Emil Grandinson

Född:1863-09-18 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1915-07-07 – Stockholms stad, Stockholms län

Skriftställare, Regissör


Band 17 (1967-1969), sida 226.

Meriter

2 Grandinson, Emil, kusin till G 1, f 18 sept 1863 i Sthlm (Göta livg), d 7 juli 1915 där (ibid). Föräldrar: byråchefen, sekr vid K teatrarna Carl Alfred G o Anna Maria Magdalena (Malla) Lindblad. Mogenhetsex vid Nya elementarlärov i Sthlm ht 83, inskr vid UU vt 84, FK 29 maj 88, sekr vid Sv teatern 88—90, red:sekr i Ord o Bild 92— 98, sekr o bitr regissör vid Dramatiska teatern 98, förste regissör där 01, förste regissör vid Intima teatern 11. — Ogift.

Biografi

G växte upp i ett bildat hem, där litterära intressen spelade en stor roll. Redan tidigt inriktade han sina studier huvudsakligen på modern litteratur och teater, och framför allt var det den franska litteraturen som fängslade honom. I franska språket förvärvade han så grundliga insikter att han senare kunde verka som lärare i detta ämne vid Dramatens elevskola. G vann först anställning vid den då av skådespelaren Emil Hjertstedt innehavda Nya (från 1888 Svenska) Teatern vid Blasieholmsgatan. 1892 fick G ett nytt verksamhetsfält som redaktionssekreterare i den nytillkomna tidskriften Ord och Bild. Han framträdde också själv som medarbetare både som litteraturrecensent och som teateranmälare. Utmärkande för hans kritik är ett lugnt omdöme och en allmän opartiskhet. Hans personliga sympatier låg givetvis på den unga konstens och litteraturens sida, men han tog aldrig parti på något obilligt eller stötande sätt. Samtidigt verkade han också 1893—94 som medarbetare i en av Harald Molander grundad teateragentur som förmedlade flera gästspel i Sverige (bl a av Lugné-Poë). När den dittills på Dramatiska teatern styrande s k Associationen med Gustaf Fredrikson som ledare 1898 upplöstes och Personne trädde till som teaterchef, anställdes G som sekreterare och biträdande regissör vid teatern. Det visade sig mycket snart att han var i hög grad användbar i det praktiska teaterarbetet, och 1901 uppflyttades han till förste regissör. Under de följande åren ledde han en rad stora iscensättningar. Med utgången av spelåret 1910/11 lämnade han emellertid teatern på grund av utbrutna personliga misshälligheter inom teaterledningen, och övergick till den av Gustaf Collijn grundade Intima teatern.

Att Dramatiska teatern genom G:s avgång gjorde en stor förlust erkändes allmänt. G har, skrev C G Laurin, »tack vare sina teater- och litteraturhistoriska kunskaper och genom sin blick för det sceniskt verkningsfulla ofta bidragit till det goda helhetsintrycket. Hans plats har varit bakom scenen. Nu ropar jag in honom och ägnar honom en hjärtligt menad applåd.»

I sin registil var G huvudsakligen påverkad av den samtida franska teatern. Han arbetade med måttfullt realistiska effekter och undvek omsorgsfullt alla överdrifter. Viktigast av allt var enligt hans mening att få fram skådespelarinsatsen. Denna grundsats kunde leda till att betydande skådespelare tilläts dominera hela scenen. Så var exempelvis fallet i Rostands Cyrano de Bergerac, där Personne behärskade scenen från styckets början till dess slut. På samma sätt tedde sig Köpmannen i Venedig vid Mantzius' gästspel 1904. I andra fall lyckades han att fint sammanhålla ensemblespelet som i Per Hallströms En veneziansk komedi, där Harriet Bosse glänste som en oförliknelig Isotta.

