Meriter

Lindblad, Axel Rudolf, f 23 april 1874 i Vånga, Ög, d 6 nov 1944 i Djursholm. Föräldrar: lantbrukaren Adolf Fredrik L o Maja Greta (Margareta) Andersdtr. Elev vid Tekn elementarskolan i Norrköping ht 98, avgångs-ex där vt 01, montör vid Alfred Johanssons elektriska affär (från mars 02 Elektriska industri ab Stella), Sthlm, sept 01 —aug 03, ing vid Elektriska ab Magnet, Ludvika, aug 03—sept 06, chef för instrumentavd där 05—06, tekn dir i ab Elektrometall, Ludvika, 06— 16, deläg o led av styr där 16—25, tekn dir i Sandsta elektriska smältverk, Norrbärke, Kopp, 12—16, ordf i kommunalfullm i Ludvika 14—17, led av Kopparbergs läns landsting 14—17, av styr för ab Cyanid, Sthlm, 15 — 20, för ab Trollhätte cyanidverk, Sthlm, 16—22, ordf i styr för ab Cermetall där 17—18, VD för Adelfors bruk, Alseda, Jönk, 17—18, led av statens krigsmaterielkommission 17 — 22, konsult i Centralgruppens emissionsab, Sthlm, 17—juli 25, led av styr för Elektrolytverken, Västerås, 18 — 20, för Djursholms elektricitetsverk 18 — 30, för ab Mellansv malmfälten, Ludvika, 18-30, för Elektriska ab Volta (från 22 Nya elektriska ab Volta), Ulvsunda, Sthlm, 19—25, ordf i styr för Sv radioab där 19—27, led av styr för Riddarhytte ab, Skinnskatteberg, Vm, 20 — 31, av socialiseringsnämnden juni 20—jan 35, överrevisor i statens arbetslöshetskommission 22 — 38, tekn dir o led av styr för Västerbottens gruvab o Skellefteå gruvab, Sthlm, 30 juli 25 —9 jan 31, v ordf i stadsfullm i Djursholm 26 — 30, led av styr för Boliden-Rönnskärs transportab, Sthlm, 28—32, extra led av rikskommissionen för ekon försvarsberedskap 29—38, vice VD o tekn dir i Bolidens gruvab, Sthlm, 9 jan 31 — 1 juli 40, led av styr där 31—43, v ordf i Sveriges kemiska industrikontor, Sthlm, 32—42, led av försvarsväsendets kemiska anstalts ve-tensk råd från 37. Fil hedersdr vid UU 31 maj 17, LIVA 19, IVA:s stora guldmedalj 33, HedLIVA 37, LVA 38, LVS 38, Iqml 12:e storl 43.

G 1) 4 nov 1905 i Sthlm, Kat, m Ester Maria Bergman, f 4 jan 1883 där, Maria, d 18 febr 1930 i Djursholm, dtr till grosshandl Lars Bernhard B o Alma Maria Helena Ygberg; 2) 16 mars 1931 i Oslo, Sv förs, m Sigrid Maria Pehrson, f 2 nov 1893 i Örebro, dtr till grosshandl Johan August P o Augusta Johansson samt förut g m läk GAS Friden.

Biografi

Axel L gick endast tre år i hemtraktens folkskola men bereddes vid 24 års ålder möjlighet att börja treårig teknisk grundutbildning i Norrköping. Därefter arbetade han två år som elektrisk installatör i Sthlm. 1903 antogs han till ingenjör vid det stora Elektriska ab Magnet i Ludvika av vice chefen Assar Grönwall (bd 17, s 386).

L:s ovanliga kapacitet uppmärksammades. Det dröjde inte länge förrän han blev assistent åt instrumentavdelningens chef o ett par år senare dennes efterträdare. Magnet specialiserade sig på utrustning till gruvor o järnverk. Elektriska stålugnar fanns redan i bruk (jfr F A Kjellin, bd 21), däremot inte elektriska masugnar. Grönwall diskuterade det svårlösta problemet med L o växelströmsavdelningens chef Otto Stålhane, o 1905 började de arbeta på en lösning. Samarbetet ledde fram till en elektrisk schaktugn, som de patenterade. L, som var mycket intelligent o utrustad med ett gott minne, bedrev samtidigt intensiva självstudier i kemi o elektrometallurgi.

