Fredrik Gyllenborg

Född:1698-07-12
Död:1759-08-25 – Klara församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Lagman, Kammarherre, Bergskollegiepresident


Band 17 (1967-1969), sida 539.

Meriter

3 Gyllenborg, Fredrik, bror till G 2, f 12 juli 1698, d 25 aug 1759 i Sthlm (Klara). Page hos änkedrottn Hedvig Eleonora 10, avsked 16 febr 15, auskultant i Svea hovrätt 16, hovjunkare 10 dec 19, kammarherre 11 juni 22, lagman på Gotland 30 mars 33, i Närke 11 maj 37, bankofullm 23 juni 41— 59, presidents titel 28 april 47, president i bergskoll 6 aug 50, fullm i Jernkontoret 11 febr 54.

G 27 april 29 (trol i Sthlm, Klara) m frih Elisabet Stierncrona, f 9 jan 14 (trol i Sthlm, Klara), d 28 juli 69 i Sthlm (Joh), dtr till presidenten frih Gabriel S o Antoinetta Maria Amya.

Biografi

Till en början ägnade sig G åt hovtjänsten och domarbanan. Redan tidigt intresserade han sig också för bruksrörelse och bergshantering och blev med tiden ägare till ett omfattande brukskomplex. Mest känd har G dock blivit som politiker. Vid 1731 års riksdag anslöt han sig till den begynnande oppositionen mot Arvid Horn. Snart blev han en inflytelserik medlem av kretsen kring D N v Höpken och brodern Carl G, den kärna kring vilken hattpartiet under de följande åren växte fram. Över dess tillkomst och första utveckling vilar ännu ett visst dunkel, och G:s roll går ej alltid att klart urskilja. Ovisst är också vilken betydelse hans bror Carl G:s erfarenheter från Englands parlamentariska liv kan ha haft för de politiska metoder som nu infördes. Tydligt är i varje fall, att G tidigt blev en sammanhållande och dirigerande kraft bakom kulisserna. Ett viktigt instrument för sin verksamhet fick han i partikassan, huvudsakligen franska understödspengar, som gick genom hans händer. Sina talanger som partitaktiker och intrigör utvecklade han till ett dittills okänt mästerskap. Han anses ha varit den som införde partiklubbarna, och när läget sommaren 1742 blev kritiskt, reste han ut i landsorten för att påverka opinionen och samla anhängare till den förestående riksdagen.

Snart blev G en av nyckelmännen, när det gällde att förverkliga hattpartiets näringspolitiska program. När han sommaren 1741 efterträdde sin morbror, Johan Thegner, som bankofullmäktig, innebar detta, att 1738 års regimskifte slog igenom också i finanspolitiken. Meningen var att säkerställa riksbankens stöd åt hattarnas näringspolitik. G övertog morbroderns roll som bankofullmäktiges ledare, men den politik han förde blev en annan än företrädarens konservativt försiktiga. Han blev den främste målsmannen för den expansiva kreditpolitik till stöd för en snabb utveckling av näringarna som nu inleddes. Det dröjde ej länge, förrän också hattarnas krigspolitik ställde ökade krav på riksbanken. Följderna lät ej vänta på sig. Då de stegrade kraven på bankens resurser ej motsvarades av ökade reella tillgångar, måste de tillfredsställas med sedelpressens hjälp och resultatet blev en kraftig inflation och sjunkande penningvärde.

