Arvid Karlsteen

Född:1647-03-16 – Karlskoga församling, Örebro län
Död:1718-05-03 – Klara församling, Stockholms län

Medaljgravör


Band 20 (1973-1975), sida 761.

Meriter

Karlsteen, Arvid, f 16 mars 1647 i Karlskoga, d 3 maj 1718 i Sthlm, Klara. Föräldrar: lantmätaren o kartografen Jonas Kjellander o Brita Larsdtr. Lärling vid kopparmyntverket i Avesta 64, gravör vid myntverket i Sthlm omkr 65, resor till Tyskland o England 69 o 70—72, k medaljsnidare 13 maj 74—juni 04, isersnidare vid Myntet juli 80, adl 2 jan 92.

G 1 okt 74 i Sthlm m Magdalena Elisabet Schenkowitz, d 28 okt 37 där, Klara (enl Adl bouppteckn 23 jan 1738, RA), dtr till överstelöjtn Bartolomeus S.

Biografi

K blev tidigt faderlös o hans utbildning omhändertogs av myntmästarna Isaac o Abraham Kock-Cronström, som uppmärksammat hans konstnärliga anlag. Tidigt placerades K i lära hos myntgravören (isersnidaren) Johan Michelsson Planting vid myntverket i Avesta, som då drevs av bröderna Cronström. Därifrån sändes han till myntverket i Sthlm, vilket sedan 1664 arrenderades av Abraham Cronström för att vidare utbildas hos den tyskfödde medaljgravören Johann Georg Breuer.

I riksbankens arkiv förvaras en förbindelse av K, daterad Sthlm 13 maj 68 (publicerad av Torgny Lindgren 1954), i vilken han utfäster sig att alltid utföra vad hans "herrar patroner", dvs Isaac o Abraham Cronström, kunde ålägga honom, därför att de bekostat hans utbildning och anställt honom "på myntet". Genom denna förbindelse, som Abraham Cronström avtvingat honom kort efter det han blivit myndig, tillerkändes han en årlig lön av 400 dir kmt samt fri kost o kammare men fick samtidigt lova att aldrig söka någon ny herre, så länge Cronström behövde hans tjänst på myntverket.

Vid årsskiftet 68/69 tvingades Cronström emellertid frånträda myntverket till Riksens ständers bank o därmed börjar en mångårig strid dels mellan banken o Cronström om myntverket, särskilt om medaljprivilegiet, dels mellan banken o kammarkollegiet om rätten att tillsätta mynt- o medaljgravörer vid myntverket. I detta maktspel kom de fyra mynt- o medaljgravörerna Georg Breuer, Anthon Meybusch, Hindrich Zedritz o K att bli viktiga spelbrickor, ty den som förfogade över den skickligaste gravören hade även största utsikten att erhålla medaljprivilegiet.

69 rådde stor brist på kompetenta mynt-o medaljgravörer. Breuer som utnämnts till förvaltare av myntverket i Sthlm råkade i stor skuld till banken o rymde ur landet. För att ytterligare öka svårigheterna för banken sände Cronström K utrikes för att studera o mycket talar för att han placerats hos Johann Rethe i Hamburg, som familjen Cronström sedan gammalt hade förbindelser med. Den tyskfödde guldsmeden Anthon Meybusch hade av banken uppmuntrats att ägna sig åt medaljkonsten; han anställdes nu på prov som stämpelsnidare vid myntverket. Redan sommaren 69 torde Cronström ha hemkallat K för att gravera en medalj över Karl XI :s utnämning till riddare av Strumpebandsorden. Medaljen mottogs välvilligt på högsta ort, o Cronström erhöll det eftertraktade privilegiet fram till kungens myndighetsförklaring. Väl medveten om den konkurrens som väntade från bankens egen gravör Meybusch sände Cronström K på en ny studieresa, denna gång till England, där han under en långvarig vistelse vid myntverket i London fullkomnades i allt som rörde mynt- o medaljgravyr under den berömde John Roettier.

Emellertid kunde banken inte komma överens med Meybusch, som krävde bättre löneförmåner än man ansåg sig ha råd med, o 71 reste även han utrikes för att vidareutbilda sig. I stället anställde banken en an- nan ung guldsmed, Hindrich Zedritz, som stämpelsnidare. Redan i dec 72 förklarades den 17-årige Karl XI myndig, o kort därefter framträdde Meybusch, som återvänt som frilanser till Sthlm, o presenterade kungen ett par praktfulla medaljer med anledning av trontillträdet o eriksgatan, vilket resulterade i att han 13 mars 74 utnämndes till k medaljör hos Karl XI. Men också Cronström hade varit verksam, hemkallat K o låtit honom gravera flera medaljer över ovannämnda händelser o 13 maj 74 utfärdades ett k brev, där det heter, att K, som infödd svensk o före Meybusch brukad i Myntet, skulle anställas som stämpelsnidare i myntverket. Detta stötte dock på starkt motstånd i banken, där man 72 slutit ett fyraårigt kontrakt med Zedritz.

