A C Erik Hedén

Född:1875-07-07 – Maria Magdalena församling, Stockholms län
Död:1925-10-23 – Engelbrekts församling, Stockholms län

Journalist, Kulturkritiker, Folkbildare


Band 18 (1969-1971), sida 413.

Meriter

Hedén, Abraham Carl Erik, f 7 juli 1875 i Sthlm (Maria), d 23 okt 1925 där (Engelbr). Föräldrar: kh Karl Oskar H o Anna Maria Charlotta Ramsten. Mogenhetsex vid N latinlärov i Sthlm vt 93, inskr vid UU vt 94, FK där 29 maj 97, korrespondent vid SvD 02—05, FL vid UU 15 april 09, disp pro gradu där 30 mars 12, FD 31 maj 12, led av Samf De nio 13, medarb i Soc-Dem 10—17 o 19—25, i Folkets dagbl Politiken 17—19.

G 18 nov 11 i Össeby-Garn (Sth) m folkskollär Eva Hilda Maria Cederlund, f 7 jan 82 i Gbg (Karl Johan), dtr till sjökaptenen Adolf Christian Walentin C o Maria Schöldström.

Biografi

Erik H föddes på Långholmen i Sthlm, där fadern då var fängelsepräst. Familjen flyttade 1879 till Tegelsmora och 1883 till Össeby-Garn 5 mil nordöst om Sthlm, vars prästgård blev H:s huvudsakliga uppväxtplats. Fadern var i kyrkliga och politiska frågor konservativ och samtidigt en man med utpräglat sinne för rättvisa och känsla för socialt förtryck. Han var temperaments-full, men andan i hemmet var inte auktoritär. Eva Hedéns minnesbok, byggd på talrika brev, ger bilden av ett hem med gott och frimodigt förhållande mellan föräldrar och barn. H kom tidigt att dela sin fars klassiska intressen, och de diskuterade gärna politiska och sociala frågor, som aktualiserades av sekelskiftets sociala oro. Han var från ungdomen klen och måste ofta avbryta studierna för infektioner. En tidigt framträdande hörselsvaghet utvecklades med tiden till besvärande dövhet. Som gymnasist övervägde han att bli teolog, hjälpte också fadern att predika några somrar, men valde till sist klassiska studier. I februari 1894 började han studera i Uppsala. Han läste klassiska språk, litteraturhistoria, filosofi, historia och nordiska språk till kandidatexamen 1897. H deltog också flitigt i studentlivet och dess intellektuella debatter. Med några nära vänner, bl a kusinen Olof Östergren, Bengt Hesselman och Ruben G:son Berg, bildade han en estetisk diskussionsklubb, Rimfaxe. Framför allt blev han dock under Uppsalaåren alltmer politiskt engagerad. Han gick in i Verdandi men bröt 1908 med liberalerna där och hade redan 1899 gjort sig känd som socialistsympatisör. 1902 ombads han att gå in i den nygrundade Laboremus, en sammanslutning för studenter och arbetare, som i hög grad genom H:s insats snabbt radikaliserades och efter ett par år formellt anslöts till socialdemokratiska partiet. 1905 skrev H in sig i Uppsala arbetarkommun.

Under studieåren började H skriva litterära artiklar i tidningar och tidskrifter och var 1902—05 Svenska Dagbladets korrespondent i Uppsala. Efter licentiatexamen 1909 flyttade han till Sthlm och anställdes som kultur- och utrikesredaktör vid Social-Demokraten, där han tidigare skrivit enstaka artiklar. 1912 disputerade han på avhandlingen Homerische Götterstudien, en undersökning av de religiösa föreställningarnas utveckling i Iliaden och Odysséen. En andra del av undersökningen förblev otryckt. I mera populär form behandlade H antika ämnen också i bl a Ord och Bild 1912 och 1913 och i Vår Tid 1916. På förslag av Ellen Key och John Landquist invaldes han 1913 i Samfundet De Nio, redigerade från 1918 dess årsbok Vår Tid och var en uppskattad deltagare i diskussionerna om samfundets litterära pris.

