bl a i Torgny Lindgrens roman Brännvinsfursten (1979).

S:s son Lars Otto S (1864–1935) bedrev samhällsvetenskapliga studier i Leipzig och Tübingen, där han 1886 disputerade för doktorsgraden på ett ämne nära knutet till faderns sociala reformsträvanden. Han inträdde s å i styrelsen för Carlshamns spritförädlings ab och deltog sedan i försöken att rekonstruera familjekoncernens illa ansatta exportverksamhet. Sedan fadern utmanövrerats var han 1889–94 företagets VD och medverkade då till att fabriksanläggningen i Karlshamn konverterades till råsockerbruk. I det på den inhemska marknaden fokuserade Sv spritförädlings ab representerade Otto S efter faderns tillbakaträdande familjens majoritetsintressen och ledde trots en svår konkurrenssituation verksamheten med framgång till 1907 då aktierna mycket förmånligt realiserades.

Sin stora insats gjorde S som samlare och donator. Redan som tioåring lade han grunden till en allt större och kvalitativt högtstående samling av svenska och antika mynt. Särskilt de senare intresserade honom och 1929 donerade han denna del av sin kollektion till VHAA. S:s intresse för böcker spirade ur hans skapande av ett numismatiskt handbibliotek. Han koncentrerade sig på äldre tryck och förvärvade 1911 delar av ett av de förnämsta biblioteken i landet, uppbyggt av Per Hierta (bd 19) på Främmestad. Han behöll en mindre del av detta och donerade omgående merparten inkunabler och 1500-talstryck till KB. Donationen förenades med understöd, vilket resulterade i en påkostad katalog över bibliotekets inkunabelsamling. S fortsatte sitt boksamlande och delar av hans bibliotek kom genom mellanhänder till UUB på 1950-talet. Ytterligare ett samlarintresse för S gällde egyptiska fornsaker. Under åtskilliga resor sammanträffade han med egyptologer, inspekterade utgrävningar och samlade systematiskt in föremål. Många av de lådor som fraktades till Sverige var direkt avsedda för det planerade Egyptiska museet i Sthlm, dit också större delen av hans samling donerades. En annan del hamnade genom arv och gåva på Östergötlands länsmuseum.

I Karlshamn var S kommunalt verksam som representant för de frisinnade och han engagerade sig personligen och ekonomiskt i arbetsstugor, skolbyggnader, kyrka och länslasarett. Hans vackra bostad i den gamla fogdegården såldes efter hans död på förmånliga villkor till staden och utgör (2005) huvudbyggnaden i Karlshamns museum.

Otto S:s systrar Lucie Lagerbielke (1865–1931) och Marie Louise (Mary) Karadja (1868–1943) var liksom övriga familjemedlemmar betydande delägare i Sv spritförädlings ab. De kom bägge att framträda som engagerade företrädare för den spiritistiska väckelse som med ett påtagligt starkt kvinnligt inslag blev en modeföreteelse kring sekelskiftet 1900. Lucie Lagerbielke, gift med kapten Henric L (bd 22, s 59), publicerade en mängd skrifter på detta och närbesläktade områden, delvis i samarbete med Anna Maria Roos (bd 30), och gjorde sig bl a känd som en stridbar taleskvinna för en religiös riktning där hypnos utnyttjades som väckelseinstrument. Med intresse även för samhällsfrågor utgav hon tidskriften Framtidens folk (1919–22 och 1924–25), som bl a hade "social nydaning" på programmet. Hon verkade också som bildkonstnär.

Mary Karadja, prinsessa och 1887 gift med prins Jean Karadja Pascha, turkiskt sändebud i Sthlm och Haag från 1882 till sin död 1894, ansågs vara mycket språkkunnig och vistades efter sitt giftermål mestadels utomlands, från första världskrigets slut i Locarno, Schweiz. Hon publicerade på 1890-talet ett antal dikter och skådespel, delvis religiöst inspirerade. 1899 omvänd till spiritismen blev hon en i hemlandet ledande företrädare för denna åskådning, både som medium, med specialisering på s k automatisk ritning av döda människor, och som författare av skrifter i ämnet. Hon var medutgivare av tidskriften XX:e Seklet (1902–04) och framlade där sin syn på spiritismens praktiska sidor. Mary Karadja framhöll starkt spiritismens vetenskaplighet, och hon värnade om medierna som professionella yrkesutövare med krav på utbildning och lön. Hon knöt an till den kristna kärlekstanken och bejakade i viss mån tidens sociala rörelser men anlade samtidigt ett upphöjt perspektiv där samhällsproblemen sågs ur ett evighetsperspektiv och löstes genom en i jordelivet preliminärt påbörjad personlighetsutveckling. Med denna utpräglade samförståndslinje fullföljde hon den harmoniliberala åskådning som några decennier tidigare väglett faderns sociala reformsträvanden.

