Tillbaka

Pontus Erland Andersson Fahlbeck

Start

Pontus Erland Andersson Fahlbeck

Riksdagsledamot, Statsvetare

2. Pontus Erland Andersson Fahlbeck, den föregåendes bror, f. 15 okt. 1850 i Ölme sn (Värml.), d. 28 juli 1923 i Djursholm. Mogenhetsex. vid Göteborgs högre elementarläroverk 27 maj 1870; inskriven vid Lunds univ. 10 okt. s. å.; fil. kand. 28 maj 1875; studentkårens vice ordf. 1878, ordf. 1879 och 1881; fil. lic. 23 april 1879; disp. pro gradu 26 maj 1880; fil. doktor 31 maj s. å.; docent i allmän historia vid Lunds univ. 28 sept. s. å.; tf. examinator i historia (lägre examina) ht. 1883–ht. 1887; tf. e. o. professor 31 mars–31 maj 1888; e. o. professor i historia och statskunskap 28 juni 1889, i statskunskap och statistik 8 aug. 1902; ordinarie professor i sistnämnda ämnen 1 jan. 1909; emeritus 23 okt. 1915. – Resestipendiat i Tyskland och Frankrike 1884 (v. Reiserska stipendiet), i Tyskland 1888 och England 1890 (riksstatens stipendier); erhöll 1884 av K. vitterhets historie och antikvitets akademien det Beskowska stipendiet; sekr. i 1888 års tullkommitté till 1889; stadsfullmäktig i Lund 1896–1904; medredaktör i Statsvetenskaplig Tidskrift 1897–99, ensam redaktör 1899–1918; led. av kommittén för ekonomiska föreningar och fromma stiftelser 1901–03 och av den statistiska kommittén 1905–10; led. av riksdagens första kammare för Göteborgs och Bohus län 1903–11 (suppl. i lagutskottet 1903–08, i särskilt utskott 1903; led. av tillfälliga utskott 1903–06, av konstitutionsutskottet 1908–11); stafsrevisorssuppl. 1908, statsrevisor 1909–10. – Ordf. i styrelsen för a.-b. Sockerraffinaderiet Öresund 1896–1907; v. ordf. i styrelsen för a.-b. Skånska handelsbanken 1896–1919; ordf. i styrelsen för Återförsäkrings a.-b. Hermes 1897, a.-b. C. W. K. Gleerup 1897–1921, Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige 1902–20 (hedersled. 1920), i Svenska sockerfabriks a.-b. 1907, i Handöls täljstens- och vattenkrafts a.-b. 1908–23 (från 1911 Handöls nya täljstens- och vattenkrafts a.-b.), i Finspongs metallverks a.-b. 1913–19. – Hedersled. av Göteborgs nation i Lund 1893; juris hedersdoktor i Köpenhamn 1894; RNO 1899; LVVS 1901; hedersled, av Societé de statistique de Paris s. å.; led. av Institut internationale de statistique 1902; LSkS 1909; KVO2kl s. å.; KDDO2gr 1912; led. av American Academy of political and social science of Philadelphia s. å.; LHA s. å.;. KNO2kl 1918; LLHS 1919; KFinlVRO1kl 1920.

G. 9 jan. 1890 i Helsingfors m. friherrinnan Anna Alice von Willebrand, f. 26 aug. 1860 d. där, 11 febr. 1929 i Stockholm, dotter av med. professorn, generaldirektören för Finlands medicinalväsen friherre Knut Felix von Willebrand och Anna Sofia Jænisch.

