Meriter

Magnus Henriksson, d 1161 efter 4 febr vid Örebro. Föräldrar: den danske kungaättlingen Henrik "skatelar" (i isländska källor kallad Henrik halte) o Ingrid av Sverige. Konung av Sverige omkr 1160.

G m sin styvsyster Brigida (bd 6), utomäktenskaplig dtr till konung Harald "gille" av Norge, änka efter jarlen Karl Sunesson (bd 20) o omg med jarlen Birger "brosa" (bd 4); Snorre Sturlassons uppgift, att hon också var änka efter Inge d y (bd 19), är kronologiskt orimlig (bd 20, s 721; Toll).

Biografi

M:s livsöde måste ses i belysning av hans internordiska släktförbindelser. Han tillhörde den minst framgångsrika av de tre agnatiska grenar av den danske konungen Sven Estridssons ättlingar som fortlevde på manssidan ännu vid mitten av 1100-talet. Fem av hans farfar Svens bröder – alla liksom denne födda utom äktenskap – blev konungar av Danmark. Då budet om brodern konung Erik "ejegods" död på Cypern nådde Danmark 1104, skyndade Sven enligt Saxo till tinget i Viborg för att låta sig väljas till dennes efterträdare men sjuknade och dog på vägen dit. M:s halte far Henrik stupade 1134 i slaget vid Foteviken (Sogur Danakonunga) efter att ha deltagit i sin kusin Magnus Nilssons (s 645) dråp på Erik "ejegods" son Knut "lavard" 1131. Magnus Nilssons mor Margareta "fredkulla", dotter till konung Inge d ä av Sverige, skall enligt Saxo ha arrangerat Henriks äktenskap med hennes bror Ragnvalds dotter Ingrid, som kom att bli den sista medlemmen av den stenkilska kungaätten. Ingrid gifte om sig med konung Harald "gille" av Norge och blev mor till en av dennes söner och efterträdare, Inge "krokrygg". Sedan Harald 1136 mördats, gifte hon om sig ytterligare två gånger, först med den norske hövdingen Ottar "birting" och, sedan även han blivit dräpt, med den västnorske stormannen Arne på Staareim.

M har identifierats (Westman 1954; Skyum-Nielsen) med den Magnus filius Henrici som 1148 i Haraldsted på Själland bevittnade Erik "ejegods" sonson konung Sven "grades" privilegiebrev för benediktinklostret i Ringsted. I övrigt vet man ingenting om M:s verksamhet förrän vid mitten av 1150-talet. Enligt Saxo skall han då av iver att bli konung ha anstiftat att Sverker d ä av Sverige en natt i sömnen blev mördad av en tjänare. Västgötalagens kungakrönika uppger också, att Sverker blev mördad av en tjänare (hästesven) och preciserar, att detta skulle ha hänt, då han skulle fara till julottan, men nämner intet om M:s roll i detta sammanhang.

Enligt den tidigast på 1270-talet utredigerade erikslegenden besegrade en dansk kungason Magnus, åberopande möderneanspråk på Sverige, den sv konungen Erik "den helige" (bd 14) vid Östra Aros (Uppsala) 18 maj 1160, varvid denne stupade. M har identifierats med denne danske Magnus. Snorre Sturlasson, vilken, liksom Saxo ej nämner Erik "den helige", uppger, att M:s halvbror Orm "konungsbroder", moderns utomäktenskaplige son, flydde till sin bror konung M av Sverige, sedan deras halvbror konung Inge "krokrygg" av Norge stupat 4 febr 1161. Därvid meddelas också, att M:s helbroder Ragnvald, tydligen uppkallad efter deras morfar, var M:s jarl.

Sistnämnda notis gör, att man med M måste identifiera den konung Magnus som (i 1500-talsexcerpter ur en uppteckning om Vreta kloster) uppges ha till detta donerat jord i Brunneby vid Vreta för sin avlidne broder "hertig" (i den latinska versionen "dux") Ragnvald, som i sin tur skall ha donerat jord i Vallby i samma socken för sin avlidne broder "hertig" Johan (saknas i den latinska versionen; jfr bd 20, s 360). M skall enligt samma uppteckning också ha donerat jord i själva Vreta.

Enligt västgötalagens kungakrönika "avdagatogs" M i Örebro av Sverker d ä:s son [a:12369:Karl Sverkersson  (bd 20). Samma uppgift finns hos Saxo. Enligt en annal hände detta 1161. Både av annalen och av Saxo framgår, att det inte var fråga om dråp utan om inbördeskrig (in "bello" i annalen, in "conflictu" hos Saxo).

M:s återstående helbröder Knut (d 1162) och Buris (d tidigast 1167) avlöste varandra som jarlar hos Knut "lavards" son konung Valdemar "den store" av Danmark enligt brev från slutet av 1150-talet och början av 1160-talet. Den mest betydande av halvbröderna var den som Erik "den heliges" svärson konung Sverres motståndare bekante biskop Nikolaus Arnesson (d 1225) i Oslo.

Författare

Hans Gillingstam

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, Vreta klosters äldsta donatorer (HT 1945), s 319 (T, 326 f; N Beckman, Tre konungaätter o deras jordegendomar i Sverige (PHT 1912); S Carlsson, Förord (Erik den helige. Kyrkoopera, 1976), s 4, 7; Dipl Danicum, 1:2 (1963); P Gustavi, Sveavälde, Birka o Vreta kloster (1983), s 154–62; E Jørgensen, Buris (DBL 3, 1979); C M Kjellberg, K Sverker den gamle, hans mord o traditionerna om gärningsmannen (1923); H Koht, Nikolas Arncson (Norsk biografisk leksikon, 10, 1949); I Lindquist, Västgötalagens litterära bilagor (1941), s 43; J Olrik, Magnus (Henrik-sen) (DBL 9, 1981); G Paulsson, Annales Suecici medii aevi (1974); Saxonis Gesta Danorum (1931); T Schmid, Erik den heliges legend på latin, fornsvenska o modern svenska utredigerad o översatt (Erik den helige, 1954); H Schück, Medeltidens sv konungaval (HT 1913), s 266–69; dens, Den äldsta kristna konungalängden i Sverige (1914), s 40 f; N Skyum-Nielsen, Kvinde og slave 0971); G Smedberg, Uppsala stifts äldsta hist (KA 1983), s 66; Sogur Danakonunga (1919–25), s 214, 222; K Stjerna, Erik den helige. En sagohist studie (1898), s 3, 13 f, 32; Snorri Sturluson, Heimskringla, 3 (1951); H Toll, "Ulvilda Norica" (NHT 5:5, 1920-24), s 292; L Weibull, Erik den helige (Aar-bager for nordisk oldkyndighed og historie, 3: 7, 1917), s 126; K B Westman, Den sv kyrkans utveckling från S:t Bernhards tidevarv till Innocentius III:s (1915), s 66, 95 f, 129 f; dens, Erik den helige o hans tid (Erik den helige, 1954), s 38 ff, 44 f, 47, 50, 69, 78.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Henriksson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10155, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10155
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Henriksson, urn:sbl:10155, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-24.