C H Sven R Lidman

Född:1882-06-30 – Karlskrona stadsförsamling, Blekinge län
Död:1960-02-14 – Matteus församling (AB-län), Stockholms län

Författare, Poet, Pingstpredikant


Band 22 (1977-1979), sida 716.

Meriter

1 Lidman, Carl Hindrik Sven Rudolphsson, f 30 juni 1882 i Karlskrona, d 14 febr 1960 i Sthlm, Matt. Föräldrar: tullförvaltaren Nils Rudolph L o Olga Catharina Elisabeth Wolff. Mogenhetsex vid Norra latin-lärov i Sthlm vt 00, inskr vid UU ht 00— 04, jur fil prehex 29 maj 01, underlöjtn i Andra livgrenadjärreg:s reserv 18 dec 03 —21 okt 10, red för Sv lösen 16—18, för Evangelii härold 22—4-8, led av styr för Förlaget Filadelfia ab 43—48. — Förf.

G 1) 15 april 08 (—17) i Sthlm, Engelbr, m Carin Thiel, f 9 febr 89 där, Mosaiska, d 3 mars 63 där, Engelbr, dtr till bankdir Ernest Jacques T o Anna Fredrika Josephson, samt senare (19) omg m arkitekten Ragnar Östberg; 2) 20 jan 20 i Sthlm, Engelbr, m Brita Augusta Otterdahl, f 12 nov 90 i Solna, dtr till lär Jakob Salomon O o Bertha Augusta Katharina Åkerberg.

Biografi

Då Sven L var sju år, dog hans far, en i sin ungdom firad sällskapsmänniska som småningom blivit förgrämd o reducerad genom motgångar i karriär, ekonomi o privatliv. Modern o hennes två barn flyttade snart från Helsingborg till Sthlm, där hon livnärde sig o de sina på inackorderingar, o här kom L att växa upp under torftiga omständigheter, en fattig änkas son, en deklasserad. Mycket tidigt uppbådade han de motresurser som stod till buds, sina egna o släktens. Han var en dagdrömmare o en fantast, men märkligt nog också utrustad med skarpa vapen i kampen mot belackare o förhånare: han hade en kvickhet o en slagfärdighet som tillät honom att föra över kriget till motståndarens område. Så fredade han sin tillvaro, allt medan hans fantasiliv aktivt bearbetade det verklighetsmaterial som stod till buds. Släkten L o dess förgreningar erbjöd riklig kompensation både på bördens o lärdomens områden o inte minst ifråga om tragiska o heroiska öden. Farfadern, domprosten Sven L i Linköping, hade varit en av sin tids främsta orientalister, medlem av Götiska förbundet o vän med de stora skalderna. Säkerligen inte minst på grund av sin skarpa kritik av den prästerliga slentrianen gick han miste om biskopsstolen. Av hans tolv barn hade inte mindre än fyra söner drunknat vid olika tillfällen; två av döttrarna blev ingifta i högadeln o godsägararistokratin. Fastern, friherrinnan Ebba de Geer på Odersberga, var under betryckta ungdomsår genom sin blotta existens ett ovärderligt stöd för L, o hon var honom också reellt till stor hjälp.

Det är emellertid alldeles otillräckligt att betrakta dagdrömmarna o släktmyterna som utslag enbart av en grund självhävdelse. De innebar också ett smärtsamt åtagande, en meddelaktighet i den tragiska livskänsla som de alla vittnade om. I Blodsarv, en kommenterad dokumentsamling om släktens underbara öden, som L utgav, då han ännu var helt bunden till pingstväckelsen, har dessa komplikationer skymts; behovet av entydiga moraliteter har reducerat konflikterna. På ett helt annat sätt gjorde L rättvisa åt dem i de bekännelser som han utgav i fyra delar på sin ålderdom. Men det kan ifrågasättas om han inte här alltför strängt behandlat sin uppväxt ur domens o självräfstens synvinkel.

