Erik Axel Karlfeldt

Född:1864-07-20 – Folkärna församling, Dalarnas län (på Tolvmansgården, Karlbo.)
Död:1931-04-08 – Engelbrekts församling, Stockholms län

Författare, Poet


Band 20 (1973-1975), sida 727.

Meriter

Karlfeldt, Erik Axel, f 20 juli 1864 på Tolvmansgården, Karlbo, Folkärna, Kopp, d 8 april 1931 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: lantbrukaren Erik Eriksson o Anna Jansdtr. Mogenhetsex vid h a l i Västerås vt 85, inskr vid UU ht 85, tidvis tjänst som informator, antog namnet K 89, medarb i Aftonbladet 89, FK 30 maj 92, lärare vid Djursholms samskola 93—95, vid Värmlands folkhögskola, Molkom, 95—96, FL vid UU i estetik med konst- o litteraturhist samt engelska språket (lic.avh om Henry Fielding) 28 febr 98, eo amanuens vid KB 00—05, bibliotekarie vid LA 03—12, lärare vid Sthlms borgarskola från 03 (inspektor vid dess föreläsn:linje från 13), led av SA:s nobelkomm 05—12, fullm i Nobelstiftelsen från 07. Resor till Italien 01, 24 o 28, till Frankrike 27. Köpte Sångsgården, Sjugare by, vid sjön Opplimen, Leksand, 21 o uppehöll sig där längre perioder. — LSA 04 (sekr där från 12), LWS 06, fil hedersdr vid UU 31 okt 17, Nobelpriset i litteratur 31.

G 19 juni 16 i Sthlm, Kat, m Gerda Ottilia Holmberg, f 10 april 83 i Husby Sjutolft, Upps, dtr till soldaten Erik H o Christina Fredrika Åhlström.

Biografi

Redan i mycket unga år hade K klart för sig, att han ville bli skald. Som gymnasist o student fick han under signaturerna Folkmar o Frank Vinge dikter tryckta i olika publikationer. Det är försök utan klar egenart, där man urskiljer intryck bl a från Bååths realistiska hembygdspoesi. Sin bokdebut gjorde han jämförelsevis sent, 31 år gammal, med Vildmarks- o kärleksvisor (1895).

K:s skönlitterära alstring omfattar enbart lyrik o har så till vida en samlad o enhetlig prägel. Därutöver rymmer hans produktion två insiktsfulla o välskrivna minnesteckningar över Lucidor o C F Dahlgren. Postumt utgavs under titeln Tankar o tal en samling uppsatser o anföranden vid skilda tillfällen.

Men också hans lyrik som sådan, i de sex samlingarna från 95 till 27, röjer en påfallande kontinuitet genom de många åren. Motiviskt är den fast rotad i hans ursprungsmiljö, hembygden i Dalarna med dess bonde- o bergsmansliv. Även hans värderingar o hans hållning till moderna företeelser får sin karaktär av detta ursprung — så gott som genomgående sett i ett idealiserande fjärrperspektiv. På det stilistiska planet motsvaras hans motivval o synsätt gärna av en suveränt behandlad arkaisering med färg av källor som äldre bibelöversättning, bondepraktika o stormaktstidens diktning.

Inom sin gemensamma sfär erbjuder emellertid K:s sex diktsamlingar en avsevärd konstnärlig variation o utveckling, som ger var o en av dem sin särskilda profil. Det finns därför fog för att söka karakterisera dem var för sig. K följde med Vildmarks- o kärleksvisor alldeles i kölvattnet på nittitalismens stora lyriska genombrott. Heidenstams Vallfart o vandringsår hade kommit 88, följd av Dikter 95; före K:s debut låg också Frödings Guitarr o dragharmonika (91) o Nya dikter (94), liksom Levertins Legender o visor (91) o Nya dikter (94). I en sådan omgivning var det inte lätt för en ny lyriker att göra sig gällande. Uppenbarligen kom också K:s förstlingsverk att ställas något i skuggan av framför allt Frödings poesi o bedömas blott som en dalavariant av dennes värmländska folklivsbilder. I efterhand är det lättare att skönja K:s egenart redan här.

K brukar, inte minst i jämförelse med Fröding, betraktas som en personligen utomordentligt förbehållsam diktare, o det är sant att han nästan aldrig avger något som kunde kallas bekännelser. Men i själva verket ger hans poesi klart besked om hans syn på sig själv o hans syften med sin diktning. Vildmarks- o kärleksvisor inleds med Fäderna, ett slags självdeklaration o programförklaring. Efter att snabbt ha tecknat sina fäders "långa rad / allt upp i den urgrå tid" ger skalden en pregnant bild av sin egen situation: "Jag är ryckt som en ört ur sin gro-ningsgrund, / hälft nödd, hälft villig er sak jag svek." Han talar om den moraliska styrka som tanken på fäderna har ingett honom i "smärtans o frestelsens stund". O om han ägnar sig åt andra värv än deras o nu fångar "toner ur sommar o höst / o ger dem visans lekande röst", hoppas han, att där skall återklinga något av vad hans fäder har sjungit "tyst genom många led / vid yxans klang, bakom fora o plog".

