Ola Hansson

Född:1860-11-12 – Grönby församling, Skåne län (i Hönsinge)
Död:1925-09-26 – Turkiet (i Büyükdere nära Istanbul)

Författare


Band 18 (1969-1971), sida 261.

Meriter

Hansson, Ola, f 12 nov 1860 i Hönsinge, Grönby (Malm), d 26 sept 1925 i Büyükdere nära Istanbul, Turkiet. Föräldrar: lantbrukaren Hans Nilsson o Karna Jöns-dtr. Mogenhetsex i Lund 9 juni 81, inskr vid LU 1 aug 81, FK där 15 sept 82. Författare. — Statsstip från 07, Frödingsstip från 13.

G 27 sept 89 i Khvn m förf Laura Katharina Mohr (pseud Laura Marholm), f 19 april 54 i Riga, d 6 okt 28 i Majori, Lettland, dtr till sjökapten Friedrich M från Danmark o Amalie Roeder.

Biografi

H var av gammal bondesläkt och växte upp i en by på sydskånska slätten, ungefär mitt emellan Malmö och Ystad. Han var yngst i en stor syskonskara. Av syskonen kom den tio år äldre brodern Nils, senare folkhögskoleman, att betyda mest för honom. Gården och framför allt landskapet skulle han ständigt återvända till i sin diktning. På vers och prosa återskapade han det med de finaste skiftningar och märklig minnesskärpa under hela sitt författarliv. Fadern har, även av H själv, skildrats som alltmera tungsint och enstörig. Familjens läkare har talat om tungsinnet som ett släktdrag, »släbosjukan», och dragen gick igen hos flera av bröderna och H själv. Modern var mera utåtvänd och handlingskraftig, och H hyllade henne i tidiga dikter. Släkten var relativt välsituerad. H fick flera arv på 1880-talet, och han och Nils fick gå i läroverk och studerade i Lund. Han var mångsidigt begåvad, tog studenten i juni 1881 med goda betyg och började universitetsstudierna på hösten. Redan i september 1882 blev han filosofie kandidat med latin, nordiska språk, filosofi, historia och geologi. Men trots utmärkta vitsord och uppmuntran att fortsätta på den lärda banan föredrog han att ägna sig åt författarskap, kritik och i någon mån journalistik. Under uppväxt- och studentåren beskrivs H som tystlåten, tillbakadragen och blyg men också självständig och orädd. Han kunde slå sig lös i vänners lag. Med rörande förtjusning skildrar han långt fram i tiden Lundaårens »Gamla garde», en grupp äldre studenter och överliggare, som han gärna slog runt med i Malmö och Khvn, stundom med uppenbar fara för hans ekonomi. H:s syssling, filosofen Hans Larsson (»kusinen» Bengt i Resan hem), berättar att det hos den unge H fanns »åtskilligt av upprivenhet, själsvånda, världssmärta; vidare ett socialt reformnit och så en god fond av gott humör, omfattande en skala från Mark Twainska lustigheter ända till de känsliga soldis- och månljusstämningar, som ingen tolkat bättre än han» (Reflexioner för dagen, 1911). Mycket av detta återspeglas också i H:s självbiografiska skildringar.