En av de kvarlevande farbröderna, kaptenen Sam Lidman, på sin tid en mycket lovande officer, blev i sin ungdom under en skjutövning på Ladugårdsgärde träffad av en kanonkula o fick benet amputerat vid höften. Han var helt igenom en heroisk natur, barsk, rättsinnig, gammaldags o fosterländsk, en senkommen göt som menade att ridderligheten var på utdöende i landet. Han var ristaren av de åttahundra manande steninskrifterna på Djäkneberget i Västerås, o han hade konstruerat en ättetavla som ledde släkten Lidmans anor tillbaka till den heliga Birgitta. Tavlan lät han upphänga över brorsonens säng, till maning o sporre på dygdens vägar. I sina mottagligaste år kom L att stå under denne jättes beskydd o tuktan, med alla de moraliska krav o samvetskval, all den rädsla som detta medförde, inte minst på det sexuella området. Många av den fruktade o avgudade onkelns ideal o fördomar inympades på lärjungen. Sam Lidman dog 1897. Hans femtonåriga brorson sörjde honom med naken förtvivlan, men det råder inget tvivel om att en avgörande spärr i hans ungdomsutveckling härmed fallit bort; den estetiska o erotiska linjen framträdde snart med provocerande styrka. Den första skoltiden tillbragte L i Östermalms lägre läroverk, den senare i Norra latinläroverket, o redan fyra år efter mogenhetsexamen kunde han debutera med en sensuellt avancerad diktsamling, Pasiphaë och andra dikter (04). Större delen av boken handlade om den kretensiske konungen Minos hustru Pasiphaë, o den unge diktaren hyllade hennes polygami o hennes obeslöjade sexuella lidelse. Denna första del var den svagaste, den fingerade världserfarenheten o de klassiska kulisserna kunde inte dölja den poetiske o erotiske nybörjaren. Men i den senare delen fanns några dikter som röjde större talang o äkthet, o i de följande samlingarna skapade L en kärlekslyrik som i sin förening av djärv, uppriktig sinnlighet o glansfull retorik var något nytt i sv poesi. Oscar Levertin (s 648) som i sin anmälan av Pasiphaë förhållit sig välvilligt o överseende avvaktande, kapitulerade nästan reservationslöst för Primavera (05) o Källorna (06). När den sista samlingen Elden och altaret (07) utkom, var Levertin redan död, o L förlorade därmed sin viktigaste förespråkare.

L:s ungdomslyrik har bedömts mycket olika, allteftersom den sammanfallit med eller sårat de dominerande tidsstämningarna. Fredrik Böök, som i Resa kring svenska parnassen (26) ägnade L en sympatisk essä, prisade hans romaner på bekostnad av dikterna; dessa senare fann han vara "la partie honteuse" i L:s författarskap. För honom var denna poesis brister främst två: den var dels oautentisk, dvs icke i bokstavlig mening upplevd, dels frivol — den var vad som senare skulle komma att kallas "entartet". L själv delade länge denna uppfattning. Först vid tiden för memoarernas publicering, i början av 50-talet, kom en avgörande uppvärdering. Bengt Holmqvists essä Sven Lidmans lyriska ungdom (i Boken om Sven Lidman) visade övertygande den lyriska o tankemässiga substansen bakom den glänsande formen o påvisade också den vitala oro som gick genom alla dessa samlingar. Originaliteten på sv botten hos denna lyrik som vågade så mycket framstod klarare än förut. De romerska förebilderna, Swinburne, Baudelaire o de franska parnassisterna var här glansfullt o osökt inarbetade utan att den personliga tonen gått förlorad. Den starkt retorikfientliga traditionen i sv estetisk bedömning hade otillbörligt skymt denna lyriks verkliga förtjänster. Den hade också resurser nedanför de stora orden: här fanns också ställvis lågmälda men genomträngande uttryck för själens rörelser. Högst når diktaren kanske i den svit om trettionio kärlekspoem som bildar första avdelningen i Elden och altaret. Här beskrivs ett kärleksförhållande, först i det närvarandes lycka o oro, sedan i minnets o eftertankens smärta. Dess register är stort o dess psykologi mer förfinad än i de kommande romanerna; diktaren prövade här med framgång sina krafter i en internationellt sett gångbar genre, som är relativt sparsamt företrädd i vårt land.

Samtida med dessa samlingar är två volymer dramer, Imperia (1907), o Härskare (08). Den förra innehåller tre dramatiska situationer, Den frankiske läkaren, som utspelas i palatset Rosornas dröm på en halvö i Bosporen under senare delen av 1500-talet, Imperia, som tilldrar sig i Rom vid samma tid, o Ättlingar, från 1500-talets Venedig. Härskare bestod av två stora dramer om makt o vanmakt, Konungen i Syracusae från tredje århundradet f Kr, o Det döende Venedig från mitten av 1700-talet. De var ståtliga utklädselstycken med en deklamatorisk briljans; den fria jambiska versen var ställvis överlägset behandlad. Alla dramerna balanserade på patetikens o de desperata känslornas spjutspets. De var snarast läsestycken, dramatiseringar av dikternas undergångsstämningar o kostymerade självbekännelser.

L hade, knappt nittonårig, avlagt den s k juridikofil-examen i Uppsala o samma år börjat sin utbildning till reservofficer, först i Norrköping, sedan i Karlsborg. Ett par år senare var han reservunderlöjtnant o det var med stöd av denna bakgrund som han gjorde sitt inträde i den sv o sthlmska litteraturen. Militärlivet hade betytt åtskilligt för hans mognad; hans verklighetssinne stadgades, hans erfarenheter av samtidens Sverige vidgades o hans självkännedom fördjupades. Redan under denna tid, alltså före lyrikdebuten, hade han förberett en serie noveller med motiv från kaserner o officersmässar, avsedda som den nya realismens signaler i sv litteratur. Men författaren tvekade i sista stund, o i stället kom den lyriska vårfloden.

