Meriter

Grevesmöhlen, Carl August, dp 20 okt 1754 på Dalkarlshyttan, Lindesbergs landsförs (Ör), d 1 juni 1823 i Kongsvinger, Norge. Föräldrar: lagman Carl Engelbrecht G o Elisabet Öijer. Inskr vid UU 8 mars 64, auskultant i Svea hovr 23 dec 72, eo kanslist där 24 maj 73, eo notarie vid kriminalprot där 19 juni 73, vid civilprot 26 jan 75, notarie i generaltullarrendesocietetens kansli 14 dec 77, konstit notarie i Svea hovrätt 23 mars 80, notarie där 9 febr 81, sekr hos generaltulldirektionen 8 jan 87, assessor i Svea hovrätt 1 april 88, överdir i generallandtullkontoret o preses i accisrätten 11 nov 90, entledigad från tjänsten som överdir 1 nov 06, återinsatt 10, avgick med pension sedan generallandtullkontoret o accisrätten upphört 11. — LMA 94, LPS 95 (ordf 24 sept 03—21 jan 04, utskottsled 03—05).

G 1) 23 sept 84, lysn 28 aug i Sthlm (Skeppsh) m Sara Hedengren, f 56 (hfl Vase, Värml), d 1 mars 10 i Sthlm (Maria), dtr till brukspatron Henrik H o Lovisa Sophia Carlberg, 2) 23 jan 20 i Kongsvinger m Brita Maria Nybelin (utflyttn: längd 1817 för Maria förs i Sthlm), f 80.

Biografi

G tillhörde en juristsläkt med förbindelser med inflytelserika familjer i bruks-, borgar- och boktryckarmiljö: Cederborgh, Öijer, Chierlin och Lindh. Hans morbror borgmästaren E Öijer i Lindesberg var riksdagsman 1765—66 och 1769—70. Öijer synes ha varit mössa (Brolin). Svåger till G var kommerserådet S J Chierlin, som var bror till stadsmatematikus L A Chierlin (bd 8), bekant för sin 1771 mot adeln utgivna skrift Den ofrälse soldaten, där han i starka färger utmålade det adliga befälets trakasserier mot underofficerare och soldater.

G var en juridisk begåvning (Alexanderson) och avancerade ganska raskt i karriären. Mer allmänt känd blev han dock först som ekonomisk författare. Han vann 1802 Patriotiska sällskapets pris för sitt svar på frågan hur man skulle använda trädesjorden och förordade växelbruk. I den broschyrstrid som följde försvarades han främst av häradshövdingen A Nordell, själv radikal broschyrförfattare och bekant som en av de sammansvurna mot Gustav III. Även G Adlersparre tycks ha uppskattat G:s lantbrukstekniska författarskap, som torde ha bidragit till dennes framskjutna ställning inom Patriotiska sällskapet 1803—05. 1806 utgav G följdskriften Några allmänna anmärkningar angående circulations-bruk.

I egenskap av överdirektör i generallandtullkontoret kom G i konflikt med styrelsen (fullmäktige) för den 1803 inrättade generaltullarrendesocieteten. Han tycks ha varit mindre bekväm för fullmäktiges ledande män, överståthållaren S af Ugglas och fd underståthållaren H Liljensparre. Genom en i början av sin verksamhet vidtagen höjning av accisarrendeavgiften råkade fullmäktige i fejd med bryggarämbetet i Sthlm, vars ålderman Isak Lorensson Westman tillhörde den rika bryggardynastin med politiskt inflytande. G tog kraftigt bryggarämbetets parti. Hans kontakt med Westman skulle senare visa sig vara av vikt i samband med Fersenska mordet.

Fullmäktige beslöt hösten 1806 att avstänga G från tjänsten som överdirektör på grund av några, som det förefaller, bevisliga men ganska bagatellartade förseelser. Processen härom avslutades först 1810. Vid tiden för revolutionen 1809 var G hårt trängd. Han var suspenderad, under åtal och försatt i konkurs.