H:s skönlitterära beläsenhet var tidigt omfattande och grundlig. Av äldre svenskspråkiga författare uppskattade han mest Stagnelius, Almqvist, Runeberg och Topelius. Mera betydde dock den samtida litteraturen och dess kritiska pionjärer: Taine, Sainte-Beuve och Georg Brandes. Framför allt tog han intryck av danskar (Jacobsen, Vilhelm Topsoe, Bang) och av fransmän som vid denna tid odlade en »sennaturalistisk», psykologiskt förfinad prosakonst. H skrev artiklar om de nämnda danskarna och behandlade i sin första samling Literära silhouetter, 1 (1885) förutom skåneskalden Bååth och dekadenten Gustav Esmann realister som Pontoppidan och Geijerstam m fl. I essayerna Det unga Frankrike (Literära silhouetter, 2) i gbgstidskriften Framåt 1886—88 sökte han slå ett slag för sennaturalister som Paul Bourget, Maupassant och Huysmans. Det var essayer av mycket hög klass, som dock inte utgavs i bokform i Sverige förrän 1920. Framför allt Bourget, som framhävde det irrationella i själslivet, satte djupa spår i H:s prosadiktning. I övrigt var Strindberg mästaren framför andra. Åren efter kandidatexamen vidgade H sin litterära orientering. Våren 1884 var han i Khvn, uppsökte unga författare och skrev politiska och sociala korrespondenser i Malmötidningen Nya Skåne. På våren och hösten 1885 bodde han i Sthlm, umgicks med Unga Sveriges författare (Lundegård och Victoria Benedictsson var då också där) och skrev litteraturartiklar i Aftonbladet. Men då tidningen lade om kursen i konservativ riktning, avskedades H, återvände i jan 1886 till Skåne och medarbetade återigen i Nya Skåne till nästa vår. Han hade då framträtt som författare.

Redan som gymnasist skrev H dikter. I Nya Skåne publicerade han anonymt 1880 en svit Sydskånska bilder, närmast i Bååths stil. Den första samlingen Dikter (1884) gav lovande men en smula trevande uttryck för social kritik och revolt, dova ångeststämningar, ung kärlek och darwinistiskt färgad naturupplevelse. Först med Notturno (1885), en av åttiotalets viktigaste diktsamlingar, framträdde poeten H i full egenart och mognad. Märkligast är sviten Notturno, nitton nattstycken från skilda årstider, som sensibelt fångar de finaste rörelser i poetens och landskapets själ med en grundklang av melankoli och »livsångest». Bildspråket var nytt och djärvt och verkade chockerande på samtiden. Rimmen är få och obetonade i den mjukt böljande versmusiken. Utan att direkt påverkan kunnat konstateras kom H här den samtida franska symbolismen, särskilt Verlaine, mycket nära. I ett avsnitt övergick han också till fri vers, och i samlingen ingår en svit prosadikter, Senhöstblad. I båda dessa stilformer, fri vers och prosalyrik, var H något av en pionjär i sv litteratur. Diktsamlingen rymmer också vek och visartad kärlekslyrik samt en rad friska, ljusa, melodiskt växlande »hembygdsvisor». »Kritiken av Dikter var i allmänhet ljum, men icke direkt dålig», summerar Erik Ekelund. Notturno möttes däremot med få undantag (Levertin) av oförståelse, elakheter och öppet hån. Det bidrog till att H sedan fick svårt att finna förläggare för sina böcker. Båda diktböckerna hade han gett ut på egen bekostnad och det dröjde sexton år innan någon ny följde. 1884—85 skrev han två samlingar realistiska skisser, Slättbyhistorier och Studentliv, som inte utgavs förrän 1927. H följde här ett par huvudgenrer i åttiotalets novellitteratur. I Slättbyhistorier tecknade han sakkunnigt och med social medkänsla fattiga folklivstyper från Skåne. Studentliv är en samling »lundainteriörer» med tonvikt på kontrasten mellan idealism och cynism och den klyfta mellan »ren» och »oren» erotik som var så problematisk för 1800-talets studentgenerationer. 1885 författade han också prosastudien Ungdom. Ett fragment av en själsanalys (tr 1927), där denna konflikt blir fatal för en ung man, »en född sensitiva».

