Meriter

Karl IX, f 4 okt 1550 på Sthlm slott, d 30 okt 1611 på Nyköpings slott, begr i Strängnäs domkyrka. Föräldrar: konung Gustav I o Margareta Eriksdtr (Leijonhufvud). Arvfurste enl Västerås arvförening, erhöll genom Gustav I:s testamente 60 som hertigdöme Värmland, större delen av Södermanland o Närke, vissa socknar i Västmanland o delar av Vadsbo hd, Skar, tillträdde styr i hertigdömet i samband med statskuppen 68, vid Johan III:s död i avvaktan på Sigismunds återkomst till Sverige erkänd av rådet som riksförest 93, erkänd som riksförest med k mandat efter Sigismunds avresa 94, nedlade regeringen under en period 96 men återtog den snabbt, avtvingade ständerna i Arboga 97 en mer fullständig kunglig myndighet i Sigismunds frånvaro, återtog praktiskt riksföreståndarskapet efter segern vid Stångebro 98, hans ställn bekräftad av ständerna i Jönköping 99, erbjöds kronan av ständerna 00 men avvisade valet, regerade i praktiken med full k myndighet, antog kunganamn aug 03, krönt vid riksdagen i Uppsala 15 mars 07.

G 1) 11 maj 79 i Heidelberg, Rhenpfalz, Tyskland, m Maria Anna av Pfalz, f 24 juli 61 där, d 29 juli 89 på Eskilstuna slott, dtr till kurfursten Ludvig VI av Pfalz o Elisabet av Hessen; 2) 27 aug 92 i Nyköping m Kristina av Holstein-Gottorp, f 12 april 73, d 8 dec 25 på Nyköpings slott, dtr till hertig Adolf av Holstein-Gottorp o Kristina av Hessen.

Biografi

Eftersom K endast formellt tillträdde hertigdömet enligt faderns testamente — han var vid dennes död bara 10 år gammal — o uppfostrades dels vid styvmoderns, dels vid Erik XIV:s hov, kom han inte att särskilt hårt drabbas av Arboga artiklar 1561. Furstendömet förvaltades för hans räkning av konungen. Som yngling kom han att alltmera vistas i dennes närhet. Om den teoretiska utbildning han under dessa ungdomsår fick är endast litet känt. Förmodanden om att den varit ringa grundar sig tydligtvis på en värdering av K:s sedermera grovkorniga o folkliga retorik o skrivsätt men jävas i viss mån av vad som numera är känt om hans bokinköp, även om dessa vittnesbörd hänför sig till mannaåren (v Platen). Att hans utbildning liksom brödernas varit starkt koncentrerad till det teologiska området är dock oomtvistligt o typiskt för ett skede där religionen var starkt omstridd o befolkningens religionsval på många håll omedelbart beroende av furstens övertygelse.

Om de överväganden som förde K till deltagande i upproret 1568 är intet utrett. Med tanke på hans sedermera dokumenterade legitimism är det att förmoda att situationens allvar tett sig helt övertygande. Sannolikt har Erik XIV:s giftermål också framstått som ett brott mot andan i arvföreningen o testamentet, två hörnpelare — skulle det visa sig — i K:s statsrättsliga åskådning.

Johan III:s makttillträde medförde att K:s furstendöme något utökades i sin västgötadel med resten av Vadsbo hd samt Valle hd. Han framträdde nu som självständig regent i hertigdömet o fick vid en delning 1572 av de gustavianska arvegodsen främst gods inom hertigdömet. K yppade sedermera missnöje med uppdelningen, men detta ledde inte till konflikt med brodern. Om han verkligen känt till de planer på den restitution av Erik XIV, som brukar kallas de Mornays sammansvärjning, har det inte varit tal om ett aktivt engagemang. Tydligtvis har K under 1570-talet med iver kastat sig över förvaltningsuppgifterna i sitt furstendöme. Detta är det första område där man möter K som en politiker med egen profil. Fullständiga utredningar saknas ännu men viktiga delar har klarlagts genom bl a den stadshistoriska (Öhman) o kyrkohistoriska litteraturen (Ohlsson, Strömberg-Back).

Statsrättsligt var K:s styrelse i hertigdömet reglerad av arvförening o testamente, men de meningsskiljaktigheter mellan forskarna som gällt särskilt testamentets innebörd saknar betydelse så länge K praktiskt kunde hävda i det närmaste full kunglig myndighet över hertigdömet vad gäller för- valtning o inrikespolitik (enda undantaget extra gärder o hjälper som tillkom konungen — de var under Johan III :s nöd- o krigsår betydande).

K:s förvaltning av hertigdömet följde i huvudsak den europeiska merkantilismens mönster o vittnar om en tidig internationell orientering. K anlade städer (Karlstad, Mariestad, Mariefred o Bro, senare Kristinehamn), ivrade för uppodling av ny mark, främjade invandring av finnar o tyskar, gav städerna vidsträckt skydd genom lättnader i exporttullarna o skärpning av transit-tullarna samt regler mot etablering genom ombud av främmande städers köpmän i furstendömets städer. Å andra sidan har det visat sig att K tillät o främjade att adelsmän bedrev borgerlig näring i hans huvudstad Nyköping (Öhman). Detta var en inkonsekvens som tillåter slutsatsen att K:s merkantilism främst var praktiskt motiverad o syftade till större inkomster genom blomstrande ekonomi i städerna.

Ett viktigt merkantilistiskt drag i denna politik var bergsbrukets förkovran o vården om det hantverk o den småindustri som arbetade med militär utrustning (vapen, kläde). Även K:s omsorger om livsmedelsproduktion o livsmedelshandel måste ses i sammanhang med rustningarna särskilt för kriget i Estland o Livland. Man har med rätta dragit slutsatsen att det ekonomiska uppsvinget särskilt i Nyköping starkt främjats dels av kriget i öster, dels av förvaltningens behov o av hovhållningen. Till saken hör att K under dessa årtionden nästan ständigt vistades inom hertigdömet, med undantag bara för de långa utrikesresorna 1577—78 o 1579.

