Otto H Fieandt, von

Född:1762-09-26 – Finland (i s:t Michels sn/Län)
Död:1823-09-15 – Ryssland (på Kananoja gård, i Viborgs sn)

Arméofficer


Band 16 (1964-1966), sida 7.

Meriter

3 von Fieandt, Otto Henrik, sonson till F 1, dubbelkusin till F 2, f 26 sept 1762 i S:t Michels sn (S:t Michels 1), Finland, d. 15 sept 1823 på Kananoja gård i Viborgs sn (Viborgs 1). Föräldrar: majoren vid Savolaks reg Magnus Fredrik v F o Sigrid Regina Furumarck. Volontär vid Savolaks lätta infanterireg 1769, rustmästare där 27 okt 1773, fänrik 21 jan 1778, löjtn i reg 25 juni 1783, sekundlöjtn vid Rautalampi komp 10 mars 1787, reduc till fänriks tjänsteställn vid Tavastehus reg 24 april 1788, kapten i armén 2 sept 1789, stabskapten vid o major i Rautalampi bataljon 31 juli 1796, ånyo reduc till löjtn:s tjänsteställn vid Tavastehus reg 24 maj 1797, överstelöjtn i armén 29 juli 1808, avsked med överstes titel 5 (ej 9) juni 1810. RSO 1799.

G 1) 12 juni 1791 m frih Ulrika Maria Rehbinder, f 21 juni 1769 i Leppävirta sn (Kuopio 1), d. aug 1800 på Koskensaari, Rautalampi sn (Kuopio 1), dtr av häradsh frih Henrik Johan R o Brita Catharina Ehrnrooth, 2) 15 dec 1801 på Tavastby, Elimä sn (Nyland) m frih Ulrika Margareta Rehbinder, d. 2 febr 1774, f 1 juni 1848 på Viksberg, Pemars sn (Åbo o Björneb 1), dtr av majoren o kretsdomaren frih Bernt Otto R o Jakobina Sara Maria Nohrström.

Biografi

Efter tidens sed inskrevs Otto F redan i gossåldern som volontär vid Savolaks regemente och fick sin utbildning under Göran Magnus Sprengtportens ledning i Brahelinna militärskola. Åren 1777—80 tjänstgjorde han vid de rekognosceringsarbeten i östra Finland, som vid denna tid utfördes vid den nyorganiserade Savolaksbrigaden. Han kom också allt framgent att besitta en ingående kännedom om denna del av Finlands topografi. Om hans krigsvetenskapliga intressen vittnar, att han på 1790-talet uppfann ett slags brandprojektiler, s k concardkulor, som kunde användas till gevär av alla typer, och han hugnades härför under någon tid med en gratifikation på 100 rdr årligen. Vid utbrottet av 1788 års krig mot Ryssland deltog han i förpostfäktningarna 13 juli i Anjala pass och 3 och 5 aug vid Kaipias och invecklades därefter i Anjalasammansvärjningen. Han underskrev förbundsakten och åtog sig att på sin regementschefs översten greve O V Leijonstedts vägnar sprida kännedom om denna bland trupperna i Savolaks. Utrustad med det s k avertissementet, i vilket myteristerna framlade sin syn på kriget och sina krav på riksdag och fullföljande av den av dem illegalt inledda kontakten med ryska kejsarinnan i syfte att ernå fred, anlände F den 27 aug till brigadstaben i Rantasalmi. Här trädde han i kontakt med den sedermera svårt komprometterade chefen för Savolaksbrigaden, överste B J Hastfer och andra officerare, bland dem hans blivande fältkamrater 1808—09, G J Adlercreutz och J A Sandels. Dessa omvittnade sedermera, att F:s språk vid detta tillfälle varit skarpt uppfordrande, och det fastslogs vid den efterföljande rättsundersökningen, att F visat stort nit vid röstvärvningen för förbundsakten. Någon verklig framgång uppnådde han härvidlag dock ej Savolaksbrigadens officerare antog en parallellresolution, där man i ganska tama ordalag uttalade sin förhoppning om ett snart slut på kriget och i övrigt avvisade tanken på officerskåren som någon slags grundlagskontrollerande myndighet, och vid Tavastehus reg blev antalet underskrifter obetydligt. F:s handlingssätt i Anjalaaffären kan knappast motiveras av inflytande från någon politisk åskådning. Man är snarare böjd att peka på släktskapsförbindelser. Hans kusin, kaptenen vid Savolaks reg O C v F (F 2), var aktiv s k självständighetsman. Vid den undersökningskrigsrätt, som i maj följande år hölls i Heinola, förklarade F, att han ej så noga känt innehållet i förbundsakten, men att han ansett att generallöjtnant C G Armfelts ställningstagande borgat för, att det ej kunde ligga något högförrädiskt i att biträda aktionen, och i brev till generalen en chef, J A Meijerfeldt, förklarar F, att han »hyser andra tänkesätt än utav Anjalaförbundet kunde inhämtas». Krigsrätten var böjd att se med förståelse på F:s fall. Han förklarades visserligen häktad, men vid sin rapport härom till Meijerfeldt skriver krigsrättens ordförande, överste H L Svedenhielm: »Det ömmade hela krigsrätten och i synnerhet mig, att taga ett så hårt, men lagligt beslut i anseende till en så hurtig och rask ungdom, som ej insåg sviterna av sin vådeliga commission  utan följde förmäns befallning .. . han vill ej resa hem till sina föräldrar, nej han önskar endast till sin postering, som ligger i fiendens stundeliga åsyn .. .». Redan inom en månad försattes F på fri fot, och han uppger, att han kort därefter vid personligt sammanträffande med konungen på Peippola gård erhållit dennes förlåtelse, och orsaken uppges ha varit en ytterligt djärv rekognoscering över Kymmene älv, som F skulle ha företagit. Säkert är i varje fall, att han i striden vid Uttismalm 28 juni tjänstgjorde som konungens personlige adjutant. Därefter innehade han samma tjänst hos efter varandra generalmajorerna Ph von Platen och H W Hamilton, av vilka den förstnämnde, hos vilken han avancerade till överadjutant, i ett ännu bevarat tjänstgöringsintyg vitsordar hans utomordentliga förtrogenhet med Finlands inbyggare och deras språk samt »dess noga connaissance om lätta kriget». Under krigets fortsättning deltog F med tapperhet ytterligare i tjugotalet träffningar, bl a i striden vid Högfors, och 2 sept 1789 fick han kaptensfullmakten, varjämte den i oktober 1789 i Anjala sammanträdande krigsrätten förklarade, att man med åtalet mot F ämnade låta bero — ett avgörande, som krigskollegium 2 febr 1790 fastställde. Det var också under energiskt åberopande av allt detta, som F försvarade sig mot regementskrigsfiskalen Wallenqvists anklagelser, när denne i febr 1790 åter upptog saken mot honom inför högsta domstolen, varvid denna i sitt utslag 19 april 1790 i Anjalamålet forinaliter måste fälla honom till ansvar. Den långa listan på domfällda officerare upptager sålunda under rubriken »till livet straffas och arkebuseras» även F:s namn, ehuru han av konungen benådades.