Fastän H från ungdomen var politiskt verksam inom socialdemokratin, kom han inte att göra den insats man väntat. Delvis berodde det på dövheten, som försvårade hans deltagande i debatter och konferenser, trots att han var en mycket uppskattad, slagfärdig och skicklig debattör. Men han var också mera en de stora visionernas, idéernas och idealens man än praktisk och taktisk politiker. Allmänt uppmärksammat blev hans framträdande under första världskriget. H var försvarsvän och tillhörde i grunden socialdemokratins högra flygel. Gentemot de ortodoxa och radikala marxisterna hävdade han vid upprepade tillfällen en revisionistisk, reformistisk och tveklöst demokratisk hållning. Under intryck av den aktivistiska propagandan 1915 och 1916 närmade han sig emellertid partiets radikala flygel. Flera socialdemokrater, Otto Järte, Yngve Larsson och Gustaf Steffen, blev 1915 kända som aktivister. Ff medverkade på hösten till att de uteslöts ur partiet och skrev i februari 1916 en artikel i Stormklockan: Klart till storstrejk!, med underrubriken: Nu måste vi handla — eller gå i krig. Branting tog avstånd från H:s "nervösa särpolitik", men vid ett möte i Sthlms arbetarkommun, där både Branting och Ff deltog, antogs ett av H framlagt resolutionsförslag, där man beklagade partistyrelsens oförstående hållning till aktivistfaran. 18 och 19 mars sammanträdde en "arbetarfredskongress", där uppmärksammade inlägg gjordes av Z Höglund, Ivan Oljelund och H om "utomparlamentariska maktmedel mot kriget". De tre debattörerna åtalades vid Sthlms rådhusrätt, häktades omedelbart, och 3 maj dömdes H till ett års straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende. Domen överklagades. 26 juni förklarade Svea hovrätt, att de anklagade inte kunde fällas som landsförrädare men väl för straffbar ohörsamhet mot laga myndigheters beslut under synnerligen försvårande omständigheter. H:s straff nedsattes till nio månaders straffarbete, men målet gick vidare till Högsta domstolen, som 6 sept helt frikände honom. Han fick samma dag lämna rannsakningsfängelset och hyllades 10 sept vid ett medborgartåg "för yttrandefrihet och församlingsrätt" i Sthlm.

H:s handlande hade dikterats av uppriktig oro för att Sverige skulle drivas in i kriget på Tysklands sida. "Förräderiprocessen" medförde nu hans anslutning till vänstersocialismen. I början av 1917 medverkade han flitigt i Stormklockan, och då Socialdemokratiska vänsterpartiet i maj bröt sig ut, lämnade han Social-Demokraten och blev ordinarie medarbetare i Folkets dagblad Politiken och Stormklockan. I juni 1918 invaldes H i det nya partiets arbetsutskott, tillhörde därmed dess centrala ledning och författade som sekreterare i riksdagsgruppen åtskilliga motioner vid 1918 och 1919 års riksdagar. Men hans vänsterradikala engagemang blev kortvarigt. H trodde inte på världsrevolutionen, vägrade att fördöma "imperialisterna" på både entente- och Tysklandssidan som i lika mån ansvariga för kriget och hävdade vid partikongressen i juni 1919 demokratiska och humanistiska synpunkter gentemot majoritetens proklamation om "proletariatets diktatur": "Kampen mellan humanism och bolsjevism är icke blott en kamp mellan humanitet och brutalitet utan även en kamp mellan dogm och den nya fria tanken." Strax därefter lämnade han vänsterpartiet och återvände i augusti till Social-Demokratens redaktion, där han till sin död var en produktiv kulturskribent.

