Meriter

3 Josephson, Ludvig Oscar, bror till J 1 o J 2, f 20 febr 1832 i Sthlm, Mosaiska, d 29 jan 1899 där, ibid. Sockerbagarlärling i Sthlm 46, anställd vid A Bonniers bokhandel, praktiserade som bokhandelskommissionär i Paris 51—53, i Dresden 54, drev egen bokhandel i Sthlm 55—58, debuterade som skådespelare vid Mindre teatern 12 april 58, anställd där 58—61, debuterade vid K teatern 26 febr 61, anställd där 1 juli 61— 30 juni 68, förste regissör vid K stora teatern 1 sept 64, förste regissör vid både lyriska o dramatiska scenen 1 juli 66, styresman för Mindre teatern 68, scenisk ledare för Ferdinand Strakoschs teatersällsk vid Nya teatern i Gbg sept 69—mars 70, styresman för Kristiania teater 73—77, vistelse i Rom 78, ledare tills m V Holmquist för Nya teatern i Sthlm 79—87, anställd vid K operan som sceninstruktör 1 juli 89—30 juni 94, som sekr 1 juli 94—30 dec 96. — Litt et art 83. — Ogift.

Biografi

Ludvig J var yngst i en stor syskonskara. Han sattes tidigt i bokhandelslära hos Bonniers och praktiserade därefter i Paris och Dresden. Breven hem vittnar om, hur han med sitt stora musikintresse framför allt dras till de stora operainsceneringarna i Paris, hur intensivt och sensuellt han upplever stämningsfärgen och på ett formligen vällustigt sätt suger i sig färger, rörelser, toner och berusar sig med scenarrangemang i bl a de stora Meyerbeer-operorna. Regikonsten stod nu på högsta nivå i Paris och var tongivande för hela Europa. På de tyska scenerna fick han se raden av klassikerföreställningar, och här grundmuras hans intresse för de stora klassikerna.

Några år efter hemkomsten beslöt J att ta steget över till teatern och debuterade som skådespelare hos Stjernström på Mindre teatern. Breven till brodern (J 1) visar hur lycklig han kände sig i den nya atmosfären: "Fattig som en skåpråtta ibland är jag lycklig som en furste. Jag har gudskelov fantasi, idéer, ärelystnad." Under hela sitt liv kastades han mellan översvinnlig lycka och perioder av djupaste missmod. Det finns många paralleller ifråga om temperamentet mellan honom och brorsonen Ernst.

Till utlandet, framför allt Paris, återvände J under sina sommarferier gång på gång och blev utan tvivel den sv teaterman som sett och hört mest av utländsk teater. Järnvägarna hade nu närmat Sverige till kontinentens teaterliv. I ett brev till modern i aug 1858 berättar han, att trots den oerhörda sommarvärmen besökte han teatrarna kväll efter kväll: "Snart har jag nog av teater på en tid. Under juni 20 aftnar, under juli 29 och sedan dess varje kväll."

Under dessa år kring 1860 skrev J också teaterartiklar i en rad tidningar (bl a Folkets röst 1860—61 och Affischen 1861) och visade sig vara en skarpsynt teaterkritiker. Sin litterära talang prövade han nu och senare i en rad dramatiska operatexter, pjäser och översättningar. Flera av hans historiska skådespel framfördes på K teatern, t ex Folkungalek 1864 och Marsk Stigs döttrar 1866.

Det var emellertid som scenisk ledare, regissör, som J gjorde sin stora insats i sv teater. J:s läromästare i regins konst var — utöver studierna i utlandet — Stjernström på Mindre teatern och sedan framför allt den danske balettmästaren A Bournon-ville, som under tre spelar i början av 1860-talet var scenisk ledare vid K teatern. J berättar i sitt stora memoarverk Ideal och verklighet (15 handskr bd), hur han följde Boumonvilles repetitioner från salongen dag efter dag och "varje repetition var en lektion av allra högsta värde". J hade 1861 debuterat som skådespelare på K teatern som Jago i Shakespeares Othello. Det var en naturlig sak, att han 1864, 32 år gammal, efterträdde Bournonville som regissör och scenisk ledare, till att börja med för talscenen men efter ett par år också för operaverksamheten.