Den unge diktarens biografi under de närmast följande åren tycktes som en ominös bekräftelse på hans dagdrömmar: han blev bekant med bankdirektören Ernest Thiel, ägaren av det Thielska palatset på Djurgården, o gift med dennes dotter Carin, o han var under några år en av de unga diktare av vilka man väntade sig mest. Från de små förutsättningarna o den till fädernearvet knutna moraliska strängheten hade L snabbt försatts till en glansfull o avundad position, där den estetiska livsstilen var skarpt markerad. Men han levde i konflikt med sig själv, o upplevelsen av alltför lätt vunna segrar förenades med känslan av att själv vara en falskspelare, en förslösare av de värden som släktarvet givit honom. Ur denna tvesyn föddes tanken på en släktkrönika på prosa, där plikt o pietet skulle konfronteras med den nihilism, vid vilken han under sina ungdomsår snuddat. Den första romanen i serien, Stensborg (10), visar också tydligast denna avsikt. Det är en roman om brott, straff o upprättelse. Diktaren har klätt ut sig till lantjunkaren Johan Silfverstååhl, som skriver på en falsk växel o sedan flyr till Monte Carlo för att spela tillbaka de förskingrade pengarna men omsider vänder hem, tar på sig skulden o sonar sitt brott.

En annan variation på dessa självspeglingar gav L i Thure-Gabriel Silfverstååhl (10), som tilldrar sig vid tiden för unionskrisen. Officeren Thure-Gabriel längtar efter en stor sak att satsa sitt liv på men finner bara ljumhet o kompromisser omkring sig. Det drömda kriget uteblir, o hjälten lämnar besviken sitt försumpade fosterland. I Köpmän och krigare (11) heroiseras för första gångens handelns o finansens män, som tidigare varit mycket styvmoderligt behandlade. Författaren besitter emellertid inte tillräcklig kunskap om ämnet för att göra dessa miljöer o personer trovärdiga. Carl Silfverstååhls upplefvelser (12) är mera av en bagatell, en berättelse från en militär landsortsstad, en kärlekshistoria med ett relativt operettmässigt förlopp. Själva miljön är här emellertid säkrare behandlad än i de tidigare romanerna. Bäst i sviten är den sista, Tvedräktens barn (13), där handlingen förflyttats tillbaka till den gustavianska tiden o napoleonkrigens år. Tidsbilden verkar här mycket säkrare än i samtidsskildringarna. Romanens första del skildrar med psykologisk insikt en religiös hysterika. Den sedan tio år sängliggande o "förlamade" Lisbetta i Solvarfvet avslöjas, men bokens unge Silfverstååhl ser tvärsigenom bedrägeriet o spårar en äkta men vilsegången mystik. Det var första gången L behandlade detta ämne som senare skulle bli en huvudsak i hans liv.

I romanens andra del, som tilldrar sig i Pommern 1805, kommer hjälten till insikt om sitt lands o sina landsmäns håglöshet o slapphet, men han inser också krigets meningslöshet o hjältedrömmarnas förljugenhet. Han tar avsked ur krigstjänsten, prästviger sig o blir, liksom författarens farfar, legationspredikant i Konstantinopel.

Under de följande åren förbereddes den stora personliga kris som ledde till L:s omvändelse. För att själv förverkliga några av de ideal som besjälat gestalterna i hans romaner, trohet, enkelhet, närhet till Sveriges jord, hade L 12 köpt gården Tuna i Tensta norr om Uppsala där hans farmor var född. Han bodde här i två år med hustru o två barn, men han var inne i en litterärt ofruktbar period, o det idealiserade bondelivet omöjliggjordes på grund av ekonomiska svårigheter — svärfaderns stora förluster tvingade honom att sälja gården o flytta tillbaka till huvudstaden. Här gick hans äktenskap sönder, hans tillvaro slogs i stycken o han återtog småningom sitt ungkarlsliv. Cirkeln hade slutits.

Första världskriget hade brutit ut, o L utvecklade nu en stark politisk aktivitet. Det låg en uppriktig övertygelse bakom hans starkt nationalistiska o konservativa intressen, men de var kanske främst en utfyllnad av det tomrum som uppstått i hans personliga o litterära tillvaro. Otto Järte var den drivande kraften bakom de strävanden som samlades kring tidskriften Svensk lösen, o det var på hans initiativ som L blev dess redaktör. Den religiösa oron hade emellertid sedan länge gjort sig påmind i diktarens liv — så tidigt som 09 hade han skrivit rent religiösa dikter i psalmton. Umgänget med den finländske vännen Pehr Norrmén blev av avgörande betydelse, o på alla områden, ekonomiskt, litterärt, äktenskapligt o etiskt, var tiden inne för ett stort avgörande. Det kom 17 mars 17, då diktaren häftigt befriades ur en djup förtvivlan o fann Gud — karakteristiskt för omvändelsen var att den hade formen av en poetisk förlösning. L skrev den natten bönen Frälsad (Lär mig, Gud, i Dina händer), o då han var färdig med den, inställde sig en ljusupplevelse som blev bestämmande för hans återstående liv. Omvändelsen verkade omedelbart främjande på L:s under flera år bundna produktivitet. Redan 14 hade han påbörjat Huset med de gamla fröknarna men hade då inte orkat fullfölja uppslaget. 18 slutfördes boken under den nya synvinkel som han hade nått fram till. Med rätta räknas den som hans förnämsta roman: den kristna ståndpunkten hade givit diktaren en djärvhet som gjorde honom obekymrad om en världslig kritiks meningar om boken. Med myndig auktoritet o med en humor som samarbetade med ett djupt allvarligt helhetsperspektiv skildrade han de gamla damerna i huset Malmtorgsgatan 9, deras kamp mot en pietetslös omvärld o deras försvar av sin värdighet, ofta i hopplöst underläge. Miljöskildringen är rik o levande, o draget av legend har inte hindrat berättaren från att låta de ting o människor som omger de gamla damerna framstå tydliga o nyanserade. I den bok som följde två år senare, Såsom genom eld, är tonen strävare o nyanserna färre: berättelsen om den självgoda o inskränkta änkefru Julia Wohlgemuts omvändelse är ett mirakelspel, avsiktligt hållet i en naivistisk o uppbygglig form. Författaren tycktes här ta ett ostentativt avsked av den litterära finkulturen.

