Meriter

Hedlinger, Johann Karl, f 28 mars 1691 i Seewen, intill Schwyz, Schweiz, d 14 mars 1771 i Schwyz. Föräldrar: bergsmannen Johann Baptist H o Anna Elisabetha Betschart. Gravörlärling vid biskopliga myntverket i Sitten, Schweiz, 10 febr 10, guldsmedslärling i Luzern 11, gravör vid Luzerns myntverk 13, resa till Frankrike 16, medaljör o myntgravör i Sthlm 18 sept 18, resa till Italien 26, åter i Sverige från hösten 27, permission för uppdrag åt Kristian VI av Danmark 32, åt kejsarinnan Anna av Ryssland 35—37, permission för vistelse i Schwyz o för resor 39—44, permission på obestämd tid 26 aug 45, k hovintendent 24 sept 45, bosatt i Schwyz från 46. —LVA 45.

G 14 juli 41 i Reinach m Maria Rosa Franciska von Schorno.

Biografi

Sin konstnärliga inriktning tycks H ha fått från fadern. Denne, som i yngre dagar verkat som konstnär och studerat måleri i Rom, var förmodligen H:s förste teckningslärare. 1700 flyttade familjen till den italienska delen av Schweiz, där fadern blev ledare för bergverken i Bleniodalen. Under denna tid gick H i skolan — sannolikt i ett gymnasium i Bellinzona. Han bibringades av allt att döma en gedigen humanistisk bildning med bl a kunskaper i de klassiska språken. 1708 var familjen tillbaka i hemstaden Schwyz men flyttade två år senare till Sitten, där H 10 febr 1710 blev anställd som gravörlärling vid det biskopliga myntverket, som arrenderades av juveleraren och guldsmeden Wilhelm Krauer. Denne flyttade snart till Luzern, och H fick på nyåret 1711 anställning hos honom som guldsmedslärling.

H, som livet igenom förblev en hängiven katolik, deltog 1712 som frivillig på den katolska sidan i det s k Toggenburgkriget. Därefter återvände han till Krauer, som i mars 1713 övertog staden Luzerns myntverk, där H nu blev gravör. Här skapade han 1714 sin första medalj, staden Luzerns förtjänstmedalj.

Krauer lämnade efter en tid Luzern och blev ledare för det hertigliga württembergska myntverket i Montbéliard och snart också för det biskopliga baselska i Porrentruy. H följde med sin mästare, men 29 juli 1716 begav han sig till Frankrike för att ytterligare utbilda sig i medaljkonsten. Han begav sig först till Nancy för att gå i lära hos den berömde medaljören Ferdinand de Saint Urbain vid det hertigliga myntverket. Då lärlingsskapet hos Saint Urbain inte var avlönat, försörjde sig H som gravör av urboetter, först i Nancy och sedan i Metz, dit han kom i jan 1717. Sedan H dokumenterat sin hantverksskicklighet fick han anställning hos Saint Urbain. H arbetade hos denne i bortemot två månader och 7 maj 1717 lämnade han Nancy för att bege sig till Paris.

Sina studier i Paris bedrev H på konstakademin under skulptören Antoine Coysevox. Det sv sändebudet Daniel Cronströms uppmärksamhet föll nu på H, då det gällde att söka efterträdare till tjänsten som k medaljör i Sthlm efter den nyligen avlidne Arvid Karlsteen. Till förmån för anställningen i Sthlm skrinlade H planerna på en Italienresa. 25 aug 1718 inställde han sig i Sthlm. Han anställdes på sex år enligt kontrakt 18 sept med uppgift dels att gravera mynt- och medaljstampar, dels att undervisa elever. 1725 fick han sitt kontrakt förnyat.

Sommaren 1726 var H i Rom. Här umgicks han bl a med de italienska medaljörerna Ermengildo och Ottone Hamerani, med den franske skulptören Edme Bouchardon, med konst- och antikkännare som den tyske baronen Philipp von Stosch. Han uppvaktade mars 1727 påven Benedictus XIII med en medalj och blev av denne utnämnd till riddare av Kristi orden. Snart därefter lämnade H Rom och reste till Neapel. Han besåg Herculaneum och Pompeji. På återvägen till Sverige passade han på att studera tysk medaljkonst. Efter ett och ett halvt års bortovaro var han tillbaka i Sthlm på hösten 1727. Hans ställning i Sverige var nu starkare. Det nya kontrakt som slöts med H 1729 erbjöd betydligt förbättrade lönevillkor. Följande år beviljades H ytterligare förmåner: förutom löneökning också k fullmakt på sin tjänst. H som nu nått internationell berömmelse saknade inte anbud från det övriga Europa. 1732 hade han permission från sin tjänst i Sverige för att arbeta åt Kristian VI av Danmark. Från hösten 1735 till och med sommaren 1737 hade han åter permission för att arbeta utomlands, denna gång i S:t Petersburg för kejsarinnan Annas räkning.