Denna dikt ger inte bara en bild av den klassiske bondestudentens avsked från fädernemiljön. För K fick uppbrottet en särskilt definitiv o bitter prägel av att fadern måste göra konkurs o lämna gård o grund just vid tiden för hans mogenhetsexamen. Det finns en antydan till skuld- o mindervärdeskänsla i Fäderna: "er sak jag svek". Den sticker i en annan nyans fram också i Sommarkarlen, vars jag skildras som "en fyr av bondestånd" o "en diktens vagabond, / försvarslös i andens rike". Hela samlingens avslutande dikt, Spelmansvisor, röjer ett slags försvarsattityd. Den lantlige spelmannen tänker sig att stadens "bleka kvinnor" — i "palatset" likaväl som i "kåken" — hånler åt hans "bonddrängsvisor". Men han saknar heller inte självkänsla, då han "surrar till med stråken" o dränker kritiskt mummel "i rusig melodi". K värjer här sin egen typ av natur- o friluftspoesi mot en verklig eller inbillad kritik för brist på förfining o kulturell medvetenhet.

Repertoaren i Vildmarks- o kärleksvisor anges ganska väl av titeln. "Kom i dag o gästa den gode Pan!" (Kilak) lyder skaldens maning — så till vida kanske inte särskilt typisk som den antika mytologin eljest knappast har någon plats i denna samling. Frisk o omedelbar naturkänsla förenas med vad som i Höstvisa kallas "älskogs brusande o bråda glöd". Genom K:s hela diktning får bildspråket gestalta sambandet o samspelet mellan natur o människa. Här i Kilak parallelliseras "unga lemmars blod, unga grenars sav". Naturen själv tar färg av den ungdomligt erotiska fantasin. Ängen ter sig som "en mognande blondin", o den talande somnar in vid "en tuvas unga barm" (En vandringsdag). I Villgräset dras mannen av den hemlighetsfulla örtens kraft in i ett "mystiskt rus" o känner det "som han o den sköna drottning Natur / vore brudgum o brud med varann". Denna dikt om villgräset företräder också samlingens inslag av folklig övertro; andra exempel är Häxan o Utbölingen.

Med Fridolins visor (98) fick K:s poesi en mera uttalad särprägel. I prosainledningen presenteras Fridolin: "en studerad karl av bondestam, som återvänt till fädernas värv", vars visdiktning i "ungkarlslivets ensamhet" uppvisar än "herrskapsvers", än "allmogelåt", än "en blandning av båda delarna". Han är mannen som "talar med bönder på böndernas sätt / men med lärde män på latin", som det heter i Sång efter skördeanden. Fridolin-figuren var ett fynd. Den blev en naturlig symbol för K:s situation som studerad bondeättling o för blandningen av folkligt o lärt i hans poesi. Med Fridolins gestalt mellan sig själv o läsaren kunde skalden röja skilda sidor av sitt väsen ömsom med patos, ömsom på humoristiskt-ironisk distans.

Om spelmannen med sin stråke fick illustrera diktarens hantering i debutsamlingen, har han nu betecknande nog fått lämna plats för "rimsmeden" i dikten med samma namn: "Nu, grova smide från min tankesmedja, / skall släggan gå o pröva vad du tål." K jämställer alltså sin sysselsättning inte med guldsmedens utan med grovsmedens. Det ger honom en anknytning till fädernas miljö — "hemmets gruva" o "egen svedja" — o vittnar om hans starkare självmedvetande som skald. Inte för intet markerar han i smedens gestalt draget av gediget hantverk i sin konst. I sin generation av poeter har K säkert ingen överman eller ens like i behärskningen av metriska och rimtekniska grepp. Virtuositeten blir ibland nästan halsbrytande, som i följande rimdans: "Göken på ängarna"/"löken på sängarna"; "Följer du skällan"/"sköljer vid källan"; "Forsen kring stenarna"/"porsen och enarna"; "Lockar dig duvan"/"plockar på tuvan" (Vårlåt).

