Anders Johan Höpken, von

Född:1712-03-31 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1789-05-09 – Stockholms stad, Stockholms län (begr i Klara)

Riksdagsledamot, Hovmarskalk, Riksråd


Band 19 (1971-1973), sida 720.

Meriter

3 von Höpken, Anders Johan, bror till H 2, f 31 mars 1712 i Sthlm, d 9 maj 1789 där, begr i Klara. Inskr vid UU 30 okt 27, eo kanslist vid utrikesexp 15 aug 28, auskultant i kommerskoll 5 jan 30, vistades utomlands 30—34, deltog i riksdagarna 38—39, 40—41, 42—43 o 46, ord kanslijunkare 21 aug 39, kammarherre 2 april 41, andre exp: sekr vid utrikesexp 26 aug 41, hovmarskalk 20 dec 46, riksråd 22 dec 46—16 febr 61, kanslipresident 17 mars 52—16 febr 61, Uppsala akad:s kansler 21 mars 60—26 mars 64, ånyo riksråd 11 aug 61—12 nov 61 (tilltr ej), greve 22 juni 62, ånyo riksråd 6 dec 73—14 nov 80. — LVA 39 (sekr 39—41, preses 40, 42 och 53), RoKKMO 48, led av Lovisa Ulrikas Vitt:akad 53—86 (preses 53 —73), LMA 74, LSA 86, Hed LVHAA 86 (preses 86).

G 1) 20 maj 44 i Sthlm, Hovf, m hovfröken grev Ulrika Eleonora Sparre, f 17 april 24 i Karlskrona, d 6 juli 47 i Sthlm, Klara, dtr till riksrådet, greve Claes S o Sofia Lovisa Soop; 2) 10 nov 54 på Ulriksdal, Solna, m hovfröken frih Wilhelmina Ribbing, f 29 jan 28, trol på Boxholm, Ekeby, Ög, d 24 maj 65 på Ulvåsa, Ekebyborna, Ög, dtr till generallöjtn, frih Gabriel R o grev Ulrika Eleonora Oxenstierna.

Biografi

Liksom sina bröder fick H en vårdad uppfostran. Genom studier i hemmet och i Uppsala förvärvade han en grundlig bildning med tyngdpunkt på de klassiska språken och gav tidigt prov på litterär talang.

I aug 1728 antogs H som kanslist i utrikesexpeditionen. Men redan våren 1730 sändes han till London för att under ledning av Carl Gyllenborgs måg, envoyén Carl Sparre, vinna erfarenheter och utbildning i diplomatyrket. Därifrån begav han sig våren 1732 över Holland till Paris och sedan till Marseille. Här blev han bekant med parlamentsadvokaten Claude Matthieu Oli-vier, som några år tidigare grundat en académie des belles lettres i staden. I denna akademi tog H 28 jan 1733 sitt inträde med ett kort tal, som bevarats i avskrift liksom akademidirektörens svarstal. I ett brev till fadern, där händelsen skildrats, framhåller H det ovanliga i den utmärkelse som kommit honom till del och som han tillskriver faderns förtjänster. Invalet ägde ju också rum vid en tidpunkt, då man från fransk sida sökte vinna det störtade holsteinska partiets ledare för att lägga grunden till ett franskt parti i Sverige. Från Marseille begav sig H till Italien och återvände sedan över Österrike och Tyskland till Sthlm, dit han ankom i okt 1734.

H: s framtidsutsikter var nu tämligen dystra. Kansliet dominerades av faderns politiska motståndare, och en utnämning till sekreterare i hessisk tjänst, som han mottagit under vistelsen i Marseille, upphävdes sedan förhållandet mellan kung Fredrik och Frankrikes vänner svalnat. Under faderns svåra sjukdom 1737 ägnade han sig huvudsakligen åt familjens affärer för att söka avveckla det förlustbringande engagemanget i Vedevåg- och Kvarnbackaverken. Men när riksdagen samlades i maj 1738, öppnade sig nya möjligheter.