Under de sex år som förflutit från den dag K utnämndes till Karl XI :s medaljsnidare o fram till juli 80, då han enligt egen uppgift fick börja gravera myntstämplarna, hade hovmedaljörslönen endast utbetalats en gång, nämligen 78, men detta innebar ej att K varit overksam denna långa tid. Cronström var alltjämt innehavare av medaljprivilegiet o för honom arbetade K mot särskild betalning för varje stämpel. Bland det 30-tal medaljer som han graverade dessa år märkes de som slogs till åminnelse av segrarna vid Halmstad o Lund liksom över den i sistnämnda stad slutna freden samt medaljen över Karl XI :s o Ulrika Eleonoras förmälning. Men K fick även utföra medaljer över sv o utländska enskilda personer såsom generalamiralen Hans Wachtmeister, fältmarskalken Bengt Horn, prof Johannes Schefferus, läkaren Urban Hiärne o holländska residenten C C Rumpf. Han graverade också 75 Karl XI :s kröningsmedaljer, som hans frände, dåv myntmästaren Daniel Faxell, fått kungens tillåtelse att låta prägla.

Efter långa förhandlingar o sedan Cronström erbjudit såväl K som Meybusch att få köpa det s k medaljverket, inköptes detta av banken 5 maj 83. Dessförinnan hade Cronström formligen velat sälja också K till banken, i det att han ville transportera K:s ovannämnda förbindelse av 13 maj 68 på denna. Emellertid visade det sig att förbindelsen ej var så formulerad, att man kunde tvinga K, "och", heter det, "man försäljer sig nu intet så lätt till esclave. . .". Banken sökte väl nu förmå K att för samma lön som han åtnjöt som hovmedaljör, dvs 300 dlr smt, även gravera de stämplar som behövdes till medaljverket. Härtill vägrade dock K, som omtalade, att han fått 100 rdr enbart för de stämplar som slogs 82 över enigheten mellan konungen o rikets ständer. Någon överenskommelse kunde heller inte komma till stånd, o då Karl XI 27 juni 83 förnyade Meybuschs medaljprivilegier, kom banken att nedlägga driften av medaljverket under fyra år, beroende dels på att mynthuset ännu ej var färdigt o medaljpressen därigenom ur funktion, dels på att dåv myntmästaren Anders Strömner, som lovat arrendera medaljverket, nu ryggade sitt löfte av fruktan för konkurrensen med Meybusch. K:s enda uppgift blev därför att gravera behövliga myntstämplar, 8 å 10 par per år, för vilket han uppbar 700 dlr smt i lön, en relativt blygsam summa jämfört med de 800 rdr som några år tidigare erbjudits honom av konung Johan Sobieski i Polen. K fick emellertid härigenom tillfälle acceptera de kallelser han fick mottaga från ett flertal utländska furstar o enskilda, som önskade hans tjänster. Hans främsta uppdragsgivare på kontinenten synes ha varit de båda bröderna Georg Wilhelm o Ernst August av Braunschweig-Lüneburg-Celle. I synnerhet den yngre brodern, sedermera kurfurste av Hannover, bjöd K sådana villkor att han under sex månader i dennes tjänst förtjänade lika mycket som under två år i Sverige. En annan av K:s kunder var kurfursten av Brandenburg, sedermera konung Fredrik I av Preussen.

Det är uppenbart, att man i banken fann det otillfredsställande att ej kunna dra nytta av sin berömde medaljsnidare, o av 85 års bankoprotokoll framgår även, att man redan då haft planer på att skapa en sv "historia metallica" helt efter franskt mönster börjande med en serie medaljer över "den gustavianska familjen", dvs en regentIängd, som skulle inledas med Gustav I o avslutas med Karl XI o hans gemål. Projektet kom först flera år senare till utförande, men av intresse i detta sammanhang är, att K 85 fick utföra tre medaljer för Ludvig XIV:s histoire metallique, därav en med devisen Soli Sibi Par o en strålande sol som emblem.