Det i och för sig naturliga och av G dirigerade samspelet mellan partiets politiska ledning och riksbanken kan på det personliga planet skönjas i konflikten med Samuel Åkerhielm och G:s roll i aktionen mot honom vid 1747 års riksdag. Det gällde här några av kärnpunkterna i hattarnas ekonomiska system, kravet på sekretess i bankfrågor och lånepolitiken. När läget till följd av den ökade sedelmängden blev kritiskt och bankens förråd av metallisk valuta hotade att tömmas, begärde fullmäktige hösten 1745 förbud att inlösa sedlar. Förslaget väckte betänkligheter i rådet, och Åkerhielm tog ledningen av motståndet. Han krävde fullständig underrättelse om bankens tillstånd och antydde en annan och bättre utväg ur svårigheterna, nämligen att indriva lånen till enskilda varigenom den utlöpande sedelmängden skulle minskas. Åkerhielm, som till en början hade framgång, lyckades likväl ej vinna majoriteten för sin mening. Något förbud utfärdades visserligen inte, men man inställde utväxlingen av plåtmynt. Fullmäktiges berättelse till den följande riksdagen utformades så, att den blev ett viktigt vapen mot Åkerhielm och hans meningsfränder. Försöket att komma de ledande i bankofullmäktige till livs blev en av anledningarna till Åkerhielms avgång ur rådet.

Under riksdagen hörde G till partiledningens inre krets, och han kunde tillskriva sig en avsevärd del i hattarnas framgångar. Belöningen uteblev ej. Det föreslogs, att han skulle få survivans på presidentämbetet i bergskollegiet. Förslaget bifölls av borgarståndet, men på riddarhuset opponerade sig en av kollegiets ledamöter, Åkerhielms måg, assessorn Daniel Tilas. Han framhöll, att chefskapet i detta kollegium borde tillkomma en fackman. Så till vida hade oppositionen framgång, att G visserligen inte erhöll den föreslagna survivansen, men han fick presidenttiteln och rekommenderades att få ett presidentämbete vid förefallande ledighet. I sak blev skillnaden ej stor; när presi- denten Gustav Rålamb avled, utnämndes G till hans efterträdare i bergskollegiet.

Som stor bruksägare stod G ej främmande för sitt nya arbetsfält. Betänkligare var, att han just j. denna egenskap kunde utnyttja sin ställning till egen fördel. Som kollegiets president blev han i allmänhet inte omtyckt. Han uppträdde högdraget, var maktlysten och mån om sin prestige. Han älskade att föra ett stort hus och omge sig med en svit av uppvaktande. Tilas sökte han till en början vinna, men när denne vid 1751—52 års riksdag som ledamot av bankodeputationen uttalade sig för en mera återhållsam kreditpolitik, dröjde det ej länge, innan brytningen dem emellan blev fullständig.

Otvivelaktigt begagnade G sin ställning till egen vinning. Främst gäller detta hans verksamhet i riksbanken. Som bankofullmäktiges ordförande utnyttjade han skrupelfritt de möjligheter, som den fortskridande inflationen öppnade till omfattande och vinstgivande fastighetsaffärer. Han hade från början ingen större förmögenhet, men hans hustru förde tillgångar i boet. Tyngdpunkten i hans besittningar låg i den västmanländska bergslagen, där han ägde Baggå bruk med Borgfors hammare, Uttersbergs säteri och hammare samt Skärviks säteri och hammare med tillhörande anläggningar och omfattande skogsområden. Här byggde han upp Skinnskattebergs bruk, där han anlade ett plåtverk. Redan 1730 hade han vidare förvärvat Torsåkers säteri i Vallentuna härad; med hustrun fick han Broby och Karlösa i Söderby-Karls socken, Lyhundra härad. Egendomarna i Uppland utvidgade han genom senare förvärv. Dessutom ägde han ett stenhus, nr 9 i kvarteret Brunkhalsen vid Brunkebergsgatan i Sthlm, som tidigare tillhört hustruns familj och där han själv bodde, samt tvenne gårdar i Uppsala. I en bod i Sthlm såldes för hans räkning manufakturprodukter från plåtverket. G var en skicklig och driftig företagare och blev en av landets största bruksägare. Vid brukssocietetens möte 1751 representerade han det högsta röstetalet och kunde göra anspråk på att ensam företräda hela Skinnskattebergs bergslag. Men det var framförallt genom att hänsynslöst utnyttja sina kreditmöjligheter, som han skapade sin ställning. Över hans verksamhet vilar ett drag av rastlös spekulation, och redbarheten i hans metoder har dragits i tvivelsmål. Hela den ståtliga byggnaden vilade i verkligheten på osäker grund.

