J G Emil Sjögren

Sjögren, Johan Gustaf Emil, f 16 juni 1853 i Sthlm, Klara, d 1 mars 1918 i Sthlm, Joh (enl db för Knivsta, Sth). Föräldrar: klädeshandlaren Johan Gustaf S o Christina Catharina Lifgren. Elev vid Nya elementarskolan, Sthlm, 64–68, vid Musikkonservatoriet vt 69, avgångsex där 16 dec 74, biträde i Isidor Dannströms (bd 10) pianomagasin 70-83, allt i Sthlm, studier i Berlin 79-80, vik organist i Klara kyrka, Sthlm, organist i Franska reformerta kyrkan 81, 83 o 86–87, lär vid Richard Anderssons (bd 1) musikskola 86-88, tf organist i Johannes kyrka våren 90, erhöll behörighet att söka o inneha organistbefattn 26 sept 90, ord organist i Johannes kyrka från 91, allt i Sthlm. Tonsättare. – LMA 92.

G 22 dec 1897 i Malmö, S:t Petri (enl vb för Sthlm, Hedv El), m Berta Elisabet Dahlman, f 29 nov 1866 där, Kat, d 24 april 1967 i Paris, dtr till kartografen Carl Edvard D (bd 9) o musiklärarinnan Johanna (Hanna) Aurora Elisabet Tingvall.

Emil S härstammade på faderns sida från Kalmar, där farfadern varit skräddarmästare, och från Norrköping och Värmland på moderns. Någon musikalisk ådra har inte kunnat konstateras i S:s närmaste familj; däremot har fadern beskrivits som en mycket estetiskt sinnad person.

S blev faderlös vid tio års ålder. Hans mor drev därefter ett pensionat på Drottninggatan i Sthlm, som också blev S:s hem ända till moderns död drygt tre decennier senare. S var som barn sjuklig. Hans tidiga miljö präglades av en krets av kvinnor som han fick ett mycket nära förhållande till: modern, mormodern, deras ogifta väninna Maria Palmqvist, och senare den hos modern inackorderade Hilda Klein. Den sistnämnda stod han som ung i ett svärmiskt vänskapsförhållande till, avspeglat i bevarade brev, och hon stödde och intresserade sig för hans tidiga musikskapande. S:s skolgång blev kort och inte särskilt framgångsrik - detta trots att han hade "läshuvud" och hela livet läste mycket.

Efter mer anspråkslösa pianolektioner för fröknarna Kindstrand och Braunstein fick S i tonåren musikdirektören Ludvig Ohlson som pianolärare, och därmed någon som förmådde se hans potential och kunde hjälpa till att utveckla den. Ohlson var organist och musikhandlare och han ville gärna föra in S på båda dessa verksamhetsområden. S sökte följaktligen in till musikkonservatoriets organistklass och blev vid ungefär samma tid anställd som biträde i Ludvig Ohlsons och Isidor Dannströms pianoaffär, ett arbete som han fortsatte med till 30 års ålder. För denna födkrok, som bl a bestod i pianostämning, kände han enligt eget och andras vittnesbörd aldrig någon större entusiasm.

S bildade med två av sina studiekamrater på konservatoriet en oskiljaktig kamrattrio: pianisten Richard Andersson och operasångaren Johannes Elmblad (bd 13). Andersson kom senare att grunda en välrenommerad musikskola i Sthlm, och Elmblad befann sig vid denna tid i början av en stor internationell sångarkarriär, där Wagnerroller blev särskilt viktiga. S skrev en rad sånger för basröst tillägnade Elmblad under 1870- och 80-talen. Båda dessa vänner var dynamiska och nyskapande, och på olika sätt kom de att bidra till höjandet av det sv musiklivets nivå. Närheten till dem säger också något om den unge S:s attityd och ambitioner som musiker. Till de radikala i hans vänkrets hörde också målareopponenternas ledare, Ernst Josephson (bd 20), som även under sin långa sjukdomsperiod upprätthöll vänskapen med S.