Våren 88 återupptog banken driften av medaljverket. Det förefaller ha varit drottningen själv som givit anledning härtill, genom att hon hösten innan beordrat K gravera den stora medaljen med stjärnbilden Lyran, "efter ännu ingen hennes medalj av den storlek slagits." 88 gjorde K även ett par stora medaljer över Karl XI:s besök i Sala silvergruva o över hans lyckosamma regering ävensom en över den lille kronprinsen. Samtliga dessa medaljer, som hör till K:s bästa, mottogs med entusiasm inte minst av konungen som gav ett frikostigt honorar. Nu tycker man att tiden skulle varit mogen att prägla medaljerna över gustavianska familjen, men så skedde ej. Kanske berodde det på K själv som sex år i följd räknat från 87 långa perioder varje år arbetade för tyska furstar o enskilda personer. Då K i jan 92 på kallelse av hertig Ernst August stod i begrepp att bege sig till Hannover, måste Karl XI ha befarat att för alltid mista honom, o för att söka binda honom fastare vid sig upphöjde han honom i adligt stånd.

Följande år avled Ulrika Eleonora, o K fick ägna all tid dels åt graveringen av begravnings- o andra minnesmedaljer över drottningen, dels åt de två stora medaljer som slogs till 100-årsminnet av Uppsala möte. Det vill synas som K nu sent omsider började uppskattas till sitt fulla värde också i hemlandet. Såväl kungen som banken gav honom beställningar, o flera av hans medaljstämplar betalades med upp till 1 000 dlr smt paret. Banken som efter företagen kalkylering funnit, att medaljverket gått med vinst, slöt 94 ett kontrakt med K, i vilket det stipulerades, att denne mot ett extra arvode av 500 dlr smt årligen skulle förfärdiga två par medaljstämplar av den storlek som önskades. K:s ekonomi förbättrades ytterligare i nov 96, då han på kungens order fick 600 dlr smt utöver den ordinarie lönen för att lära upp elever i medaljkonsten, dock aldrig mer än två samtidigt. Under åren 96—08, då lärarverksamheten praktiskt taget var avslutad, synes K ha utbildat Carl Gustaf Hartman, bröderna Bengt o Christian Richter, Gustaf Torshell o Bengt Westman.

I febr 97 hade K föreslagit banken att låta honom få gravera de länge planerade medaljerna över den gustavianska familjen, men då Karl XI kort därefter avled, blev han de närmaste åren helt upptagen av arbetet med begravningsmedaljer över den avlidne o kröningsmedaljer för den tillträdande monarken. Först 99 fick han äntligen gripa sig an med medaljerna över de sv regenterna fr o m Gustav I. De sju första paren stämplar tom drottning Kristina levererades redan 1700 o de tre återstående över Karl X, Karl XI o Karl XII blev färdiga två år senare. 90-talet synes i alla avseenden ha varit en lyckosam tid för K. Hans ekonomi var nu i bästa ordning, om man får döma av att han i nov 98 kunde inköpa ett präktigt stenhus gränsande intill prästgården i Klara församling. Där inflyttade han med sitt stora hushåll, som med barn o barnbarn uppgick till 20 personer, o där ordnade han sina samlingar av konst, kuriosa, mynt o medaljer.

Men om 90-talet varit en framgångens tid för K, kom de två följande decennierna att medföra idel motgångar o prövningar. Kort efter krigsutbrottet började man innehålla hälften av de statliga lönerna, o detta drabbade även K, som nu också fick avstå från de lukrativa resorna till främmande furstehov. Redan i början av det nya seklet drabbades han dessutom av sjukdom o nedsatt synförmåga.

För att trygga sin familjs existens lierade han sig därför med sin mest framstående lärjunge Bengt Richter, som 04 fick en av hans 10 döttrar till hustru. I samband med detta giftermål avstod K med Karl XILs tillstånd till Richter sin hovmedaljörslön mot att denne lovade sörja för familjen i händelse av hans frånfälle. Redan i början av Karl XILs regering hade K:s elever i stor utsträckning fått hjälpa till med graveringen av myntstämplarna, o av allt att döma har Richter fått gravera flera av de stämplar till medaljer över Karl XII som K enligt sitt kontrakt skulle leverera till banken. Det gäller medaljen över segrarna vid Düna o Kliszów, slagen 04, samt medaljerna över freden i Altranstädt, segrarna vid Gemäuerthof o Fraustadt, samtliga slagna 08 o försedda med K:s signatur.

