Meriter

13 Lewenhaupt, Adam Ludvig Carl, son till L 10, f 5 dec 1861 i Sthlm, Klara, d 26 dec 1944 där, Hovf. Mogenhetsex vid Sthlms ateneum 16 maj 81, inskr vid UU 17 sept 81, jur preliminärex 31 jan 85, inskr vid LU 9 okt 85, kansliex där 30 jan 88, amanuens i lantförsvarsdep o finansdep 16 febr 88, eo amanuens i riddarhusets kansli 25 maj 88, i RA 29 maj 88, dessutom amanuens vid SkS 26 febr 89—96, härold vid KMO 28 nov 92, kammarherre hos änkehertiginnan av Dalarna 9 jan 95—14, registrator vid KMO 15 maj 99 (tf 23 nov 96)—22 nov 08, riksheraldiker 18 sept 03—2 okt 31, amanuens i RA 16 sept 04, riddarhusgenealog 30 sept 05— 08, introduktör för främmande sändebud 17 nov 05—9 nov 28, kommitterad ang förslag till riksvapen dec 05—jan 08, medl av be-skickn till Dresden, Konstantinopel o Bukarest jan—febr 08, andre arkivarie i RA 1 jan 10—17, förste arkivarie över stat 16 febr 17—31 dec 28, hovmarskalk 31 dec 15, generalstormästare i Stora Amaranterorden från 16, underkansler i survivans vid KMO 27 april 18, underkansler där från 8 dec 23, led av 1927 års fanutredn:komm sept—dec 27, generalguvernör o stormästare i Timmermansorden från 28, överstekammarjunkare 16 juni 28, överstekammarherre 31 dec 40, kommendator för Johanniterorden i Sverige från 41. — LSkS 96, Litt et art 21, fil hedersdr vid StH 29 maj 36, RCXIII:s O 42.

G 29 dec 10 i Sthlm, Osc, m Hedvig Sofia Möller, f 5 juni 67 i Uddevalla, d 14 jan 55 i Sthlm, Hovf, dtr till regementsskrivaren Carl Vilhelm Magnus M o Anna Liljenroth samt förut g m grosshandl Edward Francke (bd 16, s 415 f).

Biografi

Adam L växte upp på Sjöholm, där hans far samlat ett stort arkiv o bibliotek. I denna miljö fick L sina bestämmande intryck. Livet på Sjöholm o de sörmländska granngodsen under 1860- o 70-talen har L skildrat i två välskrivna memoarvolymer (En färd till minnenas värld, 1936, o Svenskt sjuttiotal, 37), som vann en stor läsekrets. Först sent sändes L till skola i Sthlm. Efter kansliexamen blev han våren 88 amanuens i riksarkivet (först från 00 med fast arvode).

L:s intresse inriktades främst på arkivalierna från stormaktstiden o på enskilda arkiv, som rörde hans egen ätt eller befryndade ätler. Inom Rydboholmssamlingen förtecknade han den Königsmarck-Rabelska brevsamlingen o publicerade i HT 98—00 några smärre fynd. Delvis med statsunderstöd företog han 03, 04 o 10 forskningsresor till en rad arkiv, huvudsakligen i Syd- o Västtyskland, de flesta tillhörande mediatiserade furstliga eller högadliga familjer, med vilka han ej sällan kunde räkna släktskap. Här samlade han avskrifter av o excerpter ur kungabrev från Vasahuset för riksarkivet, brev från o till Axel Oxenstierna för C G Styffes o VHAA:s stora utgåva o om Lewenhauptarna o deras tyska gods under 1600- o 1700-talen för egen räkning. I Stuttgart hade han 04 turen att hitta Heilbronnkonventels arkiv. I boken Det var en gång (42) har han mycket underhållande skildrat sina resor o de representanter för den högsta tyska aristokratin, som han gjorde bekantskap med.