S var framgångsrik i sina konservatoriestudier och fick goda vitsord. Han undervisades av bl a Gustaf Mankell (bd 25), orgel, Hermann Berens (bd 3), harmonilära och musikteori, samt Oscar Bolander (bd 5) och Hilda Thegerström, piano. Det var under dessa studieår som S började komponera, till en början solosånger och pianostycken. Redan som 19-åring skrev han några av de sånger som senare skulle göra honom berömd. Hans opus 1, Fyra dikter av Henrik Ibsen och Björnstjerne Björnson, trycktes 1876.

S kunde tack vare ekonomiskt stöd från Ohlson och Dannström studera vidare i Berlin läsåret 1879-80. Han tog där lektioner i kontrapunkt för Friedrich Kiel - tidigare Richard Anderssons lärare - som stilistiskt stod Brahms nära, och i orgelspel för August Haupt. Kiel uppskattade S så mycket att han undervisade honom gratis. S skaffade sig här en kontrapunktisk skicklighet som fortsättningsvis kom till uttryck i en del av hans orgelmusik, men som i övrigt är väsensskild från hans stämningsinriktade tonkonst.

Berlinperioden innebar en viktig skolning för S och blev inledningen till ett dynamiskt och på många sätt framgångsrikt 1880-tal. Dock inte på det yrkesmässiga planet: S blev förbigången vid tillsättandet av de båda tjänster som blivit lediga efter hans lärare Mankells frånfälle, orgellärartjänsten vid konservatoriet och organisttjänsten i Jakobs kyrka. Han upprätthöll emellertid periodvis organisttjänsten i Franska reformerta kyrkan; 1883 beslöt han att överge arbetet i musikaffären och livnära sig som musiker. 1880 vann han Musikaliska konstföreningens pris för sina Sju sånger ur Drachmanns Tannhäuser, komponerade några år tidigare, och 1883 belönades pianosamlingen Erotikon med ett pris vid en skandinavisk kompositionstävling i Khvn. Under 1880-talet tillkom också inspirerade sångcykler som Sieben spanische Lieder, Fyra dikter av Ernst von der Recke, Sechs Lieder aus Julius Wolffs Tannhäuser och Dikter af J P Jacobsen. Intresset för den norska lyriken som kom till uttryck i opus 1 hade nu flyttats över till den danska, och S kunde här tillföra den sv solosången ett personligt stämningsmåleri som stod i nära samklang med den lyrik han tonsatte.

1883 inledde S en lång och omfattande resa, med ekonomisk hjälp av en mecenat, stockholmsfabrikören Carl Bodach. Det första målet var Khvn. Där knöt han kontakter med bl a musikförläggaren Henrik Hennings, tonsättarna Fritz Schousboe och Peder Erasmus Lange-Muller, och författarna Ernst von der Recke och Holger Drachmann, vars dikter han hade tonsatt redan tidigare. Lange-Muller blev snart en av S:s nära vänner, och de två fortsatte tillsammans resan söderut. Våren och sommaren 1884 tillbringade de i Wien och i den italienska alpidyllen Merano, vintern i München. I mars 1885 for de vidare till Paris, där S stannade till sommaren; därefter bodde han som gäst hos Lange-Muller utanför Khvn. Efter ett kort uppehåll i Sthlm hösten s å reste S åter till Berlin, nu med hjälp av ett statsstipendium, och vistades där till följande vår.

Under tiden i Wien skall S ha studerat instrumentation för Hermann Grädener, men till största delen handlade det under dessa tre utlandsår inte om fortbildning i trängre mening utan om att få impulser och att komponera. En av de kontakter S fick under utlandsvistelsen var med Peters förlag i Leipzig, som därigenom 1886 kom att ge ut hans första violinsonat. Han träffade också violinisten Tor Aulin (bd 2), som då studerade i Berlin och som blev en viktig samarbetspartner för honom under många år. S färdigställde under månaderna i Paris den första violinsonaten. Den tillägnades och uruppfördes av Emile Sauret, verksam i Berlin och lärare till Aulin. Den senare framförde därefter verket tillsammans med S många gånger. Med denna sonat och ännu mer med violinsonat nr 2, "e-mollsonaten", tillägnad Aulin, vann S uppmärksamhet. Den andra sonaten spelades med stor framgång vid den nordiska musikfesten i Khvn på våren 1888, där den väckte entusiasm bland tonsättarkolleger-na, som inkluderade Edvard Grieg. S framstod här som den sv musikens stora löfte.

