Meriter

Heurlin, Sven, f 17 febr 1796 i V Torsås (Kron), d 20 okt 1873 i Virestad (Kron). Föräldrar: torparen Jacob Andersson o Ingegärd Nilsdtr. Tjänade dräng från 15-årsåldern, bl a hos klockaren Jonas Ljungdahl i Virestad 17—19, hemmansägare i Bråthult, Virestad, 20, nämndeman i Allbo häradsrätt 22—36, god man vid laga skifte 27, hemmansägare i Kylhult, Traryd (Kron) 59, led av bondeståndet 34—35, 40—41, 44—45, 47—48, 59—60, 62—63 (led av förstärkt statsutsk 34—35, 62—63, förstärkt konstitutionsutsk 34—35, 40—41, 44—45, 59—60, statsutsk 40—41, 44—45, 47—48, opinionsnämnden 40—41, 62—63, förstärkta allm besvärs- o ekonomiutsk 40—41, hemliga utsk 48, bankoutsk 59—60, 62—63, statsrevisor 60), riksbanksfullmäktig 40—48.

G 1) 29 juli 19 i Virestad m Karin Jonasdtr, f 29 mars 96 där, d 27 okt 54 där, dtr till klockaren Jonas Ljungdahl o Kerstin Nilsdtr; 2) 25 juli 57 i Virestad m Stina Bengtsdtr, f 15 maj 34 där, d 22 okt 73 där, dtr till bonden Bengt Svensson o Johanna Ulrika Fahnborg.

Biografi

H växte upp i ett fattigt hem. Någon skola besökte han aldrig. Hans mor lärde honom att läsa. Undervisning i skrivning och räkning fick han i femtonårsåldern hos en bonde i hemsocknen. Hans stora intresse för folkundervisningen bör ses mot bakgrunden av hans egna upplevelser. Andra avgörande intryck mottog han under sin exercis. Han fann övningarna onyttiga och ansåg dem befordra framtida lättja. Befälets fysiska övergrepp mot manskapet upprörde honom; han ledde själv som beväring en aktion mot några officerare, som blev ställda inför rätta och straffade. I unga år blev han nämndeman. Hans riksdagsinlägg vittnar om ett betydande juridiskt intresse och en hög tanke om lekmannainflytandet över rättskipningen.

H:s första riksdagsyttrande 1834 bestod i ett instämmande i oppositionsledaren A Danielssons stora angrepp på regeringen (jfr SBL 10, s 228). H var från första stund oppositionsman. Han krävde ökad sparsamhet och minskade skatter. Hans sparsamhetsnit drabbade i hög grad försvaret. Ett särskilt gott öga hade han till sådana anslag som gällde exercis och befästningar. Han var skeptisk mot värdet av Karlsborgs fästning och mot hela centralförsvarstanken. I hetsiga stunder ifrågasatte han, om den fattige hade något som var värt att försvara och om inte valet mellan underkastelse under Ryssland och inhemskt aristokratiskt förtryck kunde vara likgiltigt (1840, 1860). Löner till höga civila och ecklesiastika ämbetsmän ville han hålla nere, medan han däremot stundom ömmade för lägre tjänstemän. Biskopslönerna, åtminstone de flesta av dem, önskade han dra in. Anslag till museer, teatrar och lärda verk avstyrkte han i regel, medan han däremot var välvillig mot folkundervisningen och i regel även mot universiteten, vilka han uppskattade därför att de stod öppna för alla samhällslager. H ivrade också för ökade anslag till sjukvård och veterinärväsen.

Som oppositionsman prisade H tryckfriheten och även juryinstitutionen i tryckfrihetsmål, medan han angrep indragningsmakten. Hans attacker mot regeringen gällde i viss mån Karl XIV Johan, som enligt H på grund av sin okunnighet i sv språket inte kände en tiondel av sina rådgivares förseelser (1840) och som på grund av sin ålder borde besparas de ökande bekymmer som höga anslag förde med sig (1841). I de konstitutionella angreppen på statsrådet 1834—35 och 1840—41 tog H livlig del. Vid utarbetandet av sina memorial anlitade han "skrivkunniga vänner" som G Hjerta, J P Theorell, A Lindeberg och D Frölich. Efter A Danielssons död var dalslänningen H Jansson hans riktkarl.

