Meriter

Gustav IV Adolf, f 1 nov 1778 på Sthlms slott, d 7 febr 1837 i S:t Gallen, Schweiz. Föräldrar: konung Gustav III o Sofia Magdalena av Danmark. Konung av Sverige o hertig av Pommern 29 mars 92, övertog regeringen som myndig konung 1 nov 96, krönt i Norrköping 3 april 00, arresterad 13 mars 09, avsade sig kronan 29 mars 09, avsatt av rikets ständer 10 maj 09, i landsflykt från dec 09, borgare i Basel 4 febr 18—17 jan 26, ägde hus därst 18—24. Kallade sig greve av Gottorp (Gottorff) 09—13, hertig av Holstein-Eutin 13—16, därefter överste G A Gustafsson.

G 6 okt 97 i Stralsund par procuration, vigd i slottskapellet i Sthlm 31 okt 97, m Fredrika Dorothea Wilhelmina av Baden, f 12 mars 81, trol i Karlsruhe, d 25 sept 26 i Lausanne, dtr till arvprinsen Karl Ludwig av Baden o prinsessan Amalie Friederike av Hessen-Darmstadt. Äktenskapet upplöst 17 febr 12 (bd 16, s 474).

Biografi

G, som efter en yngre broders tidiga bortgång var sina föräldrars enda barn, växte upp i stor ensamhet. Hans uppfostran var intellektuellt ambitiös men från psykologisk synpunkt ganska olycklig. Från 1781 leddes den av manliga guvernörer eller vice guvernörer (F Sparre 1781—87, C A Wachtmeister 1787—89, N Ph Gyldenstolpe 1789 —94, C Mörner 1794—95), vilka inte lyckades komma till rätta med hans tidigt visade böjelser för svårmod och inåtvändhet. Som hans informator tjänstgjorde 1784—95 kanslirådet N von Rosenstein, vilken med hjälp av andra lärare bibragte honom goda kunskaper i kristendom, historia, geografi, filosofi, svenska, franska, tyska och latin. G kom att hysa stor tillgivenhet för Rosenstein men blev opåverkad av hans upplysningsfilosofi. En helt annan betydelse för G:s livsåskådning fick hans kristendomslärare (från 1786) pastor primarius J G Flodin, som hos honom inpräntade en stark fromhet av ortodox typ, med tiden dock uppblandad med herrnhutisk känslosamhet. G undervisades även, med framgång, i musik och dans samt visade en viss talang för karikatyrteckning.

Vid förhör inför familjemedlemmar, ständerdeputerade och höga ämbetsmän 1785—94 skötte sig G till full belåtenhet. Hans klara intellekt och rätlinjiga karaktär vitsordades allmänt. Den av G alltid högt beundrade fadern fäste också rätt stora förhoppningar vid honom. Talet om att Gustav III inte skulle ha varit G:s rätte far — ett rykte som småningom nådde G — grumlade inte förhållandet mellan far och son.

G:s omgivning oroades emellertid tidigt av hans brist på psykisk balans. Han led av kontaktsvårigheter och visade sig ofta egensinnig. Tidvis framträdde spasmodiska ryckningar i ansiktet och andra yttre tecken på disharmoni. Faderns död för mördarhand drabbade G i den känsliga trettonårsåldern och fick en avgörande inverkan på hans personliga och politiska utveckling. Dådet var i hans ögon ett utslag av den gudlöshet, som följt i upplysningens, franska revolutionens och »jakobinismens» spår.

Gustav III hade 1780 förordnat, att G, om han blev kung i unga år, först vid 21 års ålder skulle få bli fullmyndig konung. 1789 hade han emellertid sänkt denna gräns till 18 år, och 1791 lät han med tvekan G under två månader sitta som ordförande i den då tillförordnade regeringen, medan han själv var utomlands. Vid tronskiftet 29 mars 1792 sattes G under förmynderskap av sin farbror hertig Karl, som inom kort överlät den högsta reella makten åt sin gunstling G A Reuterholm. Förhållandet mellan G och Reuterholm blev kyligt men korrekt. Under den Armfeltska processen 1794 intog G en lojal hållning mot förmyndarregeringen.

Gustav III hade 1789 föreskrivit, att hertig Karl, om han blev G:s förmyndare, vid tiden för brorsonens 17-årsdag skulle utse en brud åt honom. Tidigt talades om att någon rysk, brittisk eller eventuellt badensisk prinsessa skulle bli G:s gemål (jfr bd 16, s 475). Reuterholm önskade länge av politiska skäl framför allt hindra en sv-rysk giftermålsförbindelse och lyckades 1795 få G förlovad med prinsessan Louise Charlotte av Mecklenburg-Schwerin. G var emellertid missnöjd med denna förlovning, som ingåtts utan hans eget hörande, och fick den upphävd på våren 1796. G, som i motsats till fadern hade ett starkt (men länge tyglat) erotiskt temperament, torde vid denna tid ha varit förälskad i en hovfröken, Ebba Modée; enligt senare, mera osäkra uppgifter var också en annan hovfröken, Aurora De Geer, under någon tid föremål för hans intresse.

Reuterholm ändrade emellertid ståndpunkt i giftermålsfrågan. I aug 1796 for G, hertigen och Reuterholm till S:t Petersburg i syfte att åstadkomma en förlovning mellan G och kejsarinnan Katarina II :s sondotter Alexandra. Både Katarina och Reuterholm var angelägna om ett positivt resultat, och G själv blev intagen i Alexandras person, fastän hennes svägerska Elisabeth (av Baden), sedan 1793 gift med storfurst Alexander, tycks ha gjort ännu djupare intryck på honom. I sista stund omintetgjordes emellertid förlovningen på grund av G:s konstitutionellt betingade vägran att underkasta sig kejsarinnans krav på en skriftlig försäkran om att Alexandra fritt skulle få utöva sin ortodoxa religion i Sverige. Det skedda innebar ett svårt bakslag för Reuterholm, som i okt 1796 avkopplades från befattningen med regeringsärendena.