Släktforskningarna i Tyskland o Sverige samt hans eget arkiv på Sjöholm gav honom material till läsvärda biografier över den karolinske generalmajoren Carl Julius L (16), generalen C G L (L 6; 22), riksrådet L W L (L 3; 30) o den brandenburg-bayreuthske överhovstallmästaren Nils Julius L (38), alla utg i serien Meddelanden från grefliga ätten Lewenhaupts slägtförening. Ur sin mödernesläkts arkivalier på Sjöholm utgav han 19 breven från skalden J G Oxenstierna till greve N Ph Gyldenstolpe 1780— 96 o sammanställde 41 biografien över karolinen Edvard Gyldenstolpe, som stupade ung 1709. Den ger efter dagböcker o brev en intressant bild av en högadlig ynglings ovanligt omfattande studieresor på kontinenten. I HH (nr 24) utgav L 12 Leonard Kaggs dagbok 1698—1722 efter handskrift på Sjöholm; den omfattar både fälttåget till Poltava o de långa fångenskapsåren. Redan 03 hade L i en vacker volym utgivit Karl IX :s almanacksanteckningar (Calendaria Caroli IX).

Efter Gabriel Anrep övertog L 04 utgivningen av adelskalendern o stod för årgångarna 05—18. När adelsmötet 05 på tre år inrättade en befattning som riddarhusgenealog, besattes denna av L. Det närmaste resultatet blev de stamtavlor över de tre äldsta greveätterna, som utgavs 08. Under sina år i riksarkivet hade L lagt upp ett kartotek om 20 000 kort över karolinska officerare — det var karolinerna, ej Karl XII, som han beundrade. För att fullfölja detta arbete överlät han redaktionen av adelskalendern till sin frände Claes C:son L o tog avsked från riksarkivet. 20—21 utkom i två band Karl XII:s officerare, Biografiska anteckningar, som måste anses som L:s viktigaste prestation. Betecknande är att den utgivits i nytryck 1977. Den är en oumbärlig hjälpreda vid all forskning i tidens historia, trots att den naturligtvis kan korrigeras o kompletteras. En brist är att Defensionskommis-sionens arkiv i RA ej blivit utnyttjat. StH belönade L:s historiska o genealogiska författarskap med ett hedersdoktorat 36.

Från 05 var L i många år introduktör för främmande sändebud, en post där hans sedan barndomen goda franska språkkunskaper o många förbindelser kom till nytta. Greven i sjuglasvagnen blev en känd figur i huvudstaden. Som representant för den äldsta närvarande greveätten öppnade han de flesta adelsmötena 18—44. Följande familjetraditionen ägnade han sig åt hovtjänst. 95—14 var han kammarherre hos änkehertiginnan Thérése o bodde då flera år på Haga, dit han per cykel eller till fots dagligen förflyttade sig från riksarkivet på Riddarholmen. Sina minnen från denna tjänstgöring har han skildrat i Det var en gång (42). 40 blev han överstekammarherre, den högsta hovchargen näst riksmarskalken.

Sitt ämbete som riksheraldiker förestod L med oförvägenhet o lekfull ironi. Hans första, i pressen livligt uppmärksammade aktion, var en kort skrivelse 6 nov 03 till riksdagshuskommittén angående riksvapnet på det nya riksdagshuset, där de sköldhållande lejonen stuckit svansarna mellan benen. Det var signifikativt, att han i sitt väldokumenterade föredrag om Heraldikens betydelse och uppgift vid Finlands adelsförbunds årsmöte 27, efter att ha betonat heraldikens roll som en av historiens hjälpvetenskaper, fann det lämpligt att som slutargument citera Carl Hildebrandsson Ugglas ord från 1741: "Heraldikens nytta lärer ingen draga i tvivelsmål som uti dess nöjen någon tid sig förlustat." Han sammanbragte ett förnämligt heraldiskt specialbibliotek med många i vårt land sällsynta verk, som efter hans frånfälle fördelades på KB o riksheraldikerämbetet. Uppmätningen av vapendiplomet för Sven Hedin, den siste som adlades i vårt land (03), anförtrodde L åt Agi Lindegren.

L:s tryckta heraldiska produktion är föga omfattande o står helt i skuggan av den biografiska. Främst är att nämna den förträffliga presentationen Adelsvapnen och den svenska heraldiken i festskriften Sveriges riddarhus, där författaren lämnat en resonerande bibliografisk översikt, som rätt nära ansluter till C G Warmholtz' Bibliotheca historica. L upptar liksom Warmholtz inte endast arbeten rörande adelsvapnen utan även sådana som angår riksvapnet o täcker därför ett stort område av sv heraldik. L fann ej blott vårt sv 1600-tal utan även 1700-talet mycket litet givande i heraldiskt avseende. Han har ej känt till den kraftiga stegringen av det heraldiska intresset vid 1700-talets mitt o det ökade utrymme som då bereddes den heraldiska disciplinen vid sv universitet.