Liksom Senhöstblad och de fina stämningsvinjetterna i Slättbyhistorier kan Ungdom beskrivas som en förstudie till Sensitiva amorösa, H:s mest betydande prosaverk på åttiotalet och samtidigt hans största sorgebarn. På sommaren 1886 gjorde han i Skåne bekantskap med en ung författarinna, Mathilda Kruse, senare gift Mailing, som 1885 framträtt med en liten kärleksroman under psyeudonymen Stella Kleve. H hade berömt boken, framhävt vikten av en förutsättningslös psykologisk kvinnoskildring utan kvinnosakstendens och därmed funnit en själsfrände. De umgicks i hennes föräldrahem i Vetteryd uppe vid Ringsjön och möttes också i Malmö. H blev utan tvivel allvarligt förälskad, men förhållandet stannade vid en utdragen och för hans del nervpåfrestande »flirtation», tills hon förlovade sig med en annan. Det var denna episod som i samband med prostitutionserfarenheter och intryck från dekadanslitteraturen formade stämningsunderlaget för de nio novellerna i Sensitiva amorösa, skrivna 1886 —87. De handlar om erotisk överkänslighet och besvikelse, om känsliga människors beroende av dunkla krafter i det omedvetna: »Vad tjänar det till att söka bygga upp ett liv, då vi behärskas av makter som vi icke känna . .. ?». Och de är utformade på en under det svenska åttiotalet dittills okänd artistisk prosa, mjuk och melankolisk, finstämd och bildladdad.

Men tiden var inte mogen för Sensitiva amorösa. Sedlighetsfejden under dessa år hade gjort förläggarna ängsliga. H fann med svårighet en utgivare i Anders Österlings far, boktryckaren Hans Österling i Malmö. När boken kom ut i nov 1887 möttes den snart av häftigt moraliserande kritik. En signatur i Aftonbladet (9 dec) talade rent ärerörigt om »ett slags 'estetik' för utövarne av vissa onaturliga laster» och ropade på censur. Det var ord som H aldrig glömde. Djupt sårad och deprimerad drog han sig tillbaka hos en bror i Aggarp, endast föga tröstad av Mathilda Kruses och Brändes' förstående recensioner. I mars 1888 tog han dock itu med en ny samling psykologiska noveller, nu med kriminalmotiv: Parias. Samlingen »kompletterar min föregående», skrev han till Brändes i aug, »utför samma tema i en vidare sfär» och »visar ... att den livsåskådning, vilken jag förut framställt på det erotiska området, griper längre om sig». Okända krafter i själslivet kunde likaväl leda till erotisk förvirring som till brott, menade han. Parias kom ut i dansk och tysk översättning 1890 (på svenska först 1919) tillsammans med Sensitiva amorösa under den talande titeln »fatalistiska» eller »ödesnoveller» (Skæbne-noveller). Båda sviterna ger uttryck för samma deterministiska pessimism och vetter samtidigt mot en psykologisk mystik som H under de närmaste åren byggde ut i alltmer markerad antinaturalistisk riktning. Året 1888 medförde också viktiga personliga och litterära impulser. Vid midsommar träffade H i Khvn den dansk-tyska, från Riga stammande författarinnan Laura Mohr (pseudonym Laura Marholm), som hösten 1889 blev hans hustru. Hösten 1888 tog Strindberg från Holte i Danmark kontakt med sin yngre kollega. Kontakterna fördjupades snart till vänskap under fyra års tid. De gav varandra litterära uppslag och studerade psykologisk och psykiatrisk litteratur, Poe och Nietzsche.

Allt detta lyfte småningom H ur hans missmod. Våren 1889 blev märkligt produktiv. Han skrev då bl a inspirerade och insiktsfulla essayer över Poe och Nietzsche (tr i den norska uppl av Tolkare och siare 1893). Som Nietzscheintroduktör var H en pionjär i Norden. Direkt påverkades han av Nietzsche i prosadikterna Ung Ofegs visor vid samma tid. Det är en starkt inspirerad svit, buren av djärva syner och bilder, av sarkastisk kritik mot den positivistiska tidsandan, av uppbrottsstämning efter depressioner och nederlag. Kritiken riktas inte minst mot »Judas»-gestalterna, »tigarna», som vägrat H sitt stöd mot en bornerad opinion. Studiet av Poe och psykologerna kom samtidigt till uttryck i noveller, där H gav form åt sin känsla av splittring mellan rotfast bondetradition och intellektuell tidsmedvetenhet. Särskilt gäller detta berättel- sen Husvill (skriven 1889), där konflikten liksom i Poes dubbelgångarnoveller får patologisk tillspetsning. Tillsammans med bl a Havsfåglar, där mötet med Laura Mohr skildras i friska färger, trycktes Husvill i Kärlekens trångmål 1892. Efter giftermålet hade H slagit sig ner i Holte och i febr 1890 anträtt bröllopsresan till Berlin, Paris och Schweiz. Från mars till juli 1891 bodde makarna i Skurup i Skåne men flyttade på hösten till Berlin.