När Magnet 1906 ombildades till Förenade elektriska ab, bildade Grönwall, Stålhane o L 25 aug s å ab Elektrometall i Ludvika för bl a fortsatta försök o exploatering av el-masugnen. Av aktiekapitalet 400000 kr tecknade några järnbruk en del. Grönwall blev VD, L skulle bearbeta problemen teoretiskt o Stålhane utföra konstruktionsarbetet. Deras grundläggande o betydelsefulla utvecklingsarbete pågick mer eller mindre ända till 1912 på olika platser. Vid Ludvika bruk anlades en försöksanläggning 1907, o flera små ugnar byggdes. Året därpå uppförde de en liten provugn vid Domnarfvets järnverk, vilken visade sig vara tekniskt o ekonomiskt brukbar. Jernkontoret bekostade då en el-masugn i full skala för provdrift. Försöksverket byggdes på statens nya industriområde vid Trollhättan, där det fanns tillgång på billig el-energi. L samarbetade också med Nya förenade elektriska ab, som konstruerade en lämplig transformator. Verket igångsattes i dec 1910, försöken avslutades 1912 o följande år övertogs det av ab Trollhättans elektriska masugn, som utarrenderade verket till Strömsnäs bruks ab. Denna masugnstyp kom sedan till ganska allmän användning även utomlands o kallades den sv elektriska masugnen.

L hade också uppfunnit en metod för elektrisk framställning av zink m fl metaller. På en holme i Trollhättefallen byggdes 1910 ett el-zinkverk, ursprungligen avsett för Gustaf de Lavals metod (tillh Trollhättans el kraft ab). L samarbetade redan nu med bergsingenjör Oscar Falkman, VD i Trollhättans elektrothermiska ab, som 1912 tog verket i bruk. Bakom företaget stod industrifinansiären Knut Tillberg, o vid dennes konkurs 1922 övergick zinkverket till Skandinaviska kreditab, som överlät det till ab Zinkgruvor 1927. Driften upphörde 1930.

1912 var L således klar med masugnsexperimenten o zinkverket, dessutom med en tippbar elektrisk stålugn (1910) o en metod för elektrisk cementframställning (tills med Grönwall, patent först 1921). Han började då tillsammans med bergsingenjör Lars Yngström att anlägga o därefter driva Sandsta elektriska smältverk vid Hagge inte långt från Ludvika. Tjugo arbetare anställdes, o tillverkningen utgjordes av kiseljärn o andra ferrolegeringar. Ett experimentverk inrättades också, där L utarbetade metoder för framställning av alkali cyanider o kväveföreningar. 19 maj 1915 bildade L, Yngström o Stålhane ab Cyanid. Cyanidprocessen var den viktigaste extraktionsmetoden för guld, koppar, nickel etc. L arbetade också tillsammans med kemisten Gustaf Hultman för att framställa aluminium ur chamotte, blyglete, zinkvitt m m.

Falkman hade 1915 blivit VD o chef för det då bildade Centralgruppens emissionsab i Sthlm, som främst ägdes av Sveriges privata centralbank (från 1917 av Skandinaviska kreditab) o vars ändamål bl a var att medverka till nya lönsamma industrier. Särskilt försökte Falkman få igång en ädelmetallindustri, som landet behövde pga krigsavspärrningen. L föreslog då att Centralgruppen skulle bekosta en del försökstillverkningar. För L:s cyanidmetod uppfördes på licens av ab Cyanid ett ganska stort försöksverk i Trollhättan, o ab Trollhätte cyanidverk bildades 22 juli 1916 med Yngström som VD. I samband därmed sålde de Sandsta, o L lämnade även ledningen av ab Elektrometall men kvarstod i styrelsen. Försöksverket drevs till början av 1920-talet. L gjorde också lyckade försök med tillverkning av cer o legeringar därav, varför ab Cermetall bildades 31 jan 1917 i Sthlm med L som styrelseordförande. Företaget nedlades dock redan följande år.