Som en följd av revolutionen återinfördes den upphävda tryckfriheten i slutet av april 1809. G började nu, liksom A Nordell, M Hambré m fl, att i samband med riksdagsförhandlingarna agera som skribent i de aktuella politiska frågorna kring privilegierna och representationen. Han fick nu även möjlighet att låta trycka rättegångshandlingarna i processen om hans tjänsteavstängning, vilket tidigare nekats honom, och att gå till häftiga angrepp mot särskilt S af Ugglas.

G:s ströskrifter köptes begärligt och kunde tryckas i upp till 2 500 ex, kanske mer. Boktryckaren J P Lindh, som till en början hade förlagsrättigheter till G:s skrifter, sade sig i juli 1809 ha förtjänat otroligt på dennes arbeten. G:s inflytande över opinionsbildningen blev stort och han blev en idol för en läshungrig allmänhet. »I städerna, på landsbygden och även ganska mycket på gästgivargårdarna omkring Sthlm var han starkt berömd och av allmänna smickret parfumerad», heter det i en mot G fientlig artikel 1815, där han även kallas för »en fullkomlig pöbeldiktator».

I Fråga till fäderneslandets vänner och i Påminnelser och tilläggningar vid några nyligen utkomna politiska skrifter — från maj resp juni 1809 — önskade G bl a nya grunder för beskattningen. Han framhöll, att privilegierna inkräktade på andra medborgares naturliga rättigheter. I princip borde privilegierna därför återlämnas (Thomson). Han gick även i bräschen för en representationsreform. Enligt G, som var fysiokratiskt orienterad, borde besuttenhet, speciellt innehav av jord, vara den rätta grunden för representation. Väljarklasser och riksdag borde, med diskvalificerande av rena ämbetsmannagrupper, bestå av adel, jordägare, bruksägare, borgare och näringsidkare. G:s krav, liksom broschyrförfattarnas i allmänhet, gick ut på att ge den förmögnare medelklassen, »medelståndet», plats i representationen.

I Påminnelser och tilläggningar träder en revolutionär ideologi i dagen. G förhärligade t ex folkrevolutioner, ett för många av denna tids huvudaktörer, t ex Järta, mycket skrämmande begrepp. Revolutionen 1809 var enligt G ingen folkrevolution utan anställd blott av några handlingskraftiga patrioter. Han ansåg vidare, att det inte var folkets skuld att franska revolutionen blev så blodig utan hovets, högadelns och det högre prästerskapets. Han hyllade Robespierre. G räknades våren 1809 tillhöra ett starkt »demokratiskt» parti. Han hade stort inflytande i bondeståndet. Som skrivkunnig vän hjälpte han bönderna med memorial m m. I slutet av juni 1809 använde sig Adlersparre av G för att förmå bondeståndet att skriva under den nya regeringsformen.

I sin broschyrstrid med af Ugglas sekunderades G av de riksdagsmän, som efter revolutionen 1809 framförde krav på räfst med den förra regimens handgångna män. Bl a framträdde löjtnant O F Påhlman på riddarhuset, prof E A Almquist i prästeståndet och P Oxelberg i bondeståndet med sådana krav. G stod mer eller mindre bakom dessa aktioner, som främst riktade sig mot Ugglas. G, Påhlman, Almquist och Oxelberg agerade på samma linje vid flera tillfällen.

I aug 1809 knöts G av de makthavande till den nyinrättade hemliga polis, som synes ha haft till främsta uppgift att övervaka befarade kontrarevolutionära stämplingar. G fick härigenom stora möjligheter att med sina rapporter sprida rykten. Sannolikt bidrog han i början av 1810 i hög grad till ryktena om gustavianska stämplingar mot den nye kronprinsen Karl Augusts liv.

