Carl Emil Lewenhaupt

Född:1691-03-28 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1743-08-04 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Riksdagsledamot, Arméofficer, Lantmarskalk, General


Band 22 (1977-1979), sida 623.

Meriter

7 Lewenhaupt, Carl (Charles) Emil, son till L 6, f 28 mars 1691 i Sthlm, d 4 aug 1743 där. Volontär vid generallöjtn frih Sparres reg i Brabant 08, kapten vid greve v Dernaths reg i holsteinsk tjänst 09, överadjutant hos frih Sparre 09, överstelöjtn vid v Schwerins bremiska dragonreg 20 dec 10 (fullm 12 aug 11), vid Marschalks verdiska dragonreg 28 aug 11 (fullm 7 mars 12), överste för rügenska infanterireg 9 nov 15, löjtn vid livdrabanterna 3 nov 16, deltog i riksdagarna 19-41 (SU 19, 20, 26, 31, 34, 38 o 40, mindre sekreta deputationen 20, 38, justitie- o krigsdeputationen 23, defensionsdeputationen 26 o 31, priskommissionen 23), envoyé en mission spéciale till Wien 24 mars 20, generalmajor av kavalleriet 28 maj 22, expektansöverste vid Södra skånska kavallerireg 16 okt 23, överstelöjtn vid reg 14 jan 25, överste o chef där 27 febr 29, vald till lantmarskalk 17 maj 34 o 8 dec 40, generallöjtn av kavalleriet 30 juni 40, general av kavalleriet 5 aug 40, befälh över sv armén i Finland 21 aug 41, dömd av en riksens ständers kommission från liv, ära o gods 20 juni 43.

G 28 juni 20 m grev Beata Cronhielm, f 17 juli 00, d 16 febr (begr 16 mars) 28 på Övedskloster, Öved, Malm, dtr till riksrådet frih Salomon C o Charlotta Sparre.

Biografi

L:s far gick 1695 i sachsisk tjänst, o L kom därför att uppfostras utomlands. Han var knappast i besittning av djupare bildning, men hade ett behagligt sätt o lätt att vinna människor. Han var en god talare men lär ha haft svårt att uttrycka sig skriftligen. Sina första militära lärospån gjorde L 08 som volontär i Karl Wilhelm Sparres regemente i holländsk tjänst o deltog 09 som dennes adjutant i slaget vid Malplaquet. Året därpå återvände han till sv tjänst o kämpade dec 12 som överstelöjtnant vid Marschalks verdiska dragoner med utmärkelse i slaget vid Gadebusch, där han på slagfältet lär ha mött sin kusin Morits av Sachsen. Vid kapitulationen i Tönningen kom han i dansk krigsfångenskap men friköpte sig o deltog sedan som överste för det rügenska infanteriregementet i operationerna kring Stralsund. Efter fästningens fall begav han sig till högkvarteret i Lund. Som löjtnant vid drabanterna följde han Karl XII under dennes sista år. Efter konungens död deltog han i underhandlingarna mellan armébefälet o arvprins Fredrik om Ulrika Eleonoras hyllning, vilket skedde under förutsättning av enväldets avskaffande o ständernas inkallande.

L tog sålunda redan tidigt ställning för ett fritt statsskick, o under de följande åren framträdde han som ivrig försvarare av den nya författningen. Såsom huvudman för sin ätt deltog han i frihetstidens båda första riksdagar o tillhörde då SU. 19 hörde han till dem som motsatte sig planerna att göra arvprins Fredrik till konung. Den 27 febr 20 invaldes han i den sekreta deputation som förberedde dennes tronbestigning o sändes därefter till Wien för att notificera tronskiftet. 24 deltog han i ett av den skånska adeln anordnat provinsmöte o vid riksdagarna 26 o 31 tillhörde han både SU och defensionsdeputationen. Såsom främste närvarande greve förde han under båda dessa riksdagar liksom också vid ett tillfälle 39 (24 mars) vid förfall för lantmarskalken klubban på riddarhuset.