Giftermålsfrågan löstes 1797, efter G:s inträde i regeringsmakten 1 nov 1796, på så sätt att han äktade prinsessan Fredrika av Baden, ett val som på grund av hennes släktskap med den ryska kejsarfamiljen inte kunde föranleda något officiellt missnöje i S:t Petersburg. Äktenskapet var emellertid ingånget under föga lyckosamma auspicier och präglades i början av mycket köld och blyghet, 1798 inträdde dock en avgjord förbättring, och när drottningen 1799 fick en son, kronprins Gustav — snart följd av yngre syskon — befästes banden, ehuru harmonin aldrig blev fullständig.

G:s valspråk blev »Gud och folket». Han var starkt övertygad om sin religiöst grundade makt. Redan 2 nov 1796 underskrev han förenings- och säkerhetsakten. Han ansåg sig dock inte vara någon envåldshärskare. För gunstlingsvälde stod han helt främmande. Faderns favorit, den av Reuterholm förjagade och till döden dömde G M Armfelt, fick sin dom upphävd först 1799 och återvände inte till Sverige förrän 1801. De mäktigaste rådgivarna blev de ämbetsmän, som hade det högsta officiella ansvaret inom den centrala förvaltningen. Styrelsen blev mera byråkratisk än aristokratisk. G själv var inte särskilt intresserad av de löpande göromålen. Han vantrivdes dessutom i Sthlm och vistades så mycket som möjligt på Haga, som var hans personliga egendom, eller på Drottningholm. Liksom sin far älskade han att resa. En speciell förkärlek fick han för Skåne.

Sedan Gustav III:s ryska krig befann sig statsfinanserna i dåligt skick. Med stöd av statskontorets chef C E Lagerheim sökte G skapa bättre förhållanden, främst genom en långt driven sparsamhet i hovliv och förvaltning, en linje som tilltalade hans spartanska läggning men blev impopulär bland de drabbade befattningshavarna. Missväxter 1798—99 och rubbningar i sjöfarten genom stormaktskrigen åstadkom emellertid valutasvårigheter, varubrist och prisstegring. En statlig realisation av de sedan 1789 utelöpande riksgäldssedlarna bedömdes nu som nödvändig. Härtill fordrades ständernas medverkan. Vid riksdagen i Norrköping 1800 — huvudstaden med dess främmande legationer och lättrörliga opinion undveks — konfronterades G med en radikal och demonstrativ riddarhusopposition, vars uppträdande, som visserligen inte påverkade de viktigare besluten, hos honom framkallade en bestämd motvilja mot nya ständerinkallelser. På riksdagen beslöts i enlighet med regeringens förslag en myntrealisation, som dock inte kunde genomföras enligt planerna utan reviderades 1803 av regeringen utan ständernas hörande. För att få in de reda pengar i silver, som ansågs erforderliga, lät G s å pantsätta staden Wismar med område till hertigen av Mecklenburg-Schwerin. Realisationen genomfördes framgångsrikt, och statsfinansernas läge förbättrades.

På längre sikt betydelsefullare var de förordningar om enskifte, som utfärdades 1803, 1804 och 1807 för respektive Skåne, Skaraborgs län och det övriga riket utom Dalarna, Norrland och Finland. Initiativet kom från enskilda godsägare, och regeringens verksamhet på området leddes av statssekreterare M Rosenblad. G hyste emellertid ett starkt personligt intresse för saken, och den epokgörande reformen var i viss mån en frukt av den gustavianska regimens upplysta despotism. Detsamma kan sägas om G:s reformer i Sv Pommern 1806; provinsens regeringsmyndigheter och privilegier ersattes med sv lag, förvaltning och ståndsförfattning, livegenskapen avvecklades och en vittgående styckning av domängodsen planerades. G, som var mycket fästad vid sitt pommerska hertigdöme, ansåg sig ha vunnit »ett nytt Skåne».

G:s kulturpolitik kan inte betecknas som upplyst. Den var defensiv, betingad av hans önskan att värna samhällsordning och religion mot »jakobinska» faror. En 1798 utfärdad tryckfrihetsförordning, som bl a beskar den periodiska pressens möjligheter, var direkt föranledd av ett uttalande till förmån för det revolutionära Frankrike. Politiskt färgade studentupptåg i Uppsala 1799 föranledde G att avsäga sig sin befattning som universitetets kansler, vilken han haft sedan 1785. 1800 utgick ett ortodoxt cirkulär till domkapitlen angående religionens vård. Till de farliga nyheterna räknade G bl a den kantianska filosofin, vars främste företrädare i Sverige, B Höijer, drabbades av onåd. G tyckte inte heller om Operan, platsen för 1792 års attentat. 1806 indrogs operaföreställningarna, och 1807 fattade G ett aldrig verkställt beslut om operahusets rivning. Däremot gynnades den av Reuterholm suspenderade Sv akademin, som 1796 åter trädde i verksamhet. G intresserade sig bl a för akademins språkvårdande uppgifter. I fråga om främmande ord intog han en puristisk ståndpunkt. Han såg hellre att de ersattes av sv ord än att, som akademin önskade, deras stavning försvenskades.