K:s aktiva insatser för främjandet av manufaktur för militära behov tyder bestämt på ett aktivt engagemang i den expansiva krigspolitik i öster som Johan III bedrev under tidvis starkt motstånd från rådsadeln. Bilden kompliceras visserligen av att hertigdömet med viktiga exporthamnar o lämpliga manufakturer i särskilt hög grad kunde dra ekonomisk nytta av kriget o av att K kunde utnyttja hertigdömets industriella resurser för sina egna rustningar som var betydande.

K:s skattepolitik i furstendömet har till det yttersta utnyttjat o stundom gått utöver vad som stadgats i avtal mellan Johan III o K 1569, men K har i vissa fall genom brev befriat bönderna från att utge gärder o extra uttaxeringar, med hänsyn till den samlade skattebördan, som blivit särskilt tung därför att han själv tog ut motsvarande extra prestationer, ibland godvilligt givna, ibland framtvingade, för sitt eget o hovets underhåll, som kostgärder, nattlägersgärder o knektgärder till furstendömets krigsfolk. Vissa extraordinarie pålagor har utgjorts dubbelt, till både K o konungen. Till detta har kommit dagsverken o hjälppersedlar till hertigens slott o gårdar. Den extra tungan har i viss utsträckning uttagits även av stormännens arrendebönder, vilket lett till klagomål o ligger bakom motsättningarna mellan K o rådsadeln (Nilsson 1952).

K:s kritiska hållning till adelns privilegier har inte hindrat att han bekräftat dessa, vad gäller furstendömet, i brev till skilda adelsmän, något som tyder på att dessa hyst oro för sin ställning. I enskilda fall har K förbättrat privilegierna för medhjälpare inom hertigdömet men alltid på behaglig tid, vilket band förmånstagarna till lojalitet mot honom (Nilsson 1952). Detsamma gäller i allmänhet om K:s donationer som vanligtvis gavs med inskränkande bestämmelser, bl a med konfirmationsbestämmelser av den typ som K sedermera skulle låta kodifiera i Norrköpings beslut 1604 (Nilsson 1947). I sin helhet kan man karaktärisera K:s skatte-, privilegie- o donationspolitik som ett strängt hävdande av hans fiskaliska intressen, kompletterat med eftergifter i enskilda punkter under villkor som tryggade förmånstagarnas lojalitet.

De kyrkopolitiska frågornas betydelse gör det särskilt viktigt att följa K:s handlande för egen o för furstendömets del. Då Johan III:s liturgistiska strävanden hotade att aktualiseras i form av nya kyrkliga stadgor o bekännelser, lät K sammankalla ett prästmöte för furstendömet, där en trohetsförsäkran sept 1576 direkt utsade att furstendömets präster hade att förkunna "Guds heliga, klara och rena ord" utan någon bilära o andra ceremonier. En hänvisning till Gustav I:s tid tillfogades. I ett annat sammanhang pekade K på 1572 års kyrkoordning som rättesnöre. Detta betydde att han motsatte sig liturgins införande i hertigdömet. Då biskop Nils i Strängnäs dock undertecknade 1577 års beslut om liturgin, skedde det med reservationen quantum ad coronam, för att inte binda K. Trots detta fick biskopen en tillrättavisning av K med den ovan nämnda hänvisningen till KO 1572 o till biskopens samvete o ansvar inför Gud. Karaktäristiskt för K:s försiktighet i kyrkopolitiken vid denna tid är att biskop Nils dock fick kvarstå i ämbetet till sthlmsstadgans år 1582 (se nedan), då han suspenderades av K. Då hade denne i flera år undvikit offentliga uttalanden i frågan o exempelvis då prästerna inför hyllningen av Maria av Pfalz begärde en särskild försäkran i religionen av bägge makarna, undandragit sig detta med en hänvisning till "profeternas och apostlarnas skrifter". Mindre direkt avvisande hade K varit till Nova Ordinantia, som också underskrivits av biskop Nils. K gjorde en del invändningar men gick med på att NO skulle få användas i hertigdömet, något han dock senare begränsade till Strängnäs domkyrka — lantprästerna skulle vara befriade (Strömberg-Back). Till K:s agerande i religionspolitiken hör också att han förordnade en särskild superintendent i Värmland o under denne lade västgötadelarna av hertigdömet, vilket i praktiken innebar en delning av Skara stift.

K:s självständiga förvaltning av hertigdömet kunde inte annat än leda till en konflikt med Johan III. Denna bröt ut i början av 1580-talet o ledde till sthlmsstadgan 1582, antagen i K:s frånvaro. Stadgan, som utarbetats av Hogenskild Bielke o Erik Sparre, reglerade de kungliga o furstliga rättigheterna helt till konungens förmån. Ett slag riktades mot K:s skatte- o privilegiepolitik genom stadgandet att vad konungen stadfäst därvidlag skulle gälla även i furstendömet. Att rådsadeln här stödde konungen berodde på att den själv drabbats av K:s politik. Av hertigarna givna donationer o särskilda privilegier skulle återgå till kronan med hertigdömet. På denna punkt rättade sig K redan i konfirmationsbreven s å men inte i frågan om uttaxerande av extraskatter, något som 1585 ledde till ett direkt förbudsbrev från Johan III till hertigdömets adel (Nilsson 1947, 1952). En kompromiss i denna fråga nåddes först vid Vadstenamötet 1587, då K fick bekräftat t ex att hans donationer skulle äga bestånd så länge furstelinjen fortlevde. Däremot fick K finna sig i att förhandlingar om extra pålagor från frälsets bönder skulle ske med deras herrar, inte med frälselandborna själva.

