Meriter

Heurlin, Christopher Isac, f 25 okt 1786 i Åseda (Kron), d 12 mars 1860 i Växjö landsförs. Föräldrar: kontraktsprosten teol dr Samuel H o Anna Elisabeth Österman. Inskr vid LU 27 sept 04, mag 23 juni 08, doc i romersk vältalighet maj 09, i matematik 14 nov 10, adj i ekonomi 10 juni 13, gymnasieadj o bibl i Växjö 25 okt 15, konsistorienotarie där 4 sept 16, lektor där 20 nov 16, prästv 28 sept 17, kh i Tolg (Kron) 26 mars 22, statsrevisor 27, 32 o 37, led av prästeståndet från 28 (frånv 1856—58 o 1858— 60), domprost i Växjö 28 mars 29, TD 10 nov 30, biskop i Visby 31 aug 38—41, tf statssekr i ecklesiastikexp 14 sept 38—16 maj 40, överhovpred 18 juni 41, kh i Fellingsbro (Ör) 19 juni 41, ordensbiskop i survivans 41, statsråd o chef för ED 29 dec 42—18 maj 44, kh i Karlshamn 11 aug 46, biskop i Växjö 9 febr 47. LSkS 38, LVA 39.

G 11 okt 16 i Lund m Elisabeth Liljewalch, f 29 dec 92 där, d 8 maj 72 i Jönköping, dtr till rådmannen Magnus Severin L o Caisa Fredrica Bundtsson.

Biografi

H fick sin första utbildning i föräldrahemmet i Åseda prästgård. Av sin lärde och mångsidige far fick han ingående undervisning både i klassiska och moderna språk och i naturvetenskapliga ämnen. På prästgårdsvinden fanns tom ett enkelt astronomiskt observatorium inrett. Vad fadern främst hade att lära ut var matematik. För det ämnet hade också H särskild fallenhet, och de tidigt förvärvade kunskaperna på detta område skulle längre fram visa sig vara honom till stor nytta, först vid universitetet och sedan i den politiska verksamheten, där H kom att framstå som Karl Johans-tidens kanske främste finansexpert.

Faderns handledning gick parallellt med skolans undervisning, sedan H vid 8 års ålder intagits i Växjö läroverk. Skolåren i Växjö är utförligt behandlade i H:s självbiografi, och därvid beröres inte minst latinstudiets betydelse. Ungdomen svärmade då för 1789 års idéer om frihet och jämlikhet. H berättar att han och hans kamrater var kända för "ett slags jakobinskt tänkesätt". Revolutionärer var de inte — de var tvärtom ivriga rojalister — men de reagerade mot "kastskillnaden" och hatade "aristokratin".

1804 kom H till Lund och fann sig där väl tillrätta i den akademiska miljön. I studierna gick han snabbt fram. Han hade en skarp intelligens och ett fenomenalt minne. Vid disputationerna gjorde han sig särskilt bemärkt, både genom sitt flytande latin och sin slagfärdighet och fick snart en lärarställning som docent i romersk vältalighet, på grund av de talanger han visat vid disputationerna. Efter något år kunde han dock övergå till sitt mera egentliga fält, då han efterträdde sin vän C A Agardh som adjunkt i (national)ekonomi.

H:s lundaår präglades främst av vänskapen med Esaias Tegnér och samvaron i "Härbärget", dvs det akademiska kotteri som så gott som dagligen möttes i den våning H hyrde tillsammans med sedermera professorn i orientaliska språk B M Bolmeer i latinprofessorn Johan Lundblads hus vid "Lilla torg". Där ventilerades akademiangelägenheter och diskuterades litteratur och politik. Man hyllade tidens frihetsidéer och ägnade Napoleon en ivrig hjältedyrkan. Tegnér var centralgestalten, men vid hans sida var också H med sitt livliga ingenium och sina mångsidiga intressen en i hög grad samlande och tongivande medlem.