För sitt framgångsrika arbete med den elektriska masugnen (årsprod i Sverige var då c:a 75 000 ton) o för sina betydelsefulla metallurgiska insatser blev L fil hedersdoktor vid UU 1917. Samma höst flyttade han med familjen från Ludvika till Djursholms-Osby. Där lät han följande år vid Frejavägen 6 uppföra en stor villa på en tomt om 12 500 m². L var mycket intresserad av botanik o här byggdes trädgårdsmästarbostad samt drivhus för vin- o persikeodling.

I mars 1919 knöts L med kontrakt till Centralgruppens emissionsab för att inom sitt gebit granska o bearbeta inkomna projekt o följa utvecklingen inom försöksföretagen. Bl a övervakade han ab Elektrolytverken, som bildats 8 febr 1918 med kraftigt statligt stöd. Företaget hade en kopparhytta i Köping o elektrolysverk i Västerås för elektrolytisk koppar o nickel. Produktionen hindrades av flera strejker o kunde inte leverera förrän i mitten av 1919 o snart kunde koppar åter erhållas från utlandet. Under efterkrigstidens depression trädde bolaget i likvidation (1921) med 700 000 kr i förlust.

På L:s förslag inrättades 1919 ett centrallaboratorium i Ulvsunda vid det Centralgruppen tillhöriga Elektriska ab Volta. Det börjde i blygsam skala men utvecklades genom åren till landets kanske främsta. Det stod under hans direkta ledning, men efter flyttningen 1929 till större lokaler i Alströmergatan 23 tillsattes särskild föreståndare.

Då en ny elektrisk malmletningsmetod framkommit, undersökte Falkman o L nya uppslag till malmfynd i Västerbotten. Metoden var utarbetad av ingenjörerna Harry Nathorst o Hans Lundberg, som därför bildat ab Bergsbyrån. Lundberg anlitades av Centralgruppen 1918 för att utföra mätningar vid Kristineberg i Lycksele med positivt men begränsat resultat. L intresserade sig också för några kopparmalmblock på en annan del av Skellefteformationen, vilka tydligen flyttats av inlandsisen. Det gällde att finna de malmer, som blocken kommit ifrån. Men med hjälp av denna metod gick det inte att få indikation på malmer under tjocka jordlager. L blev livligt intresserad av att lösa detta problem. Först ökade han effektiviteten genom förstärkarlampor på samma sätt som inom radiotekniken. Han bildade sedan ett team med dr Mauritz Vos vid Svenska radio ab o ingenjör Karl Sundberg, för att bla utarbeta ett induktivt mätningssystem efter den sistnämndes idé. Slutligen kom de fram till en metod att släppa växelström genom slingor, som utlagts på marken. Förändringarna i det inducerade elektromagnetiska fältet uppmättes på olika punkter med hjälp av mätramar. Sedan kunde malmkropparnas konturer ganska noggrant anges, men man hade ännu ringa kunskap om andra störningsfaktorer. Metoden var dock klart överlägsen den tidigare, utrustningarna tillverkades av Radiobolaget, o från 1922 använde Centralgruppens malmletare endast detta förfarande. För metodens exploatering bildades 1923 ab Elektrisk malmletning, där L o Falkman tillhörde styrelsen o både Lundberg o Sundberg var chefer. Falska indikationer förekom dock mycket ofta genom att särskilt svarta skiffrar o andra bergarter hade samma elektriska ledningsförmåga som malmerna. Man kände inte till sambandet skiffer/malm. Följden blev en mängd resultatlösa borrningar. Under det fortsatta utvecklingsarbetet tillkom därför ett av L uppfunnet känsligt instrument för tyngdkraftsmätning (malmens specifika vikt avviker från sidostenens), en statisk gravimeter. Den fullbordades senare under samarbete med dr David Malmqvist (båda erhöll 1937 IVA:s Brinellmedalj i guld).