Som inte minst karakteristiken av Fridolin antyder, är antitesen ett konstitutivt drag i K:s poesi. Det rör sig emellertid då inte om ett spel med intellektualistiskt-logiska motsatser utan om känslomässiga kontraster. I Två stämmor uppenbarar sig skalden dels som den "evigt ömme junker Näktergal" med sitt strängaspel för "borgens vita duva", dels som den "evigt glade spelman Gök" med "trotsigt unga glädjetoner" för "hyddans bruna lärka". Den karakteristiska årstidssymboliken — med hösten som resignationens men också mognadens o fullbordans tid — möter man exempelvis i Humlevisa, där bröderna manas att låta "vårens drömmar fara" för att i stället resa "lyckans tjäll i höstens skygd" o ersätta "vårens vin, det morgonklara" med "dunkel humlebrygd". Fridolins lustgård o Dalmålningar på rim (01) följer upp o förstärker inslag o tendenser i den närmast föregående samlingen. Den berömda inledningsdikten fastslår att "diktens sjufärgade bro" har sitt fäste "bland myrtnar i Hellas, / bland rönnar i Pungmakarbo". Dalarnas skald är djupt medveten om sin särart men antyder samtidigt sin förbindelse med den klassiska traditionen.

Närmast fäster man sig kanske vid den sida som symboliseras av Pungmakarbo. Redan i Fridolins visor hade K tillgodogjort sig gammal astrologisk visdom ur bondepraktikan: I Krabban, Lejonets barn. Nu följer ytterligare några dikter med utgångspunkt i samma källa: Göjevisa, Den drömmande systern (om de fyra temperamenten), Mikrokosmos (om de fyra elementen).

Den stora nyheten här är emellertid sviten med dalmålningar, där K på ett genialt sätt har till poesi transformerat Dalarnas troskyldigt anakronistiska allmogekonst. Han har blandat "gycklets o allvarets bilder", som han uttrycker sig i presentationen av sina dalmålningar. Efter syndafallet i Eden står Eva skamsen o "tummar sin stadiga fikonlövskjol", medan Adam, "i gröna kalsonger, / grinar av knip o ånger". I Elie himmelsfärd bär profeten på myndiga dalabönders o nämndemäns vis "gravölshatt o skinnpäls". Närmast den rena burlesken kommer Jone havsfärd, en stark kontrast till den finstämda Jungfru Maria med sin bleka lilla dalkulla, "bräcklig som knäckepilens gren". Den rike ynglingen o Yttersta domen är större kompositioner, diktcykler med djup moralisk innebörd. Den sistnämnda utmynnar i den apokalyptiska visionen av jordens undergång. Det drastiskt konkreta bildspråket bryter inte det storslagna allvaret utan snarast skärper det: "Månen, lik en tunna / med saft o färg utrunna, / ligger som ett vrakgods på vattubergets topp." Utanför den bibliska sfären faller Majgreven, som bygger på en gammal folklig ritual, och Tuna ting om Gustav Vasa o dalkarlarna, med dess lysande pastisch på tidens språk.

I Fridolins visor ingick dikten En löskerkarl, om "en främling fjärranväga". Gestalten blir nu utförligare presenterad i Löskekarlarnes sång. Löskerkarlen, bakom vars drag o öde man bl a skymtar Lucidor, som K med inlevelse skulle komma att porträttera i sin monografi, är en pendang o kontrast till den bofaste lantmannen Fridolin. Han är den som söker "drömögd blåklint mellan halmen", där andra bärgar sin skörd. Han o hans likar har fått alltför mycket av "livets eld o sveda" men kan ändå höja sig över sitt öde o i festligt lag anföra dansen, "skämtande som gudar". Löskerkarlen sitter "som högt ärad gäst" vid Fridolins bord. I själva verket har K med dessa gestalter angett två poler som hans diktning omfattade o pendlade emellan: å ena sidan den trygga hemkänslan i en traditionsrik social miljö, å andra sidan oron, främlingskapet hos den om vilken ingen vet "vem han var o varifrån han kom".

Löskerkarlen representerar ett mörkare stråkdrag i K:s poesi. Det kunde spåras redan i Vildmarks- o kärleksvisor, exempelvis i en dikt som Husvilla andar eller i Fädernas tal om att "rädas mitt eget kött / mer än världens ondska o satan själv". I samlingen Flora o Pomona (06) går detta inslag tydligare i dagen än förut. Det antyds av inledningsdikten, där skalden sin vana trogen ger läsaren en försmak av det nya arbetets karaktär. I denna Tillägnan är han inte bara den lantlige kuriren som blåser "sin muntra ottesång i tysta byar". Han bjuder oss också att möta honom "i kvällens land" o "följa alla skumma drömmar / som gå med månskensögon under träden".

