Erik Lidforss

Född:1870-02-13 – Västra Eneby församling, Östergötlands län (enl fb för Lund)
Död:1938-05-30 – Nacka församling, Stockholms län

Advokat, Musiker, Violinist


Band 22 (1977-1979), sida 704.

Meriter

3 Lidforss, Erik, bror till L 2, f 13 febr 1870 i Västra Eneby, Ög (enl fb för Lund), d 30 maj 1938 i Nacka. Mogenhetsex vid Lunds katedralskola 2 juni 87, inskr vid LU ht 87, FK 29 maj 89, hovrättsex 31 maj 92, eo notarie vid Svea hovrätt 92, tjänstg vid Sthlms rådhusrätt o vid kammarkoll 92—93, verksam i Mazerska kvartettsällsk från 92, musikchef där 05—07, bitr jurist vid Karl Staaffs advokatbyrå, Sthlm, 93—00, deläg i advokatfirman Staaff & Lidforss 00—08, huvuddeläg i advokatfirman Lidforss & Levy, Sthlm, från 09, led av styr för Kon-sertfören 03—06, v ordf 13—21 o från 23, ordf i Kammarmusikfören i Sthlm 11—27, led av Konserthuskomm 17—20, av styr för Stiftelsen Sthlms Konserthus från 20, för Thielska galleriet från 24, av K M:t förordn led av styr för K teatern 33—37, för Dramatiska teatern från 33. — LMA 17 (led av styr o förvaltn:utsk 23—28).

G 4 nov 97 i Sandar, Norge, m Aagot Vilhelmine Klaveness, f 2 febr 76 där, d 26 aug 65 på Mössebergs sanatorium, Falköping, dtr till skeppsredaren Anton Fredrik K o Birte Andersen.

Biografi

Uppväxt i ett musikaliskt hem började L tidigt spela piano men gick snart över till det som skulle bli hans huvudinstrument, altfiolen. Lärare i hemstaden Lund blev under gymnasietiden den utmärkta Andrea Ström o under studentåren från 1887 Akademiska kapellets dirigent Carl Kempff. Som 17-årig student bildade L, läraren Kempff o två äldre amatörmusiker en stråkkvartett. Under intensiva repetitioner o spelningar, mest privat men ibland vid konserter i Malmö, väcktes hos L den kärlek till musicerandet som kom att vara livet ut o som spelade så stor roll för honom o hans arbete för musiken.

92 flyttade L till Sthlm för att tingsmeritera sig vid Svea hovrätt. Det var naturligt att han sökte inträde i Mazerska kvartettsällskapet, som vid denna tid upplevde en verklig glansperiod. Den unge L blev snart en av de flitigaste o ledande Mazer-medlemmarna o fick spela med många av dåtidens främsta musiker såsom Marteau, Neruda o Kjellström. Med de båda senare konserterade han tom offentligt i Uppsala i början av 10-talet. Som musiker har han karakteriserats som "en utomordentligt god amatör", o han "trakterade alla stråkkvartettens olika instrument. Hans kunskaper i musiklitteraturen voro osedvanligt grundliga, hans notbibliotek omfattande och hans förmåga att sätta ihop lämpliga program lysande" (Schuberth). L:s verksamhet i Mazerska sällskapet kulminerade med hans tre år som musikchef 05—07. Dessa avbröts, när han flyttade ut till sin ståtliga Villa Liden i Storängen, Nacka, utanför Sthlm. I över 30 år höll L o hans maka Aagot här musikaliska salonger av högsta klass, alltid kombinerade med goda måltider, mera gemytliga än luxuösa. Vanligen samlades man en gång per månad. Här uppträdde de bästa stråkmusiker o pianister Sthlm kunde uppvisa, o många var de utländska berömdheter som gästade det L:ska hemmet o kanske som tack framträdde i en Brahms-kvartett eller Beethovensonat. Värden själv bildade tillsammans med vännen Sven Kjellström, Ivan Tägtström o Ernst Schlesinger en kvartett, som utgjorde stommen i verksamheten. Musiksalongerna i Villa Liden fick så småningom namnet Gampo Grande (Storängen på italienska). 19 jan 13 instiftades officiellt men skämtsamt Campo-Grande-akademin (jfr Schuberth).

Enligt många uttalanden av L låg kammarmusiken honom allra varmast om hjärtat. 11 startade han tillsammans med Kjellström Kammarmusikföreningen i Sthlm, vars ordförande o primus motor han var under hela dess existens. När man 27 av ekonomiska skäl o delvis på grund av mattat publikintresse tvingades lägga ner föreningen, var detta ett bittert nederlag för idealisten L. I ett tidningsuttalande lägger han en stor del av skulden på illvilliga kritiker. Inga namn nämns men troligen avser han främst W Peterson-Berger o T Rangström.