Att 1860-talet blev det mest lysande skedet i sv 1800-talsteater hade flera orsaker utöver Bournonvilles och J:s insatser. De kunde samarbeta med en skådespelarensemble, som samlade liksom det bästa ur flera olika generationer med Nils Wilhelm Almlöf, Georg Dahlqvist, Edvard Swartz och Elise Hwasser i spetsen. Den lyriska ensemblen var inte mindre lysande med Louise Michaeli, Fredrika Stenhammar, Signe Hebbe, Fritz Arlberg, Anders Willman, Leonard Labatt m fl. Men J hade förmånen att samarbeta inte bara med en lysande ensemble skådespelare och sångare utan också med tonsättaren August Söderman, som komponerade de musikaliska inslagen i de stora, något operamässiga uppsättningarna av klassikerna och de patriotiska styckena ur Sveriges historia, och vidare med sin ungdomsvän Ludvig Norman som kapellmästare och med den rikt begåvade bohemen Fritz Ahlgrensson som dekorationsmålare. En ung generation bröt nu in på K teaterns scen.

Några av de stora trumfkorten för J under 1860-talet blev Shakespeares Coriolanus, Hamlet och Timon av Athen, Schillers Jungfrun av Orleans, Lord Byrons Sardana-palus, urpremiären på Frans Hedbergs historiska skådespel Bröllopet på Ulvåsa, men också en rad operor: Marschners romantiska opera Hans Heiling, Meyerbeers Afrikanskan, Verdis Den vilseförda, Gounods Romeo och Julia. Hans kanske mest glansfulla operainscenering blev Halévys Judinnan. Men han kunde också släppa sig lös i muntra upptåg. "Iscensättningen av Offenbachs Sköna Helena hörde till det allra roligaste jag varit med om i hela mitt teaterliv", bekänner han i sina memoarer, fastän genren väckte riksdagens harm till den grad att man hotade skära ner statsanslaget.

J fortsatte Bournonvilles verk att reformera de gamla repetitionsförhållandena. Det vanliga hade varit att de främsta skådespelarna bara memorerade rollerna för att först vid premiären spela ut, och man hade repeterat iklädd rock, hatt och käpp, damerna i kappa, hatt och parasoll. Före repitionernas början utarbetade J nu - liksom en gång hans föregångare under 1820-talet Gustaf Lagerbjelke — minutiösa scenerier, dvs planer för skådespelarnas placeringar och rörelser med skiftande grupperingar i varje scen. Flertalet av dessa scenarrangemang, hela små böcker, finns bevarade.

För J stod operan och det stora taldramat varandra nära: "det högre dramat, så nära besläktat med operadiktens väsende", talar han om i Våra teaterförhållanden (1870). I en recension av tonsättaren Rubensons sångspel En natt bland fjällen hade J redan i slutet av 1850-talet entusiastiskt framhållit den dramatiska musiken hos Wagner, där aktion, deklamation och musik "stå varandra så nära, att vart och ett för sig endast i ringa mån bevisar vad det hela kan åstadkomma i sann och helgjuten anda". Han hade upplevt Wagneroperan under vistelsen i Dresden och hans vän August Söderman hade just nu återkommit från Tyskland och var eld och lågor för Wagners nya ideal. I en artikel 1861 föreslog J, att Rienzi skulle tas upp på K teaterns repertoar. Det skedde 1865 i Fritz Arlbergs regi.

J:s iscensättningar av det litterära taldramat och operan följer i stort sett samma linjer. De utmärktes av en viss tablåmässighet, där de skiftande grupperingarna, de av regissören noggrant utvalda kostymerna och rekvisitan tillsammans med dekor och belysning sammanhålls till en svit av "tavlor" med stämningsskapande, nationalro-mantisk lokalfärg. Även om symmetriska kompositioner av ensemblescenerna, parallellrörelser o d i mycket anknyter till Lagerbjelkes tidigare strama registil, målar J med en så mycket bredare pensel, med ett mera varierat sceneri med skiftande grupperingar och rörelser, som uttrycker den dramatiska situationen och skapar spänningar, schatteringar och kontraster. I en uppsättning av Byrons dramatiska dikt Sardanapalus -— J:s debutarbete som regissör vid K teatern — kunde han i de stora ensemblescenerna hänge sig åt en orgie av färger och former. Där fanns i J:s insceneringar av det stora taldramat en tendens till över-orkestrering av de sceniska uttrycksmedlen med rikliga inslag av marscher och processioner och dialogen ofta inspunnen i stämningsskapande musik av August Söderman och andra, som påminte om samröret med operan och J:s operaregi. Han var en briljant scenarrangör. Men föreställningarna var också genom spelstilen genomströmmade av lyrisk intensitet, en varm och innerlig romantik. Den gamla "stormstegsdeklamationen", predikotonen, hade trappats ner några steg redan genom Bournonville, och J fortsatte reformarbetet.