Pontus F:s akademiska examina omfattade ämnena latin, teoretisk och praktisk filosofi, historia, nordiska språk och fysik. Som. historikern C. T. Odhners lärjunge disputerade han 1880 på avhandlingen »Kritiska studier öfver det frankiska rikets äldsta samfundsskick» (reviderad och utvidgad fransk uppl. 1883). Redan i detta om lärdom och spekulativ förmåga vittnande förstlingsverk, som förde F. till docentur i allmän historia, framträdde hans dragning åt det samhällsvetenskapliga hållet. År 1884 följde två tidskriftsuppsatser (i Historisk Tidskrift och Antiqvarisk Tidskrift för Sverige) om likartade nordiska ämnen. Den ena, »Den s. k. striden mellan Svear och Götar, dess verkliga karaktär och orsaker», kritiserade verkningsfullt den gängse uppfattningen om svear och götar såsom två skilda stammar, vilka långt fram i tiden lågo i fejd med varandra; den innehöll också en försiktigt framförd men helt obestyrkt hypotes om att Uppland koloniserats från Götaland. I den andra uppsatsen, »Beowulfsqvädet såsom källa för nordisk fornhistoria», framträdde F. som den förste vetenskaplige förfäktaren av teorien, att de i Beowulfskvädet omtalade »geatas» voro identiska med jutarna, icke med götarna. I den livliga diskussionen om denna segslitna fråga har F:s inlägg bevarat en rangplats, framför allt genom sina geografiska argument.

I ett 1915 skrivet, kortfattat »curriculum vitæ» räknar F. året 1884 som en vändpunkt i sin vetenskapliga bana, ehuru han framhåller, att den förändring, som då inträdde, var förberedd genom hans tidigare författarskap. Han kom i fortsättningen att ägna sig åt »statsvetenskapliga, politiskt-ekonomiska och sociala studier». Första frukten därav säges ha varit en i Ny Svensk Tidskrift 1886 publicerad uppsats om den amerikanske socialisten Henry George. Men F. pekar också på tullstridens betydelse i detta sammanhang. Under tullstridens kulmination, år 1887, utgav F. den protektionistiska broschyren »Den ekonomiska vetenskapen och näringsskyddet». En följd därav blev, att han 1888, tydligen på initiativ av E. G. Boström, kallades till sekreterare i tullkommittén, en post som han lämnade 1889, då han blev e. o. professor i historia och statskunskap i Lund. Sin protektionistiska, antiliberala övertygelse förblev han alltid trogen. Han stödde den på skilda argument, nationalekonomiska, humanitära (»skydd för den svage») och patriotiska. Ett speciellt och förblivande intresse ägnade han frågan om det nordiska samarbetet på det kommersiella området. Ännu under början av 1890-talet hade F:s författarskap en övervägande nationalekonomisk inriktning. Skrifterna »Sveriges nationalförmögenhet» (1890) och »Det svenska jordbrukets afkastning» (1893) utmärka sig för sitt djärva grepp på ämnet och för sin statistiska målsättning. De påfallande pessimistiska slutsatserna torde dock knappast ha bekräftats genom den senare utvecklingen.

Med den lilla märkliga skriften »Stånd och klasser. En socialpolitisk öfverblick» (1892) närmade sig F. det sociologiska arbetsfältet. Samtidigt som F. tog avstånd från socialismen, bröt han staven över den i riksdagen härskande ämbetsmanna- och lantmannakonservatismen med dess oförståelse för den nya tidens krav. Han skisserade ett stort politiskt program, innefattande tullskydd, facklig verksamhet för sociala ändamål, successiv rösträttsutvidgning i och för arbetarklassens fostran, fabriksinspektion, förlikningsnämnder i arbetstvister och vinstdelaktighet för arbetarna. Skriften tycks ha vunnit mera anklang på liberalt än på konservativt håll; det då ultrakonservativa Svenska Dagbladet, som uttryckte en viss uppskattning, ansåg sig vara ett undantag inom det egna lägret.

»Stånd och klasser» innehöll också en skissering av det västerländska ståndssamhällets omvandling till klassamhälle. Åren 1898 och 1902 utkom i två delar F:s magnum opus, »Sveriges adel» (förkortad tysk uppl. 1903). Han gav där en statistisk-demografisk teckning av den svenska och finländska adelns utveckling genom tiderna och dess status år 1895. Till följd av F:s starka intresse för adelsätten såsom biologiskt-genealogiskt fenomen – med bortseende från ättbegreppets starka konventionella inslag – ha vissa kapitel kommit att bli mindre givande. Men F.s kataloger över ätterna, hans tabeller rörande nyadlandet, hans undersökningar om adelns totala numerär, om yrkesfördelning, ingiften, ståndscirkulation etc, äga ett bestående värde och visa honom som den svenska samhällsvetenskapens store pionjär, vilken med rätta hade valt »Nil nisi novum» till sitt vetenskapliga valspråk.