Störst aktivitet utvecklade G inom utrikespolitiken. Här tog han själv ledningen. Trots sin misstro mot franska republiken såg han sig efter 1796 års bakslag i S:t Petersburg föranlåten att söka kontakt med direktorialregimen. Bl a laborerade han med tanken på att med fransk hjälp kunna förvärva Norge med uppoffrande av Sv Pommern. Direktorerna visade sig dock helt ointresserade, och 1799 avbröts de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Frankrike. G tog då åter kontakt med Ryssland, vars nye härskare Paul I sällat sig till Frankrikes fiender. I okt 1799 slöts en sv-rysk överenskommelse om ömsesidig militär hjälp mot angripare, om handelsutbyte och eventuell gränsreglering. I hemliga separatartiklar gav G dessutom löfte om en sv hjälpkår på 8 000 man, som skulle ställas till kejsar Pauls förfogande i kriget mot Frankrike. Löftet behövde på grund av de storpolitiska konjunkturernas omkastning aldrig infrias, men separatartiklarna vittnar om en viss legitimistisk tendens hos G redan vid denna tid.

G:s irritation kom tills vidare mest att gälla Storbritannien, vars brutala sjöfartspolitik vållade den neutrala handeln ett betydande avbräck. Särskilt härmades han över uppbringningen av två sv konvojer i Engelska kanalen 1798. Då de sv protesterna i London blev verkningslösa, slöt G i dec 1800 under ett besök i S:t Petersburg en neutralitetskonvention med Ryssland i syfte att trygga de icke krigförande makternas sjöfart. Även Danmark och Preussen anslöt sig. Följden blev, att britterna våren 1801 gick till anfall mot den danska flottan. G, som själv från den skånska västkusten kunde följa de brittiska flottrörelserna i Öresund, önskade för sin del intervenera men hann inte komma danskarna till hjälp, innan dessa tvangs att underkasta sig de brittiska villkoren. Turen kom sedan till den sv flottan i Karlskrona, men den planerade attacken uteblev, sedan Paul I mördats och efterträtts av den probrittiske Alexander I. Sverige måste nu liksom Ryssland sluta en konvention med Storbritannien, och de sv skadeståndsanspråken bordlades.

I detta läge sökte G åter närma sig Frankrike. De diplomatiska förbindelserna återställdes 1801, och G upptog sin gamla tanke om ett förvärv av Norge med fransk hjälp. Frankrikes nye härskare, Napoleon Bonaparte, visade sig emellertid ointresserad. Det gick inte ens att få till stånd en sv-fransk handelskonvention. Däremot uppnådde Sverige 1803 en oväntat förmånlig handelsuppgörelse med Storbritannien, som ersatte de båda uppbringade konvojerna till deras fulla värde och erkände Sveriges rätt att utan brittiskt intrång exportera järn och trä.

G:s antipatier mot Frankrike fick vid samma tid ny näring genom Bonapartes ökade inblandning i Tyska rikets angelägenheter. G, som själv var tysk furste, hyste en i själva Tyskland ganska ovanlig omtanke om rikets enhet och ålderdomliga författning. Hans legitimistiska känslor sårades också av Bonapartes monarkistiska pretentioner.

När G i juli 1803 anträdde en resa till Tyskland, närmast för att tillsammans med sin maka hälsa på hennes släktingar i Baden och Bayern, var han alltså redan på glid in i det antinapoleonska lägret. Under vistelsen i Tyskland skakades han särskilt av Bonapartes svåra övergrepp 1804 mot hertigen av Enghien, med vilken G enligt en obestyrkt men inte helt osannolik uppgift kort dessförinnan stått i direkt personlig kontakt. Prinsens olycksöde — han greps på badensisk botten och blev i Paris skjuten som förrädare — ledde till att G befallde sv ministern i Paris att lämna staden; dock fick handelsförbindelserna bestå. G uttalade sig nu öppet för en bourbonsk restauration och tog sig personligen an flera franska emigranter, bl a titulärkonungen Ludvig XVIII, med vilken han s å sammanträffade i Karlskrona. Efter det att G utsatts för ett skymfligt angrepp i den officiösa franska tidningen Le Moniteur, lät han inom kort bryta alla förbindelser med Frankrike och införde importförbud på franska tidningar och tidskrifter samt i framtiden utkommande franska böcker. De sv tidningarna ålades också att iakttaga stor återhållsamhet i sina meddelanden om »monsieur Bonaparte».

Trots sin förbittring var G inte beredd att huvudstupa ge sig in i kriget mot Frankrike. Framför allt påverkades han av sina rådgivares erinringar om att Sveriges finansiella resurser inte tillät ett av egna medel bekostat krigsdeltagande. Han ställde därför betydande krav på ryska och brittiska subsidier och nöjde sig tills vidare med preliminära och defensiva överenskommelser.

I jan 1805 återkom G till Sverige via Pommern. Hans popularitet hade lidit skada genom den långa frånvaron, och förhållandet till rådgivarna hade försämrats genom hans av dem ogillade utrikespolitiska aktivitet. Han fortsatte dock sina förhandlingar och lyckades utverka rätt stora brittiska subsidier. I okt 1805 utfärdade han så en formlig krigsförklaring mot Frankrike. Legitimistisk principfasthet och omtanke om Europas jämvikt förestavade detta ödesdigra steg.

Det s k pommerska kriget 1805—07 blev en besvikelse för både G och hans bundsförvanter. Det pommerska brohuvudet visade sig inte ha det väntade strategiska värdet för kampen mot den alltjämt segerrike Napoleon. Däremot lyckades G, som under större delen av kriget uppehöll sig i Pommern och som själv i början förde befälet över de sv styrkorna, 1806 ganska väl hävda sig mot preussarna, som tvangs att ingå allians med Ryssland.

Sommaren 1807 började svårigheterna på allvar efter den fransk-rysk-preussiska fredsuppgörelsen i Tilsit. En hörnsten i G:s utrikespolitik, vänskapen med Ryssland, var därmed undanryckt; Storbritannien var nu Sveriges enda bundsförvant. G hyste emellertid ingen tanke på försoning med Napoleon. Just 1807 fick hans motvilja mot denne ett tillskott av religiös trosvisshet: han identifierade sin fiende med Uppenbarelsebokens vilddjur och menade, att han skulle besegla sin timliga och eviga olycka, om han inlät sig i förhandlingar med en sådan våldsverkare.