Vilket inflytande hade J som personinstruktör? Han berättar i sina memoarer hur han under repetitionerna, som ännu begränsade sig till 10 à 15 för en talpjäs, tog om scen efter scen och hur de äldre aktörerna önskade sig tillbaka till den gamla goda tiden, dvs före Bournonville, då de som "isolerade tuppar" kämpade om uppmärksamheten, för att citera en källa från 1850-talet. De yngre skådespelarna var naturligtvis ett mindre motspänstigt material och J studerade in rolltolkningarna enskilt med flera av dem.

För teaterchefen var J en "oförskämd tyrann". På generalrepetitionen av Meyerbeers opera Afrikanskan, K teaterns kanske mest sensationella uppsättning under 1860-talet med skeppet vaggande på scenen, fick teaterchefen enligt memoarerna uppleva "förfärliga mellanakter med skrik och svordomar av J och Ahlgrensson, de gräsligaste jag någonsin haft att göra med". För tidens förhållanden kan man nog säga att J med sitt hetsiga temperament och sin utomordentliga självkänsla var något av en s k demonregissör, som emellertid vann stor tillgivenhet, särskilt bland de yngre skådespelarna. För en teaterchef, särskilt en barsk militär som af Edholm, var han naturligtvis inte någon lättmanövrerad person. Efter fyra år sade han upp kontraktet med K teatern, därtill mer eller mindre tvingad av teaterledningen: "man fortsatte av avund och genom kabaler att äta ut mig", var hans kommentar. Därmed inleddes en nedgångsperiod för K teatern under 1870-talet.

Efter de lysande åren vid K teatern följde en period av missmod och osäkra arbetsförhållanden. Men 1873 blev J kallad till scenisk ledare för Nationaltheatret i Kristiania och de följande fyra spelåren räknade han själv som sina allra lyckligaste trots att han som svensk mottogs med en visselkonsert och hade en fejd med Björnstjerne Björnson. Ofta ropades han som regissör fram efter föreställningamas slut, något som för den tiden var ytterst ovanligt. Hans reformverk bestod bl a i framförandet av en rad Ibsen-pjäser. Ingen teater hade dittills vågat sig på att spela de stora idédramerna Peer Gynt och Brand. Men J såg, säger han, redan vid den första läsningen de sceniska möjligheterna. Efter täta kommunikationer med Ibsen rörande strykningar i pjäsen kom urpremiären på Peer Gynt som den mest sensationella teaterhändelsen i Norden under dessa år. Det var inte minst genom sina djärva repertoarval som J blev en förnyare och vägröjare i sv och även norsk teater. Han kände sig som riddaren som klädd i rustning ständigt kämpade för de stora idealen.

Denna repertoarlinje skulle han komma att fortsätta, då han i Sthlm från 1879 under åtta år ledde Nya teatern, senare Svenska teatern. Hans största bragd var här att han inte tvekade att framföra Strindbergs Mäster Olof i prosaversionen, som na-tionalscenen tidigare refuserat. Då Strindberg skickade honom pjäsen 1881 svarade J omedelbart, att han "på många år ej läst ett drama som på mig gjort ett så överväldigande intryck. Jag förklarar också rent ut, att det skall ha varit den kortsyntaste, okonstnärligaste, lataste och mest osvenska teaterstyrelse, som refuserat att antaga detta stycke till spelning". Att J genast fascinerades av prosaversionens dristiga språk och inre lidelse, visar att han ej fastnat i det konventionella historiedramats under 1860-och 70-talen alltmer urblåsta romantik utan var öppen för de nya strömningarna. Han och Strindberg gladdes säkerligen åt att tillsammans få skämma ut nationalscenen.