Tiden från 1889 fram till sekelskiftet utgjorde högsommaren i F:s vetenskapliga och akademiska bana. Som föreläsare och seminarieledare var han högt skattad. Hans tjänst innefattade nominellt två ämnen, men hans uppgift var att företräda statskunskapen, varmed han avsåg »politik och statistik». Hans höga uppskattning av statistiken som vetenskap kom till synes i skriften »Den statistiska typen eller regelbundenheten uti de menskliga företeelserna» (1897). På gränsområdet mellan statistik och sociologi rörde han sig vid sina angrepp mot nymalthusianismen (1898–1914). Enligt sitt »curriculum» såg han som sin uppgift att göra allvar av statskunskapen vid universitetet och att reformera denna »antikverade» vetenskap i enlighet med tidens krav. Det torde väsentligen ha varit hans egen förtjänst, när hans professur – som först 1909 blev ordinarie – 1902 omändrades till att omfatta »statskunskap och statistik» (jfr brev till E. Wrangel). Mot slutet av sin professorstid verkade han för att statistiken skulle få egen professur. Ett bestående uttryck för hans initiativkraft blev »Statsvetenskaplig Tidskrift för politik-statistik-ekonomi», som startade 1897 med honom som en av redaktörerna. På O. Alins begäran förlades redaktionen till Uppsala, men redan i sept. 1899 flyttades den till Lund, med F. som ensam redaktör. Titeln är mycket betecknande. »Politik», d. v. s. statslära, var för F. namnet på en vetenskaplig disciplin. Men steget till dagspolitiken var mycket kort. Knappast någon svensk vetenskapsman har i så hög grad som F. betonat sambandet mellan samhällsvetenskaplig forskning och aktiv politisk verksamhet.

Det var under dessa förhållanden naturligt, att F. betraktade en politisk karriär som det naturliga krönet på sin bana. Hans håg stod till riksdagen, enkannerligen till första kammaren. Men vägen dit var ganska törnbeströdd. Från 1892 var F. årligen eller nästan årligen på tal som riksdagsmannakandidat, främst i de båda län, där han ägde de bästa personliga förbindelserna, nämligen Malmöhus samt Göteborgs och Bohus, men även i t. ex. Kalmar län (södra landstinget). Han hade mäktiga förespråkare, O. Alin, P. Reuterswärd och Chr. Lundeberg; hans främste talesman i Bohuslän var en ungdomsvän, andrakammarledamoten rektor H. Holmlin. Likväl föll hans kandidatur gång på gång. Många ansågo honom opålitlig ur konservativ synpunkt, särskilt i rösträttsfrågan, andra stötte sig på att han »såsom andra lärde män» verkade en smula överlägsen (Lundeberg till F. E. Pettersson 17 aug. 1902). I Skåne hade han mäktiga vedersakare i frihandelsledaren C. Herslow och i sin närmaste kollega, historikern M. Weibull, F:s mångårige antagonist i skilda universitetsfrågor. För egen del intog han en tillkämpad attityd av fatalistiskt lugn (jfr särskilt F:s brevväxling med O. Alin).

Först 1902 – enligt F:s egen mening med hänsyn till hans hälsa 10 år för sent — blev F. invald i första kammaren som representant för Göteborgs och Bohus län. Valet föregicks av en formlig programförklaring från F:s sida, gjord i ett brev till hans ivrige förespråkare P. E. Lithander. I viss strid med tidigare uttalanden (bl. a. artikeln »Rösträttsreformen» i Statsv. Tidskr. 1902) accepterade F. programmet »allmän rösträtt med starka garantier» men ville utestänga drängar, statkarlar m. fl. på grund av deras tjänsteställning. Till statsminister E. G. Boström sade han sig sedan 1888 icke ha stått i något förhållande alls och ansåg sig icke vara persona gråta hos honom. Att Boström faktiskt hade försökt förverkliga en del av F:s eget program från 1892, ville F. tydligen ej kännas vid, åtminstone inte inför den rent konservativa opinionen.