Malmletningsförfarandet var framgångsrikt, o 6 april 1923 redogjorde Falkman o L inför Centralgruppen för lovande malmförekomster inom Skellefteformationen. Arbetet intensifierades o bedrevs strikt systematiskt under Eric Wesslaus ledning med ett 80-tal medarbetare. Men det var av en slump som en av dem, Fritz Kautsky, vid jultiden 1924 upptäckte en mycket guldrik fyndighet vid skogssjön Holmtjärn, 4,5 mil NV nuv Bolidens samhälle. Mätningar o borrningar igångsattes där i jan, o vid L:s laboratorium analyserades malmen. Den innehöll silver, guld o koppar men därtill en enorm mängd svavel o arsenik. När malmens ovanliga värde konstaterats (vissa partier över 1 000 gr guld/ton o 9000 gr silver/ton; 10 gram är det vanliga bland världens största guldgruvor) beslöts, att fyndigheterna skulle exploateras. Själva huvudfyndigheten, Bolidengruvan, innehöll mellan 13 o 496 gram guld per ton malm. Centralgruppens emissionsab överlät det hela till två nya bolag, Skellefteå gruvab för fyndigheterna öster om norra stambanan (dvs Boliden) o Västerbottens gruvab väster därom. Falkman blev VD o L teknisk o vetenskaplig ledare för båda bolagen, som administrerades gemensamt. Styrelseordförande var som förut Skandinaviska bankens sthlmskontors VD Oscar Rydbeck. Huvudkontoret låg vid Gustaf Adolfs torg (nr 18) o där tjänstgjorde Falkman o L, men de gjorde talrika resor till Bolidenområdet.

Malmen bröts först med primitiva medel o exporterades till Staatliche Hütten und Blau-farbenwerk vid Freiburg o sedan också till American Smelting Co i Tacoma, Washington. Utan förädling kunde endast de guldrikaste partierna säljas p g a arsenikhalten. L prövade olika behandlingsmetoder, medan Falkman besökte amerikanska smältverk. Man beslöt att bygga en förädlingsanläggning efter vissa amerikanska erfarenheter, men betydande egna kompletteringar måste göras pga arsenikmängden, som saknade motsvarighet i världen. Eftersom cyanidprocessen inte kunde tillämpas, uppfann L främst vid centrallaboratoriet geniala separerings- o smältningsmetoder för den högst egenartade o komplicerade Bolidenmalmen. Han var 1927 klar med huvuddragen i en ny metallurgisk process, o förädlingsverket kunde konstrueras o byggas.

Av hälso- o miljöskäl valde man en ö, Rönnskär utanför Skelleftehamn, o byggde 1928 en 145 m hög skorsten för svavelröken (länge Europas högsta). Årskapaciteten beräknades bli 75 000 ton för att efter hand ökas till 200 000 ton o bereda arbetstillfällen under en längre tid, o detta vid en tidpunkt när sågverksdöden drabbade som hårdast.

1929 köpte Ivar Kreuger (bd 21) 80% av aktierna för 57,4 milj kr o snart ägde han 90 %. Han bestämde att årsavverkningen skulle bli 600 000 ton men att en ytterligare ökning upp till 1 milj ton kunde bli aktuell. Han försökte pressa fram maximal kortsiktig avkastning av de guldrikaste delarna, medan guldpriset var högt, o lovade informellt att kompensera arbetarna ur en fond, när malmen tog slut (gruvan innehöll 8,3 milj ton malm). Falkman o L protesterade, eftersom åtskilliga problem återstod att lösa, särskilt svavelfrågan. Kreuger förhandlade emellertid redan med sv-norska Orkla grube-ab:s VD Erik Lenander (bd 22) om Orkla-metoden för framställning av elementärt svavel. Bolidenmalmen skulle då sändas till Lokken verk i Norge. Detta lyckades dock Falkman o L förhindra o kunde senare konstatera att Orkla-metoden i stort överensstämde med försök som L gjort 1926. Därför avslogs Orklas patentansökan i Sverige (febr 1932). L o hans medarbetare lyckades verkligen utvinna rent svavel ur de mängder gasformig svavelsyrlighet, som framkom vid sulfidmalmens röstning. I jan 1930 kördes fyra rostugnar igång, i maj en flamugn, i juni två konvertrar, 1931 elektrolysverket o 1932 var Rönnskärsverket grundlagt för den kapacitet Kreuger begärt.