I kyrkopolitiken är stadgan styckevis mera försiktig, sedan Erik Sparre lyckats få in en vag reservation för vidare utredning, närmast till vad ett kommande kyrkomöte kunde tänkas bestämma om kyrkoseder o ceremonier. Dess skarpare är stadgans utsago, att ärkebiskopen var undergiven konungens myndighet, men endast dennes. Furstar däremot var undergivna ärkebiskopen. K skulle enligt denna bestämmelse tvingas antaga NO o liturgin inom hela hertigdömet (Strömberg-Back).

K:s kyrkopolitik radikaliserades nu snabbt. Han hade redan tidigare tagit avsatta präster från det kungliga maktområdet i sitt beskydd, givit dem asyl o ämbeten. En av dem, den avsatte linköpingsbiskopen Martinus Olai Gestricius, hade redan 1581 av K satts till kyrkoherde i Nyköping, o 1586 satte han Petrus Jona;, som återkommit från landsflykt i Tyskland i K:s sällskap o på dennes uppmaning, till biskop i Strängnäs. Han understödde nu också den landsflyktige Abraham Angermannus i dennes antiliturgistiska härnadståg. En definitiv brytning med Johan III tedde sig nära, just i religionsfrågan. Då visade det sig emellertid att K var beredd till vissa smärre eftergifter, tydligtvis efter ett samarbete med Erik Sparre, allt i syfte att undvika en konflikt. Han kunde visserligen inte kompromissa om läran, däremot om ceremonierna. Samtidigt mildrades också Johan III:s hållning i religionsfrågan, så att ett slags kompromiss blev möjlig genom Vadstenaförfattningen 1587: Johan III gick med på att skjuta vissa tvistefrågor till ett kyrkomöte, K godtog motpartens kompromissförslag om biskopsval.

Skiftena i K:s kyrkopolitiska hållning torde ha sin förklaring i hans ställning i riket, som till en början inte var stark, samt i hans oro för en rekatolisering vid ett tronskifte som skulle föra Sigismund till kronan. Bakom ligger uppfattningen att fursten hade att bestämma undersåtarnas religion. För att hindra en rekatolisering var K rent av beredd att offra både konungens o sin egen makt över biskopsutnämningarna. Genom att där ställa sig på antiliturgisternas sida, liksom i flera andra frågor, kunde han ena fronten mot en rekatolisering. Den uppoffring han gjorde visar att han betraktade faran som reell (Strömberg-Back).

Senare under året 1587, som börjat med kompromisserna i Vadstena, valdes Sigismund till polsk konung. Detta betydde, att Johan III blev starkare beroende av rådsherrarna, vars ledare genomfört valet, o dessa fick i Kalmar stadga, utfärdad utan att K tillfrågats, sin belöning: riket skulle i Sigismunds frånvaro regeras av ett sjumannakollegium, K skulle ha rätt att tillsätta en av de sju o det stadgades uttryckligen, att han eljest inte fick befatta sig med riksstyrelsen. En förutsättning för detta aktstycke var att rådsherrarna betraktat rekatolise-ringsfaran som avvärjd o därför inte behövde K:s stöd. Stadgan väckte K:s utomordentliga vrede o han skulle återkomma till vad han ansåg vara en aktion mot hela Vasaätten ännu i den stora uppgörelsen med rådsadeln år 1600. Den markerade en brytning mellan K o Johan III men också mellan K o rådsadeln, vilket kom till starka uttryck t ex då K trots Vadstenastadgans uttryckliga förbud 1588 pålade adelns bönder i hertigdömet tavernpengar utan att först förhandla med deras herrar (Nilsson 1952).

Situationen förändrades snabbt sedan Johan III o rådet vid Revalmötet 1589 råkat i en olöslig konflikt i frågan om Sigismunds återkallande till Sverige. Det blev en försoning mellan K o Johan III, och under K:s inflytande reagerade Johan III genom att beröva en rad av de ledande rådsherrarna o flera av det finska krigsbefälet, som spelat en viktig roll vid Revalmötet i syfte att rädda den för dem viktiga unionen med Polen (Renvall), deras förläningar o ämbeten. De anklagades för stämplingar mot arvriket o Vasaätten. Kalmarstadgan annullerades. En inkallad riksdag förordnade äldste arvfursten till regent vid fall av tronskifte med omyndig arvinge. K:s seger var fullständig. Under de närmaste åren fungerade han som Johan III:s medregent. Alldeles ense var de visserligen inte: vid 1590 års privilegieförhandlingar ändrade Johan på ett par punkter kuppartat det ursprungliga kungliga förslaget som K utarbetat. Men de var ense om att framtvinga en försämring av främst den rika rådsadelns ställning. Den nya privilegiestadgan tillämpades emellertid inte av K i furstendömet. Man har med rätta antagit att K därmed förberedde sig inför den nya politiska konstellation som skulle bli nödvändig vid Johans död (Nilsson 1952).

Kort efter Johan III:s död inleddes förhandlingar mellan K o rådsadeln. Herrarna har velat erkänna K endast som den förnämste i regeringen, K har krävt riksföreståndarskap med full kunglig myndighet. En kompromiss nåddes i jan 1593: K erkändes som riksföreståndare men fick sin myndighet begränsad genom föreskriften att han skulle styra med rådets råd o samtycke (Palme 1952, 1963). En verklig samregering vidtog, men ju mer Sigismunds ankomst närmade sig, dess mer blev K beroende av herrarna som framtvingade nya förläningar åt sig. Till förberedelserna för Sigismunds ankomst hörde Uppsala möte, där K tidvis var närvarande men utan att påverka förhandlingarna, vilket inte erfordrades, eftersom mötet helt enligt hans önskan avskaffade Johan III:s nymodigheter i kulten o i läran följde linjer som K tidigt anvisat.