År 1794 utbröts Rautalampi kompani ur Tavastehus reg och formerades till fristående förband, och F utnämndes till stabskapten, men redan efter ett år avvecklades arrangemanget ånyo. Den stridbare F öppnade därvid en befordringstvist vid regementet, som slöt med att K M:t i sin resolution 1799 medgav Rautalampiofficerarna att vid Tavastehus reg behålla samma tjänstefullmakter, som de förut innehaft.

Vid krigsutbrottet i febr 1808 befann sig F:s regemente vid Kymmene älv, och han gjorde därifrån den långa reträtten till Österbotten, där han deltog i slaget vid Siikajoki den 18 april. Det är emellertid främst som befälhavare över det detachement, som utgjorde arméns vänstra flygel och trädde i verksamhet omkring 1 juni vid den allmänna offensiven söderut, som F, erfaren partisankrigare som han var, blivit känd i historien. Hans uppgift var att på Saarijärvivä-gen »figurera» mot den ryska huvudarméns etapplinje till Österbotten. Hans första uppgift blev att med en trupp på 200 man bemäktiga sig det ryska förrådsupplaget i Perho, och den 5 juni tågade han förbi Kivijärvi kyrkby, där han med sin legendariska karbas i handen skingrade en bondemenighet, som av fienden uppbådats att svära Rysslands kejsare trohetseden. F tog i stället allmogens tjänster i anspråk för sina aktioner; han satte på fötter en hel camou-flagestyrka av bönder med störar, som fick agera trupp, och använde dem även vid spaning och mindre bakhåll. Den 8 juni tog han Perho och dess förråd i ett snabbt och skickligt överfall, vid vilket den ryska truppen fullständigt överraskades och gav sig fången 85 man stark. Rajevskij förlorade därvid viktiga förråd för flera dagar, och händelsen bidrog till ryssarnas beslut att kort därefter utrymma Gamlakarleby. F förefaller därpå att ha handlat helt på egen hand; han utdelade tagna vapen och förråd bland allmogen och fortsatte marschen söderut mot vildmarkerna. Den 22 juni ställdes även två Savolaksbataljoner — varav en jägarbataljon — till hans förfogande, så att hans styrka nu uppgick till c:a 500 å 600 man, och han besatte den strategiska vägpunkten Lintulaks, där han i den skogbeväxta och liuperade terrängen förskansade sig mot den med tredubbel övermakt anryckande Vlastov. Den 3 juli utkämpades striden vid Lintulaks. F försvarade framgångsrikt sin fördelaktiga ställning, då han efter ett misslyckat fientligt överflyglingshot kom på den olyckliga idén att söka »med bajonetten till-rycka sig segern». Vlastov kastade då fram sin reserv, något som F saknade, och F måste anträda återtåget. Hans styrka förstärktes nu till 1 100 man, men den 11 juli angreps han på nytt av 3000 ryssar under Jankovitj vid Kokonsaari mosse. Striden blev en av de skarpaste under hela fälttåget, och karakteristiskt för F:s energiska befälsföring var, att han först efter åtta timmars strid, varunder han fick omkring 200 döda och sårade och förbrukade nästan hela sitt ammunitionsförråd, gav vika för övermakten.