Det var som kulturkritiker och folkbildare H kom att göra sin mest bestående insats och efterträda Bengt Lidforss som socialdemokratins främsta kulturkraft under åtskilliga år. Litteraturpolitiskt polemiserade han ivrigt mot det konservativa lägrets ledande kritiker, Fredrik Böök. Dock hyste han i grunden ganska likartade värderingar. Liksom Böök visade H sympati för realistiska skildringar av handlingsmänniskor. Han skrev omkring 1920 med stor förståelse om borgerliga tiotalister som Ludvig Nordström, Elin Wagner och Hjalmar Bergman. Han kunde spydigt kommentera Hjalmar Söderbergs och hans lärjungars beskrivningar av "kräks själsliv", mot vilka han satte upp en "vetenskaplig, social och framtidstroende" nutidsroman (om Ludvig Nordström 1924). Givetvis efterlyste och uppmuntrade han arbetardiktning. Av arbetarberättarnas första generation hälsade han både Ossiannilssons sociala romaner (trots den delvis antisocialistiska tendensen), Martin Kochs förbrytarskildringar och Hedenvinds visionsdiktning med glädje och förståelse, likaså Dan Anderssons och Lindorms lyrik. Med påtaglig entusiasm skrev han också om Vilhelm Ekelund och en Ekelundanhängare som Ivar Conradson. I det förra fallet var det hans klassiska orientering som spelade in, i det senare troligen en i unga år grundad kärlek till sv romantik, framför allt Atterbom. Men H:s sympati för handlingsinriktad realism och hans klassiska traditionsbundenhet gjorde honom oförstående för estetiska experiment. Han framhöll visserligen "stil och skönhet" som avgörande för konstverkets värde och brukade också avsluta sina recensioner med pedagogiskt upplagda karakteriseringar av författarens stil, språk, metrik etc. Men mot vad han uppfattade som formexperiment för experimentets skull riktade han gärna spydiga sarkasmer. Lagerkvists första böcker, särskilt Ordkonst och bildkonst, ogillade han bestämt. Han följde sedan Lagerkvist med en sorts motvilligt intresse och bemödade sig att göra honom rättvisa. Men H röjde här en brist i sin kritiska utrustning som hade kunnat bli ödesdiger, om han fått verka längre fram på 1920-talet.

Munter stridsiver, kvickhet och sarkasm, i regel utan elakhet och alltid utan långsinthet eller tendens att gå in på person, utmärker H.s litteraturkritik och polemik. Han visade alltid en anmärkningsvärd vilja till rättvisa och generositet även gentemot meningsmotståndare. I kultur- och bildningsfrågor var han med sin klassiska förankring i många avseenden konservativ. Hans humörfriska sarkasmer om kvinnan, om folk-och landskapslynnen etc, liksom vissa reflexioner om den "ariska" rasens överlägsenhet i "historisk kulturbetydelse" gör stundom ett fatalt reaktionärt intryck. Delvis rörde det sig här om arv från Lidforss' generation med dess starka förankring i tysk kultur, fastän H själv hyste betydligt större sympati för engelsk kulturtradition. Liknande reflexioner präglar också hans bedömning av Levertins kritik och Schücks litteraturhistoriska insats. Han hyllade dock båda som betydande vetenskapsmän, och han avvisade bestämt beskyllningar för antisemitism.

Också som populärföreläsare gjorde H en viktig insats. 1907—25 besökte han nästan varje sommar Brunnsvik, 1912—23 höll han för ABF:s räkning över 400 föreläsningar och anlitades också flitigt av Folkbildningsförbundet. Han föreläste i politiska och sociala frågor, om socialism och om äldre och nyare litteratur. Han talade oftast utan koncept, fängslande och livfullt, stödd på sina omfattande kunskaper och ett utomordentligt gott minne. Både som skribent och som föreläsare behärskade han uppenbart kons- ten att vara pedagogisk utan nedlåtande övertydlighet. Av sina kritiska artiklar sammanställde H två urval, Eros och Polemos (1916) och Eris och Himeros (1917). Ett mer omfattande urval ingår i hans av Landquist redigerade Valda skrifter. Betydande är också H:s stora monografi: Strindberg. En ledtråd vid studiet av hans verk (1921). Den är ett pionjärarbete. Den psykologiska och estetiska analysen har, som åtskilligt av H:s litteraturkritik, vissa brister. Men som biografisk översikt har H:s bok ännu idag inte ersatts av någon likvärdig sammanfattande och utförlig framställning.