Som riksdagsman fick F. göra ungefär samma erfarenhet som Harald Hjärne, vilken just 1902 invaldes i andra kammaren, nämligen att det icke är lätt för typiska vetenskapsmän att göra sig gällande i det parlamentariska spelet. Liksom Hjärne led F. därav, att hans partiställning ansågs oklar. Han var invald av protektionisterna men skilde sig i många avseenden från dem och tog 1905 verksam del i bildandet av första kammarens moderata (i tullfrågan neutrala) parti men blev inte heller nu någon verklig partiman. Följden blev, att han icke fick så inånga eller så viktiga förtroendeuppdrag, som hans kapacitet hade motiverat. Dock insattes han 1908 i konstitutionsutskottet.

Någon overksam riksdagsman var F. emellertid ingalunda. Han yttrade sig gärna, särskilt i ämnen, där han besatt speciell sakkunskap: grundlags tolkning, kommunalförvaltning – han var själv 1896–1904 stadsfullmäktig i Lund – sockerbeskattning, nationalekonomi, statistik och universitetsväsen. Han tog också del i några av de stora debatterna. Ännu 1902 var han skeptisk mot den proportionella valmetoden, men 1904 förordade han denna som ett skydd mot majoritetsförtryck. S. å. arbetade han först för det s. k. Lundebergska villkoret, som innebar att frågor om beskattningens grunder skulle undandragas gemensam votering, men kort därpå släppte han av taktiska skäl detta konservativa garantikrav. År 1907 såg han ingen fara i den mildring av valbarhetsvillkoren för första kammaren, som från visst liberalt håll sattes som villkor för ett accepterande av det proportionella valsystemet. År 1910 riktade han ganska skarp kritik mot de enligt hans mening alltför radikala beskattningsprinciper, som då knäsattes av den Lindmanska regeringen. Utan att vara absolutist ställde han sig rätt sympatisk mot nykterhetsrörelsen (1903, 1904, 1911). Kraven på kvinnornas politiska och kulturella emancipation hade i honom en svår vedersakare.

F. var enligt egen uppfattning konservativ i politiska och radikal i sociala frågor. I sistnämnda avseende höll han fast vid sitt program från 1892. Han gillade åtgärder, som syftade till begränsning av fackföreningarnas maktutvidgning (debatten om »lex Hildebrand» 1908). Men samtidigt intog han en efter konservativa begrepp avancerad ståndpunkt i frågor, som rörde statlig medling i arbetstvister (1903, 1906), invaliditets- och ålderdomspensionerihg (1905), lagstiftning mot bolagens jordförvärv (1906), butikstängningstiden (1906), och kvinnligt industriellt nattarbete (1909). I skriften »Arbetarefrågan. Villa och verklighet» (1910) höjde han fältropet »Tillbaka till företaget». Icke staten, utan företagen borde sörja för arbetarna, genom livsvarig anställning, vinstdelaktighet och sociala förmåner. Tendensen till stordrift och trustbildning accepterades som gagnelig i detta sammanhang. F. föreställde sig, att det av honom skisserade programmet skulle möjliggöra fackföreningarnas upplösning och undergräva socialismen.