Adlercreutz' seger vid Lappo den 14 juli avbröt dock för denna gång den ryska framryckningen mot Gamlakarleby. Trots att högkvarteret städse betraktade F:s manövrer med tydlig reservation, utverkade Klingspor hos konungen hans utnämning till överstelöjtnant under hänvisning till hans mod och handlingskraft vid flera tillfällen. F framlade nu en plan på offensiv i samverkan med Gronstedts 4:e brigad mot den ryska styrkan i Saarijärvi, men högkvarteret lämnade denna utan avseende och uppmanade F att ensam göra framstöten mot Saarijärvi. Då F under hänvisning till sin absolut otillräckliga styrka gjorde svårigheter, övervägde Klingspor, som ej låtit övertyga sig av F:s rapport om nio starkt förskansade ryska bataljoner i Saarijärvi, att ersätta honom med en annan befälhavare. När så den segerrike Adlercreutz från slagfältet vid Alavo avlät ett brev till F och i tämligen retlig ton hotade att ytterligare decimera det lilla detachementet, om några framsteg på hans frontavsnitt ej kunde göras, beslöt F att än en gång bjuda fienden spetsen och gick med sin styrka på 1600 man i ställning vid Karstula by. Här angreps han den 21 aug av Vlastov i spetsen för över 3000 man. En tio timmars eldstrid följde. F, som förskansat sig i en skogsförhuggning, visade emellertid ingen oro för utgången utan sågs hela tiden lugnt blossa på sin pipa, då en bonde slog larm, att ryssarna igångsatt en av sina sedvanliga omfattningsrörelser mot hans vänstra flank. Finnarna måste då skyndsamt överge sin ställning. Reträtten till Lintulaks blev ytterst förlustbringande, då F företog den med flyglarna så långt utsträckta, att de i den brutna terrängen blev avskurna i det rådande mörkret och hällregnet. När han påföljande morgon höll mönstring med sina skaror, hade han endast kvar c:a 350 man, och han säger själv i sina efterlämnade anteckningar, att han därvid inför truppen ej kunde dölja sin djupa sinnesrörelse.

Emellertid kunde katastrofens omfattning betydligt begränsas, då ryssarna lämnade de retirerande i fred, och de skingrade skarorna kunde åter samlas, så att F: s förlust stannade vid c:a 300 man i döda, sårade och fångar. Karstula blev början till slutet för den finska arméns fälttåg i eget land. Huvudarmén måste nu bryta sitt segerlopp mot söder och anträda den sista förtvivlade marschen mot norr, men F kan ej — trots att han förvisso inte var någon fältherre av rang — lastas för, att hans sommaroperationer blev förfelade. Om utgången visade, vilken betydelse det vänstra flankskyddet hade, borde han ej ha lämnats att utkämpa alla sina bataljer mot en dubbelt eller flerdubbelt överlägsen fiende, något som en högkvarterets påpasslige kritiker, Johan Fredrik Aminoff, också vid tillfälle påpekade.