L var inte någon utpräglad partiman. Han anslöt sig varken till hovpartiet eller den holsteinske hertigens anhängare. Hans omsorger inriktades främst på författningens upprätthållande. Till Horn höll han ett visst avstånd men tycks däremot ha stått närmare Horns medarbetare, hovkanslern J H v Kochen, o det lär ha varit denne, som 34 föreslog Horn att stödja L:s kandidatur vid lantmarskalksvalet. Med endast tretton rösters övervikt besegrade han sin motkandidat Samuel Åkerhielm. L:s ställning mellan Horns anhängare o det framväxande hattpartiet var ännu vacklande. Vad som till sist förmådde L att ansluta sig till hattarna är svårt att säga. I maj 38 var han en av partiets kandidater till lantmarskalksposten men trädde tillbaka för Tessin. Tillsammans med andra framskjutna militärer sökte han genom "lilla generalitetet" styra den aktivistiska opinionen. I SU o mindre sekreta deputationen arbetade han för regimförändringen men motarbetade Karl Gyllenborgs kandidatur till kanslipresidentsposten. Då generalernas kandidat Samuel Åkerhielm avböjde, gav han Sven Lagerberg sin röst. L var en av de tolv deputerade, som skulle utarbeta en plan till rikets försvar o medverkade sålunda vid tillkomsten av sekreta bihanget, genom vilket regeringen bemyndigades att under vissa betingelser anfalla Ryssland.

L framstod nu som en av de ledande förespråkarna för krigspolitiken. Redan hösten 39 ansågs han designerad som överbefälhavare i ett eventuellt fälttåg — trots att han aldrig fört självständigt befäl i fält. När ständerna dec 40 åter samlades, utsågs L nästan enhälligt (683 röster mot 13) till lantmarskalk. Han deltog i de hemliga överläggningar, som ledde till krigsbeslutet den 21 juli 41. Under hans ordförandeskap fastställde tio särskilda deputerade de överdrivet optimistiska fredsvillkor, man trodde sig kunna genomdriva.

Sedan ständerna 22 aug åtskilts, avreste L samma afton till krigsskådeplatsen i Finland, utrustad med synnerligen vidsträckta befogenheter att självständigt leda operationerna o underhandla med fienden. Den 3 sept, några veckor efter det olyckliga slaget vid Villmanstrand, anlände han till högkvarteret i Kvarnby o övertog där befälet över stridskrafterna. Avsikten var att genom en kombinerad operation med armén o flottan mot den ryska huvudstaden framkalla en omstörtning till förmån för tsar Peters dotter Elisabet o i samband därmed framtvinga en för Sverige förmånlig uppgörelse. Några medgivanden från rysk sida hade emellertid inte lämnats. De sv anspråken måste därför stödjas av en militär kraftutveckling. Vid L:s ankomst till högkvarteret saknades emellertid förutsättningarna härför. Flottans rörelseförmåga förlamades av en svår epidemi, o följderna av nederlaget vid Villmanstrand omöjliggjorde en aktiv insats av armén. L förblev därför till en början overksam, o en del av trupperna föl lades i vinterkvarter. Men samtidigt förberedde han en begränsad operation över den ryska gränsen. 19 nov bröt han upp från Fredrikshamn mot Viborg, o en mindre avdelning trängde in i Karelen i riktning mot Kexholm. Den sv anfallsrörelsen utlöste den planerade statskuppen. Prinsessan Elisabet grep 25 nov makten. Ett viktigt mål för den sv politiken hade sålunda nåtts, men den nya kejsarinnan var inte villig att offra några av sin fars erövringar. I detta läge framträdde L:s ödesdigra brist på handlingskraft o verklighetssinne. I stället för att med vapenmakt hävda de sv anspråken godtog han den franske ambassadören de la Chétardies förslag om en "tyst" vapenvila. Han vidhöll inte ens kravet på Kexholms o Viborgs överlämnande som förutsättning för stilleståndet.

Följderna härav visade sig, när vapenvilan i slutet av febr 42 uppsades. Rykten om en förestående rysk anfallsrörelse utlöste villrådighet o förskräckelse i det sv lägret, o samtidigt framträdde tecken på den försämrade anda i armén som var en följd av den långa overksamheten o motsättningar i tronföljdsfrågan efter drottningens död i nov 41. Ett försök att uppnå förlängt vapenstillestånd o komma till underhandlingar misslyckades. Något ryskt anfall avhördes tills vidare inte, men L:s svaga befälsföring undergrävde regeringens förtroende för honom. Samtidigt som ständerna inkallades i maj 42 begränsades L:s befogenheter. Alla beslut om anfallsrörelser skulle underställas ett krigsråd, o hans befälsrätt över flottan begränsades. Den under våren 42 planerade anfallsrörelsen förhindrades genom flottans försenade ankomst o motsättningar mellan överbefälhavaren o cheferna för flottan o galärerna. L måste begränsa sig till försvarsåtgärder. Förutsättningarna för ett framgångsrikt försvar var goda, men åter visade sig de ödesdigra följderna av L:s — men även vissa andra befälhavares — brist på handlingskraft o självständighet. Den 23 juni uppgavs ställningen vid Men- dolakspasset, som skulle uppfånga den första ryska anfallsstöten. Därmed inleddes det återtåg, som två månader senare (24 aug) slutade med kapitulationen i Hfors. Då hade redan 19 aug L o hans närmast underlydande H M v Buddenbrock (bd 6) kallats till Sthlm för att inför ständerna redogöra för krigets gång och härens tillstånd. Vid ankomsten till Stocksunds färja 17 sept arresterades de o insattes i fängsligt förvar i huvudstaden. Här ställdes de inför en generalkrigsrätt. I dec 42 tillsatte ständerna en kommission över krigets utförande, med vilken generalkrigsrätten i febr 43 sammansmälte. L själv o hans vänner hade begärt att hans sak skulle prövas inför en sådan kommission i förhoppning om en allsidigare prövning av ansvaret för krigets olyckliga utgång. Så blev knappast fallet.