F:s socialpolitiska skrifter förråda påverkan av den tyska katedersocialismen och sociallagstiftningen. Hela hans vetenskapliga inriktning predestinerade honom överhuvud till tyskvänlighet. Talrika besök i Tyskland stärkte dessa sympatier. Med Frankrike hade han mindre beröring, och för England stod han trots ett lyckat besök 1890 ganska främmande. Samtidigt delade han den i vida kretsar härskande fruktan för rysk expansion på Skandinaviens bekostnad, en känsla som fick näring genom hans finländska giftermål 1890 och genom täta sommarvistelser i hustruns hemland. Hans plats som en av undertecknarna av den internationella kulturadressen »Pro Finlandia» 1899 var självklar. Lika naturlig var hans starka försvarsvänlighet, som dock icke sammankopplades med något starkare intresse för rent militära frågor. Däremot hyste han inga höga tankar om unionens försvarspolitiska betydelse. Redan 1903 hävdade han den bland de konservativa då ganska ovanliga meningen, att Sverige gott kunde reda sig utan Norge, och denna ståndpunkt bestämde även hans hållning 1905. Han menade efter den norska »revolutionen», att Sverige borde förklara unionen upplöst utan att närmare yttra sig om Norges åtgärder. Först sedan norrmännen förklarat sig villiga att avrusta, skulle förhandlingar upptagas om gränsfästningarna och andra tvisteämnen (se särsk. brev till H. Tamm 28 juni 1905, bland Ghr. Lundebergs papper). I okt. 1905 förklarade F. i riksdagen, att han kände mera glädje än sorg över unionsupplösningen, bl. a. därför att Sverige nu åter fick en utrikespolitik.

Sin mest uppmärksammade utrikespolitiska deklaration gjorde F. genom broschyren »Svensk och nordisk utrikespolitik» (1912), som under hänvisning till den ryska faran förordade försvarsförbund med Norge samt anslutning till trippelalliansen. Skriften, som utarbetats under kontakt med tyska och svenska diplomater, var enligt F:s egen mening anledningen till det svensk-ryska härskarmötet s. å. och den därpå följande, av F. ogillade utrikesministerkommunikén, liksom till en brittisk flottdemonstration i Östersjön.

Under det första världskriget följde F. med stark men icke blind sympati Tysklands kamp mot ententen. Han hade svårt att förlika sig med angreppet på Belgien och med det oinskränkta ubåtskriget men ansåg, att tyskarna i varje fall hade mindre orätt än sina fiender. Aktivist blev han aldrig. En av honom kort efter krigsutbrottet i Statsvetenskaplig Tidskrift publicerad skarp förebråelse mot den brittiske utrikesministern Sir Edward Grey föranledde en uppmärksammad riksdagsinterpellation av K. Staaff. År 1918 förordade F. aktiv hjälp åt den vita regeringen i Finland samt fördömde den svenska politiken som svag och oklok; han var missnöjd även med högerns hållning. Åland borde enligt hans mening överlämnas till Sverige men endast i samförstånd med Finland, och detta samförstånd kunde uppnås blott genom den av honom förordade aktiva politiken. Tysklands sammanbrott 1918 och segrarmakternas hållning under de närmast följande åren fyllde honom med bitterhet och pessimism. Särskilt härmades han över Frankrikes uppträdande. Med generalsekreteraren i Societé de Statistique de Paris, vari F. var medlem, växlade han både 1915 och 1919 ytterst upprörda brev.

Med F:s utrikespolitiska uppfattning sammanhängde nära hans konstitutionella. I en rad skrifter – främst »Sveriges författning och den moderna parlamentarismen» (1904, fransk övers. 1905), »Engelsk och svensk parlamentarism» (Statsv. Tidskr. 1904) och »Engelsk parlamentarism contra svensk» (1916) – betonade han i stark motsättning till liberalerna, att Sveriges »dualistiska» parlamentarism var av helt annat slag än Englands »enhetliga». Kungamaktens och första kammarens starka ställning i Sverige underströks. Däremot fann F. stora överensstämmelser mellan svenskt och amerikanskt statsskick. Arbetet »Regeringsformen i historisk belysning» (1910, tysk uppl. 1911) gav i grundlagskommentarens form F:s syn på 1809 års författning, som enligt F:s mening var »Sveriges historia omsatt i lagparagrafer». Vid en av F. själv begärd enskild audiens hos Gustav V den 31 jan. 1914 utvecklade han sina synpunkter på den förestående konstitutionella krisen. Han fann kungens åsikter identiska med sina egna utom beträffande själva tillvägagångssättet gentemot Staaff. Borggårdstalet den 6 febr. fann han mera manligt än klokt. För de nya excellenserna Hammarskjöld och Wallenberg utvecklade han kort därpå utan framgång nykterhetsfrågans betydelse; troligen ville han på den vägen söka spränga det liberala partiet. I det stora hela gillade han dock den vändning som utvecklingen tagit; däri såg han en triumf för »1809 års parlamentarism». Författningsrevisionen 1918–19 gjorde honom bitter.