H:s lundatid blev inte lång. Någon starkare håg för vetenskapligt arbete hade han inte, och utsikterna till akademisk befordran bedömdes som ovissa. Han var förlovad och behövde säkrare inkomster för att kunna bilda familj, helst som han i Lund förlorat mycket pengar på ett boktryckeri som han och C A Agardh startat men inte lyckats göra lönsamt.

H bytte därför bana, lät prästviga sig, återvände till Växjö och blev där gymnasielärare och konsistorienotarie. Han var glad åt att undervisa, men det var framför allt under arbetet med stiftsadministrationen som han upptäckte, att det var de praktiska ämbetsmannauppgifterna som var hans verkliga intresse i livet. Inte minst förstod H att odla och utnyttja de personliga kontakterna i stiftsstyrelsen. Han hade redan från början många relationer i stiftet, från barndomshemmet och genom släktförbindelser, och han skapade målmedvetet nya. Vid prästmötet 1817 överglänste konsistorienotarien själve biskopen, baron Mörner, i gästfrihet mot lantprästerna. "Jag höll då snart sagt öppen taffel och gav middag 4 dagar å rad", heter det i självbiografin. Han införde i Växjö något av en motsvarighet till Härbärget i Lund. Det ledde till "ett slags förbund", skriver han, och han döljer inte dess betydelse: "den visade sig vid biskopsvalet 1824". H styrde då i stort sett hela valet, skickligt och skrupelfritt, och uppnådde därmed att vännen Esaias Tegnér blev biskop i Växjö stift.

H var sedan 1822 kyrkoherde i Tolg, inte långt från Växjö. Tegnér förrättade installationen och gav i installationstalet bl a följande karakteristik av sin vän: "han är själv en [be]prövad vän, han är öppen och förtrolig, och hans själ bor på hans tunga". Tidigare hade H inte visat något starkare intresse för kyrkans församlingsliv. Från sin tid som konsistorienotarie noterar han öppet: "I kyrkan gick jag mera sällan; ty söndagen användes till protokollets uppsättning". Nu gick han in i prästens uppgifter med liv och fröjd. Han ägnade sig åt pastoralvården, åt husförhör och konfirmandundervisning, och han övervakade pastoratets skolor. Den "sorgfria" tiden i Tolg stod alltid för honom i minnet med ett särskilt skimmer. I förhållande till stiftsledningen förhöll han sig åtminstone till synes helt i bakgrunden. Av Tegnérs brev kan man dock förstå, att denne gärna litade till H:s kloka råd och eminenta kännedom om stiftet.

1827 innebar en vändpunkt i H:s liv. Han invaldes då i statsrevisionen och började därmed sin politiska gärning. Statsrevisionen var denna gång föremål för särskilt intresse. Oppositionen som under 1820-talet begynt samla sig i kritik mot Karl Johans regeringssystem såg nämligen här en möjlighet till angrepp. Att detta delvis avvärjdes berodde i viss mån på H:s insats. Han delade visserligen i sak oppositionens uppfattning, att man i revisionen borde företa en förbehållslös och minutiös granskning. Men han koncentrerade sig på att genomdriva, att revisionen strikt begränsade sin kontroll till den i grundlagen angivna granskningsperioden. Därmed kom det som för oppositionen var huvudfrågan, den s k skeppshandelsfrågan, att falla utanför revisionens uppgift. Det var också främst H som kom att prägla statsrevisionens formella utformning. Revisorerna skulle inte uppträda som domare, de skulle blott anmäla missförhållanden för rikets ständer.

Med sina insatser inom statsrevisionen hade H med ens trätt i förgrunden i den politiska debatten. From riksdagen 1828—30 och sedan under decennier framåt var han en av de ledande inom riksdagen. I debatterna inom prästeståndet övertygade han genom sin flödande talekonst. I statsutskottet påverkade han riksdagens anslagsärenden, och mellan plena och utskottsmöten utnyttjade han skickligt personliga kontakter inom alla stånden för att påverka ärendenas gång. Det var tämligen naturligt, att Karl XIV Johan snart fäste sina ögon på honom och begynte knyta honom till sig. H hade också själv förtrott sig till konungens personlige rådgivare Magnus Brahe.

