Meriter

2 Lagerheim, Carl Herman Theodor Alfred, son till L 1, f 4 okt 1843 i Khvn, d 23 maj 1924 i Sthlm, Joh. Inskr vid UU 23 maj 59, kansliex 14 dec 60, eo kanslist i finansdep 24 jan 61, kameralex 23 maj 61, attaché vid beskickn i Paris 15 febr 62, andre sekr i UD 20 okt 65, legationssekr vid beskickn i S:t Petersburg 20 maj 70, tf chef för politiska avd i UD 3 mars 71, expeditionssekr o chef där 5 okt 71, tf kabinettssekr 9 aug–1 sept 72, kammarherre hos drottningen 8 jan 73, led i komm för konsulatsväsendets ordnande juli 75–nov 76, kabinettssekr 10 mars 76, led av riddarhusdir 26 sept 78–8 april 81, ordf i Sthlms stads brandförsäkr: kontor 80—86 o från 6 maj 05, särsk uppdrag till Paris nov 80 o mars 82, tjänstg kabinettskammarherre 23 april 83, överofficiant o sekr vid KMO 13 maj 83–4 nov 86, ordf i komm rör kommerskoll :s ombildn nov 83–mars 84, i komm ang förslag till industri- o handelskamrar nov 83–juli 85, särsk uppdrag till Bern sept 84 o 14 april 85, envoyé extraordinaire o ministre plénipoten-tiaire i Berlin, Karlsruhe o Dresden 29 okt 86, i Munchen 28 maj 90, avgick med särsk uppdrag till Dresden mars–april 93, minister för utrikes ärendena 20 dec 99–7 dec 04, generaldir o chef för kommerskoll 20 jan 05–28 sept 13, led av Sthlms stadsfullm 05–17, ordf i komm rör publicerandet av rikets officiella statistik jan 05–nov 10, i diplomat- o konsulatkomm nov 05—mars 06, i komm rör sjöfartsförbindelserna med Ryssland juli 07–aug 08, ledde underhandilarna i Berlin om upprättande av en ångfärjeför-bindelse mellan Trelleborg o Sassnitz okt–nov 07, ordf i komm för kommerskoll :s omorganisation nov 08–juli 14, i dir för han-delshögsk från 11 juni 09, i komm rör ut-veckl:möjligheterna av sjöfartsförbindelserna mellan Sverige o Ryssland nov 11–dec 16, i UD:s antagn:kommission 29 juni 12, i komm rör förvaltn av pensionsförsäkr: fonden juni 15–mars 16, kansler vid KMO 8 okt 18. – LSkS 82, Serafimerriddare 00, Iqml 13. G 4 nov 74 i Sthlm, Jak o Joh, m frih Christina Matilda Antonia Manderström, f 3 april 48 där, Jak, d 11 nov 14 där, Joh, dtr till utrikesstatsministern frih Christoffer Rutger Ludvig M o frih Ebba Märta Matilda Johanna Baner.

Biografi

Efter kansliexamen o kameralexamen vid Uppsala univ, båda avlagda före 20 års ålder, gjorde Alfred L en snabb karriär inom utrikesförvaltningen. Efter sejourer som attaché vid beskickningen i Paris o som legationssekreterare vid beskickningen i S:t Petersburg blev L 1871, endast 28 år gammal, chef för den politiska avdelningen i UD. Fem år senare uppnådde han den inflytelserika posten som kabinettssekreterare.

L kom tidigt att stå i gott förhållande till kungahuset. Han blev kammarherre hos drottningen i början av 73 o stod i ett särskilt förtroendeförhållande till konungen, vilket bl a en stor svit brev från Oscar II, mestadels av personligt innehåll o med början redan på 70-talet, vittnar om. Det är betecknande att när L på hösten 99 inkallades i regeringen som utrikesminister var det Oscar II som i första hand var verksam för detta. Brevet till L i denna fråga är hållet i en mycket personlig ton :"Till vem skulle jag hellre vända mig för att i dessa vanskliga tider stå mig bi än till Dig?!" ... "Neka mig därföre ej Din hjälp. Tänk på Din Konungs svåra ställning."

L var en administrativ begåvning. Han var energisk o effektiv i det dagliga arbetet o fordrade motsvarande snabba o skickliga handläggning av ärendena av underlydande o kolleger. Då han var ordf i kommerskollegiekommittén, som bl a skulle se över det gamla kollegiets arbetsmetoder o organisation, fann han att kollegiet på flera sätt var i behov av en uppryckning. Han retade sig särskilt på det långsamma arbetet o flera av kommerserådens benägenhet att se sina tjänster som behagliga reträttposter utan alltför tyngande plikter o krav, o gick en gång så långt att han kallade ett uttalande från kollegiet "rentut som humbug".