G:s ställning som hejduk åt den nya regimen rubbades dock så småningom. I synnerhet tycks G:s relationer till regeringskretsarna ha försämrats av hans kandidatur i slutet av febr 1810 till det nyinrättade JO-ämbetet. Vid valet fick G 8 röster (mot L A Mannerheims 34). G tycks nu ha börjat betraktas som en verkligt farlig man. Rättegången mot honom förnyades med energi. Hans position inom hemliga polisen synes ha gått förlorad. Det bör ha varit som en följd av sin försämrade ställning som G förnyade eller fördjupade sin gamla kontakt med den antiaristokratiske bryggarkungen Isak Westman. — I maj 1810 utgav G Sista smörjelsen, som i populär form sammanfattade processen mot G och som är den kanske fränaste av alla G:s skrifter 1809—1810. Efter kronprins Karl Augusts död i slutet av maj 1810 blev G en av organisatörerna av den pamflettkampanj, som bidrog till mordet på riksmarskalk Axel v Fersen 20 juni s å. Troligen agerade G mycket på eget initiativ. Adelshat och avsky för kungamördare var de traditionella strängar man spelade på. De ofrälse ståndspersonernas missnöje över konstitutionsutskottets »dödsdom» över deras bemödanden att få representationsrätt tycks vidare ha fått utlopp vid denna »revolution för en dag» — som E Lönnroth rubricerat Fersenska mordet.

Många frågor beträffande Fersenska mordet är ännu höljda i dunkel, bl a beträffande planläggningen och hur långt man syftade. Att G spelat en huvudroll är dock klart. Ryske ministern Suchtelen nämner bl a G, Påhlman och Westman, då han i sin dagbulletin för 10 juni 1810 räknar upp de främsta spridarna av falska och alarmerande nyheter. I anteckningen för 14 juni, samma dag som den upphetsande dikten Räfvarne publicerades i Nya Posten, där G medarbetade, omtalar Suchtelen, att G tillsammans med bryggaren Westman hade rest ut till de missnöjdas samlingspunkt på landet. Det kan konstateras, att samlingspunkten var på Värmdön. Westman bodde på Velamsund i Boo sn och G arrenderade sedan 1802 Hasseludden nära därintill. Den 19 juni 1810, dagen före Fersenska mordet, uppträdde G och Westman vid Värmdö skeppslags sommarting på samma linje i en fråga om höjning av färjpengarna för Skurusundsfärjan. — På kvällen efter mordet angrep folkmassan G:s dödsfiende af Ugglas hus med stenkastning.

Vid valriksdagen i Örebro sommaren 1810 arbetade G, speciellt bland bönderna, energiskt till förmån för Bernadotte. Han ansåg sig i ett brev 1817 kunna hysa övertygelsen att mer än någon annan ha bidragit till Karl Johans enhälliga val. 1816 skrev G: »Alla känna - - - vad jag verkade vid tronvalet. Hans excellens Wrede och i synnerhet statsrådet Sköldebrand kunna intyga, att utan min verksamma åtgärd och däribland skånska adelns avhållande från riksdagen, som var mitt verk, hade valet misslyckats. Om det med skäl kan anses vara vår lycka att prinsen är här, så står nationen därför i större förbindelse hos mig än hos någon annan». Som segerherrar i Örebro betraktade sig även flera av G:s radikala anhängare, bl a Påhlman, Almquist och Oxelberg. De hyste bl a förhoppningar om att valet av en fransk marskalk skulle ge mindre inflytande åt »aristokrater» och gagna dem privat.