Under Sigismunds vistelse i Sverige 1593—94 utspelades ett triangeldrama mellan konung, arvfurste o aristokrati. Rådsadeln syftade till en återgång till Kalmar stadga o det senmedeltida rådsväldet, K till riks-föreståndarskap i konungens ställe, Sigismund ville ha fullt erkännande av en teokratisk absolutism. I vissa punkter samverkade Sigismund o K, så i att avvärja adelns privilegiekrav. Eftersom Sigismund förpliktat sig att snart återvända till Polen kom förhandlingarna även att gälla formen för styrelsen i hans frånvaro. Under dessa förhandlingar, som blev långvariga, har K envist stått på sin rätt enligt arvförening o testamente, medan rådet önskat kollegial samregering utan rätt för K att handla på eget bevåg. Sigismund har till slut ovilligt valt att så långt möjligt decentralisera styrelsen i syfte att kunna handlägga vissa sv regeringsärenden i Polen. Resultatet blev att Sigismund lämnade Sverige utan att ha givit för någondera parten tillfredsställande fullmakter samt efter att ha insatt konungstrogna ståthållare i Sthlm o i flera stora län. En ny regeringsöverenskommelse mellan K o rådet, efter samma linjer som i jan 1593, blev ofrånkomlig, fastän det krävdes långvariga förhandlingar att nå dit, bl a med nya förläningar åt herrarna som pris för eftergifter åt K.

Praktiskt grep K regeringstyglarna men aktionen mot Sigismunds ståthållare blev en svår påfrestning på samarbetet mellan K o rådet. Slutligen har K beslutat att vädja till ständerna i regeringsfrågan — han hade hotat med det redan före Sigismunds avresa. Herrarna var motsträviga men tvingades slutligen ge med sig. K:s program för riksdagen, som samlades i Söderköping 1595, var klart: riksföreståndarskap med full kunglig myndighet, upphävande av decentraliseringen — dvs ingen kommunikation mellan Sigismund o enskilda ståthållare, närmast avsågs Klas Fleming i Finland. Rådets program är lika klart ådagalagt: det ville hindra K i dessa avsikter. Riksdagens förhandlingar blev dramatiska, med K o Erik Sparre som huvudagerande. Erik Sparre har lyckats samla alla ständerna till en avvisande hållning till K:s krav i regeringsfrågan. Rådet kunde alltså få ständerna med sig, o K tvingades acceptera ett riksföreståndarskap som begränsades av rådets medverkan, liksom 1593 o 1594 (Palme 1952).

Söderköpings riksdags beslut utmynnade i en sammansvärjningsformel, av allt att döma utformad av Erik Sparre, med syfte att binda ständerna en för alla o alla för en mot vidare maktsträvanden från K. Denna formel kom K att sedan använda mot herrarna, dess upphovsmän, genom att påstå att de söndrat sig från beslutet genom att inte gå med på en väpnad aktion för att tvinga Klas Fleming o finnarna att biträda detta. Konflikten fortsatte, sedan K kort efter riksdagen börjat en rannsakning efter kronans bortförlänta eller eljest avhända gods o räntor, vilken direkt drabbade rådsadeln. Sedan Sigismund högtidligen ogiltigförklarat Söderköpingsbeslutet som olagligt o samarbetet med rådet upphört, inkallade K åter ständerna, till Arboga 1597. Trots hårt motstånd, lett av de närvarande biskoparna, kunde han där genomdriva vad han syftat till redan 1595 (Palme 1952). Vad K:s folkliga agitation före Arbogamötet, särskilt vid vintermarknaderna, faktiskt betytt för stämningen vid riksdagen är svårt att fastställa. Eftersom han starkt spelade på herrehatet o Klas Flemings hårdhänta uppgörelse med en folklig upprorsrörelse i Finland ("klubbekriget"), med starkt överdrivna uppgifter

I detalj, kan man förmoda att agitationen bidrog till att hålla mer räddhågade personer inom adelsoppositionen borta från riksdagen. Därmed, liksom genom K:s väpnade aktion i Finland senare på året, blev emellertid brytningen med Sigismund oåterkallelig.

Genom bud, brev o personliga besök hade herrarna övertygat Sigismund om nödvändigheten att handla. K tycks närmast ha väntat en propagandistisk aktion ute i Europa för att isolera honom o sökte värja sig genom en intensiv motagitation. Eftersom Sigismund tvekade om militär framgång o hade svårt att lämna Polen, försökte han genom beskickningar komma till tals med K o egga motståndsviljan hos K:s motståndare, som emellertid av religionspolitiska skäl ofta tvekade inför ett samarbete. Rustningar i Polen vintern 1597—98 gav dock klart besked om Sigismunds avsikter (Tunberg ), o i slutet av juli gick han över till Sverige, samtidigt som en kungatrogen styrka från Finland hade landstigit på upplandskusten för att gå mot Sthlm. K:s rustningar till försvar kom sent i gång; han lyckades emellertid hejda finnarna innan det blev nödvändigt att gå mot söder o möta den polska hären. Situationens allvar markerades av att den polske magnaten Samuel Laski, som väl kände sv förhållanden, lyckades övertala ståthållarna i Sthlm att ställa sig till Sigismunds förfogande.