S, som efter avhoppet från musikhandeln hade ekonomiska bekymmer, innehade ett par år en lärartjänst vid Richard Anderssons musikskola, där Wilhelm Stenhammar hörde till hans kompositionselever. En tillfällig hjälp fick han kanske också genom att under våren 1889 verka som musikkritiker i DN. Han skrev de anonyma recensionerna tillsammans med Clary Magnusson, hustru till den konstnärligt sinnade affärsmannen August Magnusson (bd 24) och värdinna för omtalade kammarmusikaftnar i parets hem, där S, Aulin, Stenhammar och andra medverkade. Denna familj var typisk för de kulturella, högborgerliga kretsar som blev en väsentlig del av S:s vänkrets. För S viktiga miljöer fanns också hos författaren Birger Mörner (bd 26) och hans hustru, sångerskan Ebeth (Brink) Mörner (bd 26, s 349), och hos Uppsalaparet Carl Rupert och Helena Nyblom (båda bd 27). Vid salonger i dessa hem uppfördes många av S:s verk för första gången, inför en publik av musiker, författare och konstnärer, ibland i konstnärligt samarbete med värdfolket: S tonsatte dikter av Helena Nyblom och Birger Mörner. S fick säkert materiellt stöd från en del av dessa vänner. Han var överhuvudtaget en person som många var beredda att "hjälpa fram". Den främsta orsaken härtill var förmodligen hans rika begåvning, i kombination med en opraktisk läggning och en omvittnat älskvärd och humoristisk framtoning.

1890 blev S utsedd till kontrollant av den orgel som skulle installeras i den nybyggda S:t Johannes kyrka i Sthlm, och följande år fick han tjänsten som kyrkans organist, en befattning som han behöll livet ut. Till invigningen av kyrkan 1890 komponerade han en kantat, ett av hans få kyrkomusikaliska vokalverk och också ett av de få som överskrider det lilla formatet. S planerade under olika tider verk i större format, bl a en pianokonsert och en opera, men övergav dessa projekt och höll sig - med undantag för sonaterna och orgelmusiken - till de intima formerna: solosången, pianostycket.

I och med anställningen i S:t Johannes kyrka hade S för första gången en mer betydande fast tjänst som musiker. Han fick assistans i denna tjänst av Otto Olsson (bd 28), för vilken han blev en betydelsefull vän och musikalisk mentor. S var en framstående improvisatör, och de postludier han fantiserade fram vid aftonsången i kyrkan drog till sig en stor publik av musikmänniskor. Under denna tid vann också S:s musik allmänt allt större popularitet. Ingen yngre sv tonsättare hade såsom han "trängt in i svenska hem", skrev musikkritikern Karl Valentin 1898. Både Strindberg och Heidenstam kontaktade honom vid ungefär samma tid för samarbete.

Trots denna positiva utveckling var början av 1890-talet S:s kanske svåraste period, mycket på grund av den plågsamma psoriasis som han bara fann tillfällig bot för genom olika kostsamma och tidskrävande kurer. Enligt uppgift skall han ha varit "nära döden" under denna tid. Han komponerade inte heller mycket jämfört med tidigare år. Hans situation förvärrades av moderns död 1895, som medförde att hans hem skingrades. Två år senare fick hans liv dock en fastare form genom giftermålet med Berta Dahlman, en tidigare elev till S. Paret bosatte sig på Östermalm i Sthlm. I och med äktenskapet blev han i viss mån avskuren från det umgänge i musiker- och konstnärskretsar som hade varit en del av hans kreativa liv men som också var förknippat med ett ymnigt alkoholbruk. Paret S sökte sig 1904 från Sthlm. Efter att ha hyrt en bostad vid Malmsjö gård i Södermanland och 1907 en bostad på Skogshöjds sanatorium nära Södertälje skaffade de 1910 ett eget hem, Villa Ovansjö i Knivsta.

Berta S var intresserad av franska språket, och hon understödde av allt att döma ett franskt intresse som S hade med sig sedan tidigare, redan före sitt eget Parisbesök 1885. Som organist anses han ha bidragit till att introducera den nya franska orgelmusiken i Sthlm, och under sina studier i Berlin hade han med intresse lyssnat till Saint-Saëns' musik, dirigerad av tonsättaren. Bizets Carmen hörde till hans tidiga starka upplevelser. För den skönlitterärt intresserade S tycks samtida franska författare ha spelat en viss roll, bl a Daudet och Flaubert. Hans eget populäraste verk, e-mollsonaten, spelades flera gånger i Paris under 1890-talet.

