Meriter

2 Gertz, Otto Daniel, bror till G 1, f 20 maj 1878 i Malmö (Caroli), d 15 febr 1948 i Lund. Mogenhetsex vid Malmö h a l 26 maj 96, inskr vid LU 8 sept s å, FK 31 jan 00, lär i botanik vid h elementarskolan för flickor i Lund ht 01–vt 05, eo amanuens vid botan institutionen 25 sept 03–15 juli 05, FL 31 maj s å, disp 21 maj 06, FD 31 maj s å, doc i botanik 7 nov s å–43, allt i Lund, vik adjunkt o extralär vid Malmö h a l ht 07–15, lär i kemi o geologi vid Tekla Åbergs lärov för flickor i Malmö 1 mars 09–vt 18, assistent i växtfysiologi vid LU febr 10–31 dec 15, lär i mineralogi o geognosi vid tekn elementarskolan i Malmö ht 11–vt 15, lektor i biologi o kemi vid Lunds h a l 5 mars 15–43, lär i biologi vid Lunds fullst lärov för flickor ht 16—34, bibliotekarie vid botan institutionen vid LU 1 mars 24. – LFS 16.

G 6 aug 10 i Skurup (Malm) m Ida Johanna Andersson, f 19 febr 83 där, dtr till bankdir Hans Bernhard A o Ingår Ida Jönsson.

Biografi

Otto G var en flitig och mångsidig forskare och hans vetenskapliga produktion är mycket omfattande. Hans första stora arbete, gradualavhandlingen »Studier öfver anthocyan» var närmast av anatomisk natur; den rymmer ett stort antal observationer över anthocyan – färgämnenas uppträdande och förekomstsätt hos olika växtarter. Ett par senare arbeten belyser emellertid anthocyanbildningen från fysiologiska och biokemiska synpunkter, och den fysiologiska botaniken och biokemin blev under en längre period G:s viktigaste intresseområden, där han publicerade ett flertal betydelsefulla arbeten.

Några av de undersökningar som G utförde på det fysiologiska området går tillbaka på impulser som han fått under studiebesök hos två ledande tyska växtfysiologer, W Pfeffer i Leipzig och G Klebs i Heidelberg. Han påbörjade på dessa forskares institut experimentella undersökningar, som sedan fortsattes i Sverige; de gällde orsakssammanhangen vid sidoröttemas bildning, liksom vid haustoriebildningen hos parasitväxten Cuscuta och rhizoidbildningen hos mossläktet Lunularia. Genom sin rikt varierande metodik lämnar dessa undersökningar många intressanta bidrag till förståelsen av det fysiologiska sammanhang, som ligger bakom organbildningen.

På det biokemiska området gjorde G omfattande undersökningar av vissa kemiska reaktioner hos olika växtgrupper och erhöll därvid resultat ej blott av rent biokemiskt utan även av systematiskt intresse. Bl a undersökte han förekomsten av vissa s k oxidationsenzym hos en mängd olika växter, enligt en av honom själv utarbetad metod, samt vidare uppträdandet av det gula färgämnet anthoklor hos olika arter inom familjen Compositae; särskilt i det senare fallet erhölls tydliga systematiska korrelationer.

Utom inom anatomi, fysiologi och biokemi var G verksam även inom flera andra botaniska forskningsområden. I yngre år lämnade han viktiga bidrag till utforskandet av de skånska torvmossarnas växtlämningar, och på senare år skrev han en mångfald uppsatser om Skånes nuvarande vegetation, detta i samband med att han kom att verka i det skånska naturskyddets tjänst. Ett annat vetenskapligt område, där han utbildade sig till en framstående kännare, var cecidiologin: han publicerade flera bidrag särskilt till kännedomen om Skånes gallbildningar.

En betydande insats gjorde G också inom lärdomshistorien. Talrika skrifter av hans hand belyser botanikens äldre historia i Sverige. Genom sin omfattande lärdom, såväl på det naturvetenskapliga som det humanistiska området, samt genom sitt goda spårsinne kunde han draga fram i ljuset många intressanta handskrifter och marginalanteckningar, som gav viktiga bidrag till Linnés och hans lärjungars och andra äldre botanisters historia. Av stort intresse är också ett herbarium av år 1610, som han drog fram ur glömskan och utförligt beskrev; det hade tillhört Chr Rostius i Lund och är utan tvivel Nordens äldsta ännu bevarade herbarium. G:s matrikel över Fysiografiska sällskapet i Lund är en värdefull personhistorisk vägvisare.

I samband med G: s vetenskapliga gärning stod givetvis den verksamhet han utövade i naturskyddets tjänst. Från 1919 var han sekreterare i Skånes naturskyddsförening, och från 1932 redigerade han även föreningens årsskrift, Skånes Natur. Under denna sin verksamhet kämpade han energiskt för bevarandet av skyddsvärda områden eller naturföremål i Skåne, och i årsskriften bidrog han med talrika artiklar om olika naturvårdsobjekt. Karakteristisk för honom är även här hans starka historiska orientering: när han skildrar ett naturområde eller en sällsynt växt, som bör skyddas, brukar framställningen kompletteras med utförliga upplysningar om äldre tiders förhållanden och tidigare iakttagares uppgifter.

G:s vetenskapliga gärning spände alltså över vidsträckta områden, och hans produktivitet var betydande. Han var väl ej så mycket de stora idéernas man som fastmer den trägne detaljarbetaren, som omsorgsfullt bearbetade sitt material för att belysa det ur skilda aspekter. Hans lärdom och mångsidighet var givetvis värdefulla tillgångar i hans vetenskapliga gärning, kanske särskilt i hans verksamhet på det lärdomshistoriska området, där hans insatser utan tvivel kommer att ha ett bestående värde. Genom sina intressens bredd var han en polyhistor av en alltmer sällsynt forskartyp.

Bror till G 1 och G 2 var folkskolinspektören Elof Martin G (1887–1944). Han disputerade 1918 på en  avhandling om Psykofysiska undersökningar över adaptionen inom temperatursinnena samt över dess inflytande på retnings- och åtskillnadströsklarna. S å blev han docent i psykologi vid Lunds univ och uppehöll professuren i psykologi och pedagogik där vid upprepade tillfällen 1927–35. Från 1925 till sin död var han folkskolinspektör i Lunds stads skoldistrikt.

Författare

Hakon Hjelmqvist

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se bibliografi i Botaniska notiser, 1951, Lund, s 201 f.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 5 mars 1915, nr 33, 3 dec 1920, nr 107, RA. – H Hjelmqvist, nekr över G i Botaniska notiser (1951); LUM 1939 (1940).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto D Gertz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13041, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hakon Hjelmqvist), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13041
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto D Gertz, urn:sbl:13041, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hakon Hjelmqvist), hämtad 2024-04-26.