Som riksheraldiker hade L att i samband med unionsupplösningen handlägga den nationella heraldikens viktigaste fråga, nämligen om rikets vapen. Däremot synes han inte ha deltagit i förberedelserna för den nya flagglagen 1905. Till hans ämbetsuppgifter hörde också att bistå vid upprättandet av vapen för de nya städerna, där hajns1 åsikter o formuleringar dock ej alltid uppskattades av lokala myndigheter o ortspress. Hans inlägg 31—32 om Göteborgsflaggan fixerade redan från början så starkt positionerna i denna tvistefråga mellan staden o den heraldiska myndigheten att den först 52 kunde få sin lösning.

I samband med 1880-talets fastställelser av landskapsvapnen hade riksheraldikern C A Klingspor ingett ett förslag till reglering även av länsvapnen. Detta initiativ föranledde dock inte någon åtgärd. Under sitt sista år som riksheraldiker gjorde L en förnyad framstöt angående länsvapnen o erhöll uppdrag att utreda deras utseende. Redan s å kunde han avlämna sitt förslag. Det skulle dock dröja till 1972 innan samtliga länsvapen fastställts. — Under L:s ordförandeskap anordnande Sv heraldiska föreningen 1912 i Nordiska museet en heraldisk utställning, den första i sitt slag i Sverige (utförlig redogörelse i föreningens tr meddel 13).

08 bestämdes, att serafimerorden skulle bäras även av Sveriges drottning. I Riddar-holmskyrkan återfinns sedan 14 serafimer-vapnen för änkedrottning Sofia o sedan 30 för drottning Viktoria. De visar en för Sverige egenartad komposition bestående av konungens vapen eller det s k stora riksvapnet, i vilket det i hjärtskölden befintliga dynastivapnet ersatts med ifrågavarande drottnings fädernevapen. Det av L återtagna bruket kan föras tillbaka till medeltiden genom tio sv drottningar, bland dem Gustav I:s gemål Margareta av ätten Leijonhufvud. — Vid upprättandet av de k hertigvapnen var L inte lika lyckosam o hamnade i ett oroligt experimenterande. Han avvek från Gustav III:s metod att sätta titulärhertigdömets vapen i tredje fältet av en genom ett störtat gaffelkors fördelad sköld o anknöt 10 till Vasatidens hertigvapen, då hertigdömets vapen placerades i det kvadrerade riksvapnets tredje fält (inramade målningar av hertigvapen upprättade av L nu i Heraldiska sektionen, RA).

Inom ordenslivet var L mycket uppburen, o han hade en sällspord förmåga att umgås med alla. Hans målmedvetna ledarskap kom de sammanslutningar, åt vilka han ägnade sig, att gå framåt. Detta gäller kanske främst Timmermansorden. 05—28 var han dess vice generalguvernör o därefter i 16 år dess generalguvernör. Ritualen återfördes till sitt ursprung. Den stora högtidssalen, varmed ordens nya byggnad fullbordades, kunde invigas 31. Ordens bibliotek inreddes. De bostadsbyggnader som under hans tid uppfördes på Eriksbergstomten, har verksamt bidragit till konsolidering av ordens ekonomi o välgörenhet. — 16 valdes L till högste styresman för ännu en av 1700-talets sällskapsordnar, nämligen Stora Amaranter-orden. Han trädde till under en period, då krigsåren lade hinder i vägen för ordens sammankomster. 24 återupptogs den avbrutna verksamheten. Under L:s ledning hann sju lika lysande som talrikt besökta baler gå av stapeln, innan allvarstider ånyo inbröt. — 41 valdes L, som tillhört den sv Jo-hanniterordens konvent sedan återupprättandet 20, till dess kommendator.

L var mer betydande som personhistoriker än som arkivman o heraldiker. Hans främsta insats var den precisionskrävande matrikeln över de karolinska officerarna. Ett stort kulturhistoriskt värde har hans egna memoarer o biografierna över Lewen-hauptar och Gyldenstolpar. L var en grandseigneur, som förstod att odla sina intressen o talanger till glädje för sig själv o andra.