De sista åren plågades H av en njursjukdom. Efter nyår 1925 tog han ledigt och reste några månader i Italien och Grekland. Vid hemkomsten skrev han en rad resekåserier i Social-Demokraten, men efter 50-årsdagen i juli förvärrades hans sjukdom och i okt avled han. Samtida har vittnat om H:s vinnande, ljusa och älskvärda väsen. Trots dövheten var han en omtyckt och stimulerande sällskapsmänniska och umgängesvän med aptit på människor och eftersökt för sin kvickhet och sitt muntra lynne. Idealitet, ridderlighet och rättvisa är, liksom temperamentsfull häftighet, ord som ofta återkommer i omdömen om honom.

Författare

Hans Levander



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev till H o hans hustru o några ms i KB. Brev från H i KB, bl a till Klara Johanson, Ellen Key, J Landquist, L Nordström o Marika Stiernstedt, i GUB till F Ström o strödda brev i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Strindbergs Gustaf Adolf [rec] (Nordisk tidskrift . . . utg af Letter-stedtska fören, N F, 1900, Sthlm . . ., s 559— 569). — Henrik Ibsens senare diktning från Et dukkehjem till Når vi döde vågner. Sthlm 1906. 94 s. — Ellen Keys sista böcker och strider (OoB, 1906, s 513—525). — Tal vid svenska socialdemokratins 25-års-fest i Uppsala den 6 november 1906. Malmö 1906. 16 s. ([Frams broschyr.] Socialdemokratiska ungdomsförbundets agitationsskrift nr 13 [omsl].) — Den socialistiska framtidsstaten enligt socialisternas egen framstälning. [Sthlm, tr] Linköping 1907. 16 s. (Tidningen Svenska folkets småskrifter, 5.) — Socialdemokratins framtidsmål. Malmö 1908. 31 s. (Frams broschyr, n:r 28 = D. Y. G. — Laboremus skriftserie, 1 [omsl].) 2. omarb uppl Malmö 1916. 60 s. —¦ Revisionismen inom socialdemokratin (Tiden, [provhäfte] 1—2, 1908, Sthlm, s 4—11, 44—48). — Statskyrkan ur socialdemokratisk synpunkt. 1—2 (ibid, årg 1, 1909, nr 6, s 16—24, nr 7[—12], s 19— 29). — De tigande diktarna (ibid, s 86—93). — De tigande diktarna än en gång (ibid, s 126 f). — Oscar Levertin som litteraturkritiker. En efterskrift till sommarens Strindbergsstrid (ibid, 1910, s 289—297). — J. L. Heiberg som grekisk kulturhistoriker (OoB, 1910, s 113—127). — Högerpolitik eller vetenskap? (Tiden, 1911, s 53—58, 72—77).

— Engelsk arbetartaktik. Den stora kolstrejkens lärdomar (ibid, 1912, s 161—172).

— Homerische Götterstudien. [Akad avh.] Uppsala 1912. IV, 191 s. — Hellas' olympiska spel (OoB 1912, s 307—327). — Ho-meros' Iliad på svenska (OoB, 1913, s 609— 615). — Hellas eller Judeen? (Julfacklan, socialdemokratiska arbetarepartiets tidning, årg 20, 1913, Sthlm, 4:o, s 1—4). —- Revolutionsförkunnelsen i Nibelungens ring. En erinran till Wagners hundraårsminne (Tiden, 1913, s 171—178). — Hur världskriget anstiftades (ibid, 1914, s 265—273). — Vittra storhetsminnen. Kvinnliga minnesbilder från Geijers och Tegnérs tid. 1—2 (OoB, 1914, s 1—18, 65—81). — »Bröd, frihet och självansvar» (Tiden, 1915, s 132—137). — Engelsk och tysk imperialism. 1—3 (ibid, s 259—267, 296—304, 324—333). — Svensk litteratur och utländskt inflytande. Några rapsodiska anteckningar (ibid, s 360-—368).

