Olof Håkansson

Född:1695-03 – Lösens församling, Blekinge län
Död:1769-11-18 – Stockholms stad, Stockholms län (enl db för Lösen)

Riksdagsledamot, Talman


Band 19 (1971-1973), sida 573.

Meriter

1 Håkansson, Olof, f i mitten av mars 1695 i Lösen, Blek, d 18 nov 1769 i Sthlm (enl db för Lösen). Föräldrar: kronobonden Håkan Ofredsson o Sissela Hansdtr. Led av bondeståndet för Östra o Medelsta härader vid riksdagen 26—27, för hela Blekinge från 31, bondeståndets undertalman 34, dess talman 38—62 o 69.

G 1) trol 12 m Botil Olofsdtr, f 83, begr 16 april 42 i Lösen; 2) 46 m Britha Catharina Timell, f 18, d 5 jan 80 i Lösen, dtr till kh Anders T o Christina Björndahl.

Biografi

H synes vid sin fars död 1710 ha övertagit dennes kronohemman. Han tycks tidigt ha varit anlitad för olika lokala förtroendeuppdrag, och den allmänna uppskattning han därigenom vann, resulterade i att han vid 31 års ålder utsågs till riksdagsman. Redan vid sin första riksdag liksom vid den följande ägnade han sig nitiskt åt att befordra blekingeallmogens intressen. Vid riksdagen 1734 utsågs han till undertalman. Till talman valdes Lars Andersson från Västmanland; samarbetet mellan dem synes ha försiggått utan egentliga friktioner, ehuru en viss oenighet kan märkas mot slutet av riksdagen, som var den sista då undertalman utsågs. Vid riksdagen 1734 uppträder för första gången den partibildning, med franskt understöd, som senare skulle benämnas hattpartiet. En av ledarna, Carl Gyllenborg, hade som riksråd på ett som det ansågs inkonstitutionellt sätt understött Fredrik I i en del utnämningsärenden. Arvid Horn och hans anhängare försökte nu vid riksdagen fälla Gyllenborg, medan denne med hjälp av sina partivänner angrep Horn för att tvinga honom att lämna kanslipresidentämbetet. Sammanhängande med denna maktkamp var Gyllenborgs och hans meningsfränders strävan att knyta Sverige till Frankrike genom en allians.

Gyllenborgs parti värvade anhängare inom samtliga stånd, och enligt en uppgift i den anonyma, handskrivna pamfletten Sagubrott af 1734 års riksdag ombesörjdes agitationen i bondeståndet särskilt av H. Även bondeståndets protokoll synes ge vid handen, att H påverkat bönderna att ta ställning för Gyllenborg. När det sedermera gällde den av denne eftersträvade franska alliansen, befann sig H däremot otvivelaktigt på Horns eller — med ett senare partinamn — mössornas sida. Förbindelserna med mössorna uppehöll H även under riksdagen 1738—39. Han har säkerligen även haft samröre med de utländska sändebud som ekonomiskt stödde mössorna. Rapporter från den engelske ministern i Sthlm, Edward Finch, visar, att denne betraktade honom som anhängare till Horn, och indirekt framgår också, att H mottog engelska mutor. Enligt en uppgift av den franske ambassadören S:t Severin skulle han även ha tagit emot ryska mutor. Av denna anledning hade S:t Severin själv inte omedelbart till H velat överlämna franska pengar utan slutit den överenskommelsen med honom, att pengarna skulle förvaras hos en tredje person, hos vilken de efter riksdagen skulle kunna lyftas, under förutsättning att H lyckats förmå sitt stånd att stödja Frankrikes sak.

H skulle sålunda vid riksdagen 1738—39 haft förbindelser med både hattar och mössor och deras utländska gynnare. Det torde dock vara ovisst om H fick de franska pengar, som S:t Severin nämner. I en senare rapport meddelade nämligen denne, att H brutit sin överenskommelse och röstat för mössorna. Uppmärksammas bör en depesch från den engelske legationssekreteraren Burnaby, avsänd från Sthlm i dec 1740, vari H säges ha varit England tillgiven under riksdagen 1738—39. Av bondeståndets protokoll kan med stor sannolikhet slutas, att H under hela riksdagen 1738—39 stödde mössorna och motarbetade hattarna i deras kamp för att tvinga Horns meningsfränder bland riksråden att avgå. En annan sak är, att han knappast har förmått att uträtta något av avgörande betydelse för att förhindra denna riksrådens licentiering, vilken innebar hattarnas övertagande av makten.