En omedelbar följd av freden i Tilsit blev, att franska trupper besatte Sv Pommern. Den sv armén räddades emellertid, och G själv återvände till Sverige, som en slagen man. Genom Danmarks allians med Frankrike förvärrades hans situation ytterligare. En tröst var, att han i febr 1808 försäkrade sig om betydande brittiska subsidier.

I okt 1807 igångsatte Ryssland en diplomatisk offensiv mot Sverige i syfte att tvinga landet in i den antibrittiska kontinentalblockaden. G:s vägran blev den direkta anledningen till att ryska trupper i febr 1808 överskred Finlands gräns. I mars följde Danmarks krigsförklaring. Sverige stod inför ett fruktansvärt tvåfrontskrig. För att öka de personella resurserna lät G i mars, delvis efter franskt mönster, utskriva ett lantvärn på 30 000 unga ogifta män. Detta försök att tillämpa moderna värnpliktsidéer slog dock ganska illa ut. I motsats till de ledande generalerna menade G, att Sverige i nära samverkan med Storbritannien — vars intresse för Finland var ringa — borde sätta in sina första stora stötar västerut, mot Norge eller Själland. Brittiska landtrupper skickades också till Gbg men kom aldrig att landstiga, sedan G råkat i tvist med den mot Sverige skeptiske brittiske befälhavaren sir John Moore. G:s osmidighet, brist på lojalitet i hans omgivning samt brittisk håglöshet samverkade till detta bakslag. Bättre fungerade det sv-brittiska samarbetet till sjöss. Det bidrog till att en planerad dansk-fransk attack mot Skåne rann ut i sanden.

Från juni 1808 stod den finska krigsskådeplatsen i förgrunden för intresset. G följde nu operationerna från Åland och Åbo skärgård. I enlighet med tidens strategiska idéer hade befälhavaren, general W M Klingspor, fått order om att under vintern agera defensivt och föra den finska armén norrut; först senare skulle offensiva operationer inledas. I ett tillägg till Klingspors instruktion, vilket troligen var utformat av G, uppmanades han dock att så vitt möjligt hindra fiendens frammarsch och inte retirera, förrän det var nödvändigt. Återtåget genomfördes i god ordning, men ryssarnas dispositioner rubbades föga. Planen på en stor sommaroffensiv hotades sedan katastrofalt genom Sveaborgs kapitulation i maj. G vidhöll dock de offensiva tankegångarna och sökte genom landstigningsföretag från Sverige träffa fienden i flanken eller ryggen. Alla ansträngningar misslyckades dock. När G i nov återvände till Sthlm, var Finland upp till Kemi älv besatt av fienden.

En svår tvist hade nu uppstått mellan G och hans rådgivare om krigets fortsättande. De ledande ämbetsmännen (C A Trolle-Wachtmeister, M Rosenblad, C Lagerbring, C E Lagerheim, A af Håkanson m fl) ansåg, att kriget fördes för Storbritanniens skull och borde bekostas genom brittiska subsidier. G menade däremot, att rikets egna resurser i hög grad måste tagas i anspråk och att ett nytt fälttåg måste förberedas med Finlands återerövring som mål. För detta ändamål lät han i jan 1809, mot ämbetsmännens önskan, utskriva en stor krigsgärd. Även G ville emellertid ha större subsidier och blev därför förbittrad, när britterna i febr meddelade, att de inte ville ge större belopp än 1808. G lade då embargo på brittiska krigs- och handelsfartyg i sv hamnar. Han ämnade nu närma sig Danmark. Men när han just vid samma tidpunkt fick veta, att Fredrik VI av Danmark uppmanat svenskarna att hylla »Nordens Fredrik», avskrev han tanken på försoning med Danmark och accepterade de brittiska subsidievillkoren. Krigsfinanserna var nu ytterligt ansträngda, och en markant disharmoni rådde inom den centrala krigsledningen.

Inom den civila oppositionen dryftades i början av 1809 olika möjligheter att hindra G:s planer. Bl a talades om kontrasignationsvägran eller allmän ämbetsnedläggelse. Men ämbetsmännen kunde inte ena sig om något beslut. I stället gled initiativet över till den militära oppositionen. Planer på en kupp mot G hade dryftats redan i Pommern 1807, men först under vintern 1808—09 inleddes mera allvarliga konspirationer. Ett för många officerare viktigt incitament var G:s i okt 1808 fattade beslut att frånta de tre fotgardena deras betydande rangföreträden under motivering att en del gardesofficerare uppträtt fegt eller förrädiskt under ett av de misslyckade landstigningsföretagen i Finland. Beskyllningen var i och för sig ganska svagt underbyggd, och många av de degraderade officerarna hade inte alls varit med vid tillfället i fråga. De mest förbittrade övervägde att låta mörda G under hans vistelse på Åland, men denna plan bragtes inte i verkställighet. En annan plan, som gick ut på att i febr 1809 gripa G under hans dagliga färd mellan Sthlms slott och Haga, avstyrdes i sista stund såsom alltför illa genomtänkt.

Den som nu gjorde slag i saken var en av 1800 års oppositionsmän, G Adlersparre. I spetsen för värmländska fördelningen av västra armén besatte han Karlstad natten till 7 mars. Därefter igångsatte han en marsch mot Sthlm. Först 12 mars fick G säker underrättelse om vad som hänt. Han beslöt då att med huvudstadens garnison bege sig söderut för att söka stöd hos den som han trodde rojalistiskt sinnade södra armén.