I juli 09, redan innan budet om nederlaget vid Poltava nått Sverige, måste banken av ekonomiska skäl säga upp kontraktet om medaljstämplarna med K. Richter, som haft föga glädje av sin hovmedaljörstjänst, lämnade nu Sverige för att söka sin lycka utomlands. K hade visserligen de närmaste åren hjälp av sin senast antagne elev Bengt Westman men endast till arbetet med myntstämplarna. Då K med anledning av Magnus Stenbocks seger vid Helsingborg sökte gravera ett par medaljstämplar, avslöjades hans totala oförmåga o stämplarna underkändes också i banken. Efter Westmans död 14 stod K helt utan medhjälpare. Hans beklagansvärda situation under de sista levnadsåren belyses klart vid ett tillfälle i juni 16, då han säges vara svårt sjuk men detta till trots kallats till ett sammanträde i Upp-handlingsdeputationen. I det på tyska utskrivna protokollet svarar K på frågan om han har några disciplar: "Hartman drinkt, Westman ist todt, Richter ist weggereist ... Torshell hat allés vergessen." Kort därefter inträffade en förbättring i K:s hälsotillstånd, o han förmådde gravera stampen till kanslikollegiums stora sigill o sin sista medalj, den över hans gamle vän o välgörare greve Karl Piper. Medaljen har påtagliga brister men röjer ändå mästarhanden. Ännu i slutet av dec 17 synes K ensam ha svarat för stämplarna till det ordinarie myntet. Inte långt därefter har Heinrich Arensburg fått rycka in som tillfällig ersättare för K, som under våren synes ha drabbats av slaganfall, vilket snart släckte livslågan.

Åsikterna om K:s konstnärskap har varit mycket skiftande både under hans livstid o senare. En ofta framförd anmärkning under K:s verksamhet på myntverket var, att han tecknade illa. Så t ex citerades vid ett par tillfällen i banken Ehrenstrahls yttrande, "att K icke förstode perspectivam". En av K signerad medaljskiss, liksom flera av hans medaljreverser, visar även att Ehrenstrahl haft fog för sitt negativa omdöme. Det har även kunnat påvisas att flertalet av deviserna till K:s ca 140 kända medaljer utförts antingen efter äldre kopparstick o medaljer som förlagor eller efter skisser av andra konstnärer, antikvarier o numismati-ker som Elias Brenner, Antoine Coypel, David Klöcker Ehrenstrahl, Urban Hiärne, Nicolas Keder, Karl Magnus Stuart o Nicodemus Tessin d y.

Då det rörde sig om rikare kompositioner, anlitade K ibland de vid slottsbygget verksamma franska skulptörerna, som pousserade medaljskisserna i vax. Så har otvivelaktigt varit fallet med den stilfulla reversen till Karl XI :s stora begravningsmedalj, som av allt att döma tecknats av Coypel o sannolikt pousserats av Zephirin Adam, en vän till K. Bäst lyckades K med rent skulpturalt betonade motiv som t ex den av Urban Hiärne inventerade Salamedaljen med gruvan i genomskärning eller medaljen över drottning Kristina med Pegasos på bergstoppen. Den sistnämnda medaljens konstnärliga värde förringas dock genom att K säkerligen på eget initiativ i kompositionen infört en risig vegetation, vittnande om bristande stilkänsla.

I tekniskt avseende är K likväl i sin krafts dagar en mästare som för gravstickeln med oöverträffad elegans o säkerhet, som t ex på den charmfulla medaljen med Karl XI:s namnchiffer omslingrat av blommor. Det som förskaffade K hans europeiska ryktbarhet var dock främst hans porträttkonst o då särskilt förmågan att träffa likhet, vilket uppskattades av hans samtid. Av stort ikonografiskt värde är därför K:s många porträtt av tidens stormän inom olika områden, i första rummet då de omkr 40 medaljporträtten av Karl XI, som K avbildat i alla åldrar från 60-talets trumpne gossekung fram till den dödsmärkte envåldshärskaren på den praktfulla medaljen över kungens resa till Torneå präglad 95/96. K:s utan tvekan yppersta medaljporträtt är dock det över Johannes Schefferus, där hans enastående förmåga att förläna ett ansikte liv o uttryck firar triumfer. Endast vid ett tillfälle synes K:s medaljporträtt ha blivit utsatta för kritik o denna framfördes i banken i fråga om kronprinsens medalj 88: "Herrar fullmäktige besågo sedan medaljen o tyckte att prinsens ansikte ej var alltför väl träffat." Det må vara hur som helst med likheten i detta fall, som barnporträtt betraktat är det likväl mästerligt. Den lille sexåringen har avkonterfejats mitt i leken, iförd en praktfull leksakshjälm, som han uppbär med ett på samma gång stolt o skälmaktigt leende.