Vid början av riksdagen 1740—41 uppehöll H ännu förbindelser med mössorna och mottog pengar från engelskt håll. I jan 1741 kunde emellertid S:t Severin rapportera, att han genom mutor försäkrat sig om H:s medverkan. Pengarna hade också denna gång deponerats hos en tredje person. Ambassadören hade även mutat bondeståndets övriga ledamöter. Samtliga summor skulle dock utbetalas först efter riksdagens slut. Ungefär två månader senare skedde en ny överenskommelse, varvid ambassadören tvingades att betydligt öka mutorna, som nu delvis skulle betalas ut genast. Vad som i gengäld begärdes av bönderna och H var, att de skulle stödja hattarnas krigsplaner mot Ryssland.

Det är tydligt, att bondeståndet och dess talman, särskilt efter den sistnämnda överenskommelsen, ej lagt några allvarliga hinder i vägen för krigsplanerna. Däremot lyckades H framtvinga, att bönderna för sitt deltagande i krigsbeslutet dels skulle få nedsättning av bevillningen, dels lägre brännvinsavgifter. Då SU jämte deputerade från bondeståndet 21 juli 1741 sammanträdde för att avgöra frågan om krigsförklaringen mot Ryssland, höll H ett med applåder mottaget tal, vari han förordade "aktivitet" i stället för underhandlingar jämsides med rustningar, vilket var alternativet. När H vid följande riksdag försökte komma ifrån sin delaktighet i krigsförklaringen, påstod han dels att han inte fått justera protokollet från sammanträdet, dels att han trott att "aktivitet" betytt "aktsamhet". Mera upplysande än detta nödtvungna försvar är H:s uppgift, att han trott att Sverige skulle få hjälp av Preussen. Möjligen har H dessutom invigts i de hemliga, för krigsplanerna viktiga förhandlingarna med den ryska prinsessan Elisabet. Slutligen bör uppmärksammas, vad H berättat om de allmänna påtryckningar, som krigsivrarna utövade. Även andra skäl än de pekuniära torde således kunna tänkas för att förklara H:s medverkan i hattarnas krigspolitik.

Den allt överskuggande frågan under den följande riksdagen, 1742—43, var hur man skulle uppnå fred med Ryssland och samtidigt få behålla Finland. I nära samband därmed stod tronföljdsfrågan. En intensiv agitation för de olika tronpretendenterna bedrevs i stånden. Majoriteten av bönderna var till att börja med anhängare av hertig Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp, vilkens kandidatur hade stöd i en stark folkopinion, emedan han såsom släkting till kejsarinnan Elisabet troddes kunna skaffa Sverige fred. H hade däremot redan före riksdagen knutit förbindelser med den danske envoyén G Grüner, som 1740 sänts till Sverige för att i hemlighet verka för den danske kronprinsen Fredriks val till sv tronföljare. Enligt en uppgift från Grüner hade han betalat ut månatliga mutor till H jämte tre andra medlemmar av bondeståndet. H försökte också ehuru förgäves att motarbeta valet av hertigen.

Sedan hertigen övergått till den grekiskkatolska kyrkan och därigenom blivit otänkbar som sv tronföljare, övergick bondeståndets majoritet i början av 1743 till att stödja den danske kronprinsens kandidatur. H hade emellertid då själv anslutit sig till de kretsar utanför bondeståndet, som var beredda att välja kejsarinnan Elisabets nye kandidat furstbiskopen Adolf Fredrik av Lübeck till tronföljare för att därmed kunna få fred med Ryssland. Fredsförhandlingarna med Ryssland drog ut på tiden, och ett val av den danske kronprinsen skulle helt säkert komma dem att bryta samman. H använde nu som talman det tillvägagångssättet, att han till synes lojalt verkade för denne, medan han i realiteten sökte förhala tiden. Han synes därvid ha haft framgång.

I dalupproret tycks H inte haft någon del. Tvärtom torde han ha medverkat till att försöka lugna allmogen. Ungefär två månader efter dalupprorets krossande tog han i SU dalkarlarna i försvar och yttrade, att dalallmogen visserligen handlat oförståndigt, men att dess avsikt endast varit att avskaffa det som tryckte den.