L:s intressen o kapacitet räckte till för vida sakfrågeområden. Vid sidan av tjänstgöringen inom utrikesförvaltningen deltog han bl a i en rad kommittéer, direktioner o styrelser inom näringslivet o på statligt uppdrag. Utöver hans insatser vid kommerskollegii ombildning kan särskilt nämnas utredningen om inrättande av industri- o handelskamrar. Hans grundliga insikter i utrikeshandelns problem gjorde sedermera att han efter avgången ur regeringen blev generaldirektör o chef för kommerskollegium. Inom utrikesförvaltningen specialiserade sig L på Norge- o Tysklandsfrågorna. Från hösten 86 var han i flera omgångar stationerad i Tyskland o lärde därvid grundligt känna det storpolitiska spel, som bedrevs med Berlin o Wien som centrum, o som även var av stor, om än indirekt, betydelse för Sverige-Norges del.

Sin betydelsefullaste insats gjorde L i unionsfrågan. Kraven på en ökad norsk självständighet, alternativt oberoende av Sverige, växte sig allt starkare i Norge, samtidigt som sv aktivister, främst på den politiska högerkanten, ville sätta hårt mot hårt. Redan 95 var det nära en öppen konflikt, men de sv-norska motsättningarna bilades sedan en unionskommitté hade fått i uppdrag att söka lösa de akuta tvistefrågorna, som bl a gällde Norges rätt till egen flagga o eget konsulatsväsende. Den dåvarande sv utrikesministern Ludvig Douglas var själv aktivist i den norska frågan, o detta bidrog knappast till att dämpa motsättningarna mellan de båda länderna.

Unionskommitténs arbete ledde till intet. 98 beslöt norrmännen i stället att avlägsna unionsmärket i sin handelsflagga. Frågan var nu om Oscar II skulle inlägga sitt suspensiva veto mot detta beslut. I Sverige ivrade den konservativa, aktivistiska opinionen i tidningar o vid möten för en politik utan eftergifter. Den sv vänstern, dit liberaler o socialdemokrater räknades, menade däremot att unionsfrågan endast kunde lösas i samförstånd. Om detta inte var möjligt, var det bäst för båda parter att unionen upplöstes. I detta skede avgick Douglas o L blev utrikesminister. Han hade inga partimeriter o stod obunden av de tvistande fraktionerna i unionsfrågan. L:s insatser som ämbetsman var allmänt kända o omvittnade, o hans goda förhållande till kungahuset var inte heller någon hemlighet. Att L ansågs hysa liberala sympatier — fö ett ganska vitt begrepp om det inte fixerades i sakfrågor — betydde i detta sammanhang mindre.

Sedan L 99 tillträtt som utrikesminister, blev förhållandet mellan Sverige o Norge lugnare o mer avspänt än tidigare. Därtill bidrog inte minst L:s personliga insatser. Han var en skicklig diplomat som med takt, finess o smidighet kunde skapa ett förtroendefullt o gynnsamt förhandlingsklimat. L:s ställning under förhandlingarna var dock inte lätt; såväl den sv som den norska regeringen var oenig inbördes, o det var svårt att få norrmännen att ändra synsätt om det sv agerandet, som gärna sågs som överhetskrav gentemot ett lydrike.

Vid årsskiftet 01/02 upptogs konsulatfrågan till unionella förhandlingar på L:s initiativ. På hösten 01 hade L sonderat stämningen inom den sv riksdagen o i statsrådskretsen för en dylik framstöt. Meningarna visade sig därvid vara delade: många avrådde från ett sv initiativ med motiveringen att ett sådant skulle uppfattas som en sv eftergift. Statsminister Erik Gustaf Boström tillhörde de skeptiska. L skred dock oförfärat till verket. Under 02 tillsattes en unionell konsulatkommitté. Denna kom att arbeta till 04, då det stod klart att meningsmotsättningarna var för stora för att kunna överbryggas.