Den 20 juni 43 dömdes L från liv, ära och gods. I domskälen lades ansvaret helt på honom. Han hade "övergivit fästning, pass, land och städer" o därmed orsakat den olycka o obotliga förlust som övergått riket. Han förebråddes också för att ha fört regeringen bakom ljuset genom sina rapporter o för att han ej förmått upprätthålla disciplinen i armén. Domen fälldes av en politiskt tillsatt kommission med en mot den anklagade illvillig åklagare o under intryck av oron i landet o besvikelsen över krigets utgång. Den var inte heller enhällig. Visserligen ansåg sig ingen kunna fria L från dödsstraffet, men flera ledamöter förordade nåd. 12 juli 43 fastställde ständerna domen, o 16 juli avrättades Buddenbrock. L:s avrättning skulle äga rum 30 juli, men natten före lyckades L med sin sons (L 8) hjälp rymma ur fängelset på Kastenhof. Han röjdes dock o greps 2 aug på en jakt destinerad till Danzig. Försök att få exekutionen uppskjuten några dagar för att möjliggöra bättre dödsförberedelse misslyckades. Redan dagen efter sin återkomst från flykten avrättades L. — Efter några år återfick arvingarna hans egendom. Samtidigt hemställde adeln att L o Buddenbrock skulle återställas till heder o ära.

Författare

Olof Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Fragment av L:s arkiv (brev till K M:t o brev från modern Amalia L m m) i Sjöholmsarkivet: Lewenhauptska släktarkivet, vol 40 o L:s brevväxling som överbefälhavare i Finland i M 97—98 i RA. — Brev i skriv:er till K M:t från L som chef för rügenska infanterireg o S skånska kavallerireg i M 765 o M 358, till C Gyllenborg (Kanslipresidentens arkiv), till JH v Kochen (Kanslitjänstemäns konc o mottagna skriv:er), till N Palmstierna (Danica), till E M v Nolcken o till C G Tessin (Ericsbergsarkivet o Tessinsaml), allt i RA. Ca 70 brev från L (varav 32 till Fredrik I) i UUB.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Kommissionens ang orsakerna till krigets olyckliga förlopp i Finland 1741— 42 prot o handhar (R 5625—42); Frihetstidens utskottshandhar 1738—39 (R 2650— 61), 1740—41 (R 2737—48); Handhar rör kriget i Finland i Krigshist saml (M 1539— 42, 1546—47, 1570—85 o 1588—94), allt i RA.

AdRP 1719—1743 (1875—95); H Alm-quist, Karolinska anekdoter från frihetstiden (PHT 1916); F A v Fersen, Hist skrifter, 1 (1862), 2 (1868); W Holst, Carl Gustaf Tessin under rese-, riksdagsmanna- o de tidigare beskickningsåren (1931); HSH 2—4 (1816—17); O Jägerskiöld, Den sv utrikespolitikens hist, 2:2 (1957); Malmström, 1—3 (1893—97); C G Plåten, Kongl Skånska dragonreg^ hist, 1 (1901); B Ryman, Erik Benzelius dy. En frihetstida politiker (1978); B Sallnäs, Samuel Åkerhielm d y (1947); N Tengberg, Bidr till historien om Sveriges krig med Ryssland 1741—1743 (1857—60); L Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död (1953); dens, De franska gratifikationerna före tronskiftet 1720 (HT 1956); H G Tisell, Karolinen, general v Buddenbrock (1937); L Trulsson, Ulrik Scheffer som hattpolitiker (1947).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Emil Lewenhaupt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11273, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11273
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Emil Lewenhaupt, urn:sbl:11273, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se