F:s politiska verksamhet förde honom bort från hans gärning i Lund. År 1909 var han allvarligt på tal som universitetets rektor men avböjde bestämt under hänvisning till sina riksdagsuppdrag (se främst brev till F. Wulff). Men han hade 1905 också avböjt kallelse till en professur i statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt vid Stockholms högskola. Det blev en besvikelse för honom, att han ställdes utanför första kammaren efter dess upplösning på hösten 1911 och att han sedan icke kom i fråga till nytt inval. Han återvände emellertid inte till Lund; sedan 1905 var han bosatt i Djursholm, där han s. å. förvärvade en villa, som fick namnet »Villa Lundagård». Från 1901 till emeritusålderns ingång 1915 var han nästan oavbrutet tjänstledig, för offentliga uppdrag, utrikes resor, hälsans vårdande eller vetenskapligt arbete. Vid sin avgång hyllades han med en festskrift, en då för tiden ovanlig utmärkelse.

Även som emeritus var F. vetenskapligt verksam. Skriften »Statistiken och den numeriska kunskapsmetoden» (1918) vände sig mot matematikernas »övergrepp» gentemot statistiken, vars ställning som självständig vetenskap F. mycket bestämt hävdade. Arbetet »Klasserna och samhället» (1920, tysk övers. 1921) var en »historisk-sociologisk studie», som särskilt uppehöll sig vid det antika klassamhället och dess undergång. Ytterligare två delar planerades men kommo aldrig till stånd. I dec. 1919 drabbades F. av ett slaganfall, som visserligen lamslog honom blott för en tid men nedsatte hans krafter. Efter ett nytt slaganfall i jan. 1923 hämtade han sig aldrig. Han dog i juli s. å. och är begraven i familjegraven på Lunds norra kyrkogård.

F:s ekonomiska ställning var under ungdomsåren besvärlig. Han drogs med talrika växlar och smålån samt tvingades ägna sig åt informatorsverksamhet. Så sent som 1888 vållade honom återbetalningen av ett lån på 300 kr. rätt svåra bekymmer (brev till A. Kock). Giftermålet 1890 öppnade helt nya ekonomiska möjligheter för F. och satte honom i tillfälle att utveckla finansiella talanger, som jämte hustruns arv omsider gjorde honom mycket förmögen. Utmärkande för F. som privatekonom synes ha varit förmåga av kalkylering på lång sikt jämte villighet att taga betydande risker. Tillsammans med bl. a. konsul W. Westrup gjorde han framsynta investeringar i den expanderande sydsvenska betsockerindustrien, t. ex. genom köp av Karlshamns sockerbruk 1898. Den stora fusionen genom tillkomsten av Svenska sockerfabriks a.-b. 1907, med F. som ordf., svarade mot både hans intressen och hans teorier. Även i Helsingborgs gummifabrik var F. intressent. Han tog jämte Louis Frænckel initiativet till Skånska handelsbanken 1896; icke utan vemod medverkade han 1919 till dess uppgående i Skandinaviska kredit a.-b. En stor investering gjorde han 1910 i det jämtländska företaget Handöls täljstens- och vattenkrafts a.-b., som i viss mån fick karaktären av ett familjebolag. Ursprungligen synes detta engagemang från F:s sida ha varit rätt olustbetonat, men snart blev hans intresse för företagets ekonomiska och tekniska skötsel mycket stort, och han besökte ofta Handöl. År 1913 var F. med om att starta Finspongs metallverks a.-b., där han gjorde en mycket fördelaktig investering. Mindre förmånligt blev hans engagemang i Guldsmedshytte a.-b. 1917, vilket enligt F:s egen mening hotade att ruinera honom. Han lyckades emellertid 1921 draga sig ur affären på relativt goda villkor.