Det var tydligt att H hyste planer på att lämna Sverige och bosätta sig i sitt hemland. 1739 erhöll han permission för att resa till födelsestaden Schwyz. Han ansökte om att få lämna Sverige med pension, vilket emellertid inte beviljades. Däremot erhöll han i jan 1741 ett års förlängning på sin permission. I mars 1742 företog han en resa till Berlin. Frågan om en eventuell tjänst hos Fredrik II rann emellertid ut i sanden. H beviljades en tids ytterligare permission från Sverige och begav sig 1743 från Berlin till sitt hemland, där han bosatte sig i Fribourg tillsammans med sin hustru. 7 juni 1744 anträdde H återresan till Sverige. Han var nu verksam i Sthlm till följande år, då han slutligen fick sin avskedsansökan beviljad — formellt dock endast som permission på obestämd tid för hälsans vårdande — och kunde återvända till hemmet i Schweiz. 1746 flyttade H från Fribourg och köpte ett hus i Schwyz. Med undantag för en tids vistelse i Nürnberg 1747—48 var han sedan bosatt där till sin död.

Största delen av H:s medaljproduktion är ägnad sv ämnen. Som viktigaste exempel kan nämnas dödsmedaljen över Karl XII, medaljen till Ulrika Eleonoras kröning 1719 och till Fredrik I:s kröning 1720, medaljen med Arvid Horns porträtt från samma år, medaljen över freden i Nystad året därpå, den gustavianska medaljen och ymnighetshornsmedaljen från 1723, medaljen över Nikodemus Tessin 1728, Bankomedaljen 1726—29, Riddarhusmedaljen 1731, skådepenningar i samband med Fredrik I:s resa till Hessen 1731. H påbörjade också en serie jetonger med porträtt av Sveriges kungar från Björn på Håga till Fredrik I; 1739 var 28 av dessa färdiga. Vidare kan nämnas Ulrika Eleonoras regeringsmedalj 1734, medaljen över riksdagen 1738—39, över Carl Gustaf Tessin 1739, Ulrika Eleonoras dödsmedalj 1742, medaljen över kronprinsessan Lovisa Ulrikas ankomst till Sverige 1744, medaljen över Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas förmälning s å, medaljen tillägnad Vetenskapsakademin 1760 samt slutligen en medalj tillägnad minnet av Karl XII 1767— 69.

H har också utfört medaljer över utländska suveräner: Ludvig XV av Frankrike, påven Benedictus XIII, Karl av Hessen, Kristian VI och Sophia Magdalena av Danmark, Anna och Elisabeth av Ryssland, Wilhelm av Hessen-Kassel, Fredrik II av Preussen, Georg II av England och Maria Theresia av Österrike. En annan grupp medaljer har anknytning till H:s hemland och/eller religion, såsom Luzernmedaljen 1714, medaljen över Nicolaus von der Flüe 1728, över slaget vid Morgarten 1734, över den helige Meinrads uppenbarelse i Einsiedeln 1748 och över staden Bern 1752. H har också utfört medaljer med personlig anknytning, en bröllopsmedalj 1744, hans hustrus dödsmedalj 1755— 57, en medalj över brorsonen-svärsonen Lorenz H 1761, vartill kommer medaljer ägnade goda vänner såsom Nikolaus Keder och Carl Reinhold Berch.