— Ur Aischylos' idévärld (Vår tid, årsbok utg av Samfundet De nio, 1916, Sthlm, s 73—117). — Eros och Polemos. Litterära hyllnings- och stridsartiklar. [Folkuppl (omsl).] Sthlm 1916. 191 s. — Eris och Himeros. Litterära hyllnings- och stridsartiklar, ny samling. Sthlm 1917. 192 s. — Förord (Kriget för internationell rätt, särtryck ur Round Table . . ., Sthlm 1917, s 3—8). — Ludvig Nordström (Bokstugan, studiecirklarnas tidskrift, årg 2, 1918, Sthlm, s 7— 12, 39—44, 64—70, 90—98, 123—129, 147 —154, 172—178, 192—197). — Stockholms studiecirklar ... 1—2 (ibid, 1919, s 74—78, 101—105). — Opartisk religionsundervisning. Utkast till en kursplan (Tiden, 1919, s 28— 44). — Knut Hamsun (Vår tid, 1919, s 180 —210). — Gestalter ur Sverges nyare historia. 1. Bakgrunden. 2. Emil Key och lantmannapartiet. 3. Adolf Hedin. 4. Harald Hjärne. 5. Karl Staaff (Samtiden, tidsskrift for politik, literatur og samfundsspersmaal, aarg 30, 1919, Kristiania, s 469—504, 31,

1920, s 34—53, 171—192, 337—363, 32,

1921, s 369—387). — Den klassiska bildningen i nutidens Sverige (OoB 1920, s 481 —494). —Henri Barbusse, fredsagitator och diktare (Studiekamraten, årg 2, 1920, Sthlm, nr 23—24, s 4 f). — H. G. Wells på svenska (Bokstugan, 1920, s 121—131, 145—149). — Otto Rung. En modern dansk diktartyp (ibid, 1921, s 100—105). — Idealet av en idealist [Knut Kjellberg] (Studiekamraten, 1921, nr 10, s 6). — Strindberg. En ledtråd vid studiet av hans verk. Sthlm 1921. 511 s. [Ny uppl] 1926. 544 s. (E H, Valda skr, [2].) Tysk övers Munchen 1926. — En ensam röst i Ålandsfrågan (Svensk tidskrift, 11, 1921, Sthlm, s 397—408). — Den klassiska bildningens dödsfara. Ett ord om den föreslagna skolreformen (ibid, 1922, s 433 —446). — Varför bör staten straffa? Några ord om den Lundstedt—Thyrénska striden (Tiden, 1922, s 25—43). — Den stora skolreformen. Några randanteckningar till skol-kommissionens förslag (ibid, s 411—460). — Strindberg och de fattiga (Studiekamraten,

1922, nr 10, s 8 f). — Lyckomoralen (ibid, nr 23—24, s 10—12). — Pär Lagerkvist (Bokstugan, 1922, s 25—67). — En som ej får glömmas. K. G. Ossiannilsson (ibid, s 97 —101, 120—125). — Ola Hansson som 80-talsförfattare (ibid, s 210—223). — Ola Hansson som nittiotalsförfattare (ibid, s 255 —271). — Ola Hansson som 1900-tals diktare (ibid, 1923, s 1—10, 40^17). — Bengt Lidforss. Ett minnesord (Studiekamraten,

1923, nr 17, s 1—3, omtr ibid, 1933, s 267— 269). — Ellen Key och politiken (Vår tid,

