Johan Schmedeman

Schmedeman, Johan, f 2 dec 1652 i Vi-borg, d 6 maj 1713 i Sthlm (Frese; själaringn s d där, Nik). Föräldrar: borgmästaren Hans S o Katarina Valeriansdtr. Inskr vid Åbo akad 5 april 67, auskultant i Åbo hovrätt 72, inskr vid UU 26 nov 72, kanslist (registraturskrivare) i RA 9 mars 74, kanslist i K kansliet 75, aktuarie där 85, adl 30 sept 86, deltog i riksdagarna 86–97 (led av SU 97), sekr i K kansliet 18 dec 95, överpostdir 21 juli 02–10, vik överpostdir från 10, kansliråd med lön o heder som statssekrfrån 26 juni 10.

G 1700 (Elgenstierna) med Elsa Lovisa v Braunjohan, dp 20 mars 1672 i Gbg, Kristine, d maj 1721 i Botkyrka, Sth, dtr till packhusinspektoren Conrad v B o Sara Carlberg samt tidigare g m överdirektören Johan Transchiöld.

S föddes i ett välbärgat borgarhem och i en ämbetsmannapräglad släktkrets. Han behöll band till Ingermanland såtillvida att han för egen och syskonens del under reduktionen processade om rätten till godset Mutzikina, som en farbror erhållit som förpantning. Efter studier i Åbo och auskultation i hovrätten där sökte han utan att lyckas få tjänst vid kansliet i Sthlm. Han tillbringade en tid i Uppsala för studier, och via tjänst i RA, där han bistod rikshistoriografen J Widekindi, antogs han i K kansliet som kanslist för utländska ärenden och kom att tillhöra fältkansliet under danska kriget.

Under de följande decennierna brukades den uppenbarligen smidige och effektive S för ärenden av olikartad natur, även om han länge hade sin tjänst i RA. Hans befattning där var anledningen till att han drog i de administrativa trådarna i några av periodens kulturella företag som Svedbergs psalmbok och det komplicerade arbetet med en ny bibelutgåva. I det förra fallet var han Svedbergs särskilda förespråkare i kansliet, och han tycks också ekonomiskt ha understött Jacob Boëthius (bd 5). Hans pietistiska intressen manifesterades genom en av jesuspsalmerna i psalmboken. Under 1693 års riksdag hade S hand om de finska besvären och två år senare utnämndes han till sekreterare för de finska ärendena. Den relation från 1697 års riksdag som anses ha haft S som författare och som särskilt behandlar myndighetsförklaringen utgör en av de viktigaste källorna till kunskapen om denna. S å fick S det hedersamma uppdraget att utarbeta personalierna över den döde kungen. Dessa lästes upp inför rådet, reviderades och föredrogs vid begravningen. Han arbetade också på en minnesskrift över Ulrika Eleonora, varav dock endast brottstycken publicerades under hans livstid.

När S tillträdde som överpostdirektör blev den viktigaste uppgiften att slutföra de olika instruktionerna för postärenden, vilket innebar en kodifiering av den praxis som vuxit fram under företrädaren och förste innehavaren av tjänsten Samuel Åkerhielm och som i huvudsak skulle bestå in på 1800-talet. Kort efter sitt tillträde föreslog S också utgivandet av postala förordningar, och 1705 påbörjades tryckningen av denna samling, som utkom två år senare. "Postboken" som den oftast kom att kallas skulle långt fram i tiden bli ett rättesnöre. Troligen för att spara tryckkostnader infördes ett intrikat hänvisningssystem för de många inhemska taxorna, och trots att en omfattande rättelse skickades ut tvingades man att dra tillbaka åtskilliga förändringar och hålla sig till det äldre taxesystemet, som inte fullt ut tillämpade den mer strikta avståndsbedömning vid portoberäkningen som S sökt införa. Vid tillträdet gjorde han omgående en omredigering av Posttidningarna, vilket innebar att det löpande infördes korrespondens från högkvarteret. Han misslyckades dock med att genom en skrivare fortsättningsvis sköta tidningen även sedan Samuel Barck (bd 2) utnämnts till redaktör.

I sin handläggning av stora och små ärenden hade S god nytta av sin breda kännedom om förvaltningen. Den viktiga frågan om att driva diligenstrafik mellan Sv Pommern och Hamburg behandlade han i en allsidig utredning, och han verkade i förhandlingar med Nederländerna för att ge tillstånd för sv intressen att befordra post till Amsterdam. Sedan Karl XII tågat in i Polen 1702 blev postgången mellan Sthlm och fältkansliet ett akut problem, där hela tiden nya lösningar krävdes liksom successivt utarbetandet av nya chiffer. S visade också aktivt intresse för kontrollen av de ryska krigsfångarnas otillåtna korrespondens genom att själv medverka vid lösandet av chiffer och den kemiska behandlingen av osynligt bläck. Hans tjänstetid innehöll också flera långvariga kontroverser med högre ämbetsmän vid generalpostkontoret, vilket S lyckades få förlagt till sin fastighet vid Stora Nygatan. När han 1710 utnämndes till statssekreterare efterträddes han som överpostdirektör av Henrik Bunge, men eftersom denne befann sig i fält fortsatte S att bestrida tjänsten till sin död.

