Carl Fredrik Hill

Född:1849-05-31 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län
Död:1911-02-22 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Tecknare, Landskapsmålare


Band 19 (1971-1973), sida 65.

Meriter

2 Hill, Carl Fredrik, son till H 1, f 31 maj 1849 i Lund, d 22 febr 1911 där. Studentex i Lund vt 70, inskr vid LU ht 70, elev vid FrKA 71—73. Målare, tecknare. — Ogift.

Biografi

H:s far företedde utpräglade schizoida personlighetsdrag och även på mödernet fanns en klar disposition för sinnessjukdom. Under hela sin uppväxttid var H klen och sjuklig. Naturen och kärleken till djuren blev tidigt det centrala i hans tillvaro. I skolan intresserade han sig egentligen endast för teckning.

Efter studentexamen 1870 genomdrev fadern, att H ett år framåt skulle studera estetik vid universitetet som villkor för att vidare överväga hans konstnärsplaner; av H betraktades detta år som helt förspillt. Följande år lyckades han tilltvinga sig tillåtelsen att få studera vid Konstakademin i Sthlm, där han stannade i två år, på det hela taget helt negativ mot den slentrianmässiga undervisningen. I sina studier drogs han spontant till den mjukt måleriska franska naturuppfattningen, med Alfred Wahlberg som den främsta sv förebilden. Han studerade även intensivt de gamla mästarna på Nationalmuseum, främst Ruisdael och Rembrandt. De bevarade målningarna från denna tid är tekniskt ganska valhänta, men ibland kan där spåras något av det starka känsloengagemang som man förbinder med H:s verk.

H har redan vid denna tid utvecklats till en fanatisk arbetare och säger 1871 i ett brev hem: "I konsten mer än i något annat beror allt på ett gränslöst arbete", och han lovar sig själv och sin familj att bli en berömd målare, "vartill Sverige ej sett maken". Denna oerhörda ambition måste ses mot bakgrund av den tidsnöd som ständigt plågade honom, rädslan för att dö innan han var färdig med sitt arbete.

Hösten 1873 lyckades H med en systers energiska hjälp bryta sin fars motstånd mot att få fullborda sin utbildning i Paris, och de fyra år som blev honom förunnade att arbeta där genomlöpte han en utveckling som i sin febrila snabbhet och sitt våldsamma kraftuppbåd nästan saknar motstycke. Efter intensiva studier i Louvren av de gamla mästarna, dit H ovanligt nog även räknade "de primitiva", fann han snart sin beundrade ledstjärna i Barbizonskolan och dess mästare, i första hand Corot men även Daubigny, Rousseau och Dupré. Det är Corots arkadiskt poetiska landskap som ligger bakom skogsinteriörerna från H:s första resa till Barbizon. Samtidigt tar han bestämmande intryck av de starka klärobskyr- och motljuseffekterna i sin vän ungraren László Paáls elegiska skymningslandskap. "Asfalt är min livkulör", skriver H. Till de få vännerna hörde även tysken Max Liebermann.

En svår olycka drabbade H hösten 1874, då takfönstret i ateljén föll ned och skadade honom i ansiktet, med smärtsamma operationer som följd, och på nyåret 1875 nådde honom budet om älsklingssystern Annas död. Dessa händelser utgjorde stora påfrestningar på hans ömtåliga psyke, märkbara i bl a en tilltagande retlighet. Men H tog nya tag, och några månader senare hade han glädjen att få ett landskap antaget på Salongen, hans enda stora framgång; i tidningskorrespondenser hem prisades han som ett stort löfte. Sommaren 1875, då H var på besök i Sverige, dog hans far. Därmed aktiviserades H:s starkt skuldbetonade faderskomplex, där hängiven beundran och sorgen över att han aldrig hann visa vad han verkligen dög till blandades med förbittringen över faderns totala brist på förståelse för hans konstnärskap.