H kom efterhand att tillhöra den mera förtrogna kretsen kring Karl XIV Johan. Också av kronprinsen tillkallades han ofta. Han deltog i de halvprivata "kammarspisningarna" på slottet och bemöttes av kungen med allt större tillgivenhet. Att han efter vad det på flera håll uppges hade ett ovårdat sätt och talade en dålig franska med småländsk accent har tydligen inte utgjort något hinder. Redan innan han lämnade sin första riksdag, hade han utnämnts till domprost i Växjö, men i fortsättningen togs han mest i anspråk för de politiska uppgifterna i huvudstaden.

Från början hade H haft många kontakter inom oppositionen, men efterhand företrädde han en alltmer regeringsvänlig politik. I 1830-talets debatter om maktfördelningen mellan konung och ständer ifråga om anslagsärenden intog H en medlande hållning. Han gjorde gällande, att ständerna visserligen beviljade anslagen, men att konungen därefter tämligen fritt kunde företa sina dispositioner. Med denna moderat kungavänliga hållning vann H en allt säkrare position både inom riksdagens majoritet och hos kungen. Att han nu tog bestämt avstånd från den liberala oppositionen, uppfattade han själv inte som något svek mot sin ungdoms frihetsideal. Den borgerliga liberalismen var för honom framför allt förhatlig som ett utslag av "penningaristokratiens" maktlystnad.

1838 utsågs H till statssekreterare i ecklesiastikärenden. Samtidigt utnämndes han till biskop i Visby stift, närmast för att man menade, att han borde inneha en kyrklig ämbetsmannaställning mera på nivå med platsen i regeringen. Ärkebiskopen J O Wallin vigde honom i slottskapellet i Sthlm till biskop, men han stannade sedan likväl kvar i huvudstaden i sin statssekreterarbefattning.

Det största ärendet till vilket H omedelbart hade att ta ställning var läroverksfrågan. Denna bottnade i den aktuella idémotsättningen i dåtidens kulturdebatt mellan å ena sidan dem som ansåg, att de klassiska språken måste utgöra all bildnings grund och å andra sidan dem som ville ge större utrymme åt realämnen. Nyhumanisterna försvarade de gamla banden mellan kyrka och skola. De ville värna om syntesen mellan antikens kulturarv och kristendomen. Enligt den liberala uppfattningen däremot borde man inte längre förhindra skolans emancipation från kyrkan. Kyrkans ledande män stod inte eniga i dessa frågor. Geijer och Wallin hade nyligen "avfallit" till liberalismens skolprogram. Kronprinsen och von Hartmansdorff, H:s företrädare som statssekreterare, omfattade också de liberala skolidéerna. H däremot behöll genom åren sitt nyhumanistiska bildningsideal, ivrigt understödd av bl a Tegnér.

H:s strävan var att så långt som möjligt bevara den kyrkligt-humanistiska lärdomsskolan. Härvid hade han stora grupper i landet och framför allt större delen av prästerskapet bakom sig. I handläggningen av ärendet visade han sig dock samtidigt som taktisk politiker. Han föreslog därför till riksdagen 1840—41 en delreform. Den högre borgerliga eller moderna bildningen skulle tillgodoses i vissa särskilda skolor, medan det gamla systemet skulle bibehållas i de övriga. Han ville således inte utesluta den borgerliga "realismen"; han var ju personligen starkt intresserad av de naturvetenskapliga disciplinerna. Däremot ville han inte medverka till att upplösa banden mellan kyrkan och skolan och heller inte till att rubba själva principen om arvet från Rom och Grekland som all högre bildnings grund.