Ett lika djärvt företag blev hans framförande av Goethes Faust i Viktor Rydbergs översättning, en föreställning som varade mellan 1/2 7 och 12. Som urpremiär tog han också upp Ibsens stora idédrama Brand med Emil Hillberg i huvudrollen. J:s teater med dess till stora delar djärva repertoarpolitik höll under dessa år på att ställa K teatern i skuggan, nationalscenen som bara under fyra spelar behövt hans tjänster.

Det är svårt att säga i vilken utsträckning J:s regi under 1870- och 80-talen utvecklades i realistisk riktning. Hans sceneriexemplar, scenarrangemangen, finns nämligen inte bevarade från denna tid — kanske hade han nu tröttnat på att i förväg skriva ner hela regiböcker, ett uttalande i hans bok om regikonsten (Teater-regie, 1892) kan tydas i den riktningen. Han följde emellertid nära teaterlivet i utlandet genom täta teaterresor. Han såg teatertruppen Meiningarna vid flera tillfällen och erkänner att han lärde mycket av dem, framför allt samspelet. Men han reagerade ständigt mot överdrifterna i den realistiska regin med autentiska kostymer, accessoarer av äkta metall och alltmer komplicerade dekorationsbyggen, dvs slutfasen i illusionsteaterns utveckling. På samma sätt med konversationskomedins överlastade huller om buller-salonger. Därför hälsade han 1890-talets nya strömningar i sv litteratur och konst som en befrielse, och han framkastade på tal om den nya tidens krav på förenklade scenlösningar tom det radikala förslaget "att åter införa en stående dekoration efter antikens mönster och en bestämd kostym för varje kategori av skådespel". Föreställningar i ett sådant arrangemang i Arbetarinstitutet och under sommaraftnar på Skansen skulle kunna nå också arbetarna. Folkteatertanken var honom inte främmande.

De sista åren av J:s liv var svåra. Han var delvis invalidiserad av reumatism. Han hade ingen fast anställning utom under några år på 1890-talet vid Operan som sekreterare och iscensättare av några enstaka föreställningar. För att förtjäna sitt levebröd strödde han tidningsartiklar och polemiska skrifter kring sig. Han rasade mot varieténs allt större popularitet, mot prosan och materialismen i tidsandan. Och han skrev sitt stora memoarverk Ideal och verklighet i femton band, som han förgäves sökte få en förläggare till. Det var år av förödmjukelse. I ett brev 1888 till litteraturhistorikern Karl Warburg presenterade han sig inför ett föredrag i Gbg: "Förresten är jag en karl som menar väl och för vilken det ofta gått på tok." Med sitt starka temperament hade han älskat men också i mörka ögonblick hatat teatern mer än någon annan. Redan tidigt under 1860-talet hade han i ett brev till brodern, tonsättaren, skrivit: "Teatern bär stor förbannelse med sig! Och ändå älskar jag den av hela mitt hjärta och skiljer mig aldrig från den."