Vid övergången till nittiotalet mottog H i snabb följd litterära och filosofiska impulser som delvis förändrade hans författarskap. Från Nietzsche var steget inte långt till det germanska bondeevangeliet, pangermanismen, i Julius Langbehns uppmärksammade skrift Rembrandt als Erzieher. H läste och presenterade den utgivningsåret 1890. Den satte spår dels i ett försök till praktiskt bondekulturellt handlingsprogram med utgångspunkt från Skurup, dels och framför allt i litterära verk. Inflytandet skymtar i den 1889—90 skrivna novellsamlingen Tidens kvinnor, i övrigt ganska naturalistiskt närgångna studier som delvis har karaktären av uppgörelse och avslöjande (bl a av Mathilda Kruse i Gallblomma). I Materialismen i skönlitteraturen, författad 1891 och utgiven 1892, riktade H en övervägande väldokumenterad och genomtänkt kritik mot naturalismen, både dess materialistiska åskådning och dess estetik. Hans nya program uttrycktes i orden »psykofysiologisk mystik» och »subjektivism». Också pangermanismen utvecklades hos H i alltmera mystisk, romantiskt individualistisk riktning, även med inslag av rasmystik, antisemitism.

Resan hem, skriven 1890—92, är H:s enda roman i egentlig mening, samtidigt ett försök att skriva »en själs utvecklingshistoria» i Strindbergs efterföljelse men inte i hans stil. Romanens båda delar berättar om hans ungdom från studenttiden fram till giftermålet och utresan. I kapitlet Sturm und Dräng i Sthlm uppträder Det unga Sveriges författare (Levertin, Geijerstam, Hedberg, Lundegård) i hätska karikatyrer. Den bärande idén i boken uttryckte H 1894 med orden: »om hemkänslan som ledande makt i en ung mans utvecklingsliv». Det hemland han skildrar är från början Skåne, den skånska »jordanden». Men hans egen oförmåga att i praktiken slå rot i hembygden färgar småningom romanens idé. Hemlängtan inriktas på upplevelser av trygghet och enhet med alltet. Centrala i Resan hem, liksom alltid i H:s finaste diktning, blir därför ' korta, av panteistisk mystik och stämningsdjup präglade sekundsnabba upplevelser av kosmisk ro. »Skåne» bar han sedan dess framför allt inom sig, som en dröm, en vision, vilken inte tålde konfrontation med verkligheten. Den fasta »mittpunkt» han sökte i tillvaron kunde han också tidvis finna i andra länder, framför allt i Bayern och Schweiz. Därom vittnar titelnovellen och berättelsen Arkimedes punkt i samlingen Vägen till lifvet (1896), resenoveller som rymmer höjdpunkter av hans prosakonst.

