Gustaf Adolf Hiärne

Född:1715 – Hovförsamlingen, Stockholms län
Död:1805-04-19 – Överenhörna församling, Stockholms län (på Ekensberg)

Arméofficer, Riksråd


Band 19 (1971-1973), sida 150.

Meriter

2 Hiärne, Gustaf Adolf, son till H 1 i hans tredje g, dp 5 nov 1715 i Sthlm, Hovf, d 19 april 1805 på Ekensberg, Överenhörna, Söd. Eo tjänsteman i krigskoll april 30, volontär vid artilleriet i Sthlm aug 31, konstapel vid överstelöjtn Carl Siöblads kompani maj 32, underlöjtn där 5 maj 33, löjtn vid artilleriet i Stralsund 21 okt 38, regementskvartermäst där 11 febr 43, kapten vid artilleriet på Gotland 1 juni 43, major vid artilleriet i Finland 8 dec 47, överstelöjtn vid Björneborgs infanterireg 16 mars 48, överste i armén 19 juni 58, överste för Nylands infanterireg 10 juli 58, tf landsh i Nylands o Tavastehus län 22 april 60, riksråd 7 okt 61, frih 6 aug 62, led av dir för Trollhätte kanals byggande o föredragande för K M:t i dess ärenden 31 okt 66, kansler för LU 30 maj 68, greve 15 maj 70, beviljad begärt avsked från riksrådsämbetet 27 mars 72, återinsatt i rådet 22 aug 72, entledigad från riksrådsämbetet 12 maj 89. — RoKKMO 63.

G 1 nov 39 på Åda, Vagnhärad, Söd (enl självbiogr) m överhovmästarinnan Anna Maria Ehrensvärd, f 12 jan 18, d 15 febr 98 på Ekensberg, dtr till översten Johan Jacob E o Anna Margareta Mannerheim.

Biografi

H var den yngste av 26 syskon. Från sex års ålder undervisades han av informatorer. Han fick lära sig tyska och latin, räkning, historia och geografi men blev "själaglad", när denna undervisning genom omständigheternas makt 1729 avbröts. Faderns död 1724 och moderns sjukdom medförde den stora familjens gradvisa upplösning. Man hade inte längre råd att hålla några informatorer. En fransk språkmästare lärde honom en smula franska, och sedan han genomgått kurser i dans och fäktning, ansågs hans utbildning avslutad. Själv ville H bli militär, och efter en kortare tid som tjänsteman vid krigskollegiet inledde han hösten 1731 sin militära bana. Som underlöjtnant 1733 kom han på stat och fick en blygsam lön. Kommenderingen till Stralsund som löjtnant avbröts 1739 av en längre tids permission, varunder han hade tillfälle att gifta sig och tidvis bevista riksdagen som fullmäktig för en annan adelssläkt. Äktenskapet blev inte utan betydelse för hans framtid. Han blev svåger med de tre bröderna Ehrensvärd — Augustin, Carl och Fredrik — som snart skulle komma att förvärva sig ett betydande politiskt inflytande inom hattpartiet. Han länkades genom dem in på den politiska vädjobanan, där han skulle inhösta avsevärt större vinster än på den militära. 1747 placerades han som major vid artilleriet i Finland, överfördes följande år till infanteriet och blev överstelöjtnant vid Björneborgs regemente. Tio år senare fick han som överste eget regemente, Nylands infanteriregemente. Vistelsen i Finland förde honom i nära kontakt med Augustin Ehrensvärd, som 1748 anförtrotts ledningen av fästningsbygget vid Sveaborg. Denne utverkade 1756 K M:ts tillstånd att få använda H som biträdande arbetschef vid fästningsanläggningen. H fick också i uppdrag att ombesörja transporter av trupper från Finland till Pommern under kriget mot Preussen och engagerades i en kommission för "strömrensningen" i Finland. Hans administrativa duglighet började uppmärksammas, och på våren 1760 förordnade regeringen honom att förvalta landshövdingeämbetet i Nylands och Tavastehus län under den dåvarande landshövdingens tjänstledighet.