Tack vare sin förmögenhet kunde F. vara på en gång vetenskapsman och mecenat. Vid Lunds universitets 250-års-jubileum 1918 donerade han 250 000 kr. till upprättandet av den s. k. Fahlbeckska stiftelsen med uppgift att fortsätta utgivandet av Statsvetenskaplig Tidskrift samt på annat sätt stödja statsvetenskaperna. Ett speciellt och för F. mycket betecknande önskemål nämndes: vikten av att »det stora ämnet om folks, staters och kulturers förfall och undergång» blev behandlat – ett för F. just 1918 särskilt aktuellt tema. Stiftelsen ledes av professorerna i de ämnen, vilka berörts av F:s vittspännande verksamhet: statskunskap, statsrätt, statistik, nationalekonomi, historia samt klassisk fornkunskap och antikens historia ävensom sociologi, om och när detta ämne får en egen lärostol. Med denna storartade donation ville F. avbörda sig vad han ansåg vara sin skuld till universitetet, bl. a. på grund av sin långa tjänstledighet. År 1919 skänkte F. och hans maka en halv million finska mark till upprättandet av en professur i statistik vid Åbo akademi (von Willebrand-Fahlbeckska stiftelsen) . S. å. donerade han 50 000 kr. till Kulturhistoriska museet i Lund; han stod långt efter sin flyttning till Djursholm kvar som ordf. i Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige.

F. hade ett fint utseende och var i sitt uppträdande elegant och förbindlig. Han levde ett lyckligt familjeliv. Sina vetenskapliga intressen fick han till fullo spela ut; med logisk följdriktighet gick han från det ena ämnesområdet till det andra, gynnad av sina goda materiella villkor. Även hans ekonomiska verksamhetslust blev tillfredsställd. Politiken blev däremot i stort sett en besvikelse för honom, och även i övrigt ansåg han sig ofta skjuten åt sidan. Liksom alla självständiga personer hade han ofta anledning att känna sig ensam. Han ansåg sig, icke utan skäl, förbigången av t. ex. Vitterhetsakademien – som invalde honom först 1912 – Vetenskapsakademien och Svenska akademien. Framför allt hade F. svåra bekymmer för sin hälsa. Sedan slutet av 1870-talet var han, för att bruka hans egen term, »neurasteniker»; särskilt besvärades han av en svår huvudvärk. Hans allvarliga och slutna, delvis pessimistiska läggning bör ses mot denna bakgrund. I ett brev till sin dödsmärkte vän O. Alin 1900 betecknar F. sig själv som en »arbetets invalid» sedan minst 22 år; dock hade han »med Guds hjälp» hållit krafterna uppe tack vare vissa förhållningsregler. Vila sökte han i flera korta resor årligen inom och utom landet. Studiet av antiken – »en fridlyst plats», F:s »pax i leken» – och grubbel över »världsgåtan», över liv och död, utgjorde för honom två tillflykter undan dagens bekymmer. Brevet är ett vittnesbörd om F:s starkt intellektuella läggning men också om hans djupa religiositet, som hade ett betydande kristet inslag men svårligen låter sig fånga i någon konfessionell formel (jfr F:s skrift »Världsåskådning och lifsutsikter», 1910).

Det Fahlbeckska hemmet blev, både i Lund och kanske särskilt efter överflyttningen till Djursholm, en samlingsplats för vänner, konstnärer av olika slag samt ej minst finländare. Medan F. själv mera var enstöring, hade hans intelligenta, charmerande maka, professorskan Alice F., så mycket mera sällskapstalanger. Hon var gladlynt och spirituell, gästfri och trofast, konstnärligt och musikaliskt initierad samt djupt intresserad för människor av olika slag och blev därför en strålande, sent glömd värdinna.

Sten Carlsson.


Svenskt biografiskt lexikon