Man kan gissa att de senare formuleringarna syftar fram emot den mest iögonfallande nyheten i samlingen: diktcykeln Häxorna o några med den besläktade dikter, framför allt Nattyxne. I den sistnämnda, vars rubrik är namnet på en orkidé, även kallad nattviol eller nosserot (namn som också flätas in i dikten), anspelas på växtens samband med det sexuella enligt folktron; nosse är ett dialektord för testikel. Denna "Veneris blomma" kan te sig vit o jungfrulig. Men den skira renheten är hotad. I dess rot går "ett hemligt flöde, / en jordbrygd skum". O då ur nattens mörker "ett lidelsens stråkdrag" svingar sig "på flädermusvingar / mot månens klot", sker syndafallet: "Jungfrublomma, böj dina knän, / oskuld som brytes, dess doft är frän."

I Häxorna motsvaras blomsymboliken av ett snabbt skisserat mänskligt öde med några yttre drag från de historiska häxprocessernas skede. Den unga kvinnan skildras helt i analogi med Nattyxnes blomma. Hennes dröm, "den jungfruljuva", har haft "skydrag av hemligt o styggt"; hennes kropp bär ett stänk "av sot från Diaboli rike, / en skugga av skumma begär". Det är dessa anlag, denna sinnenas o känslornas ambivalens, som till sist för henne i skymningsfurstens våld. I hans borg, "i ödsligt Eden" långt bort "i höstarnas höst", skall hon vänta på att bestiga sin "flammande brudbädd, bålet".

Också dikten Höstskog med sina anspelningar på Höga visan o sitt tal om "skumt gemak, där Venuslampan flämtar", har erotisk innebörd o mynnar ut i ett flertydigt perspektiv. Den som till sist uppenbarar sig "tyst och högtidsvit, / är dödens älva eller Sulamit". Sulamit är ju namnet på bruden i Höga visan, o slutorden kunde därför tolkas så att vad som väntar är antingen döden eller kärlekslyckan. Men kanske vittnar de snarare om en förening av död o erotik, dödens älva eller Sulamit som uttryck för samma erfarenhet; det skulle vara mera i Häxornas anda. Betecknande är att hösten, som i Fridolin-poesin hade varit en mognadens o kraftöverflödets sinnebild — "den vår de svage kalla höst" (Höstens vår) — nu har dragits in i vissnandets o undergångens sfär.

Flora o Pomona ger många nya prov på K:s överlägsna handlag med verskonst o rim. Särskilt karakteristiska för samlingens diktion är emellertid dess många raffinerade komposita av föga folkligt snitt, mera guldsmide än grovsmide: gullmånenatt, larsmässedröm, myrtendagg, månskensögon, näktergalsland, särlafläktar, tungelfest, vårfrubäckar, högtidsvit, knoppningsbrun, Iäng-tanssjuk, vårögd, älskogshet.

Den inledande titeldikten i Flora o Bellona (18) bjuder på ett mera direkt o öppet sätt än förr läsaren att dela skaldens mänskliga erfarenhet: "så läs i mitt hjärta o tag o giv, / så länge du finner mig värd". Samlingen präglas inte minst av det pågående världskriget, som diktaren vänder sig mot i sorg o vrede. I den tungt framrullande hymnen Till Bellona har han i ett slags omvänd dalmålarstil skildrat krigets företeelser i arkaiserande bilder: "Eldkatapulterna slunga sitt järn att gå som kometer. / Örnarna flyga med krafter en var som tu hundrade hästar, / spruta som drakar." Dikten I marsvind talar om u-båten som "den lunsiga järnpolypen" o om stridsflygplanet som "en fet / o gul o bulen krigskomet". Omskrivningarna framhäver på sitt speciella vis det naturvidriga i krigets förstörelseredskap. Det understryks ytterligare när som i de sistnämnda fallen flygplanet sammanställs med "vittfaren stare o svala" o u-båten får sin pendang i "en ung delfin i den gröna våg". Själva dessa paralleller o kontraster "främmandegör" kriget, distanserar det från naturens o människans normala, levande värld. Samtiden ses som "ett bårhus o ett dårhus", från vilket diktaren söker tillflykt i "minnenas vårhus".

I en rad dikter belyser K också satiriskt andra tidsföreteelser än kriget, t ex Demagogisk söndag, Till en proletär, Till en jord-förvärvare. I den sistnämnda gisslas profithungrig o markförstörande industri i en tid då "allting slås / i kras med järn o gull" o det begås lustmord på jorden själv, denna jord som ensam "kan föda om / en bättre mänskosläkt". En positiv motpol till denna dikt är Klagosång över en lantman, en innerlig hyllning till bondens gärning, ett subjektivt o känsloladdat komplement till Geijers mera programmatiska Odalbonden med dess tonvikt på bonden som typ o samhällsvarelse.