1931 sammanslogs gruvbolagen till Bolidens gruvab genom att Västerbottens gruvab ändrade namnet o Skellefteå gruvab överlämnade sina tillgångar. Huvudkontoret flyttades till STAB:s hus, Västra trädgårdsgatan 17. VD var fortfarande Falkman, o L var vice VD o teknisk direktör.

Hösten s å upphävdes guldmyntfoten i Sverige, England m fl länder med stigande guldpriser som följd. I jan följande år kom Kreugers Bolidenkommuniké att avkastningen skulle bli över 20 milj kr per år. Många trodde att han bluffade för att stärka sin kredit i USA. Så inträffade Kreugers dramatiska död 12 mars.

Första verksamhetsåret blev dock guldproduktionen över 28 milj kr. Bolidengruvan bearbetades till 1967 o innehöll 125 263 kg guld, 50 ggr mer än landets hela övriga guldproduktion. Redan i okt 1932 minskades brytningen till 400000 ton. Forceringen hade gjort olycksfallsfrekvensen extremt hög. En lag tillkom som förhindrade att Boliden kom i utländska händer (den sk lex Boliden 1934).

L fullbordade metoderna till ett svavelverk, som kunde producera 20 000 ton rent svavel per år. För internationell exploatering inleddes samarbete med Imperial Chemical Industries Ltd i London. Arseniken sänktes först i Bottenviken i betongblock men förvarades från 1931 i betongmagasin. Snart uppfann L metoder att tillvarata arsenik, främst till skadeinsekters bekämpning o senare till virkesimpregnering. Han arbetade också på att framställa en hel del biprodukter ur Bolidenmalmen. För utvinning o raffinering av metallen selen utexperimenterade han metoder o nya användningar, särskilt på elektriska likriktarområdet, o ett selenverk byggdes. Några år senare tillvaratog han också litium ur fyndigheterna vid Varuträsk o litiumsalter kom till användning vid tillverkning av alkaliska ackumulatorer.

L var den ständigt övervakande o rådgivande vetenskapsmannen, som ofta fann enkla, geniala o djärva lösningar. Han angrep tom fundamentala satser inom fysik o kemi, o han arbetade intensivt o målmedvetet. Hans forskningsverksamhet var kanske den mest omfattande inom sv industri, o han hade rekord i antal patent, 143 st, antingen ensam eller tillsammans med andra uppfinnare. Trots att han saknade språkutbildning o aldrig varit utomlands, läste han ledigt engelsk o tysk facklitteratur o hade tom en särskild uppsättning i bostaden av Gmelin o Kraut's Handbuch der anorganischen Chemie. Hans diskussionsinlägg var alltid vederhäftiga, o han åtnjöt vidsträckt förtroende. Redan i unga år fick han ledande kommunala uppdrag, o han insattes i en rad statliga kommissioner, bl a när det gällde att utreda betingelserna för socialisering av naturtillgångar o produktionsmedel. Han var godhjärtad o hjälpsam o hade ovanligt många vänner. På hans initiativ stiftades 1921 S:te Örjens gille for ledande bergsmän med ändamål att bedriva o främja forskning i sv bruks- o bergshantering. De första nio åren var han andre storålderman o bar huvudansvaret för verksamheten.

Ett S:t Örjans kapell byggdes på Örjansberget på Hamnskär, där ett samhälle bildats för Rönnskärsverkens personal. Till invigningen 15 dec 1935 skänkte L o hans hustru en ståtlig träskulptur av S:t Örjans strid med draken. L pensionerades 1 juli 1940 men kvarstod i styrelsen till sin bortgång. Bolidens gruvab hade utvecklats till ett världsföretag med väldiga nya gruvområden. L fortsatte ännu på sin dödsbädd att fundera över nya bättre malmletningsmetoder. Han var en av de stora nyskaparna inom metallurgin o efterlämnade ett livsverk av utomordentlig betydelse för sv näringsliv.