Då H stödde Adolf Fredriks kandidatur, torde han helt allmänt ha anslutit sig till dem som försökte återställa freden genom att välja kejsarinnan Elisabets kandidat till sv kronprins. Vid riksdagen 1746—47 framstod han däremot som anhängare till mössorna och trädde i förbindelse med den ryske ministern i Sthlm, J A v Korff. Denne sammanträffade i djupaste hemlighet med H och gav därefter i en depesch följande karakteristik av denne: "Jag kan väl säga, att jag aldrig förr sett en bonde med liknande fyndighet, förstånd, insikt i och kännedom om allmänna förhållanden och som talar på ett så gott och naturligt sätt."

Vid riksdagen 1751—52 framträdde det s k hovpartiet, som fick hängivna anhängare i en grupp riksdagsmän i bondeståndet. Dessa kungaanhängare stod i oppositionsställning till H, som fr o m denna riksdag hörde till hattpartiet. Motsättningarna mellan dem och H kom starkt till synes i början av den följande riksdagen 1755—56 i samband med att ständerna tog riksrådens parti i dessas konflikt med Adolf Fredrik. När deputerade 29 nov skulle utses i bondeståndet för att tillsammans med ledamöter från övriga stånd till konungen överlämna en mot honom riktad, starkt kritisk skrivelse, uppstod ett våldsamt tumult. Ett tjugutal av bondeståndets ledamöter, som var anhängare av hovpartiet, överöste H med okvädinsord, och ett par av de ursinnigaste kastade sig över honom och misshandlade honom. Även ståndets sekreterare överfölls. Andra riksdagsmän rusade fram för att skydda talmannen och sekreteraren. Joseph Hansson i Mossebo tog då upp psalmen "Vår fiende ifrån oss driv" (jfr bd 18, s 258). Sedan psalmsången slutat, började oron på nytt, men den fick ett brått slut, då lantmarskalken Tessin och de båda övriga ståndens talmän plötsligt inträdde. Sedan Tessin hållit ett strafftal och prästeståndets talman kommit med allvarliga föreställningar, återställdes lugnet i bondeståndet. Två av de mest aggressiva bonderiksdagsmännen blev sedermera häktade, medan en tredje lyckades fly till Norge genom kungens försorg. Även ledaren för hovets anhängare i bondeståndet, Johan Persson i Tuna, häktades. Därmed hade den rojalistiska oppositionen där slagits ned.

Under riksdagen 1760—62 hade H, som fortfarande hörde till hattpartiet, inte samma svårigheter att hävda sin ställning i bondeståndet som vid föregående ständermöte, men det fanns i ståndet en oppositionsgrupp, bestående av mössor under ledning av Joseph Hansson. Vid mössornas stora uppgörelse med hattarna vid riksdagen 1765—66 valdes denne med stor majoritet till talman. Då H sedermera försökte försvara de av mössorna anklagade riksråden, blev han utesluten ur ståndet. Vid riksdagen 1769—70 valdes han ånyo till talman med 98 röster mot 52. Hans hälsa var emellertid vacklande, och på morgonen 18 nov 1769 hittades han död i sin bostad. H fick en högtidlig statsbegravning; han jordfästes i Riddarholmskyrkan. Sin grav, numera försvunnen, fick han i Lösen, möjligen under kyrkans kor.

Av de många riksdagsfrågor, som särskilt gällde allmogen och för vilkas lösande H synes ha gjort betydande insatser, kan nämnas 1742 års by ordning, lättnader 1747 i restriktionerna angående hemmansklyvningen och bönderas rätt att ha tjänstefolk samt en grundskattereform för skatte- och kronobönder, bestående av sammanslagning av de olika naturaräntorna till en enda penningränta. Den sistnämnda reformen ägde dock blott bestånd under tiden 1735—56 för räntor, som gick direkt till kronan, och 1743—48 för räntor, som var avsedda till ämbetsmännens avlöning.

H:s verksamhet i Blekinge mellan riksdagarna är blott delvis känd. Han tycks ha haft rikligt med offentliga uppdrag i sin hemsocken, men framför allt synes han ha ägnat sig åt att förkovra sin betydande förmögenhet, vars grundande och uppbyggande förmodats ha haft nära samband med hans ställning som talman. H torde ha drivit en omfattande lånerörelse och har även placerat pengar i industriföretag. Han köpte åtskilliga gårdar i Blekinge, varigenom han kunde skapa större, sammanhängande jordegendomar åt sina söner i sitt andra gifte. Hans sociala ambitioner torde till fullo ha uppfyllts genom sonen Anders H:s karriär. Liknande sociala strävanden ligger måhända bakom hans andra äktenskap.