På djup personlig erfarenhet grundar sig dikten Sjukdom, som gestaltar minnet av K:s svåra lunginflammation i mars 13, då han var mycket nära döden. Upplevelsen har för honom inneburit en allvarlig självrannsakan, så som antyds i slutstrofernas tal om "nya nådar, som ej få slösas" o om kravet på en man att "skapa lycka ur vad han brutit". Dessa båda strofer har f ö en karakteristisk versrytm ("Jag var ej mogen, jag var ej värdig"), snarlik den man finner i J O Wallins Dödens ängel; sannolikt rör det sig om en medveten allusion.

En dikt som på ett märkligt sätt ger en syntes av tidens stämningar o skaldens mera privata är Det röda korset. Den är dagtécknad 19 febr 17, då den framfördes som prolog vid en soaré på K teatern. Med ett rikt uppbåd av bibliska bilder skildras samtiden som ett "folkens väldiga Getsemane". Trots ämnet o det officiella tillfället får dikten emellertid till sist en starkt personlig prägel. Om det i dess förra del talas om mänskligheten, om "jordens son" och "oss", har avslutningen jagform o utmynnar i bilden av en "stig där korset vinkar rött framför mig, / till botgång för mitt hjärtas oros skull". Med sitt val av passionsdramat som central symbol o sin blick fram emot en "mänsklighetens nya påsk o vår" synes dikten ha nära anknytning just till Sjukdom. Den upplevelse som gestaltas i den sistnämnda har direkt samband med påsken ("Det ringde påsk, det stod ett barn / och grät vid min huvudgärd"), o det religiösa inslaget är väsentligt. Skalden hör "ett outsägligt ord / vid en obeskrivlig port" o skall "minnas till nästa gång / att rösten lät som en väns".

Det är betecknande att när häxmotivet nu dyker upp igen, har det inte längre något av den tidigare Häxornas obönhörliga undergångsstämning o dystert demoniska sug. I Häxritt rör korset på kyrktornets spets vid de båda häxornas — den gamlas o den ungas — klädnad där de rider förbi på sin kvast. "Då for den gamla med ett skrik / till marken som ett kolnat lik", medan den unga "seglar friskt för vårlig bris / till paradis". Här erbjuds den frälsning som inte hade någon plats i Häxorna.

Ännu ett inslag i Flora o Bellona bidrar till att ge samlingen ett kanske bredare register än någon annan i K:s produktion. Det är ett knippe dikter under den gemensamma rubriken Fattigmansverser: om stataren i lunk bakom oxen; om barnet som blir bestulet på sin lergök; om den nittonåriga flickan som "dansade en sommar", hennes "enda sommar"; om "en fattig moder" o hennes döda barn. Här möter man en i K:s poesi ny diktion, enkel o vardaglig, o en rättfram medkänsla med enkla människor o levnadsöden. I följande samling erbjuder Gamle drängen ännu ett vackert prov på sådana "fattigmansverser".

Hösthorn (27) utgör avslutningen o krönet på K:s diktning. Samlingen har tillkommit i en för skalden ny personlig situation. I början av tjugotalet blev han ägare till gården Sångs i Sjugare by vid sjön Opplimen o hade därmed återfått ett länge saknat fäste i hemlandskapet. Dikten Eriksgata skildrar hur han tar sin omgivning i ögonsikte o besittning, tryggt medveten om att detta är verklighet o inte romantisk dröm. Här rider han "på dånande streck av malm, / på stigar som trampats av fä" o ser "en skymt av Opplimens vik / o gården jag själv har lagt". En rad dikter vittnar om hans hemkänsla i denna miljö, där han nu kan uppleva "andakten hos en löskerkarl, som omsider kommit i hägn o lä med de sina" (I Dalarne, 26).

På Fridolin-gestalten anspelas nu bara en enda gång som "du gamla Fridolin" (Väverskan). Den "fiktionskaraktären" har spelat ut sin roll som förmedlare mellan skaldens diktade värld o hans läsare. Nu talar K i eget namn, ur omedelbar erfarenhet. Hela samlingen har en klar prägel av sammanfattning o bokslut. I titeldikten summerar skalden sitt liv i typisk årstidssymbolik. Länge har han "följt som ett tjänande hjon / de tinande vindarnas greve, April, / o Maj, de ljuva dofters patron". Nu vänder han sig till andra, kärvare herrar, September, Oktober, November: "Jag hälsar er, furstar som krönen vårt år, / som åldern bekröner det mänskliga liv!" O han slutar med att tvinga hösthornets "trotsiga ton" till andakt o nedlägga det "i det vintriga land / vid konungens orgelomsusade tron". Formuleringen är flertydig. Julevangeliet spelar in — det visar strofens bildval — men konungen bör framför allt vara årets sista, här inte namngivna månad.