Det hotande inbördeskriget avvärjdes genom ett ingripande av den från Finland anlände generalmajoren C J Adlercreutz, som handlade i samförstånd med de ledande ämbetsmännen. Den 13 mars gick han, åtföljd av endast sex officerare, upp på Sthlms slott och satte G under arrest. Spridda ansatser att hjälpa G förekom, men intet blod spilldes. G lyckades visserligen fly men greps på borggården av hovjägmästare J L von Greiff. På natten fördes han till Drottningholm, varifrån han 24 mars flyttades till Gripsholm. Hans farbror hertig Karl övertog regeringen, ständerna inkallades, krigsgärden inställdes, och fredstrevare utsändes.

G resignerade genast för egen del. Med tanken på en tronavsägelse var han sedan länge förtrogen. På sin faders dödsdag 29 mars uppsatte han en abdikationsakt, dock med förbehåll för sonens arvsrätt. Regeringskonseljen tog emellertid ingen hänsyn till hans önskemål, och när ständerna sammanträdde, skrämdes gustavianerna till tystnad. De nya makthavarna hotade bl a att dra fram det gamla talet om G:s börd, i fall försök gjordes att rädda arvsrätten åt kronprinsen. Den 10 maj uppsade ständerna G tro och lydnad samt förklarade honom och hans arvingar förlustiga rätten till Sveriges krona. I en riksakt, undertecknad av 869 riksdagsmän, förklarades G ha brutit sin konungaed genom sin egenmäktiga och dåraktiga utrikespolitik, vilken lett till Pommerns och Finlands förlust, ävensom genom sin olagliga lantvärnsutskrivning, sina orättmätiga och orimliga skattepålagor, sin vanvård av trupperna och genom den av honom förorsakade stagnationen i handel och näringar.

I fängelset på Gripsholm visade G i det stora hela en förvånande god balans. Med stor glädje mottag han 6 juni sin gemål och sina fyra barn — samma dag som ständerna antog en ny regeringsform och hyllade Karl XIII som konung. I okt företogs en bouppteckning, vari kungafamiljens förmögenhet i fastigheter och värdepapper uppskattades till 680 000 rdr. Detta kapital kvarhölls till 1824 i Sverige, medan årsavkastningen, beräknad till 36 000 rdr, anslogs till familjens underhåll. Dessutom tillsköt statsverket 30 000 rdr per år.

Den 6 dec 1809 fick G och hans familj lämna Gripsholm. Under färden söderut till Karlskrona förekom många sympatiyttringar för G, och under sin vistelse i Stralsund i jan 1810 hyllades han nästan ovationsartat. I febr anlände familjen till Baden, där drottningen och barnen sedermera stannade, fastän ständerna utsett Schweiz till familjens uppehållsort. Ändringen godtogs både av de sv myndigheterna och av Napoleon, men misshagade G, som föredrog en mera borgerlig tillvaro framför de furstliga miljöerna i hustruns hemland. Han begav sig själv i april till Basel. Motsättningen mellan honom och drottningen gällde nu både uppehållsorten och,den rent personliga samlevnaden. Konflikten ledde 1812 till formlig skilsmässa. Sina ekonomiska anspråk på hemlandet överlät G, med ett mindre förbehåll, åt hustrun och barnen. Likaså avstod han 1813 till sina barn arvet efter sin mor, som intill sin död detta år med stor oro följt hans förehavanden. Med sin son uppehöll han personliga kontakter till 1814. Deras relationer försämrades genom att G övergick till uppfattningen, att sonen borde avsäga sig sina tronanspråk. En formlig brytning skedde 1820. Sina döttrar tycks G inte ha sett efter 1810.

Under de första landsflyktåren sökte G förgäves komma i kontakt med olika monarker. I aug 1810 försökte han i Berlin träffa Fredrik Vilhelm III av Preussen. Därpå besökte han Kurland och Livland i hopp om att få stöd hos sin svåger Alexander I. Från nov 1810 till mars 1811 vistades han i England, där han mottog många sympatibevis och träffade sin olycksbroder Ludvig XVIII. Efter ett par månaders vistelse på Helgoland (jfr N Forssell i PHT 1930, s 156) landsteg han i juli 1811 vid Tönningen i Slesvig, där han blev krigsfånge hos danskarna. Sedan Fredrik VI låtit förstå, att fd konungens vistelse på dansk botten inte var önskvärd, begav sig G i sept 1811 till Tyskland. En stor del av sin tid tillbragte han nu på resor mellan tyska och schweiziska städer. Basel var i viss mån den fasta punkten i hans oroliga tillvaro.

Landsflyktens påfrestningar ledde snart till att det tunna skal av behärskning, som tidigare för det mesta skyddat G, fullständigt brast. Han kom gång på gång i konflikt med polismän, värdshusvärdar och medresenärer. Särskilt förbittrad blev han, när gatpojkar ropade »Schwedenkönig» efter honom. Hans erotiska oro blev stor. Efter skilsmässan sökte han i början få till stånd ett nytt giftermål med någon dam av borgerlig extraktion, men när alla planer i den vägen misslyckades, slog han sig ihop med kvinnor av tvivelaktigt rykte, vilka stundom utnyttjade honom ekonomiskt.

Vid samma tid som Karl Johan slog in på en utrikespolitisk linje, som i viss mån erinrade om G:s, gick denne märkligt nog över till pronapoleonsk uppfattning. Från våren 1813 sökte han vid flera tillfällen kontakt med sin forne dödsfiende, som inte tycks ha varit helt ointresserad av tanken att spela ut den gamla sv dynastin mot Karl Johan. G själv var dock helt förbrukad från politisk synpunkt. Helt fåfäng blev givetvis en i april 1814 uppsatt bombastisk proklamation, vari »hertigen av Holstein-Eutin», som G nu kallade sig, erinrade  norrmännen om sin lagliga arvsrätt till deras krona. En senare ansökan (1821) om medborgarrätt och militär anställning i Norge avslogs av stortinget.