H hade deltagit i 1740- och 1750-talens riksdagar, dock utan att ha spelat någon mera framträdande roll. På riksdagen 1760—62 inträdde en märkbar förändring i hans ställning. Han ansågs som en pålitlig hatt, blev invald i sekreta utskottet och uppsattes rätt oväntat på förslag till riksråd. Hans nominering väckte uppmärksamhet och tillskrevs bröderna Ehrensvärds verksamhet. Som han av hovet betraktades som relativt ofarlig och minst motbjudande av de föreslagna hattarna, utnämndes han av Adolf Fredrik 1761. Själv uppger han sig i sin levnadsbeskrivning aldrig ha förspillt den "ringaste möda" för att bli utnämnd och varit "lika nöjd med vad som hände". Riksrådsämbetet medförde nämligen enligt hans mening endast "ansvar och äventyr". Uttalandena tyder på att H saknade lidelse för det politiska spelet. Han blev heller aldrig någon politiker av format, även om han vid några tillfällen kom att gripa in i händelsernas gång. Frågan är, om han inte i många avseenden stod mössorna närmare än hattarna. Han var en vän av sparsamhet och ordning i förvaltningen och motståndare till alla engagemang, som kunde äventyra freden. Han representerade i många fall åskådningar, som var besläktade med de äldre mössornas på Arvid Horns tid. I rådet kände han sig till en början ganska ensam och hade där varken bland hattarna, än mindre bland mössorna några närmare vänner. Under den stora räfstriksdagen 1765—66, då större delen av hattarnas representanter i rådet rensades ut av mössorna, som behärskade både stånden och sekreta utskottet, blev H påfallande skonsamt behandlad, fick sitta kvar i regeringen och slapp undan med en allvarsam föreställning. Han hade även i övrigt anledning att glädja sig åt mössornas gunst. Dessa visade ett livligt intresse för utbyggnaden av slussarna vid Trollhättan och gav honom som föredragande för K M:t den ledande ställningen i den nya direktionen.

Den alltmer tillspetsade fejden mellan partierna vid frihetstidens slut förde fram H mot maktkampens centrum. Han ställde sig resolut på hovets sida. Sålunda tillstyrkte han i febr 1768 konungens yrkande på riksdagens inkallande — ett ganska modigt steg, då rådets övriga ledamöter bestämt motsatte sig förslaget. Han synes ha varit väl insatt i planen att genom en formlig tronavsägelse och en därmed förbunden ämbetsmannaobstruktion framdriva ett beslut i rådet om ständernas sammankallande och motsatte sig mössrådets aktioner såväl mot kronprinsen som mot hattarnas verksammaste kraft bland ämbetsmännen, presidenten M v Hermansson. Den inkallade riksdagen, där hattarna dominerade, uttalade också sitt tack till honom för hans uppträdande. Adolf Fredrik visade sin erkänsla genom att till H överlämna Läckö slott och kungsgård att av denne och hans hustru disponeras, så länge de levde. Godset bortarrenderades senare av H, som därigenom fick ett välkommet bidrag till sina knappa inkomster.

Riksdagen 1771—72, som inkallats på grund av Adolf Fredriks död och det följande tronskiftet, förde H i nära förbindelse med Gustav III. Han medverkade vid tillkomsten av den sk "kompositionen", dvs försöket att försona partierna och åstadkomma ett reglerat samarbete dem emellan. I sina minnesanteckningar framstår han som initiativtagaren till försoningspolitiken, men uppslaget hade Gustav III redan fått vid sitt sammanträffande 1771 med den franske konungen omedelbart efter underrättelsen om Adolf Fredriks död. Trådarna i det politiska förhandlingsspelet låg i Gustav III:s hand, ej i H:s. Sin tribut till kompositionens genomförande fick H visserligen ge — han begärde sitt avsked från rådsämbetet för att bereda plats åt mössorna — men så alldeles frivilligt var det knappast. Konungens uttalade önskan låg bakom beslutet. Efter statsvälvningen 1772, i vilken han på intet sätt synes ha varit invigd, trots att han redan 1768 tillstyrkt en statskupp, insattes han åter i rådet och blev under den följande tiden flitigt anlitad.