L:s namn kommer alltid att vara särskilt förknippat med Konsertföreningens i Sthlm pionjärår. Han tillhörde visserligen inte den grupp med Tor Aulin i spetsen som 02 tog initiativet till o startade Konsertföreningen, men redan året därpå tog han plats i styrelsen som sekreterare. L utförde från början ett nitiskt arbete o på hans lott föll bl a kontakter med anslagsgivande myndigheter. Konsertverksamheten, som ägde rum i MA:s stora sal vid Nybrokajen, fick dock efter ett par år av ekonomiska skäl skäras ner, o antalet musiker o konserter minskades. 06 avgick L ur styrelsen, säkert delvis i missmod över de alltmer krympande resurserna. 09 fick Konsertföreningen den verkliga dödsstöten, när dess dirigent o galjonsfigur T Aulin tog engagemang i Gbg. Efter fyra säsonger med obetydlig konsertverksamhet väckte några entusiaster 13 tanken till liv att åter få igång en aktiv konsertverksamhet i Sthlm. Visserligen höll Operan vid denna tid regelbundet symfonikonserter, men det behövdes en orkester som specialiserade sig på symfonisk musik. Som ordförande i styrelsen kvarstod John May, men den verkliga motorn blev L. Han lyckades denna gång skaffa en mer ändamålsenlig lokal: Auditorium vid Norra Bantorget. Helt nya musiker engagerades, o dessa heltidsanställdes per säsong. Antalet konserter ökade starkt. I jan 14 startade den "nya" Konsertföreningen; redan samma vår ordnades hela 31 konserter. En intendent anställdes för vissa orkesterärenden, men långt in på 20-talet fick styrelsen sköta de flesta praktiska frågorna.

L var med om att fr o m hösten 15 till posten som chefdirigent engagera den kraftfulle o stridbare finländaren Georg Schnéevoigt. Detta skulle L bittert ångra, när det några år senare visade sig, att Schnéevoigt o han själv — liksom styrelsens majoritet — hade vitt skilda uppfattningar i centrala frågor. L hade från början retat sig på den nye chefdirigentens krav att i stort sett ensam få bestämma program o engagera artister. När Schnéevoigt sommaren 19 krävde ytterligare befogenheter, gick L i ett par skarpa skrivelser till styrelsen till angrepp mot dirigentens programpolitik. Enligt L slösade han genom att anlita för många dyra utländska solister o släppa fram för få svenskar. Dessutom gynnade han alltför ensidigt romantisk, särskilt högromantisk musik — som passade hans eget temperament — på bekostnad av bl a barock o wienklassicism. Efter ett par års uppslitande strider nåddes kulmen vid årsmötet 21, då Schnéevoigts anhängare, bl a större delen av orkestern, på ett något kuppartat sätt röstade bort L, May o övriga Schnéevoigtmotståndare från styrelsen (jfr Engström). I pamfletten Striden kring Konsertföreningen gav L sin syn på striderna. Mellan raderna kan man här läsa att L inte sällan ingrep i frågor som rimligen ålåg chefdirigenten.

Inte förrän det 23 blivit klart, att Schnéevoigt följande år skulle lämna Sverige o Konsertföreningen, återkom L som styrelsens vice ordförande. Den stora fråga som sedan flera år upptog hans tid o krafter var arbetet med att bygga ett modernt konserthus i Sthlm. Auditorium upplevdes som alltmer otillfredsställande både i akustiska o andra praktiska avseenden. 17 hade L varit med om att bilda Konserthuskommittén, som 20 ombildades till Stiftelsen Sthlms Konserthus. I NDA den 11 febr 20 redogjorde han för byggnadskommitténs planer o arbete. När huset invigdes med en konsert 7 april 26, visste de flesta, att L med sin driftighet o energi hade en stor del av äran av att huset kommit till stånd o blivit ett i de flesta avseenden storartat bygge. Det var naturligt, att just L jämte huvuddonatorn W Philipson avporträtterades på de båda medaljonger av Ivar Johnsson som avtäcktes i nov 26 o som numera finns utanför Stora salens parkett.

