Gustav V

Född:1858-06-16 – Lovö församling, Stockholms län (på Drottningholms Slott)
Död:1950-10-29 – Lovö församling, Stockholms län (på Drottningholms Slott)

Kung


Band 17 (1967-1969), sida 482.

Meriter

Gustav V, f 16 juni 1858 på Drottningholms slott, d 29 okt 1950 där. Föräldrar: konung Oscar II o Sofia av Nassau. Hertig av Värmland 19 juni 58, Sveriges o Norges kronprins 18 sept 72, Sveriges konung 8 dec 07.

G 20 sept 81 i Karlsruhe m Sofia Maria Victoria av Baden, f 7 aug 62 där, d 4 april 30 i Rom, dtr till storhertig Friedrich Wilhelm Ludwig av Baden o Louise Marie Elisabeth av Preussen.

Biografi

Den äldste sonen till hertigparet av Östergötland fick i dopet namnen Oscar Gustaf Adolf och skulle kallas Gustaf. Vid Karl XV:s död och Oscar II :s tronbestigning 1872 blev G Sveriges och Norges tronföljare. En 1869 påbörjad skolgång i Beskowska skolan, där G var kamrat med bl a Hj Branting och V von Heidenstam, fick nu avbrytas, och den s k palais-skolan inrättades för utbildning av den blivande konungen. Huvudlärare var den framstående skolmannen Carl Lundberg, och i ämnet statskunskap meddelade historikern och politikern F F Carlson lärdomar om en konstitutionell monarks plikter och rättigheter.

Av föräldrarna utövade modern det största inflytandet på G:s uppfostran, och hon övervakade med stor omsorg hans studier och uppträdande. G, som i barndomen var ganska klen och under uppväxtåren verkade blyg och osäker, visade ingen mera framträdande studiebegåvning men sökte efter bästa förmåga uppfylla de krav som ställdes på honom. Efter grundläggande militärutbildning och några terminers vistelse i Uppsala fick G hösten 1878 göra en årslång utlandsresa som blev av stor betydelse för hans utveckling. Visserligen oroade man sig över hans brist på intresse för alla de kulturella sevärdheter och »bildande ting» som ingick i programmet, men kontakterna och intrycken i Europas huvudstäder vidgade hans vyer och väckte förståelse för utrikespolitiken. Det var på G:s eget initiativ som resan i dec 1878 med avvikelse från den utstakade routen utsträcktes till de storpolitiskt aktuella länderna Rumänien och Turkiet, och han förbehöll sig i nyväckt självständighet »att få bestämma färdvägen själv».

Resan hade också till ändamål att låta G träffa prinsessor »lämpliga för giftermål». Den engelska prinsessan Beatrice, drottning Victorias dotter, föll honom inte alls i smaken, men på hemvägen såg han för första gången den unga prinsessan Victoria av Baden, dotterdotter till den tyske kejsaren. Vid ett nytt väl förberett möte i början av 1881 uppstod en ömsesidig böjelse, och på hösten s å ägde bröllopet rum.

Tyngdpunkten i G: s utbildning låg på det militära området, men han fick tidigt som faderns medhjälpare och som regent i dennes frånvaro genomgå en ganska hård politisk skola framför allt vid de täta unionspolitiska konflikterna. Redan i riksrättskrisen 1884 uppträdde G med ett välgörande lugn och med klar blick för realiteterna. »Snabb i beslut och handling» visade han sig vara en ovärderlig medarbetare åt konungen under de stora tullstriderna i Sverige några år senare (P Sundberg). G hade utvecklats sent men började så småningom göra sig alltmera gällande i det politiska livet. »Han är visst icke så begåvad som fadern», skrev statsrådet P A Bergström 1889 till den danske politikern A F Krieger, »men tillförlitligare och ingivande mera förtroende».