Efter sin ankomst till Sverige knöt Karl Johan snart kontakt med G, som blev hans »första betydelsefulla publicistiska verktyg» (T Höjer). G kom även att fungera som chef för Karl Johans hemliga polis. I sina tidningar Åskådaren, Trompeten eller Krigsförklaring emot allt ondt, Skandinaven och Nya Skandinaven bearbetade G i samförstånd med Karl Johan opinionen för bl a ett stärkande av kungamakten och för den nya utrikespolitiken, som syftade till att med stöd från Ryssland, England och Preussen vinna Norge (»1812 års politik»). De inskränkningar som gjordes i tryckfriheten vid riksdagen 1812 ogillades dock naturligt nog av G. Enligt honom var det »aristokraterna», som lockat kronprinsen till detta steg. Misshälligheterna mellan Karl Johan och G var dock övergående. Hösten 1812 kvitterade G stora belopp för olika ändamål ur Karl Johans kassa.

Till sina konsekvenser viktigast av G:s artiklar i Karl Johans tjänst blev Reflexioner om krig i allmänhet och om våra närvarande rustningar i Nya Skandinaven 3 maj 1813, där planerna på Norge behandlades initierat. L v Engeström, som ej visste hur djupt engagerad Karl Johan var i artikeln, yrkade i ett brev till kronprinsen på rättsliga åtgärder mot G, Engeströms gamle fiende, för dennes avslöjanden av de utrikespolitiska intentionerna. Av detta blev naturligtvis intet. Ett bemötande av G:s artikel i P A Wallmarks officiösa Journal för litteraturen och theatern väckte däremot Karl Johans häftiga missnöje (den s k Wallmarksaffären), vilket visar, att starka motsättningar förelåg beträffande de utrikespolitiska målsättningarna (H Almquist).

1814 engagerade sig G i en broschyrstrid med friherre J L Boije, som framfört krav på nya sedelemissioner för att råda bot på det bekymmersamma statsfinansiella läget. Boijes inflationism angreps av G, som var anhängare av den s k kvantitetsberoende kreditteorin och som betraktade Boije som sin motståndare sedan striden med tullstyrelsen. Polemiken, som blev upptakt till den s k G: ska fejden, fick 1815 konstitutionella aspekter, sedan Boije i en ny broschyr bl a efterlyst en opposition efter engelskt parlamentariskt mönster men avpassad till sv förhållanden. Detta gav G anledning att anklaga Boije för att vilja ersätta det folkliga kungadömet med ett aristokratiskt mångvälde. Striden kopplades vidare samman med den vid riksdagen aktuella judefrågan. Häftiga angrepp gjordes särskilt i borgarståndet mot judarna, på vilka man delvis lade skulden för penningvärdeförsämring och kreditbrist. Boije anslöt sig med andra motiveringar till denna kritik och yrkade på förbud för judar att inflytta och deportation, med vissa undantag, av dem som redan inkommit i landet. Till judarnas försvar uppträdde bl a Påhlman på riddarhuset och G.

Den hänsynslösa striden mellan G och Boije blev så småningom domstolssak. Inlagor och svaromål trycktes och lästes ivrigt. G angreps även av ett helt koppel yngre skribenter bl a L Hammarsköld, A Lindeberg, B J Törneblad och C G Walberg, som ville komma åt Karl Johans fruktade spion och som spekulerade i att det skulle vara lukrativt att delta i fejden. Antisemitiska stämningar spelade även. in och kanske litteraturpolitiska motsättningar. Litteratörernas angrepp fick till följd flera åtal. Av G:ska fejdens c:a 150 skrifter är den kvickaste Herr öfverdirektören C A G:s porträtt av F Cederborgh. Cederborgh tog till utgångspunkt för sitt angrepp mot G dennes porträtt, som utkom 1815 i punktgravyr av J A Aleander efter ritning av E W Le Moine och som utställdes i boklådorna. Även prästeståndet ingrep våren 1815 i striden mot G med anledning av titeln på en av hans skrifter (Fjerde akten af baron Ludvig Boyes pinos-historia. Hvad han gör och lider hos de verldslige domare och står till rätta på rådhuset).