Även i andra frågor gick H i huvudsak emot samtidens reformkrav. Då han 1838 inträdde som ordf i kyrkolagskommittén, lyckades han med Tegnérs hjälp förhindra, att ett av kommittén redan antaget, huvudsakligen av den liberale J H Thomander utarbetat kyrkolagsförslag gick vidare till regering och riksdag. Det förslag som senare under hans ordförandeskap framlades 1846 var han heller inte själv angelägen att se antaget. Också i fattigvårdskommittén ville han förhindra mera genomgripande reformer. Han ville bibehålla fattigvården som en kyrkans angelägenhet och inte se den "överflyttad på rent juridisk grund".

H hade också att ta ställning till frågan om allmän obligatorisk folkundervisning. Han hade i likhet med Tegnér en intelligensaristokratisk inställning och menade, att det för de breda lagren vore tillräckligt med "försvarlig" läskunnighet samt kristendomskunskap. I enlighet med idékonservatismens samhällsuppfattning, som alltid utgick från familjen som samhällets urcell och grundval, ansåg han också att den elementära undervisningen i princip borde äga rum i hemmen. Blott för den som önskade något mer, borde det finnas tillgång till lärare i varje församling. Inför 1840—41 års riksdag ansåg han dock, att det på grund av oppositionens starka krav på folkundervisning var en politisk nödvändighet att förelägga ständerna en proposition i ärendet. Även kronprinsen påverkade honom i denna riktning. Det k förslaget till allmän folkundervisning, vilket kom att ligga till grund för 1842 års folkskolestadga, var sålunda utarbetat av H. I denna proposition hade han delvis tillmötesgått kronprinsens och de liberalas önskemål. Han hade dock inte sträckt sig så långt att han föreslog fullt obligatorisk skolgång. Han hade också lämnat öppet, huruvida man borde ha fasta eller blott ambulatoriska skolor.

Som medlem av den s k första unionskommittén synes H ha visat en ganska bestämd hållning mot de norska ledamöterna. Han förordade större militära befogenheter för unionsmonarken också på norskt område. Möjligen bidrog detta inlägg av H till den kris i överläggningarna som ledde till unionskommitténs omorganisation.

Vid departementalreformens genomförande 1840 kom H inte att ingå i den då nybildade regeringen. Man har antagit, att detta berodde på ärkebiskopen af Wingårds och den nye justitiestatsministern A M Posses inverkan, vilka båda hade skäl att frukta att H:s inflytande skulle bli alltför stort. 1842 tillkallades han emellertid av konungen, och han var sedan ecklesiastikminister fram till Oscar I:s trontillträde. Bland Karl XIV Johans rådgivare framstår han som en av de få verkliga politikerna. Han sammanhöll den regeringstrogna majoriteten inom riksdagen, närmast inom sitt eget stånd, och han visade stor taktisk skicklighet, då han många gånger antingen förekom oppositionen eller också delvis överbryggade motsättningarna genom kompromissförslag. Regeringen under Karl XIV Johans sista år kallades av många den "Heurlinska ministären". Genom sitt stora inflytande blev han ytterst förhatlig för oppositionen, och i den mer liberala regeringen efter tronskiftet erhöll han ingen plats.

H stod nu utan ämbete. Han hade avgått från episkopatet i Visby stift. Endast två gånger hade han besökt Gotland och båda gångerna blott för några veckor. Han hade mottagits under stora festligheter men upplevt levnadssätt, folkseder och dialekt som främmande. Han kände också skräck för sjön. När därtill de ekonomiska villkoren visade sig oförmånliga, fattade han ett drastiskt beslut att frånträda stiftet för att i stället bli kyrkoherde i det indräktiga Fellingsbro pastorat i Västerås stift. Detta steg ångrade han sedan djupt. Han trivdes heller inte i Fellingsbro. Han upplevde sin ställning som skev — som lantpräst men dock med "kors och stjärnor". Han frånträdde så också denna tjänst. Efter statsrådstiden bosatte han sig på nytt i Växjö, nu närmast som privatman och sysselsatt med att skriva sina memoarer. Sin rang hade han fått behålla genom utnämningen till "ordensbiskop i survivans". Han blev även överhovpredikant, och Oscar I tilldelade honom en pension. För att bättra på sin genom åren tydligen alltid dåliga ekonomi blev han också under en kort tid kyrkoherde i Karlshamn. Men när Växjö stift blev ledigt genom Tegnérs död blev H hans efterträdare, vald av så gott som samtliga av stiftets präster.