För samtiden framstod L:s initiativ i unionsfrågan som något av en sv eftergift gentemot Norge, särskilt som konsulatsfrågan inte ansågs akut. Inom högern kritiserades L starkt, medan vänstern hälsade hans initiativ med glädje. Endast några få invigda personer i samtiden förstod dock att rätt tolka L:s aktion: det var i själva verket det sista allvarliga försöket att rädda unionen. L hade tidigt förstått att de norska kraven på en egen utrikesstyrelse i slutet av 90-talet — särskilt betonat inom den norska vänstern — i realiteten betydde en snar upplösning av unionsbanden. Kunde man i stället få norrmännen att acceptera ett eget konsulatväsende, med vissa begränsningar, borde detta kunna bli en kompromiss med viss varaktighet. Det skulle i så fall också ha inneburit att den radikala opinionen i Norge trängts tillbaka.

L räknade dock fel om den norska opinionen. Förhandlingarna inom 02 års konsulatkommitté visade att de sv o norska ståndpunkterna var oförenliga samtidigt som de underblåste den norska opinionen för en skilsmässa från Sverige. Inom regeringen kom det dessutom till en akut konflikt mellan statsminister Boström o L därför att de två hade olika uppfattningar i konsulatfrågan o därför att de vid förhandlingarna med norrmännen, som en konsekvens av detta förhållande, hade uttalat sig motsägande om den sv ståndpunkten. Efter långa diskussioner inom statsrådet, där både Boström o L deklarerade sin vilja att avgå, lämnade L 7 nov 04 in sin avskedsansökan, medan Boström ännu någon tid kvarstod som statsminister.

Själva kärnan i konflikten mellan Sverige o Norge 02—05 var frågan om den gemensamma utrikesförvaltningen. Utan att direkt godta den av norrmännen hävdade tolkningen av unionsbestämmelserna ville L gå norrmännen till mötes i denna fråga i syfte att uppnå en kompromiss, där den praktiska utformningen betydde mer än de formella synpunkterna. Då det visade sig omöjligt att uppnå en praktisk arbetskompromiss måste L gå. Därmed var de fortsatta förhandlingarna mellan Sverige o Norge också dömda att misslyckas. Där den skicklige diplomaten L, trots uppbjudande av alla sina krafter, inte hade lyckats att få en lösning till stånd fanns inte mycket att göra för andra. Diplomatin kunde inte överbrygga de sakliga motsättningarna.

Efter sin avgång ur regeringen togs L vid sidan av chefskapet för kommerskollegium i anspråk för en rad officiella uppdrag o deltog bl a i utredningar o förhandlingar om de sv sjöförbindelserna med de två stormakterna vid Östersjöns stränder, Tyskland o Ryssland. Hans insatser för en modernisering av rikets officiella statistik förtjänar även att omnämnas.

Högt begåvad o tidigt utvecklad kom L att göra en snabb karriär inom utrikesförvaltningen. Hans arbetsförmåga, pliktuppfyllelse o duglighet gjorde honom till en ovanligt effektiv ämbetsman o diplomat.

Författare

 Kent Zetterberg

Arkivuppgifter

L:s arkiv i RA (E 7099—7191; dagboksan teckn: ar, ink brev, handhar rör unionen med Norge). Brevväxl mellan C Snoilsky o L i KB. Brev från L i BFA (99 st till Oscar II), KB (bl a till E Heckscher o 104 st till M Lagerberg), RA (bl a till O Björnstjerna, E G Boström, C Burenstam i Sjöholmssaml, Alb Ehrensvärd d ä, G Hallendorff, F v Otter o E Trolle) o UUB (bl a till L Annerstedt o P A Bergström).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: L:s fullmakter i L:s saml, RA (E 7163 o 7164).

S Hadenius, B Molin o H Wieslander, Sverige efter 1900 (1968) ; H Hamilton, Hågkomster (1928); L Kihlberg, Karl Staaff, 1—2 (1962—63) ; Y Larsson, På marsch mot demokratin (1967) ; F Lindberg, Den sv utrikespolitikens hist, 3:4 (1958); Majestät i närbild. Oscar II i brev o dagböcker (1960) ; P Sundberg, Ministärerna Bildt o Åkerhielm (1961); Ur Louis De Geers brevsaml (1929); J Weibull, Inför unionsupplösn 1905 (1962); A Wåhlstrand, Statsminister Boström o L:ska krisen (Festskr till Axel Brusewitz, 1941); dens, Regeringsskiftena 1900 o 1902 (1947).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C H T Alfred Lagerheim, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10895, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kent Zetterberg), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10895
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C H T Alfred Lagerheim, urn:sbl:10895, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kent Zetterberg), hämtad 2024-04-18.