1924, s 15—17). — Sigrid Undset, en modern storhet (ibid, s 77—98). — En svag fredsrörelse. Några opassande reflektioner (Tiden, 1924, s 264—268). — Eviga gestalter. 1. Prometheus (Studiekamraten, 1925, nr 8—9, s 4 f; omtr i En hög rymd, uppsatser ur Studiekamraten [omsl], Sthlm 1954, s 16—21). — Valda skrifter. [Omsl.] [1—5.] Sthlm 1926—27. 1. Politiska essayer. Gestalter ur Sveriges nyare historia. Politiska artiklar. Religions- och skolfrågor. 1927. 377 s. 2. Strindberg . . . 1926. 544 s. 3. Språk, bildning och resor. Kultur och kåseri. 1927. 340 s. 4. Litteraturkritik, 1. Utländsk litteratur. Svenskt åttio- och nittiotal. Svenska 1900-talsdiktare: Äldre släktledet. 1927. 348 s. 5. Litteraturkritik, 2. Ung svensk litteratur. 1927. 392 s. — Ytterligare mindre rec i OoB 1906—14, 1916, 1918—19, Tiden 1910—14, 1916—17, 1919, 1925, Bokstugan 1917—23 (även studieplaner). Medv i bl a Upsala nya tidning, Social-demokraten, Fram, Svenska folket och Morgonbris samt i Stormklockan 1916 f, Folkets dagblad Politiken 1917 och Brand 1918.

översatt: Aisopos' fabler. Ny övers, Sthlm 1919, XXIII, 163 s, 13 pl, [nya uppl] 1932, 211 s, Norrköping (tr Örebro) 1942, 187 s, 11 pl, Norrköping 1959, 1965; Gaius Julius Caesars anteckningar om galliska kriget, Sthlm 1927, 284 s, 1 karta (Bonniers klassiker bibliotek).

Utgivit: B E Malmström, Valda dikter. Sthlm 1901. 57 s. (För skola och hem. Svensk bokskatt [utg av J A Lundeli o A Noreen], 16.) —- K G af Leopold, Valda smärre dikter. Sthlm 1902. 84 s. (Ibid, 24.)

Redigerat: Vår tid, årsbok utg av Samfundet De nio, årg 3—10, 1918—25, Sthlm (tills med G Björkman el J Landquist).

Källor och litteratur

Källor o litt: S Ahlgren, H:legenden (OoB 1940); R Andersson, SvD o det politiska li- vet 1897—1918 (1952); R Casparsson, Land du välsignade (1962); B Christofferson, Sv kritiker o deras metoder (1962); I Harrie, E H (OoB 1929); Eva Hedén, Den unge E H (1959); E H:s ingång i Sveriges hist„ (Bokr. stugan 1925); Z Höglund, Hjalmar Branting o hans livsgärning, 1—2 (1928—29); dens, Minnen i fackelsken, 1—3 (1951—56); L Kihlberg, DN o demokratins genombrott, 1 (1960); K Kilbom, Ur mitt livs äventyr, 1 —2 (1953—54); J Landquist, E H (1927); dens, I ungdomen (1957); T Lindbom, Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i Sverige (1945); J Lindgren, Per Albin Hansson i sv demokrati, 1 (1950); G Lindhagen, Memoarer, 1—3 (1936—39); G Magnusson, Socialdemokratien i Sverige, 1—3 (1920—24); E Palmstierna, Ett brytningsskede (1951); dens, Orostid, 1 (1952); V Spångberg, Stora män o mindre, 3 (1924); S Stolpe, Sv humanister (1962); F Ström, Min ungdoms strider (1940; reg SBL); dens, I stormig tid (1942; reg SBL); E Sundström, Radikalism o religiositet (1961); H Tingsten, Den sv socialdemokratiens idéutveckl, 1—2 (1941); A Uhlén, Arbetardiktningens pionjärperiod 1885—1909 (1964); E Uhlin, Dan Andersson före Svarta ballader (1950); E Wigforss, Minnen, 1—2 (1950—51); Upsalastudenten genom tiderna (1950; reg SBL).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A C Erik Hedén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12700, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Levander), hämtad 2019-03-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12700
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A C Erik Hedén, urn:sbl:12700, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Levander), hämtad 2019-03-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se