H anslöt sig vidare till de liberala kraven på en representationsreform med samfällda val, helst efter norsk modell. Han ville minska intervallerna mellan riksdagarna från fem till tre år. Den lika arvsrätten mellan bror och syster, som i hans värendska hembygd fungerade till allmän belåtenhet, ville han utsträcka till hela riket. Däremot var han under hela sin riksdagstid ivrig protektionist. Han ville lägga höga tullar eller importförbud på alla varor, som tillverkades inom landet. Särskilt ondgjorde han sig över importen av utländska lyxvaror, liksom han över huvud taget ogillade all efterapning av utländska förebilder. Han upphörde för egen del att bränna brännvin 1838 men drack gärna denna dryck, även som medicin, och försvarade böndernas bränningsrätt, medan han angrep lönnkrögeri och fabriksbränning. I nykterhetsförkunnelsen såg han åtminstone delvis ett utslag av motbjudande "läseri". Han angrep "läsarebyket" i både prästerlig och icke-prästerlig gestalt samt förfasade sig över helvetespredikningar och fanatiskt "svärmeri". Mot slutet av sin levnad såg han med särskild ovilja på de kringvandrande kolportörer, "för det mesta skåningar", som verkade i Småland, där de framför allt gjorde intryck på "svaga fruntimmer". Fastän H ville inskränka prästernas politiska och kommunala inflytande, föredrog han dem framför kolportörerna. Konfessionellt framträdde han som lutheran och antikatolik, föga intresserad av utsträckt religionsfrihet.

Sin mest minnesvärda insats gjorde H i folkskolefrågan. I en motion 1834 krävde han inrättandet av en allmän skola i varje församling. Undervisning skulle ges inte bara i kristendomskunskap och biblisk historia utan också i modersmålet, de fyra räknesätten, fäderneslandets geografi och historia samt i grunderna för naturrätten och den allmänna rättsläran. Allt detta var enligt H nödvändigt för bondeståndets politiska självständighet och inflytande. Ursprungligen tänkte han sig både fasta och ambulatoriska skolor, men 1840 då folkskolefrågan fördes kraftigt framåt under bl a H:s energiska medverkan, var han på grund av vunna erfarenheter en helhjärtad förespråkare för fasta skolor. På motsvarande sätt försköts hans syn på lärareutbildningen. Efter att från början ha velat begränsa seminariernas antal och betydelse framträdde han 1841 som en klar anhängare av obligatorisk seminarieutbildning. Han ansåg det nödvändigt, att staten garanterade minimilöner åt lärarna, då kommunerna inte var att lita på i detta sammanhang. Mindre intresserad var han av lärarnas pensionsfråga (1848). H:s motion 1834 var en av de tidigaste och viktigaste utgångspunkterna för ständernas folkskoledebatter, även om han senare under 1834—35 års riksdag kom något i skuggan för A Danielsson. Längre fram i livet erinrade han sig med glädje sina insatser 1834 och 1840 och påtalade särskilt de prästerliga försöken att bromsa folkskolereformen såsom ledande till en äventyrlig "halvbildning".

H var en talför och robust debattör. En mot honom välsinnad iakttagare (Liljecrona) noterade 1840 såsom något anmärkningsvärt, att "t o m den starke S H" vid ett känsligt tillfälle började gråta. Av sina många vedersakare betraktades H som ohyfsad och oförsynt. Man klandrade t ex hans häftiga attack 1841 mot statsutskottets egenmäktige ordf greve C F Horn: H drog en försåtlig parallell med 1792 års kungamord, vari Horns fader varit inblandad, och han vägrade att ta tillbaka sin formulering. H:s egen stiftschef Esaias Tegnér, vars ämbete H ville avskaffa, tillhörde hans hätskaste antagonister. Biskopen ondgjorde sig 1839 över att landshövdingen vid valen till bondeståndet inte hade satt in kronobetjäningen i syfte att utestänga H — "den största bondrabulisten och skurken i Kronobergs län" — från en plats i riksdagen. I en (länge otryckt) version av dikten "Kronbruden" (1841) riktade Tegnér ett mycket onyanserat angrepp mot H såsom en uppblåst och egenkär halvherre, därtill såsom nybliven bankofullmäktig medansvarig för de försyndelser, som riksbanken enligt Tegnérs mening gjort sig skyldig till. 1844 återvaldes H inte utan svårighet, och hans politiska ovänner — "högvälborna och välborna herrar samt präster och kronobetjäning" — lyckades få valet upphävt, så att H måste lämna ståndet under sittande session. Han återkom emellertid triumferande en månad senare, vald "med en tredubbel majoritet mot förra gången".