De båda huvudströmningarna inom 1600-talets konst, klassicism o barock, kommer båda till uttryck i K:s mynt- o medaljproduktion. Tydligt är, att konstnären såväl genom ofta företagna utlandsresor som genom förmedling av konstnärsvänner ständigt gjort sig underrättad om stilväxlingarna inom konsten o framför allt girigt anammat de nyheter, som lancerades av Ludvig XIV:s medaljgravörer.

Även som miniatyrmålare har K gjort sig ett namn. Till vår tid har tre med K:s namn å tergo signerade miniatyrer bevarats, samtliga utförda i punktmanér på pergament med respektive silverstift, tusch o svartkrita, s k plumbagos. Denna konstart var en vogue i England under Karl II :s tid o har väl oftast praktiserats av medaljgravörer för att tjäna som förlagor till medaljporträtt. Mycket tyder på att K lärt konstarten under sina studieår i London. Där i the Wellesley collection påträffade Wilhelm Nisser ett plumbagoporträtt föreställande Karl Its systerson prins Rupert, signerat av K o säkerligen utfört under hans vistelse i London i början av 70-talet. En annan av Kts tre signerade plumbagos föreställer Karl XI o är daterad 75. Detta porträtt visar, att K redan vid 70-talets mitt behärskade plumbagotekniken till fulländning. Det kan inte vara någon tvekan om att K även utfört miniatyrer i färg. Säkert är att han sysslat med måleri. Så t ex omtalas en målning föreställande Venus o Adonis av K:s hand, som fanns i Urban Hiärnes ägo. Av K:s många vaxpousseringar har så vitt man vet endast avgjutningar bevarats.

De mynt K utförde under Karl XI :s regering står ur såväl artistisk som teknisk synpunkt relativt högt, även om de ej kan mäta sig med Kristinatidens bästa. Under Karl XII:s tid är myntens konstnärliga kvalitet högst växlande beroende på att K då, som nämnts, tidvis var helt oförmögen att sköta sin tjänst o fick lita till eleverna. K har även utfört några sigill för kungahuset o de k kollegierna. Dessutom var han berömd för sina på slipade stålspeglar punkterade porträtt o genrebilder. En sådan stålspegel med porträtt av Karl XII (NM) är möjligen ett verk av honom.

Man har kallat K den sv medaljkonstens fader o detta med en viss rätt, då han är den förste svenskfödde medaljgravör av betydenhet, som verkat i vårt land. Men å andra sidan kom den senare medaljkonsten i Sverige inte att bygga på den grund han lagt, o att så ej blev fallet är K i viss mån själv skuld till. För att vika platsen som efterträdare för magen Bengt Richter har han nämligen uppenbarligen motarbetat andra lärjungar som Hartman o Torshell. Vad Richter beträffar förhindrades hans hemkallelse vid K:s död av bankofullmäktigen friherre Johan Thegner, vilkens fader Olof Thegner på sin tid ofta motarbetade K. I stället inkallades två utlänningar, fransmannen Simon Josse o schweizaren J G Hedlinger. Josse avled innan han hunnit tillträda tjänsten, medan Hedlinger en lång följd av år kom att verka i Sverige. Här tynar därför den k:ska traditionen bort med C G Hartman o hans obetydlige son Engel, medan den hedlingerska föres vidare av Daniel o Carl Gustaf Fehrman, Nils Georgii o Gustaf Ljungberger.

Författare

Stig Stenström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: B Bennich-Björkman, Förf i ämbetet (1970); B Holmquist, Bengt Richters studier o tidigare verksamhet (NNÅ 1965); T Lindgren, Anteckn:ar om Rikets ständers banks förvalta av Myntet 1668—1731 (ibid 1952—53); P Norberg, Sextonhundratalets gravörer vid Avesta myntverk (ibid 1947); N L Rasmusson, Ehrenreich Hannibal, Carl Gustaf Hartman o Benedikt (Bengt) Westman (SKL 3 o 5, 1957 o 1967); S Stenström, A K o hans liv o verk (1944) o där anf källor o litt; dens, AK... med Summary o personreg (NNÅ 1945); dens, A K (SKL 1957) o där anf källor o litt; H Wideen, K, Hedlinger o grafiken (NNÅ 1951); dens, Aloén o "Hönstavlan", två kuriösa medaljmotiv från 1700-talet (Nord numismatisk unions medl: blad 1953); T Lindgren, Ett dokument ang AK (ibid 1954).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arvid Karlsteen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12390, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Stenström), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12390
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arvid Karlsteen, urn:sbl:12390, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Stenström), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se