Ett märkligt inslag i G:s förehavanden var hans planer på en resa till Jerusalem. Det fanns av gammalt ett katolicerande pilgrimsdrag hos honom; han menade att ett besök i det heliga landet skulle ge honom viktiga andliga erfarenheter. 1814 kom han två gånger till Trieste, varifrån han hoppades kunna fortsätta till Palestina, men bägge gångerna tvangs han att återvända norrut. I okt 1815 kunde han däremot lämna Triestes hamn i sällskap med några tjänare, nio »marinlivvakter», mest fransmän, och en mätress, Anna Catherine Kock, borgardotter från Frankfurt. Under vintern besökte han bl a Korfu, Janina och Patras. Han råkade emellertid i tvist med de turkiska myndigheterna och uppgav 1816 sina pilgrimsplaner. Mamsell Kock var fortfarande med vissa avbrott i hans sällskap och nedkom 1817 i Frankfurt med tvillingar, som troligen var G:s barn, ehuru han övergav modern och aldrig tycks ha erkänt faderskapet.

Efter alla sina irrfärder sökte G — numera »överste Gustafsson» — ett behov av en fast förankring i tillvaron. 1818 lyckades han förvärva borgarrätt i Basel, dock först sedan han lovat att hålla sig till den reformerta kyrkan. Under åren 1818—24 ägde han ett hus i denna stad; en minnestavla på väggen erinrar om hans vistelse där. Han fortsatte dock att resa och avsade sig 1826 sin borgarrätt efter åtskilliga kontroverser med stadens myndigheter. Under åren 1820 —23 vistades han mestadels i Frankfurt, där en ny mätress, Maria Schlegel, nedkom med en son, som G erkände sig vara far till och sedermera, efter moderns giftermål 1823, drog försorg om. Sonen »greve Adolf Gustafsson», bodde i staden Herve i Belgien till sin död omkring sekelskiftet.

Att G trots allt inte var fullständigt förvirrad, framgår av det författarskap som han utövade i exilen. Hans skrifter, som alltid publicerades på franska men ofta översattes till andra språk, vittnar nämligen, trots en del besynnerliga inslag, om bevarat sinne för exakthet och logisk klarhet. Många av hans politiska och självbiografiska uppgifter äger ett betydande källvärde. I sina mellanhavanden med förläggare, tidningsredaktörer och andra publicister gav G dock talrika bevis på sin excentricitet och labilitet.

Under åren 1826—33 befann sig G nästan ständigt på resor i Tyskland, Schweiz, Nederländerna och Belgien. Ett litet värdshus i Leipzig var under detta rastlösa skede hans vanligaste uppehållsort. Tidvis sysslade han åter med orientaliska planer och ville fara österut i sällskap med en judisk hustru, som frih A v Rotschild i Frankfurt skulle skaffa honom — en begäran som givetvis avvisades. På avstånd följdes G:s förehavanden av furst v Metternich, som troligen var angelägen om att G i sin egenskap av fd legitim konung inte drabbades av alltför många förödmjukelser och obehag. G:s personliga liv präglades alltjämt av mycken misär och kverulans, även om han med åren blev något fogligare än förr. Från mitten av 1820-talet sökte han allt oftare sin tröst i glaset, dock utan att bli riktigt alkoholiserad. Vid samma tid började hans son i hemlighet sörja för honom genom att utan faderns vetskap sända pengar till värdshusvärdar och andra personer, som G kom i beröring med. Därigenom förbättrades hans knappa villkor.

Från okt 1833 bodde G på det lilla värdshuset Zum Weissen Rössli i S:t Gallen — alltjämt sysselsatt med resplaner, nu vanligen i riktning mot Nordsjön. Hans länge goda hälsa försämrades på hösten 1836, och i febr 1837 drabbades han av ett slaganfall, som ändade hans liv. Bouppteckningen belyser hans torftiga omständigheter. Bisättningen ägde rum i S: t Magnus kyrka i S:t Gallen, men kistan fördes några veckor senare till sonens slott Eichhorn i Mähren, varifrån den 1845 flyttades till Oldenburg, vars storhertig August var G:s måg. Efter det att G:s dottersons dotter Viktoria av Baden 1881 blivit sv kronprinsessa, fördes kistan 1884 till det gustavianska gravkoret i Riddarholmskyrkan.

När G tillträdde regeringen 1796, hälsades han med stora förväntningar i skilda folklager, och trots sin stelhet förblev han ganska populär, särskilt inom prästerskapet och allmogen. Hans avsättning var ett verk av handlingskraftiga ämbetsmanna- och officerskretsar, som framför allt ogillade hans utrikespolitik. Särskilt ödesdigert var det, att hans egna rådgivare, av vilka han på flera sätt var beroende, vände sig mot honom.

Legitimistiska och religiösa motiv, jämte omtanke om Europas jämvikt, avgjorde G:s hållning. Härigenom drevs han till engagemang som översteg rikets krafter. Han var en idealist utan realpolitisk insikt, personligen mera känslosam och svärmisk än den stela ytan antydde. Han hade ett väl utvecklat logiskt sinne men saknade psykologiskt handlag.

G:s historia dikterades länge av hans segrande vedersakare, som skildrade honom som en vettvilling, en löjlig eller sinnessvag Don Quijote, vars blinda fanatism förde riket till avgrundens brant. På sin höjd kunde de erkänna, att han som enskild människa ägde vissa aktningsvärda egenskaper— men det var inte alla som medgav ens detta. Länge mötte denna uppfattning blott spridda gensagor, o invändningarna kom ofta från personer, som egentligen inte åsyftade någon upprättelse av G utan främst ville komma åt 1809 års män eller Karl XIV Johan.

Först genom Sam Clason (1909—13) kom en verklig revision. Clason påvisade de starka propagandistiska inslagen i den gängse åskådningen o hävdade, att olyckorna 1808—09 till stor del berodde inte på G:s missgrepp utan på de ledande ämbetsmännens slapphet o pessimism. G:s utrikespolitik var enligt Clason motiverad av handelsförbindelserna med Storbritannien, som mottog en stor del av Sveriges export o var i stånd att avspärra färdlederna till sjöss.