Under de tre åren närmast efter omvändelsen prövade L sin nya övertygelse i stillhet o närmade sig olika lågkyrkliga rörelser. 21 hade han översatt Augustinus' Bekännelser o försett dem med ett märkligt företal, o samma år försvarade han den häcklade engelske pingstpredikanten Smitt Wigglesworth, då på besök i Sverige. Ingripandet ledde till en kontakt med Lewi Pethrus. L inbjöds till pingströrelsens bibelstudievecka i Kölingared. Här döptes han i sjön Stråken 4 juli o anslöt sig till väckelsen. Han blev följande år redaktör för veckotidningen) Evangelii härold. Härmed inleddes en lång harmonisk period i L:s liv. Han hade nu en fast förankring o framstod snart jämte Lewi Pethrus som pingströrelsens mest markanta personlighet. Han hade dock mera del i dess helg än i dess söcken, o ända fram till 41 kom han att se händelserna o de interna konflikterna ur ett visst försonande avståndsperspektiv. Utåt hade L:s tillvaro förändrats radikalt o lagts in i nya fåror. Han hade gift sig med Brita Otterdahl, som kom ur en rosenianskt kristen miljö o samtidigt med honom slutit sig till väckelsen. Han hade bosatt sig på en herrgård på landet (Stora Vilunda i Upplands Väsby) o en ny barnkull växte upp där. Förbindelsen med den tidigare litterära omgivningen hade brutits, med ett viktigt undantag. På Bonniers förlag, som tidigare givit ut hans dikter, dramer o romaner, utkom nu nästan varje år (utom 28—32) en samling predikningar o betraktelser. De allra flesta av dessa var väl förberedda men i detaljerna improviserade tal som L hållit i Filadelfiaförsamlingens lokal i Sthlm eller under någon av sina genom åren talrika predikoresor till församlingarna ute i landet. Lewi Pethrus föranstaltade från början om att stenografiska uppteckningar gjordes av hans framföranden, dessa infördes sedan efter ändringar o korrigeringar i Evangelii härold, för att sedan mot jultiden samlas i bokform, efter ytterligare genomgång. Upplagorna var mycket betydande. I dåtidens predikolitteratur var L:s böcker ett markant o avvikande inslag. I stället för den stela teologiska hållning o den ängsliga religiösa konvenans som behärskade genren fanns här en livfull o frodig exempelsamling hämtad ur vardagslivet, historien o berättarens egen tillvaro. Härvidlag verkade pingstväckelsens fria vittnesbördstradition befruktande. Improvisationen blev ett spontanitetens redskap som L handhade med allt större mästerskap. Men det bör betonas att dessa predikningar är typografiskt oreproducerbara. Syn- o hörselintrycken var en omistlig del av det skådespel de utgjorde.

Trettiotalet var för väckelsens del en period av både yttre o inre framgång. Med fyrtiotalet o andra världskriget kom förändringar i livssyn o samhällsmönster som skärpte motsättningen mellan "de frälsta" o "de ofrälsta". Väckelsens formalism o intolerans när det gällde att stävja relativt oskyldiga o normala livsyttringar, särskilt hos de unga, blev en allt tyngre belastning. För att öka rörelsens beredskap i kampen för sina ideal konsoliderade o utvidgade man de yttre maktmedlen. L:s spontana o känslomässigt styrda religiositet konfronterades nu med sekterismens rationalism o ledaren Pethrus' världsklokhet. Efter långa inre stridigheter o några månaders offentlig polemik, inledd av L själv (AB 28 jan 48), uteslöts L 5 april 48 ur Filadelfiaförsamlingen.

Härmed inleddes hans livs sista, mycket fruktbara skede, tolv år under vilka han obunden av taktiska hänsyn o lojaliteter kunde gå tillrätta med sig själv o sitt förflutna — o i inte ringa mån också med de människor som tillhört hans förflutna. Det omedelbara resultatet av schismen o uteslutningen blev Resan till domen (49), en litterärt lysande försvars- o anfallsskrift som förenar en symbolisk-allegorisk stämning med en polemisk verve o en slagkraft i argumenten som var ansenliga. Följande år utkom Stjärnan som tändes på nytt, den första av hans predikosamlingar som var helt litterärt genomarbetad, o samtidigt den sista av hans böcker i denna genre.

