Anton Julius Stuxberg

Stuxberg, Anton Julius, f 12 april 1849 i Bunge, Gotl (Bunge, AI:1, p 126, fdb saknas), d 30 nov 1902 i Gbg, Gustavi. Föräldrar: bonden o nämndemannen Johan S o Anna Maria Erasmidtr Häglund. Studentex vid H elementarlärov i Visby 19 maj 69, inskr vid UU 13 sept 69, FK 14 maj 75, disp 19 maj 75, prom där 31 maj 75, deltog i forskn:exp:er till Karahavet o Ob-Jenisejs mynningsvikar 75, till Jenisejs mynning 76, lär vid Hammarstedtska flickskolan, Sthlm, medföljde ångfartyget Vega runt Asien o Europa juni 78–april 80, sekr i Sv sällsk för antropologi o geografi 82, intendent för Gbgs museums zoologiska avd från 18 sept 82, ledare för exp till Krim o Kaukasus 97. – KorrespLÖS 80, LVVS 82.

G 22 dec 1881 i Sthlm, Hedv El, m skådespelerskan Hedvig Elvira (Helga) Frankenfeldt, f 19 juni 1851 (enl mantalsreg) i Sthlm, d 27 juni 1918 i Gbg, Vasa, dtr till grosshandlaren Theodor Fredric F o Sara Beata (Sally) Ekwall.

Anton S var bondson, född och uppvuxen på gården Stux, Bunge sn, på Gotland. Efter folkskola fortsatte han till läroverket i Visby där han knappast utmärkte sig studiemässigt. Hans intresse drogs dock tidigt till naturhistoria, biologi och geografi. I dessa ämnen visade sig S mera brådmogen och uppmuntrades av lärare som floristen O A Westöö och paleontologen Gustaf Lindström (bd 23). Redan som läroverkselev påbörjade S sin vetenskapliga bana, då han tillsammans med den två år äldre Gustav Eisen (bd 12) utforskade Gotska Sandöns flora och fauna. Resultatet, Bidrag till kännedomen om Gotska Sandön (1868), var den första vetenskapliga beskrivningen av växt- och djurliv på denna ö. Året därpå utgav S och Eisen därtill en omfångsrik artförteckning över Gotlands fanerogamer och kärlkryptogamer.

I Uppsala kom S att överflytta sitt intresse från botaniken till zoologin, detta under intryck av zoologiprofessor Wilhelm Lilljeborg (bd 23), till vars mest aktiva studenter han hörde. Alldeles särskilt intresserade han sig för arthropoderna, leddjuren, som också hörde till Lilljeborgs specialområden. Under de sex år S studerade vid UU publicerade han ett tiotal artiklar om arthropoder, de flesta i VA:s förhandlingar. För en av dessa, Karcinologiska iakttagelser (1873), erhöll han pris av VA, och ett par andra, Bidrag till Nord-Amerikas arthropod-fauna, bildade hans doktorsavhandling 1875. Dessa intensiva studier hindrade inte S från att ta aktiv del i det organiserade studentlivet; han var bl a Gotlands nations bibliotekarie 1872–74.

Under studietiden i Uppsala stiftade S bekantskap med August Strindberg och kom snart att bli en av dennes nära vänner. Vänskapen varade i tio år och fylldes av glada fester, litterära projekt, växelaffärer och korrespondens (112 brev från S till Strindberg och 12 från Strindberg till S finns bevarade). S stod fadder 1880, tillsammans med Carl Larsson (bd 22), för Strindbergs och Siri von Essens (bd 14) dotter Karin, och Strindberg använde S som förebild för bl a Sjömätaren i Triumfatorn och narren (Sagor, 1903).

S erbjöds 1875 att medfölja A E Nordenskiöld (bd 27) på dennes förestående arktiska forskningsresa. Polarforskningen var vid denna tid en paradgren i nordisk naturvetenskap. Vid sidan om vetenskapliga resultat hägrade ekonomisk nytta, om man kunde finna en farbar nordostpassage, och nationell prestige, samt på ett mer individuellt och romantiskt plan möjligheten att uppvisa ungdomlig och manlig dådkraft. S:s meriter var hans vetenskapliga publikationer, men också hans glada och goda humör, vilket kom väl till pass under långa månader i ett ogästvänligt klimat. Han deltog i resan med Pröven 1875 till Novaja Zemlja och Jenisejs mynning, varifrån han med Nordenskiöld och Axel Lundström (bd 24) tog landvägen hem i bl a släde, och i resan med Ymer 1876 till Karahavet och Jenisej, där syftet delvis var att tillbakavisa kritiken att Prövens framgång var en tillfällighet.

S arbetade därefter som lärare i naturkunskap vid Hammarstedtska flickskolan i Sthlm. Han har beskrivits som en modern lärare, som gärna använde åskådningsmaterial. Han var okonventionell, talade en förtjusande gotländska och var utrustad med en charm som orsakade en veritabel ”stuxbergsfeber” hos eleverna (Linder).