Hur besvärlig hans ställning var visade sig 1756, när frågan om belöningar till bankofullmäktige och särskilt G dryftades i bankodeputationen. Förslaget, att gåvan skulle ges formen, att resterande räntor på hans lån i banken efterskänktes, måste falla, då det visade sig, att skulden i banken uppgick till 1 370 202 dlr kmt och de oguldna räntorna till 182 196 dlr kmt. Den summa som slutligen anslogs var dock endast obetydligt lägre, 180 000 dir kmt, medan övriga fullmäktige fick dela på 108 000 dir kmt. Samtidigt som beslutet expedierades, meddelades bankofullmäktige en allvarlig förmaning att bättre tillse att författningarnas bestämmelser om räntors betalning efterlevdes.

Redan tidigare hade förtroendet för G börjat vackla. Under 1755—56 riksdag fick han sålunda ej ensam disponera de franska understödsmedlen; vid hans sida sattes ingen mindre än Pechlin. Då han i början av 1759 anmälde sig till det lediga överståthållarämbetet, ansågs han ej böra komma ifråga. Makarna G hade redan tidigt (1737) bestämt, att av egendomarna skulle bildas fideikommiss för deras efterkommande. Nya förordnanden upprättades, det sista på G:s dödsbädd. Vid hans bortgång i aug 1759 var boets ställning till synes tämligen god. Mot tillgångar upptagna till över 5 300 000 dlr kmt svarade skulder på mer än 3 400 000 dlr kmt. Behållningen blev efter tidens förhållanden ganska avsevärd, över 1 800 000 dlr kmt. Till kuratorer i boet utsågs G:s svågrar David Stierncrona och Henning Adolf G samt brorsonen Jacob Johan G. De sökte fortsätta på den tidigare inslagna vägen, men uppgiften blev dem övermäktig. Den underlättades ej heller av de efterlevandes bristande sinne för ekonomi. I den deflations-kris som följde efter mössornas maktövertagande 1766 blev situationen ohållbar och konkurs enda utvägen. Den följdes av en rättegång mellan arvingar och kreditorer, som avslöjade G:s fördomsfria affärsmetoder.

Författare

Olof Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handhar rör G:s bergsbruk o brukshantering i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: G:s bouppteckn, Svea hovrätts arkiv, RA; Hovkontorets brevböcker, SIA. — AdRP 6—19 (1881—1923); B Boethius o Å Kromnow, Jernkontorets hist, 1 (1947); S E Bring, Sv boklex 1700—1829. Rättegångshandkar (1958); H Carlborg, Baggå bruk (MHoF 1946); E V Falk, Daniel Tilas o F G (PHT 1935); F A v Fersen, Hist skrifter, ed R M Klinckowström, 1 (1869), 2 (1868), 8 (1872); A Grape, Ih-reska handskriftssaml. . ., 1—2 (1949); C Hallendorff, Riksens ständers bank 1719— 1766 (Sveriges riksbank, 2, 1919); C Lindskog, Clas på Hörnet (1932); Malmström; G Olsson, Hattar o mössor (1963); G Sahl-berg, Gustaf Fredrik G (1943); B Sallnäs, Samuel Åkerhielm d y (1947); E Sjöstrand, Mynt- o bankpolitik under hattväldet 1738— 1764 (1908); Til Kongl Maj:ts o riksens Swea hofrätt dictamen ad protocollum af . . . Friedrich G:s sterbhus borgenärer . . . (1769); D Tilas, Curriculum vits, 1—2, 1712—57, ed H Wichman (HH 38: 1, 1966).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Gyllenborg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13352, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-04-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13352
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Gyllenborg, urn:sbl:13352, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-04-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se