Med 1844 års tronskifte var H mycket belåten. Oscar I hade enligt hans mening på kort tid uträttat mer gott för fäderneslandet än den tidigare regeringen gjort under många år. Han var därför generös, när det gällde anslag till kröning och hovhållning. Han skilde sig 1845 i representationsfrågan från "de s k reformvännerna" och anslöt sig till hallänningen B Gudmundssons förslag, som konsekvent tillvaratog bondeklassens intressen emot både medelklass och proletariat (jfr SBL 17, s 390). Dock var H mera villig till kompromisser med borgarståndet än Gudmundsson var.

1848 tillhörde H hemliga utskottet. Han ställde sig helt solidarisk med Oscar I:s skandinaviska politik och uttryckte i bondeståndet sin ängslan för tyskt militärt och kommersiellt herravälde på Östersjön. En liknande skandinavisk hållning intog H under 1860 års ståthållarstrid, då han kritiserade de "storsvenska" aktionerna och menade att norrmännen borde få sköta sina angelägenheter utan sv inblandning.

H var påverkad av 1840-talets humanitära tendenser beträffande strafflagstiftning och fångvård. Han ville ha bort spö- och risstraffen samt kyrkoplikten. Däremot var han 1848 inte i allo övertygad om cellsystemets förträfflighet. Som humanitära drag kan nämnas hans förordande av utomäktenskapliga barns arvsrätt efter modern (1844) och hans intresse för vården av frigivna fångar (1862). Däremot krävde han stränga straff för egendoms- och våldsbrott. Han ville också ha kvar dödsstraffet (1863). Om en allmän misstro mot nyheter vittnar hans envetna motstånd mot införande av decimalsystemet. I tryckfrihetsfrågan kom han 1848 i konflikt med sina egna frisinnade grundsatser, när han krävde energiska åtgärder mot Dagligt Allehanda, som liknat bondeståndet vid Barkarby hållstuga och utpekat H som en av de värsta bråkstakarna. H sade sig älska tryckfriheten men hata dess missbruk.

Mot slutet av 1848 års riksdag fick H permission och reste hem, enligt egen senare uppgift främst för att ta hand om sin sjuka hustru. Då han inte återvände vid permissionstidens slut, blev han av sina ståndsbröder ådömd böter. Denna incident är kanske förklaringen till att han inte omvaldes 1850. Senare flyttade han till Sunnerbo härad och valdes till dess riksdagsman 1859 och 1862. Sin forna position i ståndet återfick han emellertid inte. Medan han under 1840-talet suttit i det mäktiga statsutskottet, fick han nu nöja sig med en plats i bankoutskottet. I bankfrågorna gjorde han sig liksom tidigare bemärkt genom sin häftiga kritik av privatbankernas sedelutgivning. Han hälsade med glädje L De Geers stora representationsförslag 1863 men ville under väntan på en genomgripande reform inte öppna sitt eget stånd för sådana fd ämbetsmän och fd borgare, som i övrigt fyllde villkoren. I en sådan förändring såg han ett dödligt hot mot "odalbönderna". Lika ovillig var han att avskaffa bördsrätten, ett "heligt stadgande", som skyddade arvejorden. I linje med denna bondesyn låg H:s åsikt, att tjänstehjon inte borde få deltaga i prästvalen, så länge de inte bidrog till prästernas avlöning. I debatten om nya predikotexter och ny kyrkohandbok 1860 uttryckte han sin ovilja mot "täta förändringar i salighetsläran" och deklarerade programmatiskt sin olust gent emot "allt det nyhetskram, som tillhör vår på nya och oförsökta idéer så rika tid".