Författare

Gösta M Bergman

Arkivuppgifter

Huvuddelen av J:s arkiv i KB (stor brev-saml, konc, en rad manuskr, bl a memoarerna Ideal o verklighet). Anteckn:böcker med scenanvisningar till operor o skådespel i MAB. Manuskr o anteckn:ar även i Drottningholms teatermus:s bibi. Brev från J i KB (bl a till F Arlberg o V Rydberg), UUB, SSA (till E af Edholm), MAB (till bl a A Söderman) o Det Kongel Bibi, Khvn (till A Bournonville).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ännu en gång "Den svaga sidan". Travesti i en akt med sång. Svenskt original. Sthlm 1861. 35 s. [Anon.] ([Omsl:] Sv[enska] theatern. N:o 105.) — Minnesteckning öfver Shakespeare [anon] (Norden. Nationalkalender för år 1865, Sthlm 1864, s 117—134). — Ode till Shake-speares minne [sign] (ibid, s 135—143). — Folkunga-lek. Första af delningen: Håtuna-leken. Romantiskt-historiskt skådespel i fem akter. Sthlm 1864. 178 s. — Marsk Stigs döttrar. Skådespel i fem akter. Sthlm 1866. 158 s. — Våra teaterförhållanden. Betraktelser och uppsatser. Sthlm 1870. 244 s. — Paris. Skådespel i två afdelningar och fem akter. Sthlm 1871. 187 s. — Hjalmar och Ingeborg. Operadikt i fem akter. Sthlm 1874. 70 s. — Operadikter. H 1:1—2*. Sthlm 1874— 76. 1. Hjalmar och Ingeborg. Operadikt i fem akter. 1874. 76 s. 2. Allt för kungen. Operadikt i fem akter. 1876. 108 s. — Blenda. Opera-dikt i fem akter. Sthlm 1876. 65 s. (Opera-repertoire, n:o 73; tills med E Wall-mark.) — Thord Hasle. Skådespel i fem handlingar. Sthlm 1878. 221 s. [Sv theatern, 291.] — Något om våra nyaste teaterförhållanden. Sthlm 1885. 73 s. — Vigtiga teaterfrågor för dagen. Kritiskt belysta. Sthlm 1888. 98 s. — Teater-regie. Regissörskap och i-scen-sättningskonst. Sthlm 1892. 107 s. — Teaterstycken. D 1—3*. Sthlm 1893. 1. En stormig dag. Skådespel i tre akter. 130 s. 2. Rivaler af missförstånd. Komedi i tre akter. 121 s. 3. Med konstens vapen. Komedi i fem akter. 237 s. — Rakt på sak. Teaterfunderingar. Sthlm 1894. 83 s. — Studier och kritiker. D 1—5. Sthlm 1895—98. 1. Konst och fosterlandskärlek. 1895. 62 s. 2. Eleonora Duse och Ida Aalberg. 1895. 28 s. 3. Teater- och musikutställningen i Wien sommaren 1892. 1895. 73 s. 4: 1—2. 1896. 1. Skola vi spela Holberg? 21 s. 2. Om smaken. 16 s. 5. Goethe-studier. Simfåglar och vadare (vildänder, storkar och tranor). Hon vill debutera. 1898. 82 s. — Gamla plantor och nya skott. Dikter. Sthlm 1896. 281 s. — Ett och annat om Henrik Ibsen och Kristiania teater. Sthlm 1898. 118 s. — Ludvig Normans brev till Ludvig Josephson kompletterade med utdrag ur den senares självbiografi [medd av H Glimstedt] (STM, årg 13, 1931, Sthlm, s 130—155, 14, 1932, s 59—68). översatt och bearbetat: E Deligny, En liten satunge. Vaudeville i en akt. Fri öfversättning från franskan. Sthlm 1862. 41 s. [Anon.] (Bibliotek för teatervänner. N:r 40.) — [O F Ebersberg, pseud O F Berg o D Kalisch,] Vi äro alla lika. Lustspel med sång i tre akter. Bearbetadt och lokaliseradt efter tyska originalet ... Sthlm 1862. 76 s. ([Omsl:] Sv[enska] theatern. N:o 119.) — [H Salingué, bearb E Jacobson,] Stadsbuds-kuplett. Sjungen af Cerberus i fantasi-lustspelet "Hin ondes niécer". Sthlm 1863. 4:o. (1) s. [Anon.]

Källor och litteratur

Källor o litt: G Bergman, Regi o spelstil under Gustaf Lagerbjelkes tid vid K teatern (1946); dens, Dramaten — från Bollhuset till Nybroplan (Dramaten 175 år, 1963); dens, L J (Operan 200 år. Jubelboken, 1973); F A Dahlgren, An teckn :ar om Sthlms teatrar (1866); E af Edholm, På Carl XV :s tid (1945); F Hedberg, L J (Svea 1900); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare, 2 (1918); Norsk biogr leksikon, 7; J Svanberg, K teatrarne, 1 (1917). — Nekr:er i Idun o Ny ill tidn 1899.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ludvig O Josephson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12219, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta M Bergman), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12219
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ludvig O Josephson, urn:sbl:12219, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta M Bergman), hämtad 2024-04-19.