Vid sidan av den militära banan, där han snabbt passerade graderna under tjänstgöring i olika befattningar, fick G flera betydelsefulla offentliga uppdrag; sålunda deltog han aktivt i stiftandet av Sveriges allmänna exportförening, och i bestyrelsen för 1897 års stora konst- och industriutställning var han ordförande. I ett 10-tal år fungerade han som preses i Musikaliska akademien. Hans lust för utlandsresor vållade någon gång viss irritation. En bidragande orsak var emellertid kronprinsessans sjuklighet, som nödgade henne att tillbringa långa tider i sydliga länder.

Under unionens slutskede blev G:s roll vid den åldrande konungens sida allt betydelsefullare. Hans egen inställning till unionsfrågan skulle dock med tiden förändras. 1895 företrädde han otvivelaktigt den sv »kraftpolitik» som förmådde norrmännen till en temporär reträtt. Medan konungen vacklade och våndades inför hotet om en öppen konflikt, uppträdde G mycket bestämt och synes inte ha varit främmande för tanken att med vapenmakt tvinga Norge till en sådan revision av riksakten som enligt sv uppfattning skulle göra unionen mera livsduglig. 1905 däremot gjorde han en betydelsefull insats för unionens upplösning i godo. Under sitt regentskap i Kristiania på våren detta år hade G funnit situationen »alldeles hopplös», och ett samtal med den nye norske statsministern Chr Michelsen hade övertygat honom om att alla vägar för ett vidare samliv var stängda. Förgäves sökte han efter hemkomsten förmå riksdagens hemliga utskott att låta Sverige ta initiativet till en skilsmässa.

Då norska stortinget 7 juni 1905 bröt unionen, befann sig G på besök i Berlin. De sonderingar han gjorde där liksom senare i London befäste hans uppfattning om nödvändigheten av en snabb och fredlig avveckling av unionen. G kom härigenom i viss motsatsställning till den stramare hållning som intogs av riksdagsmajoriteten och den Lundebergska samlingsregeringen. I den norska tronfrågan sökte han finna en kompromiss men avvisade vänligt men bestämt Edvard VII:s démarche om ett svenskt förhandserkännande av den danske prinsen Carl. I krisens slutfas ställde han sig helt bakom den politik som ledde till unionens upplösning under värdiga och för Sverige acceptabla former.

Försvarssynpunkten, Skandinaviens trygghet och faran från Ryssland var faktorer, som spelade en avgörande roll i G:s unionspolitiska och utrikespolitiska bedömning. I sv inrikespolitik ägnade han också tidigt försvarsfrågan ett särskilt intresse. Han bidrog aktivt till 1901 års stora försvarsreform men lyckades ej få till stånd en uppgörelse mellan högern och liberalerna om en samlad lösning av försvars- och rösträttsfrågorna.

Då G vid faderns död 1907 blev Sveriges konung, hade han redan i flera år varit den verklige regenten, och han hade förvärvat en inte oväsentlig erfarenhet inom det politiska livet, ej minst när det gällde den stormakts- politik som vid denna tid gick in i ett aktivt och kritiskt skede. G var vid sitt trontillträde ganska okänd inom vidare kretsar och åtnjöt ingalunda den popularitet som kommit fadern till del under senare år. På högerhåll hade man svårt att förlika sig med G:s hållning 1905, och de vänstergrupper som krävde parlamentarism eller rentav republik lät ej blidka sig av hans beslut att avstå från kröning.

För den Lindmanska regeringen 1906—11 hyste G ett fast förtroende, och han förhöll sig ganska passiv till den inre politiken under denna period. Utåt agerade han dock inte bara som värd vid statschefsbesök utan också i viktiga överläggningar om Sveriges ställning i Östersjöområdet. Med den liberala ministär som trädde till efter högerns valnederlag på hösten 1911 kom.G snart i konflikt. Striden mellan honom och Karl Staaff är ett av de mest omskrivna och kontroversiella kapitlen i nyare sv historia. Från början synes G inte ha hyst någon aversion mot Staaff, tvärtom uppskattade han dennes insatser under unionskrisen, men det skar sig både politiskt och personligt under Staaffs första statsministerperiod. I regeringens konflikt med första kammaren ställde sig G avvisande till Staaffs krav att få upplösa andra kammaren, och Staaff skall å sin sida enligt samtida vittnesbörd (J Hell-ner) ha visat sin ringaktning på ett för G sårande sätt.