Sigismund hade till sin hjälp kallat diplomatiska ombud för nordtyska furstar. Redan detta tvingade K till underhandlingar, o på sensommaren utspelades ett invecklat drama, där de sv herrarna sökte hetsa Sigismund till omedgörlighet o väpnad aktion, under det att de främmande medlarna sökte en kompromisslösning o K främst inriktade sig på, även genom direkt hänvändelse till Sigismund, att rubba kungens förtroende för den sv rådsadeln i sin omgivning. Att K under dessa förhandlingar erbjöd en ständerdom eller en dom genom utländska skiljedomare har närmast varit manövrer för att vinna tid. En första skärmytsling vid Stegeborg ledde till nya förhandlingar, men till sist gick det inte att undvika en väpnad uppgörelse. Efter nederlaget vid Stångebro sista veckan i sept var Sigismund på grund av årstiden tvingad att återvända till Polen o måste därför finna sig i en uppgörelse, där hans kungadöme bekräftades genom en K:s trohetsförpliktelse men i stället de fem ledande i den sv rådskretsen i hans härläger som gisslan överlämnades i K:s händer.

K hade undvikit att vid förhandlingarna före o efter Stångebro kräva en regeringsfullmakt i Sigismunds frånvaro men lyckades i stället i det i Linköping slutna fördraget få infört en amnesti för alla vad gällde händelserna sedan Sigismunds avresa 1594, alltså även för ständerna. Dessutom upptog fördraget en hänvisning till ständerna för en närmare reglering av maktförhållandena, en vädjan till folksuveräniteten som knappast var teoretiskt utan främst praktiskt motiverad. Även skiljedom genom främmande furstar föreskrevs (Hermansson).

Sedan Sigismund lämnat Sverige lyckades K genom husrannsakan få i sina händer de fängslade herrarnas brevväxling under de föregående åren. Detta torde ha varit avgörande för hans fortsatta handlande: breven utgjorde en överväldigande bevisning mot herrarna, men allvarligare var troligen att de andades ett förakt o ett hat mot K som bragte denne i raseri. Han tycks nu ha förstått att inget samarbete vidare var möjligt med rådsaristokratin, o sedan trevare om en utländsk skiljedom slagit slint, var han fast besluten att krossa dessa medtävlare om makten. Att här endast tala om hämnd torde vara förfelat, K har ansett det bevisat att herrarna genom att åvägabringa Sigismunds kungaval o genom att söka tränga ut honom själv från styrelsen avsett att omintetgöra arvföreningen o göra sig fria från Vasaätten. Praktiskt har K efter segern befäst sin ställning i olika riktningar: han har stärkt sin ekonomi då han genom ett skifte lade beslag på en stor del av de gustavianska arvegodsen, han har genom ett krigståg till Finland lagt under sig landsändan o därmed minskat Sigismunds möjligheter att återkomma, han har låtit utarbeta en ständernas avsägelseskrift till Sigismund, låtit ett ständermöte uppsäga denne sin lydnad o erbjuda kronan åt prins Vladislav på villkor att denne sändes till Sverige att uppfostras o han har vänt sig med propaganda till de europeiska furstarna. Han har dessutom kunnat avvisa ett försök av Sigismund att med en flotta invadera Sveriges kust i väster o ta Älvsborg, ett äventyrligt företag som troligen dikterades av förhoppningar om att den vägen kunna ta emot förstärkningar vid en ny aktion i Sverige, möjligen från Spanien. K kallar sig nu regerande arvfurste o torde från detta ögonblick mera målmedvetet ha räknat med att ta emot kronan. En avgörande förberedelse var här den aktion K gjorde för att tvinga det alltid motspänstiga prästerskapet att foga sig genom att avsätta Abraham Angermannus från Uppsala ärkestol.

Den stora vändpunkten i K:s bana blev riksdagen i Linköping 1600. Han tog då emot ett erbjudande om kronan med undanskjutande av Sigismunds halvbror hertig Johan men avvisade det tills vidare. Viktigare var uppgörelsen med rådsaristokratin. De fångna riksråden ställdes inför en ständerdomstol, där K själv fungerade som åklagare, med stöd bl a av det omfattande brevmaterial som kommit i hans händer. Försvaret, som främst sköttes av Erik Sparre, var till en början så framgångsrikt att en fällande dom tycktes omöjlig att uppnå, när ett försök av Sparre att jäva domstolen som öppna fiender av K kunde effektivt utnyttjas till att driva fram dödsdomarna — domstolen var dock rikets ständer.

K har ännu i flera år tvekat inför att definitivt acceptera kungavalet. Han antog kunganamn först i aug 1603, o då i en politisk situation där inre oro tycktes hota hans ställning. Denna äventyrades även efter linköpingsriksdagen främst av en ekonomisk kris till följd av upprepad missväxt, svår hungersnöd o härjande farsoter samt påfrestningar av krig med Polen i Estland o Livland. För att normalisera förhållandena o söka återvinna en del av den gamla rådsadeln för sig återupprättade K riksrådet enligt landslagen vid en riksdag i Sthlm 1602. Först sedan den inre situationen stabiliserats o inför ett återupptagande av kriget i Livland lät K reglera tronföljdsordningen genom en ny arvsordning, stadfäst vid en riksdag i Norrköping 1604.

Till K:s inre politik under det sista årtiondet hör främst hans verksamhet för en revision av landslagen. Planerna var gamla, o 1602 hade han erbjudit den fångne Hogenskild Bielke att ta ledande del i arbetet. Flera förslag utarbetades, som ännu inte hunnit utvärderas av forskningen, liksom heller inte K:s verksamhet som domare o vid revision av rättskipningen. Då det blev klart att lagrevisionen drog ut på tiden lät K i tryck publicera ett antal medeltida laghandskrifter att brukas i rättskipningen. I detta sammanhang bestämde han, att Mose lag, kodifierad i Bibeln, skulle lända till efterrättelse i sv rättskipning. Detta var ett utslag av K:s religiöst motiverade bundenhet vid "Guds klara ord" men tillmötesgick också gamla önskemål från det högre prästerskapet. För sv rättsutveckling kom det att få ödesdigra följder (Almquist).