På Östrabo kom H äntligen till ro. Nu var han dock inte längre i sin fulla kraft. Under de sista åren blev hans syn starkt nedsatt. Riksdagarna besökte han dock fram tom 1853—54, och ännu 1859, året före sin död, höll han prästmöte i sitt stift. I ämbetsberättelsen till detta prästmöte utvecklade han sina åsikter om de kyrkliga motsättningarna i tiden. Han var starkt negativ mot de fria religiösa rörelserna. Han bedömde dem som uttryck för svärmeri och sekterism. Men han erkände också att man ofta gått fram med "en ovis tillämpning" av 1726 års konventikelplakat, och han påvisade att de nya tvångsbestämmelserna i den s k sakramentallagen av år 1855 innebar "en viss anomali". I sin egen teologiska åskådning ansåg sig H företräda en renlärig lutherdom, men hans kristendomstolkning var samtidigt också starkt präglad av nyhumanismens idealism.

Författare

Lars Österlin

Arkivuppgifter

H:s självbiogr (delvis tr, jfr nedan) o delar av hans brevsaml (breven från E Tegnér dock i Tegnérsaml) i LUB. Brev från H i RA (till bl a A v Hartmansdorff), i KB (till bl a J C Askelöf, G O Hyltén-Cavallius o A C af Kullberg) o i UUB (strödda) samt i LUB (främst till E Tegnér; tr i E T:s brev, 2—3 o 7—10, 1954—70).

Tryckta arbeten

Se bibliografi i Lefnads-teckningar öfver Kongl. svenska vetenskaps akademiens efter år 1854 af lidna ledamöter, bd 1, Sthlm 1869—73, s 233 f. Vidare: Ur Heurlins självbiografi (Gamla studentminnen från Lund samlade och utg av E Wrangel, Sthlm 1918, s 90—116). — Ur Christoffer Isak Heurlins levnadsminnen (G Virdestam, Under växjödomens spira, kulturhistoriska bil- der och anteckningar, Lund (tr Malmö) 1936, s 69—135).

Källor och litteratur

T Blomqvist, Den första unionskommittén 1839—1844... (1917); F Böök, Esaias Tegnér..., 1—2 (1946); O Gasslander, C I H:s självbiogr. Dateringsfrågan (Sc 1953—54); Handl:ar rör prestmötet i Vexjö ... 1859 (1859); G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års författa (1933); G Hornvall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840—1841 (1951); B Lange, C I H som politiker (1948); PrRP 1828—58; H Reuter-dahl, C I H (VA:s levnadsteckn :ar ... 1, 1869—73); E Rodhe, Kyrka o skola i Sverige under 1800-talet (1908); G Sjöström, Smålands nation i Lund 1668—1921 (1922); N N :son Stjernquist, Ständerna, statsregleringen o förvalta (1946); O Wennås, Striden om latinväldet (1966); Västerås hm, 2 (1844), s 13 f; Växjö hm, 1 (1921); L Österlin, Thomanders kyrkogärning (1960). — S Carlsson, C I H o prästeståndet (Sv teol kvartalsskr 19481.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christopher Isac Heurlin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13554, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Österlin), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13554
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christopher Isac Heurlin, urn:sbl:13554, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Österlin), hämtad 2024-04-24.