Orsakerna till den ödesdigra brytningen 1914 var av principiell, saklig och personlig art. Det vore emellertid att underskatta G, om man i Staaffs omstridda »ohövlighet» vill se den avgörande faktorn. Det rådde en djupgående skiljaktighet i åsikter om monarkens ställning i statslivet, och i försvarsfrågan gick meningarna från början isär. Då regeringen dec 1911 genomdrev slopandet av den ett år tidigare beslutade s k F-båten, vidtog G den uppseendeväckande åtgärden att »reservera sig» mot K M:ts beslut.

Den kris som kulminerade i G:s tal till bondetåget i febr 1914 och den Staaffska regeringens avgång hade sitt ursprung i försvarsfrågans behandling mot bakgrunden av det skärpta utrikesläget. Att G klarare än sina rådgivare bedömde den storpolitiska situationen, skulle snart visa sig, men det kan ifrågasättas, om inte försvarsfrågan på längre sikt skulle ha vunnit på en mindre konfliktbetonad lösning. Givetvis har den personliga motsättningen mellan G och Staaff bidragit till brytningen, och inte heller bör drottningens inflytande underskattas. G måste ha känt sig driven till det yttersta, då han gick till aktion utan verkligt stöd från politiskt ansvariga kretsar. Under den häftiga valstriden våren 1914 kom också försvarsfrågan delvis att undanskymmas av »den konstitutionella konflikten», och G:s ställning skulle otvivelaktigt ha blivit kritisk, om inte världskriget brutit ut sommaren 1914. Han förebrådde själv året efter några ledande högermän för deras rädsla och frågade: »Vem var det som fick rätt?» Lindman svarade frispråkigt: »Ja, Ers Majestät hade en sabla tur» (Hamilton).

Med borggårdskrisen kulminerade G:s politiska aktivitet. Under kriget inriktade han sina ansträngningar på att stödja och behålla den Hammarskjöldska ministären som enligt hans mening bäst garanterade en pålitlig utrikeskurs och ett balanserat inrikesläge. G:s tyskvänlighet tog sig stundom oförsiktiga uttryck, men han vägrade konsekvent att binda sig för en krigisk utrikespolitik (W Carlgren). I det skandinaviska samarbetet gjorde han betydande personliga insatser. Även om det ursprungliga initiativet till trekungamötet i Malmö 1914 ej togs av honom utan av utrikesminister Wallenberg, bidrog G:s uppträdande där och än mer vid besöket i Kristiania 1917 till försoning och förståelse mellan Norge och Sverige. Hårt engagerade sig G för en sv lösning av Ålandsfrågan, först i förhandlingar med tyskarna 1917—18, sedan under den långdragna tvisten med det fria Finland.

Regimskiftet hösten 1917 accepterade G — om också motvilligt — sedan han försäkrat sig om att den nye statsministern Eden ej ämnade överge neutralitetspolitiken. I och med tillkomsten av den liberalsocialistiska regeringen hade G också erkänt parlamentarismen, och i fortsättningen följde han lojalt dess spelregler. Starkt oroad av den revolutionära våg som svepte över Europa stödde han ivrigt regeringen under krisen i författningsfrågan 1918 och bearbetade högerledningen att ge vika. Hjalmar Branting å sin sida avvände skickligt anloppet mot monarkin. Efter kriget växte G alltmer in i sin roll som statschef i en parlamentaristisk demokrati. Vid 1920-talets täta ministärskiften fungerade han som opartisk medlare, och i inrikespolitiken lät han majoriteten råda. För utrikespolitiken bevarade han emellertid sitt livliga intresse och engagerade sig personligen för ett vidgat nordiskt samarbete. Hans samtal med Mannerheim 1922 om sv-finsk försvarssamverkan vittnar om stor framsynthet och om en klar uppfattning om de hårda realiteterna.