Vid den tiden hade L återigen, för första gången sedan ungdomstiden, börjat föra en systematisk dagbok, o arbetet med den aktualiserade tanken på en sammanhängande livsskildring som skulle tillgodose både självuppgörelsens o den breda tidsbildens krav. Redan 52 utkom Gossen i grottan, o under de följande åren, fram till 57, ytterligare tre volymer. Skildringen fördes fram till o med giftermålet med Carin Thiel. En femte del, med arbetstiteln Kolportören, var avsedd att omfatta perioden fram till omvändelsen. Den förblev ofullbordad o har inte utgivits. Man kan beklaga att detta viktiga skede inte blev färdigbehandlat; åtskilliga dunkla punkter kvarstår obelysta. Men materialet från de tidiga åren visade sig vara så rikt att framställningen dröjde utförligt vid dem. Släktarvet o den första barndomen behandlades i Gossen i grottan o Lågan och lindansaren (52), ungdomstiden i Mandoms möda (54) o Vällust och vedergällning (57). Stoffet hade tidigare nyttjats i Blodsarv o många gånger i enskilda predikningar, men aldrig tidigare med den kräsne historieberättarens o sedeskildrarens krav, inte heller av en diktare o en biktare som stod fri o oberoende.

L:s memoarer blev, liksom tidigare hans lyriska produktion, ytterst olika bedömda. Under det att de allra flesta erkände skildringarnas höga rang som tidsdokument o berättarkonst varierade synen på bekännelsernas moraliska halt o berättigande. Somliga fann bara en kall o virtuosmässig briljans i dem, o blottläggandet av ungdomssynderna uppfattades inte som något verkligt påkostande företag, eftersom författaren genom omvändelsen kommit till bättre insikt o även flerstädes påminde läsaren härom. Andra däremot fann dem vara skakande i sin uppriktighet o modiga i sitt avslöjande av pinsamma tillkortakommanden o uppfattade grundtonen i böckerna som varm, humoristisk, medmänsklig.

L:s sena dagböcker, en svit om trettio volymer om tillsammans över sextusen sidor, kastar åtskilligt ljus över några av de psykologiska gåtor som är knutna till bekännelsernas tillkomst. Det framgår där att L kände en djup skam o smärta, då han åter genomlevde sitt förflutna i minnet — o hans minne var bättre än de allra flestas. "Frälsningen" hade inte annullerat vare sig hans förgångna eller hans aktuella skulder, men den hade gjort det möjligt för honom att över huvud taget konfronteras med sig själv. Denna intima journal från timme till timme, från dag till dag under ett decennium, rymmer en rikedom av vardaglig o ohögtidlig livserfarenhet. Djupare än de fyra memoarböckerna övertygar den om hans själanöd, om hans autentiska egenskaper, om hans kamp för att lära sig älska medmänniskorna.

Under 50-talet återupptog L sina predikoresor; från gården Hörn på Mälar-Aspö, där han bodde under sitt sista årtionde, for han ofta till olika delar av landet, inbjuden av friförsamlingar eller av någon församling i Svenska kyrkan; inte sällan talade han i skolor. Det gensvar han mötte här var mycket starkt. Hans personliga utstrålning hade alltid förmått trollbinda. Sedan han lämnat pingstväckelsens disciplin, hade hans talarkonst förfinats o fördjupats. Det retoriska momentet dämpades, o inga eftergifter gjordes längre åt antiintellektuella strömningar hos åhörarna.

L:s personlighet o levnadslopp tillhör de märkligare under 1900-talet. Hans bestående litterära verk — delar av lyriken, romanen Huset med de gamla fröknarna, memoarerna o den outgivna stora ålderdomsdagboken — bör inte undanskymma hans insatser som talare o predikant. Som sådan var han sannolikt en av vårt lands mest betydande genom tiderna.

Författare

Knut Ahnlund



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s arkiv i KB innehåller förutom brev bl a dagböcker, ms, predikningar o tidningsurklipp. Av de drygt 1 000 breven till L kan nämnas 69 från A Bonnier, 26 från K O Bonnier, 89 från T Bonnier, 176 från H Gyl-lander, 73 från H Haralds, 132 från E Hjärne, 16 från J Kolmodin, 14 från J Landquist, 29 från E Malmberg, 13 från Pehr Norrmén o 31 från I Wettergren. Av brev från L i KB kan nämnas bl a 7 till O Järte, 43 till J Landquist, 25 till B Lidman, 17 till O Lidman, 6 till Sam Lidman o 32 till A Thiel.

