Meriter

von Hennigs, Carl Gustaf (Gösta) Albert, f 15 april 1866 i Rogslösa (Ög), d 26 dec 1941 i Sthlm (Hög). Föräldrar: kaptenen Albert Rudolf Fredrik v H o Emilie Augusta Lovisa Pihlgren. Elev vid Konstnärsförb:s målarskola 91—93, medlem i Konstnärsförb 97—20, tf prof vid FrKA 28—33. — LFrKA 26.

G 1) 16 okt 06 i Sthlm (Ad Fredr) m Alma Wilhelmina (Mimmi) Bodecker, f 21 febr 75 i Gävle, d 26 jan 33 i Sthlm (Ad Fredr), dtr till telegrafassistenten Axel B o Carolina Bomgren; 2) 30 aug 33 i Sthlm (Osc) m Inez Kerfstedt, f 1 okt 81 i Varberg, dtr till apotekaren Ingemar K o Alma Maria Charlotta Humbla.

Biografi

Gösta H:s far hade dött tidigt, och när modem avled 1890 sökte sig H till Sthlm, där han en kort tid arbetade på arkitektkontor, innan han 1891 började på Konstnärsförbundets målarskola. Han fick där bl a Zorn till lärare och gjorde under dennes ledning en del porträttstudier med spår av den Zornska penselföringen. De är målade i ett impressionistiskt maner och fyllda av den vemodiga stämning, som var typisk för 90-talet. H tillhörde inte revoltörerna på skolan. När Aguéli propagerade för ett nytt måleri och en ny konstsyn, visade H ingen förståelse och slöt sig inte till gruppen bakom honom. De nya impulserna fick de unga konstnärerna genom den stora Munch-utställningen i Sthlm 1894. H lärde sig dock inte så mycket av Munchs symbolism men desto mer av hans sätt att komponera och ge bilden en helhetskaraktär. En teckning från 1894 föreställer några demimonder, som för tankarna till Toulouse-Lautrec, vars konst H troligen sett i reproduktion.

Med sthlmsutställningen sommaren 1897 infördes jugendstilen i sv konst. H studerade dess yttringar i den franska boulevardtidningen Gil-Blas och i den tyska Jugend. I Gil-Blas tog han i synnerhet intryck av tecknaren A T Steinlen och medarbetade i Söndags-Nisse med teckningar från en mondän miljö. H karikerar sällan sina personer utan ger dem en yttre elegans. Han arbetar med kontraster mellan ljus och mörker för att på det sättet skapa rörelse i bilden, ett maner han säkert lärt av Steinlen. Liksom denne intresserade han sig för gatulivet och i sina målningar från sekelskiftet hämtar han motiv därifrån. Han sveper, in gatan i en blå skymning och upplöser gestalternas konturer. Ofta är förgrunden nerskuggad, medan fonden lyses upp av ljusa färger. Stämningen är melankolisk och livet tycks stillastående.

Sthlmsutställningen drog intresset till Djurgården, som blev ett nöjescentrum. Här fanns restauranger och varietéer. Här fanns cirkusen och cirkusfolket. H besökte ofta denna miljö och studerade människorna, Han tycks ha älskat livligheten och festen. Dessa stämningar speglades i hans måleri. Han började arbeta mer med rörelsen än förut och gick mot en större förenkling i kompositionen, och han hade funnit ett område som passade hans utåtriktade temperament. Målningen Karneval (Nat:mus) föreställer två maskerade kvinnor med svajiga hattar. Det är fest, och den ena vänder sig och lyfter armen med glaset för att skåla med en annan gäst som inte är synlig i bilden. I bakgrunden syns ett dansande par. Linjerna skapar en vågrörelse som är typisk för jugendstilen. H hade fjärmat sig från det naturalistiska och valde endast sådana detaljer som var linjärt intressanta. Färgerna är skarpa och våldsamma, och en del kritiker ställde sig tveksamma till detta, när H deltog i några utställningar 1909. Han hade i alla fall öppnat vägen för någonting nytt, vänt sig från 90-talets nationalromantik och valt en annan motivkrets, som han bearbetade experimentellt och med stilisering, vilket kom att betyda mycket för nästa generation konstnärer såsom Dardel och Grünewald.