Den enda fråga som medförde allvarliga meningsbrytningar mellan G och hans statsråd var betecknande nog försvarsfrågan. Redan 1921 försäkrade han sig om Brantings stöd, därest den nye försvarsministern P A Hansson ville driva en radikal avrustningspolitik. Inför nedrustningsbeslutet 1925 reagerade han häftigt och övervägde att vägra sanktion och upplösa riksdagen. Då högerledningen inte ansåg sig kunna stödja honom, måste G resignera och avstod även efter påtryckningar från att diktera en protest. Men hans bitterhet över denna »farliga felbedömning» kom till uttryck i flera uppseendeväckande tal till indragna regementen. Eljest kom G att alltmer stå över de politiska striderna, och med stigande ålder fick han i hög grad del av den popularitet han aldrig jagat efter. På åttioårsdagen — då han visade sin spänstighet genom att rida i galopp över Gärdet — hyllades han som »folkkonung och fredskonung».

Året därpå utbröt det andra världskriget som skulle ställa G inför hårda prov och på ett oväntat sätt ge honom tillfälle till personliga insatser. I samråd med utrikesminister Sandler tog G initiativ till det statschefsmöte i Sthlm i okt 1939 som avsåg att stödja det hotade Finland. Under regeringskrisen efter det ryska anfallet på Finland använde G hela sitt inflytande för att åstadkomma en verklig samlingsregering med deltagande även av högern, som man på sina håll ville utestänga. I vinterkrigets slutskede gjorde han en märklig aktion med den diktamen i fråga om hjälp till Finland som i sak stödde statsminister Hanssons linje men i sin formulering tog udden av dennes olyckliga uttalande.

Den farliga våren 1940 fastslog G i brev till Hitler sitt och regeringens beslut att åt alla håll försvara rikets gränser. Det mest diskuterade och omstridda ingripandet skedde i samband med Tysklands begäran att få transitera trupper från Norge till Finland efter utbrottet av det tysk-ryska kriget vid midsommar 1941. G stödde härvid med all kraft utrikesminister Günthers bifallslinje och statsminister Hansson använde konungens »abdikationshot» för att bryta motståndet inom sitt eget parti. Huruvida G använt ordet »abdikation» torde aldrig kunna klarläggas — här står uppgift mot uppgift. Enligt vad han själv försäkrade sin bror Eugen hade han endast sagt, att konsekvenserna av ett nej skulle bli allvarliga. I varje fall torde G knappast haft för avsikt att abdikera i ett sådant läge; vad som skett om regeringen kluvits i två delar hade rimligen varit att en ny och mera medgörlig regering hade bildats, vilket den socialdemokratiska majoriteten ville undvika.

G, liksom regeringen, hade hela tiden ett mål för ögonen: att med bevarad självständighet hålla landet utanför kriget. I ett nytt »borggårdstal» på 85-årsdagen 1943 kunde G deklarera: »Det är min bestämda mening att en konstitutionell konung under vanliga förhållanden icke bör uppträda såsom ledare i den ena eller andra riktningen annat än i undantagsfall. Men under nu rådande stora världskris har jag ansett det vara min oavvisliga plikt att vid flera tillfällen söka hjälpa landet ur stundens svårigheter». Det är betecknande för G:s ställning vid denna tid att praktiskt taget ingen kritik riktades mot dessa ovant ljudande ord. Det må understrykas, att G:s många initiativ och ingripanden under kriget i regel skedde i samförstånd med regeringen eller i varje fall dess ledande män och att han därmed stödde regeringens politik, men det är lika uppenbart, att regeringen i flera fall både utåt och inåt sökte stöd i konungens auktoritet.