Om man granskar de uttalanden L gjorde om målsättningen för Konsertföreningens verksamhet, finner man ett par genomgående drag. För det första ville han ha en mångsidighet i programutbudet: inga tidsepoker, skolor eller tonsättare fick ensidigt gynnas på andras bekostnad (mot senromantikerna tycks han dock personligen ha varit rätt kallsinnig). För det andra krävde han högsta klass på dirigenter, solister o orkester. När Rangström, P.-B. o Morales 14 gick till skarpa angrepp mot Konsertföreningens program- o artistval samt påstådda låga konstnärliga nivå, ryckte L ut till föreningens försvar med skriften Konsertföreningen, P.-B. och ett par till, där han i detalj o fullkomligt orädd läste lusen av de tre. För det tredje hade L en pedagogisk ambition. Säkert låg han bakom initiativet till de skolkonserter som startade våren 20 med H Meissner som dirigent o kommentator o som Konsertföreningen skulle bli så framgångsrik med o berömd för genom åren. I SvD 8 febr 27 redovisade L sin genomtänkta syn på konsertverksamheten för barn o ungdom. Sammanfattningsvis kan sägas, att L var en idealist som trodde på musikens betydelsefulla o förädlande effekt, särskilt på stressade storstadsmänniskor (se hans artikel Samtal efter konserten, Orfeus 1924).

Vid sidan av musikarbetet bedrev L sitt yrke som en av Sthlms mera eftersökta advokater. Exempel på de stora o komplicerade fall han o hans firma åtog sig är arvsfrågorna efter Strindberg o bildandet av Stiftelsen Thielska galleriet. Som organisatör var L utrustad med järnvilja o skarp blick för vad som borde göras o hur det skulle göras. Detta ledde inte sällan till skarpa motsättningar, vilket Schnéevoigtstriden är det mest extrema exemplet på. "Kontrasten mellan den skarpt tänkande juristen och impulsivt kännande konstnärsbohemen var högst påfallande och utgjorde ett för honom karaktäristiskt särmärke" säger Schuberth, som också ger träffsäkra bilder av L som organisatör o "tiggare" av donationer o bidrag. "Som underhandlare" var han "ej alltid så lyckad, där spelade honom det livliga och otåliga lynnet små spratt". Till bilden av L:s mångsidiga personlighet hörde, att han var mycket beläst o gav ut en samling fina översättningar av utländsk lyrik, bl a av Goethe, Poe, Hugo o Verlaine.

Under sina sista levnadsår var L något av en skugga av sitt forna jag. En viss dövhet redan före femtio års ålder blev alltmer besvärande. Trots den sjukdom (leukemi) som drabbade honom kämpade han vidare med arbetet i sin älskade konsertförening o ordnade som vanligt sina musikaliska salonger, den sista på sin födelsedag 38, bara ett par månader innan han avled.

Författare

Sune Hojsten



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Delar av L:s musikaliska arkiv mm (270 brev o 3 klippböcker) i MAB, förteckn över L:s notbibi mm i Musikhist mus. Vidare finns brev från L i KB, LUB, RA (bl a 116 brev till O Rydbeck), SSA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Konsertföreningen, P.-B. och ett par till. Reflexioner över några stockholmska musikförhållanden. Sthlm 1914. 56 s. — Striden kring Konsertföreningen. En återblick och en vidräkning. Sthlm 1922. 108 s. — Samtal efter konserten (Orfeus, [årg 1,] 1924, Sthlm, 4:o, s 23—25).

översatt: Skalderöster. Lyriska tolkningar. Upps . . . 1925. 95 s. — P B Shelley, Cencier-na. Drama i fem akter. Sthlm 1934. 121 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: J Schuberth, Mina musik-o musikerminnen. Nedskrivna 1944—1946, duplic i MAB o Musikhist mus.

B O Engström, 75 år med Sthlms konsert-fören (1977); E Hedin, Mazerska kvartett-sällsk 1849—1949. Minnesskr (1949); G Hilleström, MAM 1771—1971 (1971); Hågk o livsintr, 23 (1942), s 330, o 24 (1943), s 27, 217; [J Lindman,] Minnesord vid ... Mazerska kvartettsällsk:s i Sthlm nittioårsdag 13 jan 1939 (1939); nekr i STM 1938; O Rabenius, Sthlms Konsertfören 1902—1927 (1927); dens, Mellan Sthlms strömdrag (1943); Sohlman; Sthlms konserthus. Minnesskr vid invign den 7 april 1926 (1926); Tonkonsten, 1—2 (1955—57); [sign Zeni,] Amatörer i fru Musicas tjänst (intervju i AB 14 febr 1926).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Lidforss, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11341, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sune Hojsten), hämtad 2019-10-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11341
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Lidforss, urn:sbl:11341, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sune Hojsten), hämtad 2019-10-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se