Författare

Andreas Tjerneld med bidr av Anders Burius (Otto S)

Arkivuppgifter

Handl:ar efter o om Lars O S i RA (klipp, foton, tryck m m) o i Vin- o sprithist museet, Sthlm; handkar ang de spanska spritaffärerna i R Sagers handarkiv, UD, RA. - Brev från S i GUB (till S A Hedlund), KB (bl a till H Fredholm), UUB (bl a till N Söderblom o R Themptander) samt i LSB (bl a till I Kjellberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: H. H. - Genom tidningarne har ni, min herre, eder måhända bekant, att Öfverståthållare-embetet ... förklarat mig jemte öfriga ledamöter ... skyldige ... [text]. Sthlm 1877. 4:o. (4) s. [Undert 10/12 1877; om dess utslag 27/11 där styrelseledamöterna för Vin- o spirituosa-ab dömts dll 30 kr böter.] -Discussion sur la rectificadon de 1'alcool en Suéde. Traduit du suédois. Sthlm 1878. 45 s. (Tills med F. L. Ekman.) - Öppet svar till Herr H. Husberg på den pamflett, han under mitt vistande i Orienten utsände, daterad Stockholm d 5 febr 1881. [Rubr.] Sthlm 1881. Fol. 4 s. [Undert.] - Öppet bref dll Sveriges arbetare. Sthlm 1883. 4:o. 8 s. ["Gula brevet"; flera utg, bl a:] 1883. Fol. (2) s. - Prospect för arbetareringarnas ångkök i Stockholm. 1884. [Enl uppg; ej identifierad. Övers:] Prospectus for the Workmen's steamkitchens in Stockholm, Sthlm 1884, fol, (2) s [undert], o Pro-spectus des cuisines économiques des Rings ouvriers å Stockholm, Sthlm 1884, fol, (2) s , - Tal om spanska traktaten. 1883. [Enl uppg.] - Tal i spannmålsfrågan. 1886. - Bankfrågan. 1-2. Sthlm 1886. 1. 8:o. 70 s. 2. [U o o å.] 4:o. (4) s. - Le minis-tére des affaires étrangéres de Suéde-Norvége et les alcools suédois en Espagne. Accusation portée contre S. E. M. le ministre des affaires étrangéres de Suéde-Norvége, devant le Comité de la consdtution de la di-éte de Suéde. [Rubr.] Sthlm 1889.4:o. 19 s. [Emot Albert Ehrensvärd.] - Memoarer. Karlskrona 1913. 1 portr, (8), 316 s. 2. uppl s å. - 30 modoner i FK 1886, 1888 o 1889 se Riksdagens protokoll s å.

Källor och litteratur

Källor o litt: T Althin, Reymersholmsbolaget (1955); J Charlesen, När brännvinskungen tiggde pengar: L O S o A Jeurling i avslöjande brevväxl (Carlshamniana, 7,1992); K Englund, Arbetarförsäkringsfrågan i sv politik 1884-1901 (1976); B Gabrielson, LOS: blekingepojken som blev brännvinskung (2001); F Lindberg, Växande stad: Sthlms stadsfullm 1862-1900 (1980); T Lindbom, Den sv fackfören:rörelsens uppkomst o tidigare hist 1872-1900 (1938); O Moberg, Karlshamns hist 1863-1949 (Karlshamns hist, ed H Rosengren, 4, 1950); K Nilsson, Kooperationen (Arbetets söner, 3, 1960); Y Palmgren, Född till agitator: en studie i August Palms politiska utveckl o verksamhet (1971); W Sjölin, LOS: brännvinskung o socialreformator (1948); SMoK; [E Sylwan,] Den sv betsockerindustrien, 1 (1932); S Tjerneld, Sthlmsliv, 1-2 (1950). - Otto S: G Björkman, Smithska saml:en av egyptiska fornsaker i Östergötlands o Linköpings stads museum (Meddel från Östergötlands o Linköpings stads museum 1964-65); I Collijn, O S [nekr] (NTBB 1935); Gabrielson, a a; G Lugn, Det egyptiska museet i Sthlm (Sv orientsällsk:s årsb 1937); N P Mathiasson, Mitt vinst- o förlustkonto (1931); Moberg, a a; A Ranius, Nya strövtåg i Linköpings stiftsbibi (1997); SMoK. - Lucie Lagerbielke o Marie Louise (Mary) Karadja: Gabrielson, a a; I Sanner, I andars sällsk: om kvinnan o sekelskiftets spiritism (Tvärsnitt, 4, 1992); dens, Att älska sin nästa såsom sig själv: om moraliska utopier under 1800-talet (1995); SKL, 3 (1957); SMoK; E Sundström, Radikalism o religiositet: en studie av tidsattityd o idébakgrund i Martin Kochs diktn (1961).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Olsson Smith, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6071, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld med bidr av Anders Burius (Otto S)), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6071
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Olsson Smith, urn:sbl:6071, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld med bidr av Anders Burius (Otto S)), hämtad 2024-04-19.