Starka skäl talar för att Karl Johan till en början varit införstådd med G:s angrepp mot Boije och kanske t o m varit inspiratör. Den skandalösa inriktning striden fick gjorde dock, att han såg sig nödsakad att släppa G. Regeringen ingrep för att påskynda rättegången. Allmänheten hade då även tröttnat på fejden. I jan 1816 dömde hovrätten G för smädligt skrivsätt till ärans förlust och landsförvisning, Boije till tre års fästning. HD fastställde i april s å domen mot G; Boijes straff nedsattes till ett års fästning. G:s försök i maj s å att få k nåd blev resultatlöst.

G tog sin tillflykt till Kongsvinger i Norge, där han avled 1823. Om hans sista år är föga känt. Sin hushållerska och sina små barn med henne överflyttade han 1817 till Norge. 1820 gifte han sig med henne. G skall ha åtnjutit pension av Karl Johan (sommaren 1817 skrev G, att han alltid skulle välsigna kronprinsen för dennes »nåd och godhet att vilja förekomma, det jag skulle lida nöd, åtminstone för någon tid»). Man bör räkna med, att Karl Johan begagnat sig av G:s tjänster som kunskapare även i Norge.

G var mycket bevandrad i politisk och nationalekonomisk litteratur och tycks ha känt väl till Locke, Hume, Montesquieu och Adam Smith. Av skönlitteratur uppskattade han bl a Voltaire och Leopold. Han var liten till växten och hade kraftiga anletsdrag. Ögonen var skarpa och livliga. Karl Johan skall ha kallat honom »min bulldogg», vilket även bör anspela på G:s kraftiga käkparti.

Bedömningen av G i litteraturen har övervägande varit negativ. Man har tagit fasta på hans publicistiska gärning, som den kom till uttryck under striden mot af Ugglas och under G:ska fejden, och karakteriserat honom som en ökänd demagog, en nidskrivare, en man i avsaknad av alla politiska och rättsliga principer. I sin biografi över G är dock O Sjögren mer måttfull i sin bedömning.

G arbetade på många plan. För de skandalomsusade momenten i hans verksamhet får man ej glömma hans andra insatser: hans lantbrukstekniska och nationalekonomiska författarskap, hans deltagande som de ofrälses kanske främste opinionsbildare i de väsentliga striderna kring privilegierna och representationen 1809—10, hans försvar 1812 av tryckfriheten och 1815 av judarna. I G:s tidning Trompeten bekämpades dryckenskap och pläderades för vidgad näringsfrihet för kvinnorna. I sin ständiga kritik av ämbetsmännen anknöt han till en antibyråkratisk tradition med rötter långt ner i frihetstiden. Han kan här sägas vara en länk i kedjan Nordencrantz, de yngre mössorna och framåt. När G talar om »aristokrater», synes aristokrati för honom ha varit ungefär liktydigt med ämbetsmannavälde. Att G, med sitt ideologiska ursprung i de yngre mössornas idévärld, stödde »1812 års politik» med dess anknytning till Ryssland synes, bortsett från andra orsaker till hans ställningstagande, följdriktigt. Hos honom förenades ärligt patos och privategoism på ett sällsynt sätt.