Genom sina familjeförbindelser tillhörde H det mot Horn oppositionella lägret, där nu också hans tidigare chef i London, Carl Sparre, spelade en viktig roll. Redan före riksdagen deltog han i den politiska agitationen, bl a som ledare för den amatörteater som uppförde Carl Gyllenborgs komedi Den svenska sprätthöken med dess mot den gamla adeln riktade nationella tendens. H invaldes nu i SU och i mindre sekreta deputationen, varifrån angreppet mot Horn och hans anhängare i regeringen utgick. Också vid 1740—41 års riksdag var han medlem av dessa båda församlingar, och han utsågs i jan 1741 att tillsammans med Claes Ekeblad biträda utskottets deputerade, det s k sekretissimum, som handlade de hemligaste utrikespolitiska ärendena. Trots sin ungdom och sin underordnade ställning i kansliet spelade H sålunda en roll i parti-välvningen och i förberedelserna till det ryska kriget. Detta innebar också vändpunkten i hans karriär. I aug 1739 blev han kanslijunkare, och två år senare befordrades han till en för honom inrättad tjänst vid utrikesexpeditionen. Han utsågs att biträda överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt vid de förestående fredsunderhandlingarna. I detta syfte avreste han i jan 1742 till Fredrikshamn, men när krigsoperationerna återupptogs, lämnade han i början av mars krigsskådeplatsen och återvände till Sthlm. Vid den följande riksdagen, som präglades av missnöje med dem som bar ansvaret för kriget, spelade H en mera undanskymd roll. Han invaldes visserligen i okt 1742 i den stora sekreta deputation, som tillsattes med anledning av den holsteinske hertigens val till tronföljare, men SU tillhörde han blott under riksdagens sista veckor. I tronföljdsfrågan följde han partilinjen, och han hörde till dem som 14 juni. 1743 protesterade mot adelns val av den danske kronprinsen.

Sin viktigaste insats i kulturlivet gjorde H, då han våren 1739 medverkade i grundandet av VA. Initiativet bars upp av samma nyväckta nationella entusiasm som partivälvningen. I akademins tillkomsthistoria spelade H en betydelsefull roll genom sin administrativa förfarenhet och som förbindelseman med de politiskt inflytelserika kretsarna. Han utarbetade förslaget till dess statuter och utverkade sept 1739 privilegiet att utge dess handlingar och i mars 1741 bekräftelsen på statuterna. Sedan dess har H ansetts vara akademins egentlige grundare. Under de första åren fungerade han som sekreterare och under några månader 1740 som preses. Då höll han också sitt berömda Tal om yppighets nytta. Under hela livet låg akademin honom varmt om hjärtat.

Den politiska kris som följde på nederlaget i kriget blev långvarig. Mössornas parlamentariska seger vid 1742—43 års riksdag medförde intet regimskifte, och dragkampen mellan partierna fortsatte. Först vid den riksdag som samlades i sept 1746 föll avgörandet.

H tillhörde nu den krets inom hattpartiet som med kraft motsatte sig de ryska försöken till inblandning i inre sv förhållanden. Som ledamot av mindre sekreta deputationen hävdade han gentemot rådets mera klenmodiga hållning nödvändigheten av en aktiv försvars- och utrikespolitik. Ur hans penna flöt den bekanta nationella förklaringen, varmed den ryske ambassadören von Korffs angrepp på tronföljaren bemöttes. När hattarna strax före jul 1746 genom en valkupp besatte sex lediga rådsposter, hörde H trots sin ungdom och ännu underordnade ställning till de utvalda. Men även efter utnämningen behöll han sin plats i SU och kunde därigenom verksamt bidra till att befästa partiets strävanden att återvinna den utrikespolitiska handlingsfriheten genom förbunden med Preussen och Frankrike. I rådet var han den som ivrigast yrkade på försvarsåtgärder i Finland. Även i inrikespolitiken spelade han en viktig roll. Tillsammans med Palmstierna och Ekeblad kallades han att ta säte i det säkerhetsutskott, vartill kommissionen över Springer i juli 1747 ombildades. I uppgörelsen med eftergiftspolitikens främste företrädare i rådskretsen Samuel Åkerhielm synes han ha utövat ett modererande inflytande genom att förmå denne att själv begära sitt avsked, varigenom ett uppslitande rättsligt förfarande kunde undvikas. Som medlem i SU:s finansdeputation medverkade han också i utformningen av finanspolitiken. Under de följande årens utrikespolitiska kris fortsatte H att verka för stärkt försvarsberedskap. När han i mars 1752 efterträdde Tessin som kanslipresident, hade denna defensiva politik bestått provet, och den utvecklades sedan till ett nationellt fredsprogram, som kom till klart uttryck i uttalanden av mindre sekreta deputationen i jan 1756. Denna politik, som byggde på överenskommelserna med Frankrike, Danmark och Preussen, syftade till att hävda rikets oberoende och möjliggöra en kraftsamling inriktad ej längre på erövringar utan på fredlig odling.