K:s utrikespolitik dominerades helt av den dynastiska frågan, dvs förhållandet till Polen. Han kunde här engagera engelsmän o holländare för sin sak under hotet om det samarbete mellan Polen o Spanien, om vilket man på flera håll i Europa gjorde sig överdrivna föreställningar. Sjömakternas engagemang fick dock inga militära resultat, utom då det lyckades K att med holländskt stöd 1601 anställa en ledande oranisk fältherre, greve Johan av Nassau, som sv överbefälhavare i Livland. Genom det faktiska händelseförloppet, utmynnande i en konflikt mellan K o greve Johan, kom denna episod snarast att bli en nackdel i försöken att få sjömakternas aktiva bistånd. Av större betydelse blev i ett givet ögonblick ett engelskt medlingsförsök samt tillståndet att i den engelske kungens länder värva trupper för kriget i öster. Jakob I:s intresse för saken minskades dock betydligt genom hans alltmer fasta planer på att få till stånd en verklig fred med Spanien samt senare under Kalmarkriget genom hans svågerskap med Kristian IV.

Till den dynastiska krigspolitiken hör också K:s engagemang i den inre borgaroron i Lybeck, med syfte att få den upproriska borgardemokratin att efter ett maktövertagande gå K:s ärenden vid blockad av Riga. Blockaden av Riga blev eljest en hård belastning på K:s förhållande både till sjömakterna o Danmark.

För K:s rådgivare under hans senare år tedde sig det danska problemet som viktigare än det dynastiska som utrikespolitisk fråga. De förordade defensiv o utjämning i öster, i syfte att få en kraftsamling i väster o söder, där ett danskt anfall hotade. Kristian IV hade länge sökt utnyttja K:s inre svårigheter för att stärka Danmarks ställning o planerade troligen redan år 1600 att söka återupprätta senmedeltidens nordiska union. Han vände sig då i en uppseendeväckande form i K:s frånvaro direkt till de sv ständerna. Förhållandet belastades vidare av K:s aktiva kolonisationsverksamhet i Finnmarken o öppna krav på sv delaktighet i höghetsrätten över delar av Atlantkusten i norr. Avgörande för Kristian IV.s krigspolitik torde emellertid ha varit hans strävan att genom en erövring av Sverige stärka sin position gentemot den mäktiga danska rådsadeln (Palme 1942).

K, som satte kriget i öster främst o själv deltog i detta — i slaget vid Kirkholm 1605 under uppenbar livsfara — o även blandade sig i den ryska oredan, förde en defensiv politik gentemot Danmark, som bl a manifesterades under flera gränsmöten enligt stettinfredens förlikningsbestämmelser. Dessa möten bidrog till K:s beslut att återupprätta riksrådet 1602. Han behövde riksråd för mötena enligt stettinfreden, men han gav inte sina ombud fria händer o dirigerade i detalj vad som förekom.

K litade tydligtvis på denna uppskovstaktik o trodde inte på allvaret i det danska hotet, allra helst som kolonisationsförsöken i norr praktiskt misslyckats efter danska motaktioner. Det danska överfallet 1611 kom därför som en fullständig överraskning för K o bidrog i hög grad till att förbittra hans sista månader.

Ett sammanfattande omdöme om K:s personlighet måste först stanna inför den starka, tidstypiska religiositet han hade gemensam med bröderna Erik o Johan. Om Eriks religiositet var strängt lagisk, med en stark bindning till tio Guds bud (Anneli), o om Johans var synkretistisk efter en europeisk moderiktning, gäller om K:s bäggedera. Hans stränga hävdande av de bibliska texternas observans gick utöver viljan att följa "Guds klara ord", så som främst synes av hans proklamation av Mose lag som högsta rätt för Sveriges del. Men om Johan III:s synkretism utan att ens närma sig möjligheten av en rekatolisering (Helk; Palme 1966) gick i katoliserande riktning, gick K:s i reformert utan att dock bryta med den sv reformationen. Det mest karaktäristiska draget i K:s religiositet är emellertid hans strävan att i varje situation trygga sin religiösa integritet: han ville inte finna sig i att i något ögonblick tvingas till en annan religiös bekännelse eller ceremoni än den han personligen efter ingående studium o överläggning funnit vara i överensstämmelse med Guds vilja.

K:s politiska tankevärld har behärskats av arvföreningen o Gustav I:s testamente o därvid bestämts av hans hårt lagiska läggning. Det vore ytligt att se hans agerande vid Linköpings riksdag som ett utslag av hämndlystnad eller politisk maktvilja. Han har uppenbarligen varit ursinnig över vad han upptäckte i herrarnas inbördes brevväxling vad gäller honom själv, men det ter sig inte som det avgörande. Breven hade styrkt honom i hans tidigare yppade misstankar att herrarna stämplat mot Vasaätten o arvföreningen, o det var ett högförräderi över allt annat. Här är det åter skäl att erinra om den äldste brodern o söka en för bägge gemensam bakgrund i faderns starka bindning vid 1544 års konstitutionella systemförändring o dessutom i en allmäneuropeisk renässans för den dynastiska principen, en frukt av feodalismens upplösning. Det var i första hand hänsyn till arvföreningen o testamentet som kom K att så länge tveka inför att acceptera anbudet av kronan o sedan att anlägga konunganamn, slutligen att låta kröna sig. Maktvilja, rationella hänsyn till rikets behov, svagheten hos övriga tänkbara lösningar — allt har länge skjutits åt sidan för dessa hänsyn till arvföreningen.