Efter återkomsten till Paris arbetade H i ett allt mer uppskruvat tempo. En vändpunkt i hans utveckling markeras av intrycken från impressionisternas utställning våren 1876 hos Durand-Ruel och av de målningar av Manet — liksom hans egna refuserade till årets Salong — som denne ställde ut på sin ateljé. I sommarens och höstens målningar från trakten omkring Montigny-sur-Loing, som med sina karga sandbackar, hedar och klippskrevor särskilt talade till H:s ensamhetskänsla och dysterhet, har han helt rensat paletten från de mörka asfaltfärgerna och börjat måla också i flödande solljus i en lättare och även rikare färgskala. Vältaliga uttryck för de stegrade spänningarna i H:s psyke är de hedlandskap därifrån, där svarta hjulspår skär sig ner i marken som i blödande organisk materia (Hjulspår, Montigny, Malmö mus). Ungefär samtidigt tillkom Trappgata, Montigny (Nat:mus) som med sin fylliga grönska och pastosa färg talar om H:s orubbade beundran för Courbet, medan Kyrkan i Montigny i sin stramt konstruktiva uppbyggnad leder tankarna till Cézanne. Till de absoluta höjdpunkterna i H:s produktion hör sviten av mariner tillkomna i aug 1876 i fiskeläget Luc-sur-Mer på den normandiska kusten, där han i återgivandet av färg- och ljusspelet över "havet som träsk", dvs de av ebben blottlagda tångbankarna och vattensamlingarna krälande av liv och färg, inte står impressionisterna efter; men samtidigt ger han med sin stramare form och komposition en monumental storhet och dramatisk ödesstämning åt sina motiv (bl a i Edstrandska stiftelsen, Malmö). Frampå hösten studerade H i olika belysningar ett översvämmat flodlandskap i Champagne och anknöt därmed direkt till impressionisternas arbetsmetoder.

Året 1877 ingick med att H enligt egen utsago fick en inbjudan till den tredje impressionistutställningen men tackade nej. Han ville nämligen ännu en gång satsa på Salongen men refuserades. Han befann sig då mitt i en förhållandevis lycklig arbetsperiod i Bois-le-Roi i Seinedalen, där en serie målningar med blommande fruktträd, burna av en extatisk lyckokänsla trots allt kommer till. De vida utsikterna över Seinedalen med ett ensamt träds vertikal mot himlen har storhet och klassisk ro (Trädet och flodkröken III, Nat:mus). I verken från hösten 1877 bryter den våldsamma uttrycksdriften åter fram, främst i den ofullbordade monumentala Stenbrott vid Oise II och Villa vid Seine (Malmö mus), som i sin sugande linjerytm och sitt ruvande svårmod ger en föraning om sekelslutets stämningskonst.

I sept 1877 börjar kristecknen bli alltmer påtagliga, och H:s brev hem vimlar av tvångsföreställningar och misstankar om alla slags förföljelser. Målningar som Syster Anna och Kyrkogården (Malmö mus) är gripande vittnesbörd om den djupa ångesten inför de okända makter som H kände började ta herraväldet över honom och om hans alltomfattande känsla av övergivenhet och hopplöshet. Dramat drevs i jan 1878 till sin oundvikliga klimax, då han av ett par konstnärskamrater fördes till dr Blanches nervklinik i Passy utanför Paris. Av omsorg om H:s eftermäle förstörde de med ett enda undantag hela de sista månadernas överflödande tavelproduktion, en stor förlust för sv konst. Efter hospitalsvistelser i Passy, Danmark och Lund återvände H 1883 till föräldrahemmet i Lund som obotligförklarad sinnessjuk (kronisk schizofreni), där han sedan levde till 1911, vårdad av moder och syster. Hans konstnärliga aktivitet förlamades aldrig helt under dessa decennier av skuggtillvaro.

Trots att H:s livsverk som målare inte blev mer än en torso — han var bara 28 år gammal vid sjukdomens utbrott — måste detta utan tvekan sägas representera höjdpunkten av 1800-talets sv landskapskonst. Hans egenartade psykiska konstitution är förklaringen till de förbryllande kastningarna i hans utveckling, till motsättningen mellan å ena sidan den hänsynslösa utlevelsen av en fanatiskt självständig personlighet och å andra sidan den nära anknytningen till beundrade förebilder. I sin måttlösa ambition ville han pröva alla möjligheter. I den våldsamma anspänningen och hetsen kunde H aldrig skaffa sig andrum att låta sina stora anlag mogna fram i en kontinuerlig utveckling, och det är först i sina sista verk före sjukdomsutbrottet som han nådde fram till de mänskligt mest övertygande uttrycken för sitt av så många plågor hemsökta jag.