Efter de två resorna till Jenisej var S polarveteran och valdes av Nordenskiöld att som zoolog medfölja ångfartyget Vega 1878. Expeditionens syfte var att segla norr om Asien, göra observationer och mätningar, och visa att nordostpassagen var möjlig. Enligt S:s mening var detta den svåraste av polarforskningens uppgifter. På Vega ansvarade S för en del av expeditionens utrustning och för de zoologiska undersökningarna. Under färden namngavs på upptäcksresandes sedvanliga sätt olika geografiska platser, och på Tajmyrhalvön fick S låna sitt namn åt Kap Stuxberg. Efter tre månader, och endast två dagars färd från Berings sund, frös Vega fast i isen. Då S inte kunde ägna sig åt zoologisk utforskning av ishavsfaunan, vilket krävde tillgång till öppet vatten, använde han den ofrivilliga övervintringen till meteorologiska och geomagnetiska observationer. Efter 294 dygn blev Vega fri från isen 18 juli 1879, och i sept samma år anlöpte hon Yokohama i Japan. Den vidare färden gick runt Asien, där S bl a gjorde en exkursion på Borneo. Till Europa anlände Vega i febr 1880. Tillsammans med andra deltagare tog S landvägen från Italien till Khvn. Vega anlände till Sthlm i april 1880, och hemkomsten formade sig till ett sannfärdigt triumftåg.

Redan efter de första färderna 1875 och 1876 publicerade S vetenskapliga resultat, om mångfotingar och tagghudingar från Novaja Zemlja och Sibirien. Efter Vegas hemkomst föll det på S:s lott att bearbeta det rika zoologiska materialet från expeditionen. I Vega-expeditionens vetenskapliga iakttagelser (1882–87), som han var Nordenskiöld behjälplig att utge, publicerade han grundliga artiklar om evertebratfaunan i ishavet och faunan på Novaja Zemlja. S var nu en av de främsta kännarna av den arktiska faunan.

S blev 1882 sekreterare i Svenska sällskapet för antropologi och geografi och redaktör för dess tidskrift Ymer, men vart hans fortsatta karriär skulle föra honom var inte givet. Några, som Strindberg, trodde att han skulle efterträda Sven Lovén (bd 24) som professor och intendent vid Naturhistoriska riksmuseet. Men Lovén satt stadigt kvar, tills han åttiotvå år gammal avgick först 1892. En annan möjlighet yppade sig då A W Malm (bd 24), intendent vid zoologiska avdelningen vid Gbgs museum, avled 1882. På rekommendation av Nordenskiöld utsågs S samma år till Malms efterträdare.

De arktiska resorna var nu förbi för S, även om intresset fanns kvar. Han publicerade sig om den sibiriska faunan, följde forskningen och understödde S A Andrées (bd 1) Nordpolsexpedition. Men om han också förblev Vega-mannen S i det offentliga medvetandet, så tog livet hädanefter en ny riktning. Han hade 1881 gift sig med skådespelerskan Helga Frankenfeldt och bildat familj. Hans forskningsresor gick nu sommartid till sjöar i Västergötland (1885) och till Gullmarsfjorden (1887–89). Mest energi ägnade S åt ordnande och utveckling av de zoologiska samlingarna vid Gbgs museum, vilka han berikade med material från de arktiska resorna och genom inköp och byten med kontakter utomlands. Museets lokaler i Ostindiska kompaniets hus var mindre ändamålsenliga, och åren före 1891, samt 1893–95, var S engagerad i ombyggnad och renovering av lokalerna, bl a för att öka brandsäkerheten och tillgängligheten. Utställningarna blev därefter ”de vackraste och bäst ordnade i sitt slag i Norden” (Jägerskiöld). 1891 blev S intendent även för botaniska avdelningen och var därmed de facto chef för det som senare skulle bli Gbgs naturhistoriska museum.

På avstånd från de forskningsmöjligheter som bjöds vid centrala vetenskapliga institutioner, men även av ekonomiska skäl (Forsstrand), tog S:s författarskap alltmer en populärvetenskaplig inriktning. Han publicerade framställningar av det arktiska utforskandet, där den på hans egna resor grundade Minnen från Vegas färd … (1890) är den mest givande, och allmännare naturöversikter, som Djurskisser (1892–93). Mest omfattande, 678 s, var Sveriges och Norges fiskar (1894–95). S skrev även populärartiklar för dagspress och tidskrifter. Redan på 1870-talet hade S debuterat som översättare, och han fortsatte därmed under sin tid i Gbg. Bland översättningarna finns flera reseskildringar och naturhistoriska översikter, däribland A C Oudemans originella Den stora hafsormen (1896). S egna skrifter är ofta detaljerat sakliga. Där återfinns inte hans lätta och skämtsamma läggning. Som många andra intellektuella i sin tid var S även en flitig föreläsare vid arbetarinstitut och föreläsningssällskap, och han ska då ha varit en fängslande talare.

Genom en donation av J F Dickson (bd 11, s 173) blev S i stånd att 1897 företa en forskningsresa till Krim och Kaukasus. Han hemförde ett tjugotal kistor med zoologiskt material, samt 450 fotografier, varav en del publicerades i hans reseberättelse Från Krim och Kaukasus (1897).

S stod mitt i livet och var till synes frisk, när han uppstigen till en ny arbetsdag drabbades av en hjärtattack och avled, 53 år gammal. Han var ledamot av flera vetenskapliga samfund och flerfaldigt dekorerad.