Med krigsslutet var G:s politiska roll i stort sett utspelad. Åldern började också ta ut sin rätt. »Först det där med Norge och sedan två världskrig, det är för mycket», yttrade han sommaren 1945. De sista åren präglades G:s liv av tilltagande ålderdomssvaghet, fast han i det längsta sökte fylla sina formella funktioner. Han drabbades under denna tid av svåra familjesorger, och han oroades av kommunismens frammarsch i Europa och den allt annat än fredliga utvecklingen i världen.

Att i detalj klarlägga och historiskt värdera G:s personliga insatser från norska riksrättskrisen 1884 till andra världskrigets slut synes ännu inte vara möjligt. Något stadigvarande inflytande på samhällsutvecklingen har han väl inte utövat — därtill har saknats både faktiska maktbefogenheter och personliga förutsättningar. Han ansträngde sig knappast att odla politiska kontakter och kunde visa en indolens, som även irriterade hans mera dådkraftiga gemål. Men vid kritiska tillfällen har G gripit in, och kontinuerligt har han med växande erfarenhet fungerat som »sina rådgivares rådgivare».

G var till sin läggning föga intellektuell och alls inte boksynt. Han var en stor och kunnig samlare av sv silversmide. Av de sköna konsterna intresserade honom egentligen endast musiken. Hans fritidssysselsättningar var främst jakt och friluftsliv samt spel, särskilt bridge. Som tennisspelare var han ännu på äldre dagar särdeles framstående och för tennissportens utveckling i Sverige kom hans stöd och livliga intresse att betyda oerhört mycket.

För att väl fylla de representativa plikter som i så hög grad åvilar en nutida monark ägde G de nödvändiga förutsättningarna i världserfarenhet, personkännedom och taktkänsla. I det politiska spelet visade han redan i ungdomen ett sunt omdöme och ett kallblodigt lugn — »man kan inte skrämma honom». Han ägde förmågan att klart se det väsentliga i en fråga och tog snabbt — ibland kanske alltför snabbt — sin ståndpunkt. I sitt personliga framträdande var han enkel och flärdlös.

Författare

Nils F Holm



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

G:s arkiv i BFA. Brev från G bl a i BFA. RA o KB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Oscar II:s arkiv, drottning Sophies arkiv, BFA; Sam Glasons saml II, Ghr Gunthers arkiv, Arvid Lindmans arkiv, Edv Thermamius' arkiv, allt i RA. — Ivar Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); W Carlgren, Neutralität oder Allianz (1962); dens, Ministären Hammarskjöld (1967); Sten Carlsson, Sv hist, 2. Tiden efter 1718 (2 uppl, 1964); Den sv utrikespol:s hist, 3:4 (1958), 4 (1951), 5 (1959); Hugo Hamil-ton, Dagböcker 1911—19 (1955—56); J Hellner, Minnen o dagböcker (1960); K Hildebrand, Gustaf V, 1—2 (1945—48); L Kihl-berg, Karl Staaff, 1—2 (1962—63); E v Krusenstierna, Minnesanteckn:ar, ed N F Holm (HH 38:2, 1967); T Nothin, Från Branting till Erlander (1955); O Nyman, Högern o kungamakten 1911—1914 (1957); Oscar II, Mina memoarer, ed N F Holm, 1—2 (1960—61); E Palmstierna, Dagjäm-ning, 1920—1921 (1954); A Posse, Åtskilligt kan nu sägas (1949); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Åkerhielm (1961); J Weibull, Kronprins Gustaf inför unionsupplösningen (Sc 1960); K Wichman, G, Karl Staaff o striden om vårt försvar 1901—1914 (1967); E Wigforss, Minnen, 3 (1954); Vår konung o hans gärning (1933).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustav V, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13319, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F Holm), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13319
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustav V, urn:sbl:13319, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F Holm), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se