En synnerligen intressant del av H:s oeuvre utgör den serie medaljer med självporträtt som tillkom åren 1730, 1733, 1741—46, 1757 och 1770. Här var H oberoende av uppdragsgivare och kunde skapa fritt efter egna intentioner. Det märkliga är, att han därvid utförde sina arbeten i en stil som närmast kan betecknas som nyantik — före nyantikens egentliga genombrott. I självporträtten förlänar han sig själv ett utseende påminnande om romerska mynts kejsarporträtt, och medaljernas frånsidor var i flera fall rent antikimiterande i sitt motivval. H förebådade alltså den klassicism som sedermera fick sin främste teoretiker i Winckelmann. Samtiden hyllade honom också som återuppväckare av antikens konst. I sammanhanget förtjänar det att påpekas, att den medalj över Philipp von Stosch som H utförde 1728 var en direkt referens till den antikdyrkande krets som H anslutit sig till under sin Romvistelse. Åtsidans porträtt hade Bouchardons bekanta Stoschbyst som förlaga.

Någon kylig winckelmannsk klassicism blev det emellertid i H:s fall aldrig frågan om. Merparten av hans produktion är också utförd helt i samtidens stil. Det är en ytterst förfinad rokoko med elegans, mjukhet och grace i förening med kraft och sensualism. Porträtten utmärkes av en fantasifull variationsrikedom i hår- och dräktfall och en livfullt mjuk framtoning av anletsdragen. På samma sätt fick åtsidornas emblematiska motiv en spirituell och graciös personlig tolkning.

Steget var långt från H:s första stora arbete, 1714 års Luzernmedalj, som är utförd i provinsiell, lite naiv barock och inte låter ana särskilt mycket av den blivande mästaren. Även den mogne H begagnade dock från tid till annan ett framställningssätt som hörde hemma i barocken. Framför allt gäller det hans medaljer över religiösa ämnen, men även i en del andra fall, då han uppenbarligen påtvingades en uppdragsgivares mer konservativa smakuppfattning.

En medaljkonstnär under denna tid kan i allmänhet inte anses som självständigt skapande i fråga om det emblematiska. Det ålåg honom att framställa de motiv som specialister på området dikterade för honom. Detta gällde också H. Han besatt dock en för tidens konstnärer ovanligt rik bildning, och hans kunnighet i emblematiken skänkte en relativ frihet åt hans uttrycksvilja. Det gör att han — som ovan nämnts — kan ge en personlig tolkning åt motiven. Som ett led i sin klassicistiska strävan genomförde han i allmänhet också en effektiv och uttrycksfull förenkling av bilden. — Av H:s sv elever kan nämnas Daniel Fehrman, Nils Georgii och Daniel Haesling.

Författare

Lars Olsson

Arkivuppgifter

H:s verk omfattande ett 150-tal medaljer (förteckn bl a hos Warburg, jfr nedan), vartill kommer mynt och sigill, har inte i nämnvärd grad blivit föremål för konsthistorisk bearbetning. PT:s medaljsamling i Schweizerisches Landesmuseum i Zürich.

Brev från H i Schweizerische Landesbibliothek, Bern, i Historisches Museum, Basel, i Öffentliche Bibliothek der Universität Basel (G IV a—d) o i VA (till P Wargentin).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

H:s kontrakt 1726 o intyg 1734 i K Warburgs saml (R 34: 143), S L Gahms biogr saml o intyg i Eichhorns saml, allt i KB; X 221, UUB.

J Amberg, Der Medailleur J K H (Sep-Abdr aus Geschichtsfreund, Bd 37, 39—41, 1887); J C Fiissli o J E Haid, Gollection complette de toutes les medailles du chevalier Jean Charles H (Augsburg 1782); P R Hengeler, Der Medailleur J K H . . . (Schweizerische Arbeitgeber-Zeitung 1944, nr 5 o 6); B E Hyckert o V E Lilienberg, Minnespenningar öfver enskilda sv män o kvinnor (Numismat meddel, 17:1—2, 1905 o 1915); J K Lindau, Das Medaillenkabinett des Postmeisters Johann Schorndorff zu Basel (Basler Beiträge zur Geschichtswissenschaft, 28, Basel 1947); T Lindgren, Sveriges mynt 1719— 1776 (1953); Ch De Mechel, Oeuvre du Chevalier H (Basel 1776); NF 11 (2 uppl 1909); N L Rasmusson, J K H (SKL); S Stenström, Karl XII:s dödsmask o Simon Josse (Livrustkammaren, X: 7—8, 1965); K Warburg, H, ett bidr till frihetstidens konsthist (VVSH, N F, 24, 1890).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johann Karl Hedlinger, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12738, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Olsson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12738
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johann Karl Hedlinger, urn:sbl:12738, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Olsson), hämtad 2024-04-19.