Författare

Rune Kjellander

Arkivuppgifter

L:s arkiv i RA (arkivförteckning sonen civiling Lars L).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om elektrisk järnframställning. Föredrag hållet vid Ingenjörsklubbcns i Falun sammanträde den 16 oktober 1907 (Bihang till JKA, årg 8, 1907, Sthlm, s 533-557, 1 pl, även sep, 25 s, 1 pl). — Elektrometalls ugn (or raffinering av stål. [Rubr; omsl:] Elektrisk stålugn system Elek-trometall. Aktiebolaget Elektrometall, Ludvika. Sthlm 1910. 7 s. [Anon.] — [Diskussionsinlägg om Jernkontorets försöksverk] (JKA, N F, årg 66, 1911, Upps, s 442 f). — Kopparverket på Rönnskär (TT, årg 60, 1930, [Sthlm, tr] Norrköping, 4:o, [Allm avd,] s 641-646, 659-661, omtr i O Falkman, Bolidens malmförekomster, [jämte] A L, Kopparverket..., Norrk 1930, s 16—33; förk övers i Metall und Erz, Jahrg 29, 1932, Halle, 4:o, s 131-134). — Framställning av oljor ur ved genom hyd-rering. Sthlm 1931. 59 s. (IVAH, nr 107.) - Bolidens gruvfält (Nordens kalender [omsl], 1932, Sthlm (tr Gbg) 1931, 4:o, s 101-108). -Smältverket vid Rönnskär (TT, 63, 1933, [Allm avd,] s 178—188, omtr i O Falkman, Bolidenföretaget, [jämte] A L, Smältverket..., Norrk 1933, s 26-56). — Kemisk industri i samband med Västerbottenmalmernas förädling. Referat av föredrag... (I VA, utg av Ingeniörsvetenskapsakademien, 1934, Sthlm, s 50-52). - Einige Versuche iiber den zweiten Hauptsatz der Wärmelehre. [Sthlm, tr] Upps 1936. 5 s. (Arkiv för matematik, astronomi och fysik utg av K. svenska vetenskapsakademien, bd 25 B, n:o 15.) — Is the second law of thermodynamics generally valid for macroscopic processes? Sthlm 1937. 14 s. (IVAH, 145; tills med R Liljeblad.) — A new static gravity meter and its use for ore prospecting. Sthlm 1938. 52 s. (Ibid, 146; tills med D Malmqvist.) — Bolidengravime-tern, ett nytt instrument för malmprospektering (Kosmos, fysiska uppsatser utg av Svenska fysikersamfundet, bd 16, 1938, Sthlm 1939, s 33-54). -Framställningsmetoder för metaller och ferrolege- ringar med hänsyn till svenska förhållanden (JKA, vol 125, 1942, s 333-422; tills med B Kalling).

Källor och litteratur

Källor o litt: A L — en stor uppfinnare (Smältdegeln, tidn för Bolidenkoncernens anställda, 1962, nr 1); T Althin, Bolidenföretaget från fjällgränsen till skäret (1945); dens, S:t Orjens gille i Sthlm, bakgrund — initiativ — resultat (MHoF 1971); O Cyrén, nekr över L (Meddehn från Sveriges kem industrikontor 1944, nr 10-12); S Ek, Boliden 50 (tr i England 1975); O Falkman, Bolidenföretaget (TT 1933); dens, nekr över L (Dödsrunor utg av S:te Örjens gille, bd 3, 1941-1947, nr 125, 1945); dens, Så började Boliden (1953); J Glete, Kreuger-koncernen o Boliden (1975); B Kalling, nekr över L (TT 1944, s 1415); L Lindblad, Antavla för fil dr A L (1874-1944) (SoH 1964-65); dens, A L:s arkiv, arkivförteckn (1976); K Modin, Sv uppfinnare o industrimän (1947); I-B Sandqvist, Litt om sv industriföretag (IVA:s meddel 227, 1979); Vem är vem inom handel o industri? (1944); G Odqvist, Järnet, dess framställn o första behandl (Uppfinningarnas bok, 4, 1928).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel R Lindblad, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10451, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Kjellander), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10451
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel R Lindblad, urn:sbl:10451, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rune Kjellander), hämtad 2024-04-26.