Clasons teser rönte mothugg, i mera moderat form av bl a L Stavenow, i mera bestämda ordalag av bl a N Edén, men de fick också stöd o vidareutvecklades av yngre historiker. Alltjämt framstår Clasons källkritiska utgångspunkter som ovedersägligen riktiga, o hans uppfattning om ämbetsmännens roll har åtminstone delvis blivit godtagen. Föreställningen om G som en nykter realpolitiker har däremot inte kunnat upprätthållas. De handelspolitiska faktorerna borde väl snarast ha motiverat cn neutral hållning i de storpolitiska konflikterna, o i varje fall kan de inte visas ha haft någon nämnvärd betydelse för G:s ställningstaganden. En utförlig motivering för den ståndpunkt som redovisas i föreliggande artikel ges i arbeten av Sten Carlsson 1944 o 1946.

G:s tragiska livsöde har fångat flera diktares uppmärksamhet. Ute i Europa hyllades han ofta som en tapper motståndare till den napoleonska despotismen. William Wordsworth (1809) prisade honom, emedan han inte böjde knä för lyckan, o Victor Hugo (1825) skrev ett högstämt ode till den landsflyktige monarkens lov. I sv skönlitteratur var t ex Almquist (1834), Runeberg (1848) o Snoilsky (1885) helt beroende av 1809 års värderingar. I Böttigers diktning (1840- o 1850-talet) skildras G:s öde som ett exempel på lyckans växlingar, utan försök till politisk omvärdering. Sophie Elkan (1904—06) visade en psykologisk förståelse, som i vissa avseenden föregrep kommande historieskrivning. Pär Rådström (1961) gjorde »överste Gustafsson» till en mytisk symbolgestalt. Lars Forssell (1964) har i ett skådespel tecknat G som en bisarr men inte helt osympatisk »galenpanna».

Författare

Sten Carlsson

Arkivuppgifter

Åtsk handl:ar rör G i ser K arkiv, RA, brev o handhar från landsflyktåren i Karl XIV Johans papper, 27, RA, handl:ar i Engeströmska saml, osign 13—25, KB. Delar av G:s personliga arkiv beslagtogs 1812 av franska polismyndigheter; de påträffades 1911 av S Clason i Archives nationales i Paris (se S Clason, Återfunna delar af ett sv kungaarkiv, HT 1911). G:s efterlämn papper jämte en stor mängd andra handhar rör hans liv i landsflykten påträffades o hopsamlades 1917—23 av dir J Silfving o finns numera i RA. Förteckn över G:s handbibi uppgjord av A Wilde i U 215, KB. Brev till G bl a i ser Skriv :er till konungen, RA, o i F 657 a—c samt F 730, UUB.