Som en pendang till titeldikten kan man läsa samlingens avslutande Vinterorgel med dess virtuosa sammanflätning av årstid o orgelstämmor. Men här går årets kretslopp i stället från vinter mot vår, från vinterns "orgelhus" med "sträv principal" o "dov bordun", tills man i fastlagen hör "det växande visslet av salcional, / den första vårliga eolin / i morgonens vin". Årstidssymboliken som följt K från begynnelsen har i hans sista diktsamling byggts ut i magistralt sammanfattande kompositioner.

På motsvarande sätt har han, en månens skald som få andra i vår poesi, nu i Sub luna ställt hela sin tillvaro under månens tecken. Månen med sitt nedan o ny blir sinnebilden för spelet av motsatser i människans liv på jorden: en brud som "brinner i bruna kväl- lar" o "svalkar som morgondaggen"; en sång som "ebbar sin tid o flödar, / gammal o kvalfullt ung"; till sist en död som blir till "vilan i mullen, eller ett skårat stoft, / fladdrande som min längtan / fladdrat mot månklara loft". Med sina dova upprepningar — "Mörk är min brud", "Mörkt är mitt öl", "Mörk är min sång", "Mörkt är mitt liv", "Mörk är min grav" — o sin geniala verskonst o metaforik ger Sub luna en utomordentligt förtätad syntes av diktarens antitetiska livskänsla "under månen".

På ett annat plan kännetecknar det antitetiska greppet också de dikter där K talar om tidstypiska företeelser. Liksom i Flora o Bellona fäller han in dem i sin arkaiserande referensram med fäste i natur o allmogeliv. Det ger en ofta humoristisk brytning mellan de ting som nämns o de ordalag vari de skildras. I Den andra ungdomen med dess ironiska blick på Pillman i den moderna dansens virvlar, där "gubbar leka en fumlig kurtis / o läppja på ungdomsvörten", blir takbelysningen till "elektriska tungel", o det frågas om Krylbom i "jazzvindens il" har "förkastat fiolen / o dunkar sin snickaresåg". Den generösa hyllningsdikten Ungdom talar om tidens ungdom som "svävar över oss i hökens ringar, / då vi gå kvar som höns o nöt i byn" — en antydan om flygkonsten. Himlen blir till de ungas "blåa utmark till vårt grå allod" (allod = arvegods, odaljord), o de manas att i en stilla timma lägga bort sin hörlur (radion!) för att i stället lyssna till sitt "inres instrument", till de "dolda källorna, de lådingsfriska" (låding, dialektalt = vår).

Ett av sina vackraste uttryck har K:s hyllning till traditionsrika men hotade livsformer fått i En gammal rocksvarvare, med dess bild av hur släkte "kom o gick, / fädrens tro o skick / styrde liv o död som de gjort". Det är ett djupt vemod i avskedsorden till rocksvarvaren, denne ödmjuke "konstnär i det lilla, / en vars verktyg aldrig for vill": "Värdigt i skritt mellan skördemogna ängar / far du bort, o bort far din tid. /---/ Herre, giv oss alla din frid!"

I K:s diktning har denna svinnande eller redan svunna värld fått en allmängiltigt mänsklig o konstnärligt rik gestaltning — kanske inte minst därför att han själv o hans samtid inte längre tillhörde den, därför att också han i mycket kände sig som en "tidens son, den feberns färla jäktar" (Tillägnan). Hösthorn avslutar en diktargärning av ovanlig konsekvens o helgjutenhet.

I den mån man kan tala om en bestämd livssyn eller ideologi hos K, är den i hög grad knuten till hans härkomst från bönder o bergsmän i Dalarna. Liksom sin beundrade vän o umgängesbroder, dalkarlen Anders Zorn, såg han ett omistligt värde i landskapets gamla allmogekultur. Det var ett utslag av naturlig trohet mot ursprunget, utan grinig klagan över utvecklingen. Vid de få tillfällen då K framträdde som talare inför en större allmänhet, bedömde han gärna samtiden i ljuset av denna kultur o dess människor. "Han var och förblev en trofast dalkarl", säger han om den internationellt ryktbare landsmannen vid avtäckningen av Zornvården på Mora kyrkogård i aug 21 — ett omdöme som K säkert önskat se tillämpat på sig själv. Hans anförande vid en minnesutställning över Zorn i mars 24 utmynnar i en hyllning av dennes livsgärning "till hälsans pris i en tid som är fallen för att skryta med att den är sjuk o förvänd". I sitt uppmärksammade tal vid ett ungdomsmöte på Bispbergs klack 05 ville K se "den första blixten av det luttrande oväder, som behövs i landet, nu liksom fordom tändas bland Dalarnes berg". Det skulle för "dalallmogen innebära begynnelsen till en ny storhetstid, större än den förgångna, krigiska". Till sist apostroferar han de närvarande som "målsmän för det unga Dalarne o det nya Sverige".