Författare

Jöran Wibling

Arkivuppgifter

Brev från G till Karl Johans handsekr L Gamps o andra källor till G:s biografi i BFA (se T Höjer, Carl XIV Johan, 2, s 483). I KB finns bl a brev från G till Karl Johans handsekr J G H Ulrich 1813—14 (i Ep G 22), i UUB två brev från 1816 (till C Mörner af Tuna) o ett från 1817 (till C J E Carlheim-Gyllensköld) i F 826 k resp F 822 a.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se S E Bring, Sv boklex 1700—1829, Rättegångshandl, Upps 1958, s 165—179. Dessutom: Försök till besvarande af Kongl. svenska patriotiska sällskapets upp-gifne pris-fråga om förmonligaste sättet, att använda trädesjorden, m. m. Sthlm 1802. 179 s. 2. uppl, tillökt o förbättr, 1803, 235 s. — Några allmänna anmärkningar angående cirkulations-bruk, tillika med upplysningar om förhållandet emellan nu varande folkmängd, utsäde och sädesproduktion i Sverige, särskildt för hvarje län. Sthlm 1806. 136 s. — Spegeln, eller Varnande målningar af vissa mennisko--karakterer; hämtade ur Lycurgi skrifter. Sthlm 1809. 22 s. [Anon.] — Fråga, till fäderneslandets vänner: Är en fullkomlig förbättring i svenska stats-författningen och i vissa andra allmänna anstalter, nu möjelig, och nödvändig? Sthlm 1809. 55 s. [Anon.] — Memorial till rikets högloflige ständers statsutskott, angående tullverket. Sthlm 1809. 32 s. — Tankar om stats-skulder och beskattningar, i anledning af herr öfversten baron Axel Hiertas uppgifna förslag. Sthlm 1809. 31 s. [Anon.] — Påminnelser och tillägg-ningar, vid några nyligen utkomna politiska skrifter. Sthlm 1809. 32 s. [Anon.] — Mina tårar vid Matts Perssons graf, riksdagsman från Näsgårds län och Folkärna socken i Dalarne, vid riksdagen år 1809. Död i Stockholm den 20 dec. samma år. Sthlm 1810. 16 s. [Anon.] — Historiska upplysningar om mynt, vexlar och vexelkurs. Sthlm 1810. 44 s. [Anon.] — Försök att bestämma grunder för lagar i brottmål. Sthlm 1810. 56 s. [Anon.] — Om lagstiftande maktens organisation i en stat. Sthlm 1810. 48 s. [Anon.] — Allmänna reflexioner öfver möjliga fördelar och olägenheter af ett på 20 års tid privilegieradt Östersjö-compani för nederlag i Göteborg af utländska Östersjö- natur- och konst-produkter. Sthlm 1814. 16 s. [Anon.] — A B C i financerne, eller Några enfaldiga anmärkningar vid ett nyligen utkommit förunderligt finance-project, under titel: Tankar öfver en allmän penninge-nöd. Sthlm 1814. 30 s. [Anon.] — D.E.F. i financerna; eller Svar på några genom trycket utkomna anmärkningar öfver A.B.C. i samma ämne. Sthlm 1815. 32 s. [Anon.] — Några allmänna grundsatser i finans och stats-ekonomi, jemte förslag till deras användande vid Sveriges närvarande penning-ställning. Sthlm 1815. 91 s. [Anon.] — Författaren till skriften kallad: Sluträkning emellan revisionssekreteraren baron Ludvig Boye och öfver-direktören Grevesmöhlen, hade ej misstagit sig... [Text.] Sthlm 1815. 4:o. (1) s. [Anon.] — Medv i Nya posten (1810— 12), Allmänna opinionens organ (18J0) och Allmän politisk jurnal (1811, G även bitr red) samt de av G själv utg: Åskådaren, nov 1810—nov 1811, Trompeten eller Krigsförklaring emot allt ondt, jan—aug 1812, Skandinaven, april—juli 1812, o Nya skandinaven, sept 1812—sept 1813 (samtl Sthlm).