Under sin första tid som riksdagsman kan H betecknas som en man i ledet. Den betydelsefulla position han därefter uppnådde, berodde helt på hans stora politiska begåvning, som gjorde honom oumbärlig för sina ståndsbröder. Av intresse är ett uttalande av H:s samtida biograf Gahm Persson. Denne talar om H:s förmåga "att göra de mest invecklade ämnen begripliga för dem av sina medbröder, som icke haft tillfälle att göra sig med sådana ärenden bekanta". Denna förmåga ger helt säkert en av förklaringarna till H:s inflytande i bondeståndet.

Av H:s eminenta talegåva, hans tankeskärpa och betydande auktoritet även i de övriga stånden ger riksdagsprotokollen en klar bild. Som politiker gick H moderationens väg, något som dock förenades med en anmärkningsvärd envetenhet. Ett för H karakteristiskt uttalande i bondeståndet om den taktik bönderna borde följa, finns från riksdagen 1734: "Gå vi för plumpt och grovt till väga, lära vi ej så lätteligen kunna erhålla vårt ändamål som då, när vi med foglighet anmäla våra tankar hos de övriga stånden." Denna inställning hos H präglade även hans verksamhet inom bondeståndet, där han synbarligen strävade efter att hans ståndsbröder i sitt arbete skulle iaktta lagstadgade och passande former. Att detta inte alltid lyckades har att göra med att hans ställning i bondeståndet visserligen i allmänhet var stark — ett undantag var riksdagen 1765—66 — men att han vid åtskilliga tillfällen mötte motstånd från större eller mindre grupper. Uppmärksammas bör att H ibland mot en kompakt ståndsmajoritet kunde hävda sin egen mening utan att falla undan. Denna orädda hållning synes ha varit ett väsentligt drag hos H jämsides med hans benägenhet för det smidiga och moderata.

Enligt frihetstidens sed tog H mutor, och detta från olika håll. Troligen har emellertid C G Malmström rätt, när han betonat H:s oberoende ställning till mutgivarna, ehuru graden av oberoende är svår att fastställa. Sådan H framstår i riksdagsprotokollen, gör han onekligen ett alltför självständigt intryck för att enbart en hänvisning till mutor skulle vara tillräcklig för att karakterisera hans politiska handlande. En naturlig kontinuitet i hans politiska verksamhet gavs genom att han hela tiden representerade böndernas intressen. Det var som allmogens representant han hade fått möjlighet att uppnå en inflytelserik politisk ställning, och denna kunde han endast upprätthålla såsom bondeståndets talman. Under första hälften av sin tid som talman, tom 1743, synes hans fredsintresse ge en viss enhetlighet åt hans ställningstagande i rikspolitiska frågor — med riksdagen 1740 —41 som ett anmärkningsvärt undantag. För tiden efter 1743 är det svårare att skönja ett sammanhang av dylikt slag. Däremot torde hans anslutning till hattarna from riksdagen 1751—52 ha givit hans handlande en enhetlighet av mera partipolitisk prägel. Det förefaller dock tänkbart, att en mera ingående undersökning än som hittills gjorts av H:s politiska verksamhet efter 1743 skulle kunna ge nya synpunkter på hans förhållande till hattpartiet.

Författare

Arne Ström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Några brev från H i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: B Beckman, O H:s testamente (Blekingeboken 1935); dens, O H (ibid 1938); BondRP, 1—9, 1720—62 (1939— 67); S Carlsson, Sv hist, 2 (2 uppl 1964); J R Danielson, Die Nordische Frage in den Jahren 1746—1751 (1888); S L Gahm, O H, bondeståndets talman (Svenska galeriet, 2, 1783); E Ingers, Bonden i sv hist, 2 (1948); Malmström; G Olsson, Hattar o mössor (1963); A Ström, Huvuddragen av O H:s politiska verksamhet åren 1726— 1743 (VHAAH 13, 1967).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Håkansson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13950, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Ström), hämtad 2019-06-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13950
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Håkansson, urn:sbl:13950, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Ström), hämtad 2019-06-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se