Våren 1901 for paret S tillsammans till den franska huvudstaden för första gången. Det blev inledningen till en följd av årliga Parisresor fram till 1914, med en lucka för perioden 1905-06.1 allmänhet varade besöken några månader på våren, men i två fall hela säsonger: 1903-04 och 1909-10. Ett skäl till dessa resor var att bättre lära känna den nya franska musiken - bl a ville S 1901 ta lektioner för tonsättaren och pedagogen Vincent d' Indy, något som dock aldrig blev av, och han for dit 1903 för att ta del av Debussys opera Pelléas et Mélisande.

Ett annat, och kanske viktigare, skäl för resorna var att lansera S:s musik i Paris. Det manande exemplet var Edvard Grieg, som nått stor popularitet i Frankrike under 1890-talet. Främjandet av S:s sak blev något av en nationell angelägenhet för de sv musiker som uppehöll sig i Paris. Även många musiker av andra nationaliteter medverkade, ofta utan att ta betalt. En lång rad konserter anordnades som var helt ägnade S:s musik - 13 stycken under tiden 1901–14 - och i den första av dem, som ägde rum i maj 1901, deltog en ung och framgångsrik violinist, Jacques Thibaud. Den andre internationellt kände violinisten som medverkade, och som allmänt tycks ha engagerat sig mer än Thibaud för S:s musik, var rumänen George Enescu. Ytterligare en musiker av världsklass, organisten Alexandre Guilmant, deltog i lanserandet av S. Några av dessa konserter arrangerades i stora, etablerade konsertsalar som Salle Pleyel och Salle Gaveau, men de flesta hölls i blygsammare lokaler och ibland i privata salonger. Som utländsk lansering av en sv tonsättare har detta inget motstycke. Förutom dessa satsningar hade paret S själva regelbundet musikalisk salong i sin pensionatslägenhet.

Allt detta hade sin effekt. S:s musik nådde visserligen aldrig någon ställning liknande Griegs i Frankrike, men den fick ett gensvar från det franska musiklivet, och hans verk togs upp även på konserter utan någon sv anknytning. S nämndes ibland i fransk press som någon man borde känna till, och hans violinsonater ingick i många parisiska violinisters repertoar. Till de franska musikmänniskor som satte S:s musik mycket högt hörde musikforskaren André Pirro. Den blev även uppmärksammad i andra länder: den fjärde violinsonaten gavs t ex ut i Breitkopf & Härtels Volks-ausgabe både i Tyskland och Frankrike.

S:s koppling till Frankrike har givit honom ett rykte som franskinfluerad. Inte minst uttrycktes denna åsikt om S av Peterson-Berger, som själv var fientligt inställd till inflytandet från Frankrike på sv musik. Stilistiskt var S självständig och inriktad på förnyelse och därför också intresserad av den samtida franska musiken, t ex Franck, Fauré och Debussy. Ibland rör sig hans musik nära dessas, utan att därför frångå sin egenart och sin romantiska grund. Någon renodlad frankofil tycks S aldrig ha blivit, varken som människa eller musiker, och när de franska tonsättarnas landvinningar någon gång diskuterades bland hans kolleger skall han ha kommenterat: "Bach är lika modern!"

Den betydelse S tillmättes i det sv kulturetablissemanget illustreras av hur hans minne hanterades efter bortgången 1918. Nathan Söderblom talade känslofullt vid S:s begravning, Hugo Alfvén komponerade orkesterstycket Elégie vid Emil Sjögrens bår, och vid planeringen av hans gravvård utarbetade vännen Carl Milles (bd 25) för första gången sitt Orfeus-motiv, som dock aldrig blev realiserat där. S:s minne och ambitionen att förankra hans musik i Frankrike vårdades av hans änka Berta S, som från slutet av 1920-talet levde i Paris. Hon donerade 1929 S:s arbetsrum till NordM, översatte systematiskt alla S:s sånger till franska och bidrog till att driva igenom att dessa och violinsonaterna så småningom publicerades i samlade sv utgåvor.