Källor och litteratur

Källor o litt: Bouppteckn 17 jan 1796 efter Carl Engelbrecht G, Lindesbergs stadsarkiv, Värmdö skeppslags häradsrättsarkiv: dombok 1810, inteckn:sprot 1802, ULA; Biographica, S Clasons saml, vol 103, RA; Engeströmska saml, brev till L Hammarsköld, brev från J P Lindh till N M Lindh, KB; A Larson, G, Fersenska mordet o Bernadottes val (ms 1956 —57). — N Alexanderson, Justitieombudsmannen (Sveriges riksdag 2:16, 1935); H Almquist, Karl Johan, utrikespolitiken o pressen år 1813 (Sc 1929); S Andgren, Konung o ständer 1809—1812 (1933); P G Andreen, Politik o finansväsen, 1 (1958); Anjou; B Boethius, Magistraten o borgerskapet i Sthlm 1719—1815 (1943); S E Bring, Sv boklex 1700—1829. Riksdagshandhr (1961). Rätte-gångshandhr (1958); Brinkman o Adlerspar-re, ed D Toijer (1962); P E Brolin, Hattar o mössor i borgarståndet 1760—1766 (1953); A Brusewitz, Representationsfrågan vid 1809 —10 års riksdag (1913); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 8—9 (1939, 1942); M J Crusenstolpe, Portefeuille 2 (1837); L v Engeström, Minnen o an teckn, 1—2 (1876); E Forssberg, Karl August, gustavianerna o 1809 års män (1942); För hundra år sen, 1—2 (1909—10); O Gasslander, [rec av Wiblings avh 1954] (Sc 1955—57); E Grönberg, Banko-sedelfrågan under inflationstiden 1808—1812 (1936); L Hammarsköld, Sv vitterheten (2 uppl, 1833); P M Hebbe, Den sv lantbrukslitteraturen, 2 (1945); S Högberg, PS:s hist (1961); N Höjer, Hans Järta o Sveriges grundlagar (HT 1910); T Höjer, Carl XIV Johan, 2—3 (1943, 1960); G Jacobson, J L Johansson Boije (SBL 5, 1925); A Jansson, Försvarsfrågan i sv politik fr 1809 till Krimkriget (1935); E A Jansson, Boo sns hist (1946); R Karlbom, Bakgrunden till 1809 års regeringsform (1964); V Loos, En avisa genom två sekler. Norrköpings tidn:ar 1758— 1958 (1958); Lundstedt; E Lönnroth, Press o agitation i Sverige 1809—1810 [rec av Wiblings avh 1954] (DN 2 mars 1955); dens, Revolution för en dag (DN 19 juni 1960); Matr över led av PS 1766—1815 (1961); Millqvist; Christian Molbechs brevveksling m sv forfattere o videnskabsmaend, 1 (1956); NF, 2 uppl, 10 (1909), sp 280 f; A Quist, En bok om Värmdö skeppslag (1949); G Rein, Karl Johan Adlercreutz, 2 (1927); Schinkel-Bergman, Minnen ur Sveriges nyare hist, 5 (1854), Schinkel-Rogberg, Minnen . . ., 9 (1864); B Schöldström, Förbiskymtande skuggor (1883; art »Trompeten»); O Sjögren, K A G (1882; m bil av K F Werner); A F Skjöldebrand, Memoarer, 4—5 (1904); N Staf, Polisväsendet i Sthlm 1776—1850 (1950); V Svanberg, Skandinavismen i Tegnérs »Nore» (Saml 1932); Sv biogr lex, NF 4 (1861—62); W Tham, Lindesberg o Nora genom tiderna, 2 (1949); A Thomson, Grundskatterna i den polit diskussionen 1809 —1866, 1 (1923); E Thyselius, Släkten Thy-selius (1909); H G Trolle-Wachtmeister, An-tecknrar o minnen, 1—2 (1889); B Utterström, Läsesällsk o lånebibi i Karlskrona 1794—1863 (1959); UUM 3, 1750—1800 (1925—46); H Valentin, Judarnas hist i Sverige (1924); S M Waller, Georg Carl von Döbeln (1947); K Warburg, Johan Gabriel Richert, 1 (1905); B Wedberg, Lidingöliv i gamla dar (1924); J Weibull, Carl Johan o Norge 1810—1814 (1957); J Wibling, Opinioner o stämningar i Sverige 1809—1810 (1954); dens, Striden kring privilegierna o representationen 1809—1810 (i Kring 1809; 1965); S öd-mann, Skrifter o brev, 2 (1925).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl August Grevesmöhlen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13186, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jöran Wibling), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13186
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl August Grevesmöhlen, urn:sbl:13186, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jöran Wibling), hämtad 2024-04-25.