K stod emellertid inte främmande för att i den europeiska statsrättsliga spekulationen söka teoretiskt stöd för den tolkning han givit arvförening o testamente. Det viktigaste exemplet på detta är en av Petrus Petrejus 1609 utarbetad propagandaskrift som med litterära lån från Arild Huitfelt o ideella lån från monarchomacherna argumenterade för en upprorsrätt mot den tyranniske fursten (Hermansson).

Det är inte anledning att se detta som en argumentation vald endast för att motivera Sigismunds avsättning o i det syftet accepterad av K. Det är i stället anledning att betona att de principiella grunderna för K:s tänkesätt varit tidsbestämda o därför överensstämt med rådsadelns, endast att K tillämpade dessa teorier utifrån en annan tolkning av arvförening o testamente.

Till saken hör att K haft starka teoretiska intressen o ägt en vid europeisk orientering, förvärvad på långa resor i Tyskland o genom förhör med resande o slutligen genom en, av bevarande bokköpslistor att döma, omfattande beläsenhet i teologisk o politisk litteratur. Det finns många berättelser om hur K kallat till sig resande köpmän, skeppare, legosoldater o udda resenärer för att förhöra dem om alla enskildheter i den europeiska politiken. Hans då tillämpade starkt aggressiva förhörsmetoder har inte uteslutit ett rationellt sökande efter kunskap om verkligheten. Också bland hans bokinköp finns inslag av denna vilja till bredast möjliga orientering i samtiden.

Den statsrättsliga, rent teoretiska uppfattning som K företrädde är huvudsakligen en produkt av den sv rättsutvecklingen, o K har inte tagit intryck av den nyfeodalism som ute i Europa gick parallell med feodalismens upplösning. Hans intresse för statsrättsliga o konstitutionella regler o sedvanor i andra länder var visserligen starkt, så starkt att han stundom kom att överskatta deras rent praktiskt politiska betydelse.

Viktigt är här att K, då det gäller statsapparatens utbyggnad till vad som blev början av en byråkrati, då det gäller fast instansordning o reglerade former, tydligtvis stod på samma ståndpunkt som sina stora motståndare inom rådsadeln, endast att de ville förankra det nya socialt sett i högadeln o därmed göra statsapparaten till ett redskap för sina syften, medan K förankrade det i en lågadlig eller ofrälse tjänstemannaklass i beroende av regentens person. Också här finns paralleller ute i Europa, väl kända av K.

Men i detta låg ingen principiell folklighet, inget demokratiskt drag, lika litet som man sett rätt, då man pekat på K som en bondekonung, en böndernas vän. Hans skattepolitik, hans hårdhänta utkrävande av vad som tillkom hertig eller kung, ger ett annat besked. Men hans kunskap om vad som hände ute i renässansens Europa, som också var bondeupprorens, gjorde honom lyhörd för stämningar som han dessutom kunde utnyttja: herrehat, bondekonservatism o skräcken för en rekatolisering.

Ett steg närmare personlighetens kärna kommer man genom att observera de rent språkliga särdrag som utmärkte K som talare o skribent. Det räcker här inte att hänvisa till Gustav I:s drastiska stilkonst som en förebild, särskilt med tanke på att K endast var tio år vid faderns död. Det finns dessutom hos K rent stilistiskt en grym uppsluppenhet o munter slagkraft också i mycket allvarliga ögonblick som går vid sidan om faderns stilart, känd huvudsakligen genom breven. Ordspråk o tillvitelser har haglat, o det är möjligt att K direkt odlat genren, det finns bland hans bokinköp verk som tyder på det. Hans uppfinningsrikedom på området var eljest betydande o ger besked om en rörlighet som kompletterar draget av obarmhärtig stränghet o lagiskhet i religiösa o rättsliga frågor.

Aggressiviteten i förhörsteknik o ordasätt har bottnat i en stundom obehärskad aggressivitet i den politiska aktionen o i det personliga umgänget, det som hans fiender beskrev som grymhet. Till detta fogade sig andra tidstypiska drag som påminner om fadern o den äldste brodern, främst misstänksamheten, som i vissa moment breddades till en misantropi som religiositeten inte förmådde tygla, eftersom den styrktes av själva den lutherska teologin. Trots detta finns det många exempel på att K kunde vinna människor o fästa dem vid sig, inte bara med ekonomiska band o med hotet om indragna förmåner eller fruktansvärda straff. Han har ingivit förskräckelse o fött hat men tydligtvis också kunnat tjusa o fängsla. De framgångar K till sist vann, om man ser hans politik som personlig maktpolitik, får emellertid inte dölja att han ofta misslyckades. Hans samarbete med Johan III kostade honom eftergifter, som tydligtvis varit svåra att acceptera. Vid flera tillfällen misslyckades han i att driva fram rikets ständer till de beslut han önskade. Detta gäller särskilt Söderköpings riksdag 1595. Hans demagogi, som var naturligt vuxen men också noga planerad, har ibland slagit slint. Särskilt svårt har han vid riksdagarna haft att alltid vinna prästerskapet på sin sida i de religionspolitiska frågorna trots gemenskapen i teoretisk övertygelse o i intressen: de har enats i skräcken för en hotande rekatolisering, men uppskattningen av hotets realitet har tydligtvis skiftat, o prästerskapet har inte helt litat på K.

Som de flesta vasakungarna var K ständigt på resa o skrev ständigt. Man har beräknat, att han årligen som regent i hertigdömet daterade ett hundratal brev ibland från tiotals orter, från 1592 ökade antalet till det dubbla eller flerdubbla (Öhman). Vissa resor har varit utomordentligt strapatsfyllda, så den estniska resan 1600—01 under en extrem vinter o nödår o den livländska krigsexpeditionen på sensommaren 1605. Om detta var tidstypiskt vittnar det dock om en okuvlig energi o om starka fysiska krafter.