H:s inordning i det konsthistoriska sammanhanget är av dessa skäl vansklig att kortfattat precisera. Utan en ganska ingående kännedom om impressionisternas verk hade H inte kunnat komma fram till de resultat han nådde — hans inställning var här så mycket mera positiv än de sv målarkamraternas — men egentligen var det mera deras måleriska teknik än deras livsbejakande synsätt han tillägnade sig. Han satte in alla sina energiresurser på att nå fram till något som låg långt bortom alla estetiska program, till vad han i några ofta citerade rader kallade för "ej det banala naturalistiska utan det sannas hjärta". Så var hans dröm om en ödmjuk och sann naturtolkning, trofast mot motivet och samtidigt ett äkta uttryck för hans säregna personlighet. Därför kunde han spränga de trånga stilbegreppens ramar och nå "naturalistiska" resultat som pekar fram mot både expressionismens, symbolismens och den abstrakta konstens uttrycksformer.

Med avbrott endast för svårare krisperioder fortsattes H:s konstnärliga verksamhet under hela sjukdomstiden, med teckningar i skilda tekniker. De c:a 3 500 bevarade bladen utgör endast en bråkdel av den faktiska produktionen. Av dessa tillhör omkr 2 500 Malmö museum som donation av H:s syskonbarn, medan Nationalmuseum förvärvat omkr 300 blad, främst färg- och svart-kriteteckningar. En psykologiskt intressant samling tillhör Karolinska sjukhuset i Sthlm. — En i sin art enastående redovisning för hur H såg på sitt eget förflutna och hur han upplevde sitt liv som fånge i sinnessjukdomens villor föreligger i hans stora manuskript på ca 260 foliosidor (dep i LUB), betitlat Dikter och författarskap på några språk, skrivet till största delen på rimmad vers under pseudonymen Nagug och tillkommet sannolikt under loppet av åtskilliga år. Det ger en ovärderlig nyckel till H:s symbolvärld med dess speciella system av tankevillor. Hållpunkterna för en kronologisk uppordning av det väldiga teckningsmaterialet är ytterst få. Det är ändå möjligt att på grundval av en sammanställning av daterbara nyckelexempel, psykiatriska observationer och vissa tekniska data ställa upp en någorlunda hållbar relativ kronologi.

Sedd även ur internationellt perspektiv är H:s sjukdomsproduktion av ett enastående intresse genom sin ojämförliga spännvidd både psykologiskt, motiviskt och estetiskt-tekniskt. Där speglas hans sinnestillstånd i en mångfald avtoningar från den djupaste ångest och förintelsekänsla till serena lyckotillstånd i "landet som icke är". Dessa växlingar är avläsbara i formens förvandlingar. I de starkast sjukdomspräglade verken upplöses kompositionen i ornamental förvirring, formen liksom förvittrar i kramp och linjen fångas in i ornamentikens vilseledande labyrinter. I andra blad återigen ger det direkta fasthållandet av ett sinnesintryck, om också endast som ett minne, knappast aningen av splittring och sjukdom. Den motiviska mångfalden är utomordentlig: landskap, naket, idealporträtt, stilleben, djurbilder, bibliska scener, historiska kompositioner, mytologiska fantasier, balettscener, minnesbilder från barndom och ung- dom, annotationer av hörsel- och synhallucinationer osv. Även den tekniska variationsrikedomen är ojämförlig, omfattande färg-och svartkrita, kol, blyerts, akvarell, tusch, ofta i olika kombinationer och ibland med tillägg av olje-, guldbrons- och silverfärger.

Estetiskt har denna produktion, om man bortser från den mest sjukdomspräglade delen, en märkligt hög genomsnittskvalitet. H var under sin friska tid inte särskilt driven som tecknare, men sjukdomen gör honom som genom ett trollslag till en den uttrycksfulla linjens mästare. I dessa teckningar kan man omedelbart uppleva det höga spänningstillståndet och upprördheten i den häftiga rytm som driver fram linjerna. Han lyckas avvinna svartkritan ett sugande djup av stor suggestivitet. Sjukdomen väcker också till liv en koloristisk musikalitet, vilken ger färgen en sjungande intensitet och renhet som är oförliknelig och kanske klarast kommer fram i hans stilleben.