I Berlin slog sig makarna H ner i Friedrichshagen och stannade där två år. Umgänget med Strindberg fortsatte. Den vitala och utåtriktade, energiska Laura Hansson lyckades genom översättningar och introduktioner lansera de båda sv författarna för tysk publik. H gjorde också mycket för den beundrade Strindberg, som dock snart svarade med misstro. Det blev en brytning, och H ritade senare flera beska porträtt av den äldre kollegan. Under Berlinåren skrev han flitigt i tyska tidskrifter, både noveller och litteraturartiklar, ej minst om sv och övrig nordisk litteratur. Likaså de följande åren. 1893 bröt familjen (en son hade fötts 1890) upp till Bayern, först till bergsbyn Schliersee i Oberbayern, där H trivdes utmärkt och för en tid konverterade till katolicismen (1898). 1899 flyttade de till München, där snart svårigheter mötte. H, som även tidigare visat brist på psykisk balans, började ge uttryck åt förföljelseidéer, som inte enbart kunde förklaras av tidiga motgångar och fientlig kritik. När så också hustrun visade samma symptom, som gick så långt att hon 1905 intogs på sinnessjukhus, har den hypotesen framställts att det rörde sig om s k folie å deux och att den viljestarka makan skulle ha suggererat fram paranoida idéer hos mannen. Sedan H bl a självrådigt »befriat» sin hustru från sjukhuset och dessutom offentligen i skrift angripit överhetspersoner, utvisades makarna ur Bayern. De reste först till Frankrike och bodde i flera omgångar i Meudon invid Paris fram till 1916. 1916—18 fann H ett nytt älskat landskap i Bemer Oberland i Schweiz, som han inspirerat besjöng i ett avsnitt av diktsamlingen Tio år i hövdingatider. Hans ekonomi lättades först genom ett statsstipendium från och med 1907, därefter genom att Sveriges studenter 1913 tilldelade honom Frödingsstipendiet på livstid.

Under 1900-talets första decennium återkom H på den sv bokmarknaden med lyrik och prosa. Dikter på vers och prosa, Det förlovade landet, Nya visor och På hemmets altare, utgivna 1901—08, är ojämna men långt ifrån ointressanta samlingar. Samtidskritiska diatriber, satiriska utfall mot tidsmakter, furstehus och penningdynastier, växlar med fint koncentrerad stämningslyrik och inspirerade landskapstavlor. Till höjdpunkterna i H:s centrallyrik räknas t ex diktcykeln Skåne i Nya visor och den djupsinniga Psyche i På hemmets altare. Där ingår bl a en svit ljusa Sthlmsdikter efter ett besök i Sthlm sommaren 1907. I dessa böcker finner man också den fria versen behandlad med mästerskap. Samma blandning av sällan lyckad satir och besjälad poesi, delvis också exempel på språklig osäkerhet, betingad av den långa utlandsvistelsen, möter man i den efterlämnade väldiga trilogin Tio år i hövdingatider, tillkommen 1907—17. Ett urval har av Hjalmar Gullberg publicerats i Efterlämnade skrifter med tonvikt på stämningsdjup reflexionspoesi (»Vitt över världen vaken tystnad står») och friska landskapstavlor från »Bern och Oberland».

H:s sista större berättelse på prosa, tillika den sista »slättbyhistorien», blev Rustgården (1910). Med snabba svep målar han här upp släktgårdens öden under seklerna. Huvudparten av boken består av en med påfallande minnesgodhet återupplivad skildring av barndomshemmet, varför Rustgården kompletterar Resan hem som självbiografisk berättelse. Men gårdens historia är sedd i markerat undergångsperspektiv (boken slutar med dess brand), och de sista kapitlen innehåller hätska skildringar av släktingar och våldsamma angrepp på folkhögskolan, läseriet och andra former av verklig eller förment reaktion. Delar av Rustgården ströks på inrådan av förlagskonsulenten, Erik Hedén, och en andra del av berättelsen har förblivit otryckt. Från sekelskiftet lyckades också H ganska regelbundet placera artiklar, resebilder, dikter i sv tidningar och tidskrifter, mest socialdemokratiska (Arbetet, Framtiden) samt GHT.

1919 började Tidens förlag utge hans Samlade skrifter i 17 band. 1925 kom en ny bok, Psyke och Hemma, meditativ och filosofisk prosa i den förra delen, sena dikter i den senare. Efter kriget besökte H Danmark 1919—21 och slog sig 1921 ner i Mölle i Skåne för en tid. Men han trivdes inte hemma. I febr 1922 drog familjen söderut igen, passerade Jugoslavien och Grekland och bodde från sommaren 1924 i Büyükdere, en ort vid Bosporens västra strand, halvannan mil norr om Konstantinopel. H dog här i blindtarmsinflammation, och stoftet fördes i maj 1926 till Lund. Postumt utgavs s å Ur minnet och dagboken, upplysande, friska och fängslande minnesbilder och anteckningar från det sista levnadsåret.