Skivinspehiing: Ur Bryggan håller (Polyphon o Hemmets Härold) 1930, arkivet för ljud o bild (ALB).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: "Arbetaren 416 Fogel." En scen från en dödsbädd av Arvid Bunge [pseud] (Varia, ill månadsskrift, årg 6, 1903, Sthlm, s 314—318). — Höstluft (ibid, 7, 1904, s 579—583). — Pasiphae och andra dikter. Sthlm 1904. 97 s. — Primavera. Dikter. Sthlm 1905. 136 s. — Fädrens missgärningar. Ur Joachim Ramsvärds berättelse (Med pensel och penna, årg 1*, 1904—05, Upps, 4:o, nr 4, 1905, s [4—6]). — Källorna. Dikter. Sthlm 1906. 125 s. — [Dikt] (Till bokförläggaren Karl Otto Bonnier på femtioårsdagen af vänner och författare, Sthlm 1906, 4:o, s [79]). — Kväll vid Tröja [dikt] (Nornan, svensk kalender, årg 34, 1907, Sthlm 1906, s 131 f). — Elden och altaret. Dikter. Sthlm 1907. 137 s. — Imperia. Dramatiska situationer. Sthlm 1907. 137 s. — Härskare. Två dramer om makt och vanmakt. Sthlm 1908. (261) s. — Stensborg. Roman. Sthlm 1910. 290 s. [Ny utg] 1924. 186 s. (Valda berättelser av Sven Lidman.) — Thure-Gabriel Silfverstååhl. Roman. Sthlm 1910. 341 s. 2. uppl så. - Köpmän och krigare. Roman. Sthlm 1911. 436 s. 2.-3. uppl så. [Nya utg:] 1925. 304 s. (Valda berättelser . . .) [Ny uppl] 1927 [endast titel o omsl nytr]. ([Omsl:] De nya berättarna. Ur Sveriges litteratur 1900—1925, urval o red av F Böök.) 1930. 284 s. (Vårt hems gyllene bibliotek.) — Carl Silfverstååhls upplefvelser. Roman. Sthlm 1912. 340 s. 2. uppl så. — Tvedräktens barn. Roman. Sthlm 1913. 357 s. — Det äkta frisinnet. [Rubr.] Upps 1914. 7 s. [Ur SvD.] — Engelska typer. Några anteckningar om anglosachsisk egenart. 1—3 (Det nya Sverige, tidskr för nationella spörsmål utg af A Molin, årg 9, 1915, Sthlm, s 449— 461, 496—510). — Kärlekens omvägar. Ur en otryckt novellcykel: "Vad Sten Almgren berättade" (Bonniers månadshäften, årg 10, 1916, Sthlm, 4:o, nr 1, s 28—32, 52—56, o 2, s 40—43, 50 f). — Huset med de gamla fröknarna. En berättelse om helgon och hjältar. Sthlm 1918. 333 s. 2.—4. uppl så. 5. uppl 1919. [Ny utg] 1924. 256 s. (Valda berättelser . . .) [Nya uppl:] 1927 [endast titel o omsl nytr], ([Omsl:] De nya berättarna .. . red av F Böök.) 1934. ([Omsl:] Vår egen tids bästa. Moderna svenska berättare utvalda av Radiotjänst.) [2. tr] så. [Nya uppl:] 1935, 1937, 1939, 1940 [utg 1941]. 1948. ([Omsl:] Moderna sv berättare.) [Nya utg:] 1939. 200 s. [Husmoderns bibliotek; även Husmoderns presentbok.] 1955. 314 s. (Bonnierbiblioteket.) Övers Khvn 1926, 277 s, Porvoo 1928, 345 s. — Såsom genom eld. Sthlm 1920. 309 s. 2.-5. uppl 1920. [Nya utg:] 1924. 250 s. (Valda berättelser . . .) 2. uppl 1944. 1962. 176 s. (Profilböckerna.) Övers Porvoo 1923, 285 s, [Hfors, tr] Tampere 1965, 264 s. — Bryggan håller. Vittnesbörd om korsets kraft. Sthlm 1923. 316 s. 2.-3. uppl så. 4.-5. uppl 1924, 1928. 6. [utök] uppl 1932. 329 s. ([Omsl:] Sven Lidmans predikningar. Billighetsuppl.) 7. uppl 1941. Övers Porvoo 1930, 240 s. — Ordet som förbliver. Predikan. Sthlm 1924. 32 s. 2.-7. uppl 1925, 1926, 1929, 1933, 1936, 1943. — Personlig frälsning. En bok om trons hemlighet. Sthlm 1924. 312 s. 2.-3. uppl så. 4. [utök] uppl 1932. 323 s. ([Omsl:] . . . predikningar. Billighetsuppl.) 5. uppl 1938. — "Att vara religiös." [Rubr.] [Sthlm omkr 1925.] (2) s. — Pingstväckelsens hemlighet. Sthlm 1926. 48 s. — Betlehemsstjärnan och båglampan. Tankar om sken och verklighet. Sthlm 1926. 281 s. 2.-5. uppl så. 6. uppl 1927. 7. [utök] uppl 1932. 318 s. ([Omsl:] . . . predikningar. Billighetsuppl.) Övers Oslo 1945, 354 s. — Förgängelsens trälar och frihetens söner. Tankar om nöd, nåd och nödvändighet. Sthlm 1928. 307 s. 2.-4. uppl så. 5. [utök] uppl 1932. 330 s. ([Omsl:] . . . predikningar. Billighetsuppl.) Övers Hfors 1946, 270 s. — Den rike ynglingens väg till Gud. En dramatisk dikt (Vintergatan, Sveriges för-fattareförenings jultidning, Sthim 1929, fol, s 13—19). — Människan och tidsandan (Norra latin femtio år 1880—1930, historik, hågkomster av forna lärjungar, Sthlm 1930, s 168—173). — Trons goda kamp (Smulor från gästabudet. Predikningar, hållna vid öppnandet av Filadelfiakyrkan i Stockholm i november 1930, Sthlm 1930, s 18—29). — När tidens nya ansikte mönstrar beväring (Vintergatan, 1931, s 10—15). — Människan och tidsandan. Sthlm 1932. 236 s. 2. uppl så. 3 tr[!] 1943. — Pingstväckelsens gåta. Sthlm 1932. 20 s. 2. uppl 1940. 19 s. — Fromma män och tomma händer (Med två tomma händer, personbiografiska skildringar av C. G. Ekman, L Nordström . . ., Sthlm 1932, s 29 —40). — Oroligt var mitt hjärta tills det fick frid i Dig. En själs biografi i dikter. Sthlm 1933. 156 s. 2. uppl så. — Människoplantorna på skolbänken. Några bilder ur ett århundrades släkthistoria i perspektivet: föräldrar, lärare, barn (Vintergatan, 1933, s 21—31). — På resan genom livet. Sett och tänkt. Sthlm 1934. 320 s. 2.-5. uppl så. 6. uppl 1936. [Ny uppl] 1947. — [Tal] (Fila-delfiaförsamlingens tjugofemårsdag. Tal hållna vid Filadelfiaförsamlingens i Stockholm tjugofemårsmöte fredagen den 30 augusti