Fredspolitiken bars upp av en regering, som kallats frihetstidens starkaste partiregering. Men denna regering, som inneslöt partiets främsta krafter, saknade en verklig ledare. I ännu mindre grad än sin företrädare kunde H utöva ett ledarskap liknande Arvid Horns. Följden blev att motsättningar gjorde sig gällande och att tendenser till separatpolitik förekom. Det mest belysande exemplet härpå är förhållandet mellan H och Carl Fredrik Scheffer, som i okt 1751 tog säte i rådet.

Meningsskiljaktigheten dem emellan gällde främst förhållandet till Danmark. I klar opposition till den härvidlag återhållsamme kanslipresidenten sökte Scheffer påskynda utvecklingen av samförståndet mellan de nordiska grannarna. H:s ställning var inte starkare än att partiledningen tycktes beredd att låta honom falla, då han i jan 1756 med anledning av Scheffers utnämning till kronprins Gustavs guvernör hotade nedlägga kanslipresidentsämbetet.

Denna bristande enighet i rådet sökte Lovisa Ulrika utnyttja. Bland dem hon ville vinna befann sig egendomligt nog inte blott H och hans närmaste man i kansliet Claes Ekeblad utan också Scheffer. De hörde alla tre till kungaparets musikaliska cirkel och kallades alla, med förbigående av Tessin, till ledamöter i den nyinrättade vitterhetsakademin. H anförtrodde hon att redigera akademins lagar. Ännu i april 1754 hoppades hon kunna vinna honom. Hennes närmanden lyckades dock inte. Kungaparets maktanspråk möttes sålunda av ett enigt riksråd, bakom vilket partiet stod samlat. Men i den kris, som utlöstes av krigsutbrottet i aug 1756, gjorde sig bristen på enighet och fast ledning gällande på ett ödesdigert sätt. Då H var den främste i rådet, blev hans hållning betydelsefull.

Förhållandet till Preussen hade gradvis försämrats, och omkastningen i det europeiska allianssystemet rubbade förutsättningarna för fredspolitiken. De riktlinjer som SU i okt 1756 uppdrog för utrikespolitiken medgav olika tolkningar. Enighet rådde om att Sverige tillsammans med Frankrike skulle utöva garantin av Westfaliska freden mot fredsbrytaren Preussen. Men när frågan om ett verksamt deltagande i kriget ställdes, gjorde sig olika meningar gällande. Mot en aktivistisk grupp, ledd av Ekeblad och Scheffer, stod de riksråd som delade H:s betänkligheter. Men denne var själv villrådig och kunde inte utöva ett verkligt ledarskap. Han höll sig medvetet i bakgrunden och nöjde sig till en början med att framlägga skälen pro et contra. Vid några tillfallen avstyrkte han dock klart ett aktivt militärt ingripande. Under viktiga skeden i debatten var han frånvarande och när det avgörande beslutet fattades måste hans votum inhämtas i efterhand. För att bevara skenet av enighet anslöt han sig motvilligt till det redan fattade beslutet.

H:s hållning under det pommerska kriget är motsägelsefull. Genom den brevväxling, som han på rådets vägnar förde med överbefälhavaren, sökte han i ofta fräna och sarkastiska ordalag verka för en aktiv krigföring. Mot slutet av 1758 insåg han dock, att spelet var förlorat. I ett brev till Ulrik Scheffer i Paris i nov detta år förklarade han, att han önskade fred till varje pris. H inlät sig nu på ett egendomligt dubbelspel. Samtidigt som han förde en skenunderhandling med Frankrike om en landstigningsoperation i England, sökte han närma sig detta land i syfte att minska beroendet av Frankrike och undersöka förutsättningarna för en separatfred. Kontakten förmedlades av det sv sändebudet i Köpenhamn Ungern-Sternberg och sir John Goodricke, en brittisk diplomat som i den danska huvudstaden avvaktade ett tillfälle att bege sig till Sthlm i egenskap av sin regerings representant. H synes också redan nu ha sökt kontakt med mössorna. Sålunda skall han ha varit benägen att stödja Adam Horns val till lantmarskalk.