Vilka funktioner har nu denna fanatiska konstnärliga aktivitet haft i H:s världsbild med dess alldeles speciella vanföreställningar? Många bevis finns för att teckningarna var viktiga hjälpmedel för honom för att överleva i denna av förintelse-, ångest- och skuldupplevelser behärskade nya värld, där illasinnade andeväsen tagit makten som hörsel- och synhallucinationer. Alla den sjukes egna olösliga konflikter projiceras ut i ett världsomfattande sammanhang, som en kamp mellan gott och ont. Den tecknade bilden blir för H liksom för den primitiva människan något av en mäktig magisk formel, med vars hjälp han både kan förgöra sina fiender och skapa den nya värld som skall komma, när han vunnit den slutliga segern. Bilden blir ett slags teknik för att uppfylla önskningar, eftersom bilden och den "verklighet" den avbildar upplevs som identiska. Det är möjligt att i olika sammanhang följa H:s magiska tankeprocesser och operationer. Genom att belägga en teckning med guld- och silverfärger tror han sig kunna dra till sig oändliga rikedomar, som han behöver för att kunna befria sig ur vad han uppfattar som sin nesliga fångenskap. Han kan oskadliggöra en figur, som han just trollat fram på papperet och funnit alltför farlig, genom att svärta ner ansikte och händer och binda fast dess fötter med ett rep. Eller han kan genom att konsekvent tillämpa olika system av bestämda tal som alltomfattande ordningsprincip ge sin tecknade värld en konsekvens och fasthet som gör den än mer ointaglig.

Även om H:s konstnärliga produktion i och med sjukdomen får ett helt nytt ansikte, förenar tusentals mer eller mindre osynliga trådar hans friska och sjuka konst. Hans fantasivärld bestäms i största utsträckning av de intressen, problem, konflikter och känslobindningar som behärskade hans liv redan före sjukdomen. Ämneskretsen kan sammanfattas under några få psykologiskt motiverade rubriker: upplevelsen av naturen; drömmen om ära, ryktbarhet och pengar; kampen mot alla de onda makter som hindrat och hindrar honom från att förverkliga dessa drömmar — och där blir fadern den eviga måltavlan för hans hat; drömmen om kvinnan, om all den ömhet och kärlek som förvägrats honom.

Inte oväntat går de otaliga landskapsbilderna i färg- och svartkrita som en röd tråd genom hela produktionen. De tidigare av dessa, halvt abstrakta i sin suggestiva förenkling, är naturvisioner av en närmast kosmisk karaktär, vilka speglar H:s apokalyptiska drömmar om den gamla världen vigd till sin undergång och om en ny värld i vardande, där han själv spelar rollen av den livgivande principen. De mindre dynamiska och mer naturalistiska landskapen från de senare decennierna kan tolkas både som minnen från lyckliga målarår — där finns många reminiscenser från dessa — och som drömmar om de tavlor han ännu hoppades få måla. Det får betecknas som märkligt att H, som varken upplevt Orienten eller den arktiska Norden, med sådan sällsam inlevelse med rent koloristiska medel kunde gestalta både det isigt förstelnade i nordanlanden och tropikernas indolenta förtrollning.

Speciellt värda att framhållas är även de stora tempel- och palatsinteriörerna på brunt karduspapper där H:s storhet som tecknare och visionär kanske allra starkast manifesteras. Där rasar i oöverskådlig mångfald de oförsonliga andarnas kamp, utan slut och evigt oavgjord, i en miljö inspirerad av den grekisk-romerska antiken och Orienten. Och den självklara medelpunkten i denna värld är H själv, ömsom den allsmäktige fridsfursten eller hämnaren och ömsom räddningslöst prisgiven åt en grym övermakt.

H :s verk har i omfattande urval presenterats på många utställningar i Sverige, den största på Nat:mus 1949, o i utlandet: Luzern 1949, Oslo 1950, Hamburg o London 1955, Khvn 1956, Prag 1970. Om andra H: utställningar o var hans verk är repr se SKL. — Till H :s minne reste Lunds stad 1955 i hörnet av Skomakaregatan o Kilians-gatan, där familjen H :s hus en gång stod, ett monument, Hill-fontänen, utfört av Arne Jones.

Författare

Nils Lindhagen



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: A Anderberg, G F H, hans liv o hans verk (1926); dens, G H. Hans liv o hans konst (1951); dens, C F H (i SKL o där anf litt); E Blomberg, C F H. Hans friska o sjuka konst (1949); dens, inledn till C F H, drawings (Paris 1950); G Ekelöf, C F H (1946); L Hagerf, essä om H:s produktion under sjukdomsåren (i A Anderberg, a a, 1951); J Lassaigne, C F H (Paris 1952); N Lindhagen, Blick in i den sjuke H:s värld (Paletten 1970); dens, C F H, sjukdomstidens konst (i ms 1971); R Volmat, C F H, peintre schizophréne (Confinia psychiatrica. 2. 1959).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Fredrik Hill, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13592, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Lindhagen), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13592
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Fredrik Hill, urn:sbl:13592, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Lindhagen), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se