Brev från G bl a till Gustav III i F 483, UUB, jämte ett konc i Ep G 26, KB, till Sofia Magdalena i arkivet på Bellinga jämte avskr:er i Engeströmska saml, osign 15, KB (jfr D Almqvist i MRA 1948, s 88 ff), till Karl XIII i Skriv :er till konungen, RA, D 1053, KB, o F 659, UUB (jfr S Clason, Den k fången på Gripsholm, 1911), till drottning Fredrika o prins Gustav i BFA, till arvprins Karl Ludvig o prinsessan Amalie av Baden i Karlsruhe (jfr bd 16, s 478), G M Armfelt i D 1024, KB, B Gederström o J De la Gardie i LUB, F W Ehrenheim i Kanslipres arkiv, RA, L v Engeström i Ep E 10:3, KB, H H v Essen i Rålambs saml, fol 203, KB, H A Fersen i Stafsundsarkivet, RA, C A Fleming i F 646 b, 818 c, UUB, C N af Klercker i D 1046, KB, W M Klingspor i KrA, C Lagerbring i F 650 b, UUB, C Mörner af Tuna i F 826 b, UUB, S M v Rajalin i KrA, till G A Reuterholm, E Ruuth, F Sparre (Börstorpsaml), C B v Stedingk, G W af Tibell, allt i RA, till G Silf-verhielm i KB, J C Toll i LUB o S af Ugglas i P af Ugglas saml, Djursholm; dessutom brev o konc till skilda adressater i D 1025, KB, samt F 645 a, F 646 b o F 647 e, UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [Under kungatiden bl a: Tal i ordenskapitel 1795, 1797 och 1799, vid trontillträdet 1796, vid riksdagens början 1800, till grenadjärbataljonen 1798—99 (samtl tr Sthlm), för konsistorium i Uppsala 1799, till pommerska landständerna 1804 (u o), till armén och vid riksdagens början och slut i Greifswald 1806.] — Suéde MDCCCVIII, MDGCGIX. Suisse 1814. 16 s. [Anon; rubriktit: Anecdotes sur la guerre de 1808 . . .] — Déclaration adressée å 1'amiral Sidney-Smith . . . pour étre remise au Gongrés de Vienne. Suisse 1814. (4) s. [Undert: Gustaf-Adolph, duc de Holstein-Eutin.] Omtr i Acten des Wiener Congresses [hrsg J L Klii-ber,] Bd 1, H 2, Erlangen 1815, s 96 f. — Hommage d'admiration adressé au general Buonaparte par un ancien colonel suédois l'an 1817. U o [1817]. 8 s. [Anon.] — Reflexions sur mes premiers faits d'armes . . . G. A. Gustafsson, ancien roi de Suéde. U o 1817. 35 s. Omtr i Archives historiques et politiques, ou Recueil de piéces officielles . . . par F Schoell, T 1, Paris 1818, s 59—86; tysk övers: Betrachtungen uber meine ersten Kriegsthaten, Jena 1817, 34 s; dansk övers från tyskan: Betragtninger over mine förste Krigsbedrivter, Khvn 1817, 36 s; sv d:o: Betraktelser öfver mina första krigsbedrifter, Sthlm 1820, 40 s. — Letters from Gustavus the Fourth, ex-king of Sweden (The Courier, London 1819, juni). — Mon sentiment sur la constitution militaire de La Suisse, dédié å mes confédérés. Aarau 1821. [Anon; uppl omhändertagen av badensiska hovet.] — Reflexion sur le phénoméne de 1'aurore boréale, et sur son rapport avec le mouvement diurne. Frankfurt 1821. [Anon.] — Réfutation adressée å M. le general comte de Ségur (Le drapeau blanc, Paris 1825, 18 sept). — La vérité mise en face du mensonge, ou les 86 erreurs, faussetés et calomnies contenues dans un seul article de la Biographie des contem-porains, relatif å Gustave IV, ancien roi de Suéde. Signalées et rectifiées par lui-meme. Paris 1826. VII, 56 s. [Utg utan G:s vetskap.] — Memorial du colonel Gustafsson. Leipzig 1829. XI, 141 s, 1 faks. [Inneh främst i omtr föreg i G:s version med tit Paralléle, en forme de notes critiques et raison-nées . . ., ovan nämnda Reflexions..., 1817, och Réfutation. . ., vidare Quatre lettres adressées å monsieur le comte de Las Cases . . . och Considérations sur la liberté illimitée de la presse.] 2. ed, soigneusement rev et corr . . . [annat faks], Leipzig, Paris, Bruxelles 1829; 2 danska övers: Den forhenvserende svenske Konge Gustav Adolph IV paalidelige Biographie, Khvn 1829, VI, 88 s; Mindeskrift af Oberst G, Khvn 1829, VIII, 85 s; tysk övers: Memorial des Obrist G, Leipzig 1829, XV, 135 s; sv övers: Historiska erinringar af öfverste G, Örebro 1829, 112 s. — Extrait du portefeuille d'un illustre personnage du XlXe siécle. Deux contes . . . Leipzig, Paris, Bruxelles 1829. 106 s. [Anon.] Sv övers: Hogkomster från yngre åren och regeringstiden. Af för detta regenten i ett nordasiatiskt rike. Jemte en sann roman, till lexa för andra, Sthlm 1830, 79 s (anon). — Actes les plus essentiels d'un procés entamé å Harlem, mil-huit-cent-trente-deux . . . tous signés par le colonel Gustafsson . . . Spa [1833]. 13 s. — Nouvelles considérations sur la liberté illimitée de la presse, fondées sur le memorial du colonel Gustafsson, développées par lui-méme. Aix-la-Chapelle & Leipsic 1833. 37 s. Tysk övers: Ueber die unbeschränkte Pressfreiheit, Aachen und Leipzig 1833, 38 s. ¦— Akten-stiicke dem hohen deutschen Bundestage mit-geteilt v. d. Herrn Oberst Gustafsson. (Be-schwerden wegen der durch den Kaiser v. Österreich widerfahrenen Missachtung.) 1835. — La journée du treize mars ou les faits essentiels de la revolution de mil huit cent neuf, rediges par le colonel Gustafsson. Saint-Gall et Berne, ... 1835. 58 s. Tysk uppl: Der dreizehnte März oder die wich-tigsten Thatsachen . . ., St. Gallen, Bern und Leipzig; Hamburg, 1835, 47 s; dansk övers: Den trettende Marts, eller de vigtigste Til-dragelser. . ., Khvn 1835, X, 38 s; sv övers: Den trettonde mars, eller de vigtigaste tilldragelser vid revolutionen i Sverige år 1809, Sthlm 1836, XVI, 60 s. — Dialogue du croyant et du clairvoyant. Saint-Galle 1836. [Tr i ett fåtal ex.] — Gustav IV Adolfs proklamation til det norske folk i 1814 (NHT 1, Kristiania 1871, s 516—518). — Gustaf IV Adolf till konungen af Frankrike Louis XVIII. [Trosa 1925.] (3) s. (Medd från Birger Mörners arkiv, 3.) — Memoarer... utg av E Gamby. Upps 1960. 159 s. [Inneh: Betraktelser . . . 1820, Hogkomster ... 1830 och Den trettonde mars . . . 1836.] — Tr brev till Fredrik Wilhelm IV, sonen Gustav, G M Armfelt, G N af Klercker och E M Stael von Holstein, se K Setterwall, Sv hist bibliografi 1771—1874, Upps 1937. Betr ovan ofullständigt angivna skr, belagda i litt men ej tillgängliga, samt G:s tillfälliga, ofta svårrekonstr medarbetarskap i olika tidn, se S Carlsson, nedan a a 1946, s 289, 311—321, 343.

Källor och litteratur

Källor o litt: Bibliografiska hänvisn:ar främst i Sten Carlsson, G:s fall (1944); dens, G. En biografi (1946); dens, Den sv utrikes-pol:s hist, 3: 1 (1954); dens, Sv hist, 2. Tiden efter 1718 (2 uppl, 1964; käll- o litt-förteckn efter varje kap). Därutöver följande: B v Beskow, Hist anteckn:ar rör G IV A:s tid, ed Torgny Höjer (Ur SA:s arkiv, 1—2, 1963—66); Sten Carlsson, G IV A o Malmö (Malmö fornminnesfören årsskr 1948); R Karlbom, Bakgrunden till 1809 års regeringsform (1964); E Nyman, Indragningsmakt o tryckfrihet 1785—1810 (1963); B Rehnberg, Prästeståndet o religionsdebatten 1786—1800 (1966); N G af Schultén, Lev-nadsteckn ed O Mustelin (SSLF 406, 1964).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustav IV Adolf, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13318, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-11-03.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13318
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustav IV Adolf, urn:sbl:13318, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-11-03.