Trots att H avstyrkt Sveriges deltagande i kriget, indrogs han i räfsten med dess upphovsmän. En bidragande orsak härtill var sannolikt den ovilja hans uppträdande under kriget väckt i armén. Uppgörelsen i början av jan 1761 mellan Axel v Fersen och det franska sändebudet å den ena och Carl Fredrik Pechlin å den andra sidan innebar, att Scheffer, Nils Palmstierna och H skulle offras mot att Pechlin och hans grupp av missnöjda hattar åter skulle sluta sig till partiet. Den granskning av krigsbeslutets laglighet, som därefter företogs i SU och mindre sekreta deputationen, ledde till att endast Scheffer och Palmstierna utpekades som brottsliga. H ansågs däremot ej ha gjort sig ovärdig ständernas förtroende. Härmed lät sig Pechlin dock inte nöja. Vid diskussionen i SU 4 febr riktade han ett häftigt angrepp mot H och förklarade honom vara den verklige upphovsmannen till kriget, fastän han sökt undandra sig ansvaret och fört sina kolleger bakom ljuset. Han antydde också att H borde ställas inför en ständerkommission. Inför detta hot gav denne vika och följde Fersens råd att omedelbart begära sitt avsked. 6 febr, samma dag som hans ansökan inlämnades, godkändes denna av SU mot borgarnas invändningar. Dessa ansåg det olyckligt att nu avhända sig H:s stora förmåga och ville, att utskottet skulle uttala sitt gillande av hans "administration". H:s avsked bifölls av ständerna 9 febr men med bibehållet förtroende. Ett återinträde i rådet och på kanslipresidentposten var alltjämt en möjlighet att räkna med.

H:s fortsatta agerande vid riksdagen är svårt att följa. Tydligen har Ekeblads utnämning till kanslipresident i april vållat honom besvikelse. Han kände sig övergiven och motarbetad av sina tidigare vänner. Särskilt gällde hans misstro Fersen och Pechlin. Från denna tid synes hans förbindelser med hovet och mössorna ha blivit intimare. Men samtidigt samarbetade han med Carl Fredrik Scheffer om en "pacifikationsplan", som gick ut på att det politiska "systemet" och författningen skulle upprätthållas, de tre riksråden återinträda i rådet och vissa förmåner komma kungaparet till del. Planen stannade emellertid på papperet till följd av misstron mellan de båda tidigare kollegerna. När förslaget att återinsätta H i rådet i slutet av juli framlades, utgick det från mössornas anhängare i prästeståndet och väckte bestörtning i hattpartiets ledning men bifölls av de övriga stånden. På grund av tillfälliga omständigheter dröjde H att inta sin plats i rådkammaren, och händelserna under sensommaren och hösten, särskilt den utdragna striden om Pechlins uteslutning från riddarhuset, ökade H:s motvilja att på nytt axla ansvarsbördan. I nov begärde han åter avsked. Under frihetstidens sista decennium höll sig H borta från politiken. De erfarenheter han gjort skärpte hans redan tidigare väckta misstro mot statsskicket. Underrättelsen om statskuppen i aug 1772 mottog han därför med tillfredsställelse men också skepsis beträffande den nya ordningens livskraft. H hörde till dem som Gustav III ville vinna, och hans råd söktes redan tidigt av kungen. Men H värjde sig i det längsta mot att åter beträda vädjobanan. Slutligen kallades han, dock utan att ha givit sitt samtycke, i dec 1773 att intaga den främsta platsen i rådskretsen.