Samtidigt med Heidenstam och Levertin gjorde H åren kring 1890 aktningsvärda försök att föra den sv litteraturen ut ur den stagnerade åttiotalismens dödläge. Vid ett möte i Gbg i aug 1889 diskuterade de tre författarna efter allt att döma en gemensam framstöt. Men det blev ingenting av ett samarbete. 1890 utbröt ett offentligt gräl i en tidskrift mellan H och Levertin om vem som först fört fram de franska sennaturalisterna som ett alternativ till naturalismen och tendenslitteraturen. Då hade de uppsvenska författarna redan inlett nittiotalismen, som att börja med i första hand innebar en lyrisk uppblomstring. För H gällde det framför allt att teoretiskt omvärdera naturalismen och pröva nya vägar med en psykologiskt besjälad, småningom mystiskt färgad prosadiktning. Med sina noveller på 80- och 90-talen gjorde han härvidlag en fin och självständig men inte särskilt omfattande eller vital insats. Som psykolog beskrev H bättre själstillstånd än han formade människor, och han var också i sin prosa mera lyriker och stämningsdiktare än gestaltskapare. Riktningen var också i sig själv föga livskraftig: de danska och franska föregångarna åstadkom knappast mera än en parentes i novellens och romanens utveckling.

Som poet slog H avgjort in på nya vägar, vägar där han i flera avseenden närmade sig den kontinentala symbolismen. I sina bästa dikter också på 1900-talet förblev han en betydande, djupt personlig lyriker, ännu knappast tillfullo uppskattad. Sensibel, otålig och psykiskt instabil var dock H lika litet som Strindberg någon litteraturpolitiker eller ledare för nya skolor. Han var och förblev en konstitutionellt ensam människa. Under de långa landsflyktsåren kom han att så småningom så gott som enbart umgås med sin familj. I minnesanteckningar berättar han själv hur han barskt lyckades avvisa alla försök till kontakter utifrån, tills man lämnade honom i fred. H fortsatte uppenbarligen att leva ett utomordentligt starkt inre liv, i tankar, minnen, stämningar och visioner. Han omsatte allt detta främst i poesi, nertecknad på små lappar under reseårens ständiga uppbrott. Men även sedan han upphört att söka forma gestalter och öden i berättelser förblev han en diskret, tyst och skarpögd iakttagare av människor och landskap.

Författare

Hans Levander



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvuddelen av H:s arkiv i LUB (brev till honom, ms). Strindbergs brev till H i GUB. Ms även i KB. Brev från honom bl a i LUB. KB, GUB o i Ericsbergsarkivet, RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se bibliografi i E Ekelund, O H:s ungdomsdiktning, Hfors 1930, s 259—279; kompletteringar i I Holm, O H, en studie i åttitalsromantik, Malmö 1957, s 491.

Källor och litteratur

Källor o litt: S Ahlström, O H (1958); G Brandeli, O H (Ny ill sv litt:hist, 4, 1957; jfr anf litt s 434 f); E Ek, O H (1925); E Ekelund, O H:s ungdomsdiktning (Hfors 1930); I Holm, O H. En studie i åttitals-romantik (1957); H Levander, Sensitiva amorösa. O H:s ungdomsverk o dess betydelse för åttiotalets litt brytningar (1944); Sv litt :-hist bibliogr 1900—1935 (1939—50), s 212 ff; A Österling, O H. Minnesteckn (SAH 1964—1965, 1966). — Meddel ang Laura H från Fundamentala Biblioteka, Riga.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ola Hansson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12596, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Levander), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12596
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ola Hansson, urn:sbl:12596, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Levander), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se