Vid arméns reträtt norrut under de hektiska septemberdagarna hade F ännu en betydelsefull roll att spela. Hans operationer fram och åter i triangeln Kronoby-Gamla-karleby-Övervetil tedde sig föga planmässiga alltefter högkvarterets förtvivlade order och kontraorder under trycket av de anryckande ryska kolonnerna. Först fick F order att sluta sig till armén i Nykarleby, varifrån man planerade en allmän utskeppning till Sverige, och att därvid förstöra broarna norr om Gamlakarleby, men sedan han den 5 sept hunnit bränna Kauko bro, fick han nya order med innebörd att armén skulle passera Gamlakarleby norrut mot Uleåborg, och att de förstörda broarna sålunda måste återställas. Samtidigt som armén kämpade vid Oravais och Döbeln vid Jutas drev tillbaka den ryska kolonn, som bröt fram mot Nykarleby, sändes Gripenbergs brigad den 13 sept till den av Vlastov norr om Gamlakarleby hårt ansatte F:s hjälp. Men Gamlakarleby föll 14 sept i ryssarnas händer, och reträttvägen norrut syntes stängd. Det kom nu på Gripenbergs och F:s lott att upprepa Döbelns bragd. Genom sin framstöt mot Kronoby tvang Gripenberg ryssarna att ånyo uppgiva Gamlakarleby, medan F vid Kauko tro spärrade vägen för Vlastovs avantgarde. Passagen norrut var därmed säkrad, och F:s kår infogades den 17 sept i Gripenbergs brigad, med vilken han gjorde den långa reträttmarschen utefter Bottniska viken. I mars 1809 var F chef för Gripenbergs arriärgarde i striden vid Sangis vid Torneå, där han ännu en gång höll fienden under Alexejev stången, men synes ha påbörjat reträtten, då konventionen i Kalix kom emellan och han jämte sina landsmän den 25 mars trädde i rysk krigsfångenskap, ur vilken han frigavs den 21 dec samma år.

Efter freden hörde F till de finska officerare, som ville söka sig över till Sverige. Den 15 jan 1810 ansökte han om proviantmästaretjänsten i Karlskrona under hänvisning till, att han i sitt fädernesland ej såg någon framtid, sedan han där förlorat både tjänst och egendom. Han kunde dock ej erhålla beställningen och kvarstannade då i Finland till sin död. Sin sista tid tillbringade han på egendomen Kananoja utanför Viborg.

F är som människa för eftervärlden levandegjord av Johan Ludvig Runeberg. Det förtjänar påpekas, att dikten om F kanske mer än någon annan av »sägnerna» har autenticitetsvärde som personlighetstolkning. Som ung student 1826—27, således några få år efter F:s död, hade Runeberg kondition i det Saarijärvi, där F i fjorton år under sin tjänst vid Rautalampi bataljon haft sitt indelta officersboställe, och traditionerna om dennes originalitet och lynnesegenheter, framför allt hans tyranniska handhavande av karbasen som disciplinmedel, har varit legio, även om den poetiska färgläggningen är väl påtaglig. F var också den förste av krigshjältarna från 1808—09, som Runeberg ägnade en »fänriksdikt». Den enda bild av F, som finns kvar är den bekanta »pipkarikatyren», som korresponderar med Runebergs uppfattning av honom, och som går igen som tema hos Edelfelt.

Sig själv har F i någon mån karakteriserat i sin dagbok från 1808 års fälttåg (KrA; tr 1953). Den är hållen i en kärv och fullständigt olitterär stil, men den väcker sympati genom sin författares frihet från braverande, genom hans lojalitet och ödmjukhet inför sin uppgift. F vidgår ofta sina misstag och slutar med förhoppningen, att det måhända kunde förunnas efterkommande att lära av dem till fromma för konung och fosterland.

Författare

Sven Åstrand



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Dag-bok öfver de krigsförrättningar undertecknad i egenskap af deta-chements-befälhafvare utfördt under 1808 års sommar fält-tåg i Finland (HArk, 54, Helsinki 1953, s. 388—419). (Undert.)

Källor och litteratur

Källor o litt: Konseljprot i krigsärenden 1789, 1796, Biographica, Militaria: Ansökn o meritfört, armén, Str hist handl: handl rör An-jalaförb, Administr handl rör armén: överbefälhavarens i Finland skrivelser till K M:t 1808—09, RA; Biographica, bl a F:s krigsdagbok 1808, Krigshandl 1808—09, Relationer, KrA. — Fältmarskalken V M Klingspors bref till generaladj G J Adlercreutz under finska kriget 1808 (MKA, 1, 1884); Prot o handl rör det brotsliga förhållande som förekommit emot åtskillige chefs o officerare wid finska arméen under 1788 års campagne, 1— 2 (1789—91); E G v Vegesack, Efterlämnade papper (1842). — M Björnstjerna, An-teckn, 1—2 (1851—52) ; J G Collin, Lefnads-teckn öfver de utmärktare personerna under kriget 1808—09 (1861—62); J R Danielson Kalmari, Finska kriget o Finlands krigare 1808—09 (1897); dens, Finland under den gustavianska tiden, 1—2 (1926); E Hornborg, Finlands hävder, 3 (1931), dens, Fänrik Ståls sägner o verkligheten (SSLF 348, 1954), dens, När riket sprängdes (1955); G Montgomery, Hist öfver kriget mellan Sverige o Ryssland åren 1808 o 1809, 1—2 (1842); G O Nordensvan, Finska kriget 1808—09 (1898); P Nyberg, Herrar o herrgårdar (1941); J O I Rancken, Fänrik Ståls hjeltar o skådeplatsen för deras bragder (1864); G Rein, Karl Johan Adlercreutz