1935, Sthlm 1935, s 45^4-9). — Guds eviga nu. En bok om vägen, sanningen och livet. Sthlm 1936. 328 s. 2.-6. uppl så. 7. uppl 1936 [utg 1937]. [Ny uppl] 1947. Övers Khvn 1939, 182 s, Hfors 1939, 138 s, Oslo 1937, 175 s. — Arvet från fäderna (Vintergatan,

1936, s 23—33). — Blodsarv. Försök till ett människoödes förhistoria. Sthlm 1937. 346 s. 2.—4. uppl så. — Naade. Praediken . . . holdt i Kobenhavn 24 November 1937. Overs og udg af G Stränge Jensen. [Omsl.] Khvn [1938]. 12 s. [Ny uppl 1945.] — Var inte förskräckt! Sett, tänkt och talat. Sthlm 1939. 301 s. [Nya tr] så. [Ny uppl] 1948. — Rörelse, pingströrelse, nybyggaranda ([S Lidman o G E Söderholm,] Filadelfia, Stockholm, ett Guds under i nutiden, Sthlm 1939, s 5—25; även övers i: Filadelfia, Stockholm, a miracle of God in our day, Sthlm 1939, s 5—25, o Filadelfia, Stockholm, ein Wunder Gottes in der Jetztzeit, Sthlm 1939, s 5—26). — När jag rymde från Uppsala. Några minnesanteckningar (Bonniers litterära magasin, årg 8,

1939, Sthlm, 4:o, s 168—177). — Guds nåds glada budskap. Tre vittnesbörd. Sthlm 1940. 40 s. 2. uppl 1941. — Utvald av Gud. En själs lovsång. Sthlm 1940. 272 s. [Nya tr]

1940. [Ny uppl] 1948. — [Tal] (Trettioårshögtiden. Tal, hållna vid Filadelfiaförsam-lingens i Stockholm jubileumsmöten den 30 aug. — 2 sept. 1940, Sthlm 1940, s 8—15, 22—24, 28 f, 103—108, 163—175). — Glädjebudbärare. Sthlm 1941. 250 s. [Ny tr] så. — Drömmen om Babelstornet. Sthlm 1942. 13 s. — Från Goventry till Betlehem. En bok om frälsning i stormen. Sthlm 1942. 276 s. — Jesus Kristus och Honom korsfäst. Sthlm 1943. 32 s. — Uppenbarat. En bok om andlig verklighet. Sthlm 1943. 253 s. [Ny tr] s å. — Minnesord vid Caroline Arfwedsons bår. [Rubr; omsl: Caroline Arfwedson född De Geer, * 6 november 1861, t 29 augusti 1943.] Sthlm [1943]. (7) s. — Sejr. Pra=di-ken . . . holdt i Kobenhavn 24 November 1936. Overs og udg . . . [Omsl.] Khvn [1944]. Ils. — Tröst. Praediken. Overs fra Svensk . . . [Omsl.] Khvn [1944]. 14 s. — Född på nytt till ett levande hopp. Två dikter med en liten kommentar (Guds ord hade framgång. En bok ägnad Lewi Pethrus på sextio årsdagen den 11 mars 1944, under red av C Kj el länder . . ., Sthlm 1944, s 116—120). — Ingen lurar Gud. Sett, tänkt och talat. Sthlm 1945. 244 s. [Nya tr] 1945, 1946. Övers Oslo 1949, 249 s. — En god affär. Sthlm 1945. 18 s. — Burn. Praediken. Overs og udg . . . [Omsl.] Khvn [1945], 16 s. — Rövaren och korset. Tre morgonandakter i radio. Sthlm 1946. 21 s. — Tempelrening. Sthlm 1946. 24 s. Övers Oslo [1947], 23 s. — Atombomb och hjärte-väckelse. [Rubr.] Sthlm 1946 [omsl]. 15 s. Övers Oslo [1946], 16 s. — Fjäril och vilddjur. En bok om liv och nåd. Sthlm 1947. 282 s. [Ny tr] så. — Ur Sven Lidmans skrifter. Valda stycken saml o utg till hans sextiofemårsdag av Z Åberg. Sthlm 1947. 142 s, 1 portr. — "Fattigdom och gott humör" (Min mor. Ny samling. Fyrtiosju svenska män och kvinnor om sina mödrar. Under red av I Oljelund, Upps (tr Sthlm) 1947, s 159—165; 2. uppl så). — Förlorad och återfunnen (Min far. Trettio svenska män och kvinnor om sina fäder under red av E Malmberg, Upps (tr Sthlm) 1948, s 157—167; 2. uppl så). — Resan till domen. Sthlm 1949. 210 s. 2.-4. uppl s å. — In Thy sight,