Författare

Jan Liedgren C GU Scheffer

Arkivuppgifter

L:s arkiv i Sjöholmsarkivet: Lewenhaupt-ska släktarkivet, vol 168—293, i RA, innehåller bl a koncept till tidskrifts- o tidningsartiklar, ms till böcker, excerpter rörande de flesta av släkten L:s medlemmar, brev till L o tidningsurklipp. Brev från L i RA, bl a 16 till H Brulin o 21 till C Burenstam, o i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se [B Hildebrand,] Bibliografi, översikt av Adam Lewenhaupts tryckta skrifter (PHT, årg 43, 1944—1945, Sthlm 1947, s 124—127). Dessutom: Maria Aurora von Spiegel (PHT, årg 1, 1898—1899, Sthlm [1898—] 1900, s 219—221). — Något om he-raldik (Idun, årg 12, 1899, Sthlm, fol, julnr, s 28—30). — Ett skulpturverk af Pehr Hör- berg (OoB, årg 9, 1900, Sthlm, 4:o, s 269— 273). — Prinsessan Vilhelmina Charlotta af Hessen (PHT, 2, 1900, tr 19[00—]01, s 166 f, 1 portr). — Änkehertiginnan af Dalarne [anon] (Damvärlden, årg 2, 1901, Sthlm, 4:o, s 322 f). — Prinsessan Margaretas af Stora Britan-nien och Irland härstamning från Gustaf Vasa (PHT, 7, 1905, s 1—3). — Gabriel Anrep [sign] (ibid, 9, 1907, tr 19[07—]08, s 1—3). — 'Storfurstinnan Marias af Ryssland härstamning från Gustaf Vasa och Sten Sture (ibid, s 57—59). — Våra yngsta stadsvapen (ibid, 23, 1922, tr 19[22—]23, s 6—10, 3 pl). — Föredrag vid Riddarhusets 300-årsjubileum 29 mars 1926 (Riddarhusdirektionens berättelse till ridderskapet och adeln vid lagtima adelsmötet 1926, Sthlm 1926, s 207—215). — Karl XII som optimist (KFÅ 1943, Sthlm, s 236 f). — Karl XII :s officerare: biografiska anteckningar. D 1/2. Lund 1977. 799 s. [Facsi-miluppl av uppl 1920—21; förord av H Vil-lius.] — Tal vid adelsmötets öppnande, Ridder-skapets och adelns protokoll vid lagtima adelsmötet 1926, 1932, 1935, 1938, 1941, 1944, Sthlm. — Bidrag i Södermanlands läns tidning 1899 8/9, Nyköping, Stockholms dagblad 1909 26/2, SvD 1914 10/11 (PHT:s bibliogr felaktigt 10/4) o 1927 1/3 (dens felaktigt 1929).

Utgivit: Till historien om Karl XII:s ung-domsridter [brev (på tyska) från B E De la Gardie 1699 21/6] (HT, årg 20, 1900, Sthlm, s 384—386).

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 16 sept 1904, nr 34 o 16 febr 1917, nr 27, Akter o pressklipp rör L i Riksheraldikerämb :s arkiv, Heraldiska sekt, RA. A O T Hellerström, minnestal över L 7 jan 1945, maskinskr i Timmermansordens arkiv.

Art:ar om lejonen på riksdagshuset i DN o Sthlms Dagbl 15 nov 1903; B Hildebrand, A L in memoriam (PHT 1944—1945); K M:ts prop 1907, nr 17, s 11; d :o 1908, nr 98; C Lewenhaupt, På Claestorp — förr o nu (1963). B Lind af Hageby, Johanniterorden i Sverige 1920—1970. En återblick (1970), s 19 ff; F Rudbeck, Riksheraldikernas vapenexlibris (Sv exlibrisfören :s årsb 1949—50); C G U Scheffer, Stora amaranterordens hist (1942); dens, Sv vapenbok för landskap, län o städer (1967); dens, Königinwappen, eine Schwedi-sche Variante (Recueil du IXe Congrés International des Sciences généalogique et he-raldique, Bern 1968), s 143—147; dens, Gbgs vapen. En återblick inför 350-årsminnet (Gbg förr o nu, 1970); dens, Sv heraldik i den akademiska undervisn:en, i dissertationer o i den populärvetensk litt:en under 1700-ta-let (Heraldisk tidsskr, bd 4, 1975—77).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adam L C Lewenhaupt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11267, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Liedgren C GU Scheffer), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11267
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adam L C Lewenhaupt, urn:sbl:11267, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Liedgren C GU Scheffer), hämtad 2024-04-18.