Dessa fysiska krafter motsvarades dock inte av psykisk balans, inte ens de lyckliga åren på 1570-talet. Ohämmade vredesutbrott, häftiga pendlingar o perioder, visserligen korta, av depressioner med handlingsoförmåga finns omvittnade eller kan anas under skilda delar av K:s liv. Han hotade då att ge upp sin ställning i Sverige o gå i främmande tjänst, kanske rent av att ta emot ett län i Livland. Utan tvekan har forskningen sett rätt i att läget stabiliserades, så till vida, efter Gustav II Adolfs födelse, då det gällde att trygga sonens sv arv (Ahnlund). Men fortfarande brast fördämningarna ofta, så i Linköping 1600, så då han under sina yttersta dagar besinningslöst utmanade Kristian IV av Danmark på duell på ridderligt maner (Wadén).

Att finna en formel för en så sammansatt personlighet är omöjligt. Men några ord kan utgöra sammanfattning: etisk förankring i en personligt upplevd religiositet, statsrättslig— politisk förankring i sv tradition från arvföreningen 1544, starkt markerad lagiskhet, bred internationell orientering o öppenhet för nytt i det praktiska arbetet, okuvlig energi o fysisk styrka, maniskt depressiv läggning med starka o snabba pendlingar.

Författare

Sven Ulric Palme

Arkivuppgifter

K:s arkiv som hertig i Sv prinsars o prinsessors arkiv (K 348—356), RA (innehåller även originalskrivelser från K till ståth o kamrerare på Nyköpings slott, till ståth i Värmland Schering Eriksson (Arp), till hovmän, sekr, fogdar o kammartjänstemän o originalbrev till kamreraren Nils Nilsson). K:s rimkrönika, hans kalenderanteckn:ar o hans egenh utdrag o anmärkn:ar till Laurentii Petri Sv rimkrönika (samtliga till största delen tr se nedan), samt egenh anteckn:ar o uppsatser i teologiska ämnen, allt i Kungl handskr:saml, RA. — Brev från K till bl a A Oxenstierna (13 st) i RA, Johan Andersson [Ekeblad] (15 st) o N Gyllenstierna (46 st) i KB samt till A Kurck (7 st), A Ryning (13 st), E Stake (21 st) o Carl Gustavsson (Stenbock) (6 st) i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Konung Carl den IX:des rim-chrö'nika, samt konung Gustaf Adolphs påbegynte chrönika, egenhändigt af högbe-mälte konungar författade; jämte bilagor . . . utgifne [av B Bergius]. Sthlm 1759. 4:o. 384 s. [S 1—86 jämte bil.] — Calendaria Caroli IX. Utg af Föreningen för bokhandtverk genom A Lewenhaupt. Sthlm 1903. 4:o. (4) s facsimil, 214 s. — Historiska betraktelser. Medd af S. Clason (HT 1906, Sthlm, s 127— 152). — Några brev till Kristian IV tr Sthlm 1611, även på tyska o latin. Åtskilliga strödda brev tr i S Loenboms o a publikationer. — Äktheten av K:s politiska råd till sonen, först utg på fr 1666 (Warmholtz nr 3440), är oviss. En i litteraturen vanlig uppgift (även Collijn, sp 535) att K utgivit en psalmbok 1601 är uppkommen genom en serie misstag och helt utan grund.

Källor och litteratur

Källor o litt: S U Palme, Linköpingsräfsten 1600 (ms, 1936) o dens, Sveriges krig i Livland 1600—1602 (ms, 1944), hos förf. — N Ahnlund, Gustav Adolf den store (1932); J E Almquist, K o den mosaiska rätten (Lychnos 1942); G Anneli, Erik XIV:s etiska föreställ-n:ar ... (1945); V Helk, Laurentius Nicolai Norvegus S J. En biografi (Kirkehistoriske studier, 2:22, 1966); Å Hermansson, K o ständerna. Tronfrågan o författningsutveckl i Sverige 1598—1611 (1962), o där anf källor o litt; S A Nilsson, Krona o frälse i Sverige 1523—1594. Rusttjänst, länsväsende, godspolitik (1947); dens, Kampen om de adliga privilegierna 1526—1594 (1952); R Ohlsson, Abraham Angermannus (1946); SU Palme, Till kännedomen om K:s muntliga framställningssätt. Några lybska bidr (HT 1938); dens, Sverige o Danmark 1596—1611 (1942), o där anf källor o litt; dens, Söderköpings riksdag 1595 (1952); dens, Consilium o con-sensus. Några anteckniar i en statsrättshisto-risk principfråga (Hist studier tillägn Folke Lindberg 1963); dens, rec av O Garstein, Rome and the Counter-Revolution in Scan-dinavia, 1 (Hist tidsskr, utg av Den norske hist foren, 1966); M v Plåten, Hertig Karls bokräkningar (Lychnos 1956); P Renvall, Klaus Fleming und der finnische Adel in den Anfangsphasen der Krise der neunziger Jahre des 16. Jahrhunderts (1939); K Strömberg-Back, Lagen, rätten, läran. Politisk o kyrklig idédebatt i Sverige under Johan III :s tid (1963); S Tunberg, Sigismund o Sverige 1597—1598, 1—2 (1917—18); I Wadén, Skriftväxlingen mellan K o Christian IV efter Kalmar slotts fall (PHT 1936); C Öhman, Nyköping o hertigdömet 1568—1622 (1973), o där anf källor o litt.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl IX, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12354, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Ulric Palme), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12354
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl IX, urn:sbl:12354, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Ulric Palme), hämtad 2024-04-18.