Sin största och svåraste uppgift mötte G år 1900, när han fick i uppdrag att sätta i scen första delen av Strindbergs Till Damaskus. G accepterade anbudet endast under förutsättning att han fick anordna scenbild och dekor helt efter sitt eget huvud. Han lät inrama scenen med en mäktig valvbåge som förblev stående under hela föreställningens gång och bakom vilken de olika lokalbetecknande dekorationerna hastigt växlades under motsvarande skiftningar i belysningen. På detta sätt fick stycket ett oanat liv, och den av Strindberg avsedda snabba, nervösa rytmen blev en påtaglig och stark upplevelse. August Palme förmådde visserligen inte att återge Den okändes bitterhet och vånda — sådana toner fanns ej på hans instrument —, men Harriet Bosse nådde desto högre som Damen. Enligt vad fru Bosse berättat var G: s instruktion ganska knapphändig. Han uppmanade henne att undvika alla starka tonfall och i stället låta varje replik verka helt för sig själv och genom sitt eget innehåll. De traditionella teatertonfallen bad han henne helt och hållet undvika. Som nyckelord gav han henne Damens replik: »Jag är ingenting». Den starka och egenartade verkan som hennes talstil utövade på publiken blev på många håll omvittnad. Att rollens gestaltning återgick på ett intimt samarbete mellan regissören och skådespelerskan kan ej betvivlas. Den betydelse G haft för Harriet Bosses konstnärliga utveckling erkände hon alltid med stor tacksamhet.

Bland G:s övriga regiarbeten kan nämnas Strindbergs Karl XII med August Palme i huvudrollen. Resultatet blev här relativt gott. Regin berömdes särskilt av Tor Hedberg. Att G anförtroddes uppgiften att sätta upp Siste riddaren torde ha berott på att Strindberg efter vad man visste särskilt uppskattade honom som regissör. Han är, sade Strindberg, en regissör som lägger vikten vid det invärtes. Mycket väl lyckades G med Hjalmar Söderbergs vemodiga stycke Aftonstjärnan, i vars trista kafémiljö han trollade in en poesifylld melankoli som gjorde ett djupt intryck. Ett fint arbete var också Galsworthys Vildfåglar, där Erik Wettergren spelade vagabonden Ferrand. Laurin framhäver särskilt hur väl regissören lyckats fånga den specifikt engelska stämningen, vilket i hög grad bidrog till styckets starka helhetsverkan.

G var även flitigt verksam som översättare för scenen. Utrustad med goda språkkunskaper åstadkom han på detta område tolkningar som i stiltrohet och korrekthet vida höjde sig över vad som var vanligt på dåtidens svenska scener.

G var i sitt sätt tämligen trubbig och gjorde sig i regel ingen nämnvärd möda att verka älskvärd. Men han fängslade vid närmare bekanskap genom sin klara och skarpa intelligens och sin djupa sakkunskap i fråga om allt som rörde teatern och skådespelarkonsten. Sin samtids skådespelare bedömde han delvis tämligen omilt. De franskinspirerade Personne och Fredrikson beundrade han livligt men hade föga sympati för de Wahl, för vilkens överdrifter han hade ett skarpt öga. Bland skådespelerskor uppskattade han högst den kyliga och intelligenta Hilda Borgström. För Harriet Bosse bevarade han alltid vid minnet av repetitionerna på Till Damaskus en djup sympati och en uppriktig beundran. Eljest stod han knappast i något närmare förhållande till sina kolleger inom skådespelarkåren. För offentligheten var han föga känd, vilket sammanhängde med hans tillbakadragna väsen.

Författare

Oscar Wieselgren



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

63 brev från A Strindberg till G o brev från G till bl a L O Josephson (12 st), K Michaelson (17) o N Personne (9) i KB. Några brev till o från G även i UUB o från G i Ericsbergsarkivets autografsaml, dep i RA.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Teatern vid Trädgårdsgatan 1842—1902. [Omsl.] Sthlm 1902. 20 s. — Medarb i OoB 1892—1912. Översatt: A Dreyfus, Lugn i stormen, Sthlm 1892, 16 s (Bibliotek för teatervänner, 182); Spader-dam ... af M Tschaikowsky, bearb för tyska scenen af M Kalbeck, Sthlm 1909, 67 s (Opera-repertoire, 101).

Källor och litteratur

Källor o litt: I Hollinger, Urpremiären på till Damaskus I (Dramaten 175 år, 1963); Idun 1915, s 458; C G Laurin, Ros o ris 1903 —13 (1913); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare, 2 (1918), SPG 15 (1900), 16, (1910). — Nekr:er i dagspressen.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Emil Grandinson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13143, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oscar Wieselgren), hämtad 2017-09-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13143
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Emil Grandinson, urn:sbl:13143, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oscar Wieselgren), hämtad 2017-09-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se