De förhoppningar om att stärka sin regerings anseende, som Gustav III kan ha knutit till denna åtgärd, infriades knappast. Mellan den ungdomligt djärve improvisatören på tronen och den åldrade, kritiskt granskande rådgivaren fanns allt för stora temperamentsskillnader för att samarbetet skulle förlöpa friktionsfritt. H:s ständiga yrkanden på sparsamhet och hans kritik av arbetsformerna i råd och konseljer verkade irriterande, liksom hans snarstuckenhet och stundom sarkastiska sätt att uttrycka sig. Om Gustav III:s uppskattning vittnar dock, att H tillhörde hans intima litterära cirkel, och 1786 kallades han att inta stol nr ett i den nyinrättade Svenska akademin.

I rådet tillhörde H den avdelning, som närmast hade att handlägga inrikes- och finansärenden. Med sitt tidigare verksamhetsområde, utrikespolitiken, fick han således intet att skaffa. I den kommitté inom rådet, som hade att uppgöra statsregleringen, verkade han för större sparsamhet, och han hade ingen förståelse för de djärvare finanspolitiska grepp, som Liljencrantz förordade. I realisationsfrågan ställde han sig sålunda på bankofullmäktiges sida och tillrådde ett försiktigare tillvägagångssätt. Förslaget att göra brännvinsbränningen till ett regale avstyrkte han.

Vad som slutligen föranledde en brytning mellan konungen och H var tryckfrihetsfrågan. När 1774 års tryckfrihetsförordning förbereddes, förordade H en återgång till förhållandena före 1766 och införande av en lindrig censur. Konungens beslut att utfärda den nya förordningen uppfattades i varje fall av H som en förödmjukelse. När 1780 en lagändring föreslogs, som lade huvudansvaret i tryckfrihetsmål på boktryckaren, föranledde detta en skarp reaktion från H mot vad han uppfattade som bristande uppriktighet hos konungen. Det diktamen, uppsatt av Carl Fredrik Scheffer, som konungen efter sin avresa till Spa i maj 1780 lät foga till protokollet, uppfattade H som direkt riktat mot sig. Följden blev att han 22 aug 1780 begärde sitt avsked, som i nådiga ordalag beviljades 14 nov. I ett brev till Schröderheim kommenterade Gustav III det inträffade med orden "nu äro alla ljusen släckta i rådet".

En av H:s levnadstecknare, Louis De Geer, säger om H, att han mera var en tankens än handlingens man. H:s lysande begåvning erkändes också av samtiden. Då han utnämndes till kanslipresident, karakteriserade Lovisa Ulrika honom som Sveriges bästa huvud, och fem år tidigare kallade det franska sändebudet Lanmary honom för landets utan gensägelse största snille. Bland frihetstidens politiker framstår H vid sidan av Carl Gustaf Tessin som den främsta kulturpersonligheten. Tessin var honom överlägsen genom mångsidighet och originalitet, men H besatt i gengäld en skarpare mera analytisk intelligens. Som vältalare räknades han till sin tids främsta. Till skillnad från Tessin var han också musikalisk och trakterade själv viola da gamba.

Men för att skapa en statsman kräves också andra egenskaper. Någon samlande ledargestalt var H i varje fall inte, och han var själv medveten därom. I en karaktäristik nedtecknad 1751 säger H om sig själv: "Med mycken lust att tänka äger jag ingen aktivitet ... mycken hypokondri och där-före många humeurer, vilka skämma många saker; mycken lystnad att synas värdig de största tjänster, ingen lystnad att äga dem, varigenom händer att jag oftare blir mera återhållen och försiktig än nyttigt vara kunde".

H berör här sin skeptiska läggning, som stundom gjorde honom misstrogen tom mot sig själv och då kunde verka handlingsförlamande. Han pekar också på sitt häftiga lynne, som försvårade samarbetet med andra och gjorde honom snarstucken och långsint. Han tycks också ha varit mera fruktad än älskad och hade få verkliga vänner. Till dessa problematiska karaktärsdrag kom en viss benägenhet för dunkla omvägar, som i förening med självrådighet gjorde, att han stundom möttes med misstro.

H var starkt medveten om sitt eget värde och ingalunda oemottaglig för smicker. För Lovisa Ulrika var detta hans enda svaghet. Han kunde vara sarkastisk i sina uttalanden, och samtiden fäste sig vid hans ofta bitande ironi.