Mot den grasserande "järnvägsfebern" var H skeptisk. Han ogillade i princip statliga järnvägar, liksom sedan länge statliga kanalbyggen. Han hade redan 1834 uttalat sig mot utländska lån och var nu ängslig för den skuldsättning utomlands, som stambanorna förorsakade. Han engagerade sig emellertid häftigt i järnvägsstriden mellan "Lagalinjen" och "Nässjölinjen", varvid han, utan framgång, tog parti för sin nya hembygd, det enligt hans mening av statsmakterna missgynnade Sunnerbo, mot sin värendska fädernebygd, som enligt hans drastiska formulering inte hade andra produkter att avyttra än brännvin och gråsten. Han gladde sig 1859 åt Italiens nyvunna frihet och kände 1863 medömkan med "det arma polska folket" men rekommenderade varsamhet i den polska frågan. I tullfrågorna var han lika protektionistisk som förr.

I den mån H hade någon genomtänkt ideologi, kan han sägas ha stått på upplysningens och naturrättens grund. I yngre dagar var han snarare rabulist än liberal. Med tiden blev han liksom många andra upplysningsmän alltmer konservativ. Han kom direkt från plogen till riksdagsvärven och var alltid framför allt bonde. Hans energi, uppslagsrikedom och sakkunskap var större än hans formella bildning och sinne för nyanser. Han gav ofta hugg på sig. Hans uppriktighet och bildningspatos kunde dock inte ifrågasättas, och det är synbarligen på goda grunder som han i sin självbiografi berömmer sig av sin obesticklighet. I den generation av riksdagsbönder, som banade väg för bondeklassens stora politiska genombrott 1866, intog han en ganska framskjuten plats. Som folkskolepionjär stod han i allra främsta ledet.

Författare

Sten Carlsson

Tryckta arbeten

Motioner och anmärkningar vid urtima riksdagen 1834. Sthlm 1834. 146 s. — Sven Heurlin [självbiogr] (Lefnadsteckningar öfver Sveriges mest utmärkte bönder, saml o utg af P Thomasson, h 1—4, Christianstad (tr Sölvesborg) 1851— 55, s 153—161 [i h 3, 1852]). — Om kyrkohemmanen i Halland. Motion vid 1859 års riksdag. Sthlm 1860. 13 s.

Källor och litteratur

K Aquilonius, Sv folkskolans hist, 2 (1941); F Böök, Esaias Tegnér, 2 (1946); S Carlsson, Ståndssamhälle o ståndspersoner 1700—1865 (1949); dens, Bonden i sv hist, 3 (1956); [J C Hellberg,] Ur minnet o dagboken af Posthumus, 1—2 (1870); N Holmberg, Medelklassen o proletariatet (1934); Å Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); C F Horn, Minnen ur min lefnad (HT 1892); G Horn-wall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840— 1841 (1951); A Härnelius, Bondeledaren Hans Jansson (1926); G Jansson, Tegnér o politiken 1815—1840 (1948); T Larsson, Reformen i brännvinslagstiftningen 1853—1854, 1 (1945); C W Liljecrona, Bakom riksdagens kulisser (1916); S Oredsson, Järnvägarna o det allmänna (1969); riksdagens prot med bih; P Sahlström, Lefnadsminnen (C Akrell o S G v Troil, Minnen, 2, 1885); SMoK; C Stenhammar, Bilder ur riksdags- o hufvudstadslifvet, 2—3 (1903); E Tegnér, Sami skrifter, 9 (1925); E Thermaenius, Lantmannapartiet (1928); K Warburg, Johan Gabriel Richert, 2 (1905); A Warne, Läroverksfrågan i vårt land under 1840-talet (1959); dens, Om tillkomsten av vår första folkskolestadga (1961); O Wennås, Striden om latinväldet (1966); G Virdestam, Småländska gestalter (1930). — G Thunander, Fattigskola — medborgarskola (1946).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Heurlin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13557, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13557
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Heurlin, urn:sbl:13557, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-26.