Denna sammanställning är karakteristisk. Sin svenskhet upplevde K mot bakgrunden av en traditionsrik allmogedemokrati. Det blir ännu mera uppenbart i talet till Brunnbäcksminnet i juni 21, på en plats alldeles i närheten av hans fädernehem. I sin stolta erinran om dalkarlarnas insats i den nationella befrielsekampen säger sig K vilja "tala fritt, som våra fäder talade till härskare o landsmän". Han ironiserar över par-tigängarna med deras inbördes käbbel o locktoner till väljarna. Som partipolitiskt obunden räknar sig K till "bönder o bönders söner i denna skränets guldålder", till dem som "inte kunna svära en partifana, evad färg den har, men hålla oss under riksbaneret". I flera av hans tal riktas också en udd mot industri o kapitalism, mot "bolagens förtryck", "vinning o köpenskap".

För en modernistiskt o radikalt inriktad generation efter första världskriget, under tjugo- o trettitalen, kunde K naturligt nog te sig som det förgångnas sångare, en otidsenlig gestalt i industrialismens tidsålder. Själva slutenheten o den suggestiva konstfärdigheten i hans poesi kunde kännas som ett konserverande element, ett hot mot diktens förnyelse. Man talade om den borgerliga "Karlfeldtskulten" o "Karlfeldtsfaran" (Victor Svanberg), eller man såg rentav — ytterst missvisande — hans hyllning till manligheten o "Brushaneklangen" (Adrian Brushane) som ett utslag av reaktionära tendenser med rötter i Nietzsches övermänniskoideal (Roland Fridholm, postumt 50).

Sedermera har man fått bevittna en markant omvärdering. Yngre diktare o kritiker, som inte har stått under det omedelbara intrycket, eller trycket, av nationalskaldens o akademiledamotens auktoritet, behövde inte längre uppleva honom som ett hinder för utvecklingen. I stället kunde man se hans insats som ett naturligt o helgjutet uttryck för en särpräglad diktarpersonlighet. Ett ökat medvetande om språkets skilda funktioner som poesins medium synes ha lett till en ny uppskattning av K:s språkliga mästerskap, "den häpnadsväckande förmågan att mätta en rad inte bara med innehåll utan med klanger" (Åke Janzon, 64). Fri från den trångt tidsbundna polemiska hållningen mot skaldens ämneskrets o föreställningsvärld har man också kunnat göra rättvisa åt den djupt allmänmänskliga innebörden i hans lyrik. Det är betecknande att en av den sv lyriska modernismens främsta företrädare, Artur Lundkvist, avslutar sitt tal vid hundraårsminnet av hans födelse med omdömet att K:s diktning röjer "en livskänsla som hållit sig beundransvärt frisk o viril, balanserad o förebildlig".

Författare

Peter Hallberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Stor del av K:s arkiv i SA (brevsviter från bl a C Annerstedt, V v Heidenstam, S Lagerlöf, E Tegnér dy o E Tuneld). Brev från K till bl a A Engström o G Nordensvan i KB, bl a A Kock o E Tegnér d y i LUB, C Bildt o H Schuck i SA, P K Wahlström i SSA, C Annerstedt i UUB o prins Eugen på Valdemarsudde.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se N Afzelius, Erik Axel Karlfeldts bibliografi färdigställd av A Bergstrand, Sthlm 1974, 303 s (Acta Bibliotheca; regias Stockholmiensis, 21; även Karlfeldt-samfundets skriftserie, 5).