Samarbetet mellan Gustav III och H synes till en början ha gått bra. Han insattes 1774 i den kommission, som skulle föreslå åtgärder till försvarsväsendets upphjälpande. Konungen uppdrog därjämte åt honom att övervaka den högsta militära förvaltningens, särskilt krigskollegiets, verksamhet och få ledningen att agera med större kraft och målmedvetenhet. Av allt att döma ägde H inte tillräckliga förutsättningar för uppdraget, som fordrade både uppslagsrikedom och hårda nypor. Konungens uppmärksamhet riktades i stället på överståthållaren Carl Sparre, som från 1776 i praktiken blev landets krigsminister och genomförde en allmän upprustning av det sv försvaret. Givetvis var H inte okänslig för desavoueringen. Den kritik, som riktades mot hans ledning av direktionen för Trollhätte slussverk och 1779 föranledde hans avgång, ökade hans irritation. Han begärde 1780 sitt avsked från riksrådsämbetet, men då han inte fick sig garanterad den pension han fordrade, kvarstod han i sin tjänst. En förnyad framställning 1786 ledde ej heller till resultat. Hans tillgivenhet och beundran för Gustav III svalnade härunder betydligt. Visserligen tillstyrkte han i rådet 1788 krigsrustningar mot Ryssland och placerades av konungen som ordf i den utredningskommission som härför tillsattes, men hans entusiasm för kriget synes ha varit måttlig, och hans ledning av kommissionen ansågs genomgående svag. Vid konungens återkomst till Sthlm i sept 1788 efter det misslyckade sommarfälttåget i Finland var H en av dem som ivrigast yrkade på en riksdags inkallande och författade i samråd med presidenten v Hermansson en framställning härom till konungen.

Riksrådets definitiva upplösning 1789 befriade H från hans uppdrag. I pension erhöll han 1 333 rdr spec årligen. Han lämnade i maj 1789 Sthlm och fick jämte sin hustru en fristad hos sin dotter och måg, förutvarande landshövdingen Mikael v Törne, som efter sitt avsked förvärvat Ekensbergs gård. Här framlevde han i stilla ro sitt liv — han blev nära 90 år — författade utom sin levnadsbeskrivning (manuskr:saml 48 B, RA) även en serie historiska anteckningar (1718—92; 48 A, RA) av mycket måttligt värde, spelade bräde och begrundade tidens omskiftelser.

Författare

Sven Grauers



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ämbetsskriv:er från H i militära chefers skriv: er: Nylands reg, fortifikationens handl: ar o brev, landshövdingars skriv: er: Nylands o Tavastehus län, skriv:er till Konungen o i kanslipresidentens arkiv, RA. Brev från H bl a till O Fleming (55 st) i Ericsbergsarkivet, RA, samt strödda i RA, KB o UUB (11 st till Gustav III).

Källor och litteratur

Källor o litt: bouppteckn i Svea hovrätts arkiv, RA; generalmönsterrullor, arméns pensionskassas meritbd, meritfört :ar, KrA.

AdRP 1742—71 (1891—1969); F Almén, Gustav III o hans rådgivare 1772—89 (1940); E L Birck, General Tolls krigsplan år 1788 (1944); S E Bring, Trollhätte kanals hist intill 1844 (1911); H E Charlottas dagbok, 1—2 (1908—11); A L Hamilton, Anekdoter till sv historien under Gustaf III :s regering (1901); B Hennings, Gustav III som kronprins (1935); dens, Gustav III, en biografi (1957); O Jägerskiöld, Hovet o författningsfrågan 1760—1766 (1943); Malmström; Odhner; G Olsson, Hattar o mössor (1963).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Adolf Hiärne, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13621, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2019-02-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13621
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Adolf Hiärne, urn:sbl:13621, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2019-02-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se