0 Lord. Transl by Marcus A. Dellow. Sthlm 1949. 48 s. — Frälsad [dikt] (Min bästa dikt, vald av femtio svenska författare, Sthlm 1949, s 47; 2. uppl 1950). — Stjärnan som tändes på nytt. Sthlm 1950. 211 s. 2.—4. uppl så. 5. uppl 1951. — Valet som blir vårt öde (Kristen — icke kristen, personliga deklarationer, Sthlm 1951, s 80—84). — [Bidrag] (Otto Järte sjuttio år. Från vänner den 10 oktober 1951, Sthlm 1951, s 40—43). — Hur jag blev diktare (Vecko-journalen, årg 42, 1951, Sthlm, fol, nr 34, s 20 f, 29). — Gossen i grottan. Sthlm 1952. 303 s, 6 pl-bl. [Nya tr] så. [Ny utg] 1969. 263 s. (NoK pocket.) — Lågan och lindansaren. Sthlm 1952. 271 s, 4 pl-bl. [Ny tr] så. — Farliga förbindelser ("Så formades jag". 14 artiklar från Stockholms-tidningens fjärde sida [omsl], Härnösand 1952, s 69—73). — Kontakt (Möte med Gud. Huvudred: J Björkhem,

1 Beije, Sthlm 1952, 4:o, s 362—368). — Skavsår i själen (All världens berättare, årg 8,

1952, Sthlm, s 727—731). — Dikter. Sthlm

1953. 107 s. — "Ett sken fixerat av ett namn", minnesbilder (OoB, 62, 1953, s 591— 594). — Mandoms möda. Sthlm 1954. 357 s. — Vällust och vedergällning. Sthlm 1957. 276 s. [Nya tr s å; även finsk deluppl.]

översatt: Augustinus' bekännelser om sin omvändelse. Övers o inl. Sthlm 1921 [utg 1922]. 315 s. (Bonniers klassikerbibliotek.) 2.-5. uppl 1922, 1929, 1937, 1944. [Nya utg:] ... Inl o övers. [Sthlm] 1954. 251 s. (Forumbiblioteket, 61.) [Ny uppl] 1957. [Sthlm] 1971. 193 s. ([Omsl:] Forumbibi; även Forum pocket.)

Utgivit: Det lefvande fäderneslandet. En bok om svensk aktivism 1916. Sthlm 1916. 224 s. — Min dotter far till Kina. Ulla Lidmans brev från Kina och Mongoliet. Sammanställda o utg. Sthlm 1935. 215 s. 2.-4. uppl s å. 5.-6. uppl 1936, 1937.

Redigerat: Svensk lösen, tidn för nationell politik, årg .1—3*, 1916—18, Sthlm, fol o 4:o (ansv utg); Evangelii härold, tidning för andlig väckelse och fri mission, årg 7, 1922 — årg 33, 1948, nr 7, Sthlm, fol [1922] o 4:o (1922—45 tills med L Pethrus); Evangelii härolds månadsskrift, [årg 1*,] 1922, jämte provnr nov 1921, Sthlm, 4:o (tills med L Pethrus).

Källor och litteratur

Källor o litt: K Ahnlund, L:s, några memoarfragment (SLT 1977, nr 2); Boken om S L (1952) o där anf källor o litt; T Bonnier, Längesen (1972); G Hägg, Övertalning o underhållning (1978); Sam Lidman, Vildåsnor o pådrivare (1968).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C H Sven R Lidman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11350, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Ahnlund), hämtad 2019-09-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11350
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C H Sven R Lidman, urn:sbl:11350, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Ahnlund), hämtad 2019-09-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se