Källor och litteratur

Källor o litt: N Afzelius, Axel Eriksson, Axel Carlborg o A K (SLT 1946); dens, K o Carl Fredrik Dahlgren (ibid 1969); B Bergman, E A K (OoB 1905); S Björck, K:s dikt "Ungdom". Några synpunkter (MFÅ 1944); A Borelius, Bibliska motiv i K:s diktning (1922); R Ekner, K: Höstens glädje (Ö Lindberger—R Ekner, Att läsa poesi, Ver-dandis skriftserie 4, 1955); P Envall, Några K:tolkningar (Nysv studier 1947); dens, Havets viol o solens gränd (ibid 1949); T Fo-gelqvist, E A K. En minnesteckning (SAH 1931, 2 utvidg uppl 1940); L Forssell, Antecknar till K (BLM 1951); R Fridholm, Sångmön av Pungmakarbo (1950); E Fries, K o fädernas tro (1942); I Fries, Sångs i Sjugare. En bok om K:s trädgård (1970); C-E af Geijerstam, K: Nattyxne (Lyrisk tidsspegel, 1947); N Gobom, Rimmen hos K (Medd från Nord semin 2, UUÅ 1911, bd 1); S Haglund, I Fridolins spår (Vintergatan 1931); dens, K o hans förläggare (Wahlström & Widstrand genom 50 år, 1934); P Hallberg, Kring K:s Lucidordikt (Saml 1942); dens, Om K:s dikt Det förgångna (Nysv studier 1943); dens, K:s dikt "Till en apotekare" (Saml 1945); dens, Natursymboler i sv lyrik från nyromantiken till K (1951); dens, Dalälven i K:s diktning (NT 1952); dens, K: Aftonbön (Tjugotvå diktanalyser, saml av G Hansson, 1968); K Hedlund, "Det förgångna". Några randanteckn:ar till en dikt av K (Från Gästrikebygder, 1, 1920); dens, Leksandsmotivet i E A K:s diktning (Vår socken 1938); K-I Hildeman, Kring K:s Vallfärd (BLM 1958); dens, Slottet i saknadens dalar. En studie i samarb mellan Frö-ding o K (BLM 1959); dens, Sub luna o andra K:essäer (1966); O Holmberg, K:s försoningslära (Gud som haver, 1939); E Hum-melstedt, K:s bildspråk. Några stildrag (FT 1938); Hågk o livsintr, 12 (1931); A Hägg-qvist, Stil o stilistik. Arkaismer i Hösthorn (Presens 1934); I Högman, Lejonets barn (1945); S Jennische, K o Petöfi (Saml 1943); K. Synpunkter o värderingar, ed M Banck (1971); K:s groningsgrund, ed Folkärna soc-kenbokskommitté (1964); J Kulling, K:s livsproblem (1943); O Lagercrantz, Jungfrun o demonerna. En Kistudie (1938); E Liedgren, Den siste riddaren av liljan (Kyrka o dikt, 1917); G Lindsten, Studier i K:s ungdomsdiktning. En komparativ undersökning (Saml 1938); I Lundahl, Förslag till tolkn av några dunkla ställen i K:s dikter (Nysv studier 1947); M Löfström, En anteckn till K:s dikt Nattyxne (Saml 1969); C Mangård, En bok om K (1931); J Mjöberg, Hur K ändrar. Några tendenser i hans poetiska formgivning (Nittiotalsstudier tillägn Olle Holmberg, 1943); dens, Det folkliga o det förgångna i K:s lyrik (1945); N Molin, Kiplingrytmer hos K (GHA 1950); E Nordell, K:s patriotism (Saml 1941); H Näslund, K o 1600-talets bildspråk. En studie med utgångspunkt i Ha-quin Spegel (ibid 1966); G Näsström, Fridolins lustgård (Dalarna som sv ideal, 1937); H Olsson, I Jupiters stund (Saml 1940); L-G Romell, Mera om botanisk verstolkning (Nysv studier 1950); J Sahlgren, Brusala. Ett "poetiskt" gårdsnamn (Ortnamnssällsk i Uppsala årsskr 1941); E Salberger, Linets blomning i K:s Träslottet (Nysv studier 1951); S Selander, E A K (OoB 1924); V Svanberg, Karlfeldtsfaran (Poesi o politik, 1931); G Svanfeldt, Ett Heidenstaminslag hos K (Do-num Grapeanum 1'945); S Svärdström, K o dalmålningarna (Gammalt o nytt från Dalarne, vol 10, 1948); dens, Diktens dalmåleri o verklighetens (Paletten 1948); T Thunman, Växtmotiv i K:s dikter (MFA 1937); G Tideström, K: Jag är en sjungandes röst, Sång efter skördeanden (Lyrisk tidsspegel, 1947); A J Uppvall, The poetic art of E A K (The Germanic Review, 2, 1927); N Uthorn, Engelska reminiscenser hos K (SLT 1953); K Wennerberg, Vårgiga o hösthorn, Förklar:ar o kommentarer till K:s dikter (1944); O Wie-selgren, Var har K hämtat stoffet till häxdikterna? (SDS 20 juli 1931); dens, Behemot o Isacharum (SvD 5 aug 1941); Prins Wilhelm, Kyrksångare (Fritt land, 1941; omtr i Blick tillbaka, 1952); O Östergren, "Havets viol". Om ett uttryck i Zephyrs serenad till Ölands solvända (Nysv studier 1948). -— K:dikter, tolkade o belysta (K-samf:s skriftser, 4, 1972); G Lindsten, Några exempel på rytmens trollmakt i K:s tidsdiktning (Nysv studier 1935); G Sjögren, Bidr mentar (ibid 1973).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Axel Karlfeldt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12376, Svenskt biografiskt lexikon (art av Peter Hallberg), hämtad 2017-12-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12376
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Axel Karlfeldt, urn:sbl:12376, Svenskt biografiskt lexikon (art av Peter Hallberg), hämtad 2017-12-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se