1700-talets första decennium präglades av stark fraktionsbildning inom den hemmavarande delen av kansliet. I denna maktkamp framstod S som en motpol till den grupp som bildats kring Samuel Åkerhielm och framför allt den uppåtsträvande Olof Hermelin (bd 18). Man samlade på indicier för att misskreditera S och hävdade att han skulle ha lånat sig åt den franska diplomatin som nyhetsförmedlare och inte minst att han utnyttjade sin ställning som överpostdirektör för att bryta brev från kanslitjänstemän i Sverige till fältkansliet. S korresponderade uppenbarligen livligt med fältkansliets ledare Carl Piper (bd 29) och av de få bevarade breven framgår att S gav sin version av det som skedde. Han kunde också medverka till att kanslistaten fick det utseende han önskade och åtminstone tillfälligt hejda Hermelins karriär.

Den bestående insatsen utförde S emellertid genom att i olika avseenden samordna författningstrycket och göra detta känt. Flera olika uppdrag löpte samman i den i flera volymer publicerade stadgesamlingen om justitieärenden. Redan 1687 hemställde S, med hänvisning till att alltfler bröt mot förbudet att trycka k förordningar, om att få utöva kontroll över dessa och ha ansvar för deras publicering. När han beviljats detta medförde det en långvarig och inflammerad tvist med den k tryckaren N Wankijf, som genom detta förlorade viktiga inkomster.

Johan Hadorph (bd 17) hade redan på 1650-talet fått i uppdrag att samla äldre författningar för eventuell publicering. Uppgiften, som märkbart drog ut på tiden, fick alltmer slagsida mot rent historiskt material och kostnadsfrågan kunde inte lösas. När S 1691 som en följd av sitt förordnande publicerade det första av flera register över förordningar utkomna under Karl XI hade man kommit en bit på väg mot en sv författningssamling. Ytterligare ett steg togs när regementenas inre organisation som en följd av indelningsverket skulle bli föremål för översyn. Det gällde att ur många och komplicerade lokala förordningar skapa gemensamma bestämmelser både för truppslag och regementen. Krigsrådet Johan Hoghusen (bd 19, s 196) påbörjade arbetet, men S fick 1693 i uppdrag att med hjälp av åtta kopister sammanställa och renskriva alla relevanta bestämmelser. Det förefaller som om S haft ett inte oväsentligt inflytande på den slutliga utformningen av dessa instruktioner, för vilka inga direkta utländska förebilder fanns. De första regementsinstruktionerna var färdiga 1695 och i maj 1700 kunde S på kungens begäran skicka de allmänna reglementena.

Slutligen medförde slottsbranden ett kännbart behov av att mer definitivt samla det sv författningsmaterialet. Tillsammans med arkivsekreteraren Sven Leijonmarck (bd 22) fick S i uppdrag att bringa ordning i RA; successiva förteckningar och ett gemensamt inventarium upprättades, som 1703 kunde visas upp i Kanslikollegium. Man hade under arbetets gång övergivit en av hörnstenarna i den gamla systematiken, handlingarnas fördelande efter regenterna, och istället skapat ämnesordnade sviter, något som i huvudsak bibehållits. S:s roll i denna arkivtekniska utveckling är emellertid oklar. Redan tidigare hade han systematiskt och heltäckande börjat samla och renskriva författningar. Han kunde nu tillgodogöra sig det material som Hadorph samlat och fick också, möjligen genom köp, tillgång till de avskrifter Elias Palmskiöld (bd 28) gjort. S fortsatte deras arbete och vid hans död förelåg hans samlingar i 20 vol. Arbetet drevs framåt mer av samlarens lust dll fullständighet än av hopp om intäkter; många memorial med bön om skrivhjälp, tullfrihet på papper och andra förmåner talar sitt tydliga språk. Sophia Elisabet Brenners (bd 6) gravskrift över S beskriver mer subtilt hans frustration under de senare åren av hans liv. Mot den njugghet som ibland demonstrerades kontrasterar beslutet 1718 att inlösa hela S:s samling till KB för det högst avsevärda beloppet 20 000 dlr smt. Ännu nära 20 år senare hade änkan dock fått ut endast en mindre del av beloppet. Även om S:s samlingar till stor del förblev opublicerade skulle de komma att utgöra en viktig källa vid utarbetandet av 1700-talets många register och sammandrag av det officiella sv trycket.