H deltog i Konstnärsförbundets utställning i Berlin 1910. Kritiken blev visserligen blandad, men H nämndes dock i samband med den sv eliten och Berlinutställningen kom att betyda början till genombrottet för honom. På Konstnärsförbundets utställning i Sthlm 1912 fick H ett eget rum och visade en stor samling av sina arbeten. Han mottogs överraskande positivt. Tor Hedberg analyserade hans målningar ingående. »Cirkusarénans slutna krets ger honom det ideala rummet, utan horisont och utan atmosfär, i cirkusartisternas halvt automatiska rörelser finner han uppslaget till de praktfulla koloristiska harmonier, som han sedan omdiktade i sin atelier.» Hedberg var kritisk mot H:s sätt att behandla ljuset. Han gjorde ingen skillnad i ljusbehandlingen i exteriörerna och interiörerna. Axel Gauffin jämförde H:s målningar med affischer, med deras »enhetliga färgplan och genomförda ytteknik». Trots de kritiska invändningarna hade H slagit igenom, och framgången gav honom stor stimulans för fortsatt arbete. H övergick nu till att skapa kompositioner med färgfläckar i stället för de brett pålagda, grälla färgerna. Han gick ner i format och koncentrerade sig ofta kring en gestalt. Den gamle gycklaren från 1912 föreställer en gammal clown som gör sina konster inför en anonym publik. Modellen fyller ut nästan hela duken och bakgrunden är inte lika orolig som i de tidigare målningarna. På ett liknande sätt arbetade han i Fågeltämjerskan från 1914. Här är det helt och hållet modellen som dominerar bilden och bakgrunden har blivit abstrakt. Han gick mot en större intimitet i sitt måleri, maneret blev ytmässigt och dekorativt. Det finns stora likheter med Degas i dessa målningar och likheterna blev tydligare efter en Degas-utställning på Nationalmuseum 1920. Från denna tid finns målningar av H med dansösmotiv. Han hade lärt sig av Degas att fånga kroppens rörelser med större skärpa. Danserskor från 1922 föreställer två dansöser i vita tyllklänningar som är avbildade mot en kulissvägg. H låter kjolamas fladdriga lätthet kontrastera mot tyngden i balettdansösernas rörelser, men är inte som Degas intresserad av att uttrycka sina modellers personlighet.

På 20-talet övergav H de stora formaten och oljan. Han hade en ögonskada som tvingade honom att lämna det monumentala, och han övergick till att arbeta med akvareller och gouacher. Härmed stoppades på sätt och vis H:s stilutveckling, och han blev en isolerad målare i sv konstliv.

H:s största tillgång var hans målarglädje. Därom vittnar hans väldiga produktivitet. Han älskade varietén och cirkusen. Hans clowner har föga att göra med Frödings och Hjalmar Bergmans. Någon gång kan man spåra en fördjupning av motivet, där tragedien träder fram i det festliga glittret, som i målningen Han är död. Den föreställer en clown som avlidit på cirkusarenan. Bredvid den döde sitter en annan clown och lyfter upp hans hand. Han är vitsminkad och clownmasken kan inte förråda hans sorg. Sådana motiv är mycket sällsynta i H:s produktion. Framför allt berättar H om livsglädje och fest och uttrycker det i färg och rörelse.

Författare

Barbro Schaffer

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

K Fåhraeus, G v H (OoB 1912); A Gauffin, Konstverk o människor (1915); T Hedberg, Konstnärsförb:s utställn (Konst o konstnärer 1912); G Lilja, Det moderna måleriet i sv kritik (1955); V Loos, G v H, cirkusmålaren; SKL; nekr i Konstvärlden 1942. — Kalender över ointrod adels fören 1942 (1941).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Gustaf (Gösta) A Hennigs, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12867, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Schaffer), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12867
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Gustaf (Gösta) A Hennigs, von, urn:sbl:12867, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Schaffer), hämtad 2024-04-26.