Författare

Olof Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s skriftliga kvarlåtenskap i Sjöholmsarki-vet, RA. Svar på inträdes- o presidietal i sekreterararkivet, VA. H:s konc 1752—61 o tjänstebrev till honom bl a i Kanslipresidentens arkiv, RA. Stort antal brev från H i skilda serier i RA, bl a till C Ekeblad d y i Ekebladska saml, till C G Tessin i Tessin-saml o Ericsbergsarkivet o till F Sparre i Börstorpssaml samt tjänstebrev främst i Di-plomatica. I KB brev bl a till C Ekeblad d y, J v Engeström o Adam Horn samt närmare 600 brev till dottern Eleonora, g De Geer, i UUB till O Fleming, Gustav III, J A Lan-tingshausen, H H Liewen, A Löwen, U Scheffer, M A v Ungern-Sternberg o S Älf, i Bergianska avskriftssaml, VA, till bl a A Sahlstedt o P Wargentin o i Linnean Society, London, till G v Linné. Urval av H:s skrifter o brev tr, jfr nedan. Några brev även i Bref o skrifvelser af o till G v Linné, 1:7 (1917).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Förberedelse (VAH, vol 1[:1—2], 1739—1740, Sthlm, s [1—1], Å ny o uplagde . . . 1741; övers i Hamburgische Beyträge zur Aufnahme der Gelehrten Historie.. ., Jahr 1, 1740, Hamburg, s 27—30, samt i uti utgåvor av VAH: Der Königl. Schwedischen Akademie der Wissenschaften Abhandlungen . . ., Bd 1, Hamburg 1749, o Det Kongelige svenske Videnskabers Acade-mies . . . Afhandlinger . . ., Bd 1, Khvn 1757). — Tankar om hus-läkedomar, ock huruledes academien är sinnad något derom i sina handlingar til alman nytta upgifva (ibid, s 267— 271 [1740], A nyo upl... 1743, s 261—265; övers i ovan nämnda utg av VAH). — Majorens herr Anders Rosenstens minne (ibid, s 481—483, A nyo upl 1743, s 475—477; övers i ovan nämnda tyska utg av VAH). •—¦ Tal, om yppighets nytta. Hållit för Kongl. svenska vetenskaps academien, år 1740. Af A: J: v. H. Sthlm 1741. 20 s. [Sign.] [Annan uppl s å.] Å nyo tryckt 1773. 16 s. [Sign.] Övers i Auser-lesene Sammlung zum Vortheil der Staats-wirthschaft. . ., iibers von G S Gruner, Basel 1763, s 191—210, o Schwedisches Museum. Hrsg von C. G. und C. H. Gröning, Bd 1, Wismar, Schwerin und Butzow 1783, s 225— 244. — Lettre d'un ami de Dantzig å son ami de Königsberg relativement å 1'affaire de Willmanstrand. [Rubr.] [Sthlm 1741.] 4:o. (8) s. [Anon.] Sv övers: En väns bref ifrån Danzig til sin vän i Königsberg angående action vid Wilmanstrand. Öfversat af fran-söskan. Sthlm u å. 4:o. (8) s. [Anon.] — Reponse d'un ami de Königsberg å son ami de Danzig sur l'affaire de Willmanstrand. [Rubr.] [Sthlm 1741.] 4:o. (7) s. [Anon.] Sv övers: Svar af en vän i Königsberg til sin vän i Danzig, angående action vid Wilmanstrand. Öfversat af fransöskan. Sthlm 1741. 4:o. (12) s. [Anon.] — Tal, hållit vid fram-ledne Kongl. maj:ts högtbetrodde man och president uti des och riksens Cammarcollegio, högvälborne herr Albrecht Lindcreutz jordfästning, som skedde uti St. Marias Magdalenas kyrcka i Stockholm den 19 octobris 1744. Sthlm u å. (16) s. [Anon.] —¦ . .. svar å Kongl. vetenskaps academiens vägnar ([G G] Tessin, Inträdes tal hållit... då han intog sit rum såsom ledamot i Kongl. vetenskaps academien, den 16. febr. 1745 [annan uppl: Inträdes-tal . . .], Sthlm u å, 13—16). — Åminnelse-tal öfver astronomiae professoren . . . Anders Celsius efter Kongl. vetenskaps academiens befalning hållit i stora riddarhus-salen ... d. 27 novemb. 1745. Sthlm 1745. 34 s. [Annan uppl så.] Trykt, 2. [!] gången 1752. Övers i Stockholmisches Magazin . . . [utg C Klein], [T 1,] Sthlm 1754, s 37—70. — Nådigsta kron-prinsessa [tal 8 nov 1748 i sv övers] (Lärda tidningar för år 1748, Sthlm, s 353 f). — På Kongl. maj:ts vägnar, herr riks-rådets . . . hållne tal, til riksens ständer, tå riksdagen slutades then 4 junii 1752. Sthlm u å. 4:o. (4) s. — Tal, hållit vid öfver-inten-dentens . . . Carl Hårlemans jordfästning i St. Jacobs kyrka, då dess friherre-vapen sön-derslogs, den 13 febr. 1753. Sthlm 1753. 4:o. (8) s. [Anon; uppläst av C R v Fersen.] —¦ Tal uti Kongl. svenska vitterhets academiens första sammanträde den 24 julii 1753. Sthlm 1753. 12 s. Omtr i Kongl. svenska vitterhets-academiens handlingar, d 1, Sthlm 1755, s 39—46. Övers i Stockholmisches Magazin, [1,1 1754, s 29—36. — Tal til Hans kongl. majestet och Kongl. vetenskaps academien, vid Observatorii invigning den 20 sept. 1753 . . . Sthlm 1753. 48 s. Övers i Critische Nach-richten durch J C Dähnert, Bd 4, 1753, Greifswald, s 351—372, även sep u å, 22 s: Rede an Se. königl. Majestät von Schweden . . . am 20 Sept. 1753 gehalten . . ., i Stockholmisches Magazin, [1,] 1754, s 1—28, o Schwedisches Museum, Bd 2, 1784, s 79— 110). —¦ På Kongl. maj:ts vägnar, herr riksrådets . . . tal, hållit uppå Riks-salen vid riksdagens början then 21 octobr. 1755. Sthlm u å. 4:o. (4) s. [Flera varianter.] — På Kongl. maj:ts vägnar, herr riks-rådets . . . hållne tal, til riksens ständer, tå riksdagen slutades then 21 octob. 1756. Sthlm u å. 4:o. (4) s. —¦ Remarques sur un écrit intitulé: Memoire pour servir de reponse å celui, que la cour de Suede a fait publier, pour justifier 1'invasion de ses troupes dans les etats de S. m. le roi de Prusse. Sthlm 1758. (8) s. [Anon.] Sv övers: Anmärkningar vid en nyligen på fransöska utkommen skrift under titul: Memoire . . . eller: Svar uppå hvad svenska hofvet låtit utgå angående thes troupers infall uti Hans maj:ts konungens af Preussen länder. Sthlm 1758. 4:o. (8) s. [Anon.] — På Kongl. maj:ts vägnar, herr riks-rådets . . . tal, hållit uppå Riks-salen vid riksdagens början then 25. october 1760. Sthlm u å. 4:o. (4) s. —• Afskedstal, hållit. . . vid presidents embetets nedläggande uti Kongl. maj:ts och riksens Cancellie-collegio then 20 februarii 1761. [+ C Ekeblad, Svar. . .] Sthlm u å. 4:o. (8) s. •— Minnes-runor öfver herr Johan Baner . . . (Nya svenska biblioteket, utg af C C Gjörwell, bd 1, d 1, Sthlm 17[61—]62, s 46 —48). — Äre-minne öfver... Carl Gustaf Tessin, uprest i et tal för Kongl. vetenskaps academien, den 25 martii 1771. Sthlm 1771. 48 s. [Annan uppl:] 52 s. Faksimiluppl i Svenska texter utg av G Freden... [2]: R Hillman, Akademisk vältalighet från 1700-talet. Anders Johan von Höpken och Magnus Lehnberg, Sthlm . . . 1957. Omtr i [G G Tessin,] En gammal mans utvalda bref til en ung prins, T 1, Sthlm 1785, s [15—76], o dens, Dagbok. 1757, [utg av G Montgomery,] Sthlm 1824, s I—XXXIX. Övers: Gedächtnissrede auf. . . Carl Gustav Tessin . . . [av J G P Möller]. Greifswald 1772. 53 s. Eloge de monsieur le comte Tessin. . . Wismar et Biitzow 1772. 62 s. Eloge du senateur comte de Tessin ... Traduit . . . par le cte H. d. Cellen-berg]. Dresde 1774. 67 s. Eloge du comte Charles-Gustave Tessin . . . Traduit. . . par M. Zabern. Paris 1774. VIII, 61 s. Elogio al conte Tessin... Tradotto . . . dall'abate D Michelessi. Venezia 1775. LXXXII s. — [Inträdestal i MA 1774] (Nya lärda tidningar [utg av C G Gjörwell], årg 1, 1774, Sthlm, s 201 f). — Äreminne, öfver... Cias Ekeblad . . . Den 14 febr. 1777 (Kongl. svenska vitterhetsacademiens handl, d 3, 1780, s 223 —244). — Kon. Carl XII lik, huru beskaffat; 1746 (Anmärkningar i svenska historien, samlade af et sälskap [utg av C C Gjörwell], bd 1, afd 1—3* Sthlm 1782—86, s 54 f [1782]; tills med C. Hårleman o Cl. Ekeblad). — [Tal till konungen 5 april 1786] (Handlingar rörande Svenska academiens instiftelse, Sthlm 1786, 4:o, s 28—30; omtr i SAH ifrån år 1786, d 1, Sthlm 1801, s 41— 43, Ny uppl 1868, s 39—41). — Inträdes tal (ibid, s [32]f; omtr i SAH, 1, 1801, s 45 f, Ny uppl 1868, s 43 f). — Tal uti Kongl. vitterhets historie och antiquitets academien, vid nedläggandet af directeurs embetet den 23 maji 1786 (VHAAH, d 1, Sthlm 1789, s 333—337). — [Brev] ... dat Norrköping, d. 13 dec. 1770 (C C Gjörwell, Brefväxling, bd 3, Sthlm 1805[—06], s 97—103). — Af-skrifter efter . . . egenhändiga historiska anteckningar (HSH, d 3, Sthlm 1817, s 266— 270). — [4 brev] (Portefeuille, utg af [M J Crusenstolpe], d 1, Sthlm 1837, s 68—93). — Omdöme om konung Carl den tolfte. Utdrag af . . .: Minnesskrift öfver händelserna i Sverige ifrån den tiden jag . . . tillträdde presidentskapet (Framtiden. Tidskrift för fosterländsk odling. Utg af C v Bergen, årg(bd) 2, 1869, Sthlm, s 671 f). — Skrifter samlade och i urval utg af C Silfverstolpe. Bd 1—2. Sthlm 1890—93. 1. Minnes-anteckningar. Tal. Bref. XX, 491 s, 2 pl. 2. Bref. Statsskrifter. III, 769 s, 1 pl.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA.

G Adlerbeth, Lefvernes-beskrifn öfver A J v H (VHAAH, 5, 1796); F Almén, Gustav III o hans rådgivare (1940); G Carlquist, Carl Fredrik Scheffer o Sveriges politiska förbindelser med Danmark åren 1752—65 (1920); L Dannert, Sv försvarspolitik 1743— 1757 (1943); L De Geer, Minne af ... A J v H (SAH ifrån år 1796, nr 57, 1882); B Hildebrand, VA (1939); O Jägerskiöld, Hovet o författn.-frågan (1943); dens, Lovisa Ulrika (1945); dens, Den sv utrikespolitikens hist 1721—1792 (1957); S Lindroth, VA:s hist 1739—1818, 1—2 (1967); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); Malmström 2—6 (1895—1901); Odhner 1—2 (1885— 1896); B Sallnäs, Samuel Åkerhielm dy (1947); E Schröderheim, Åminnelse-tal hållet öfver A J v H för VA 12 maji 1790 (1796); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget (1915); L Trulsson, Ulrik Scheffer som hattpolitiker (1947). — S Boberg, Gustav III o tryckfriheten 1774—87 (1951); I Carlsson, Olof Dalin o den polit propagandan inför "lilla ofreden" (1966); dens, Fri- hetstidens polit litt (1967).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Johan Höpken, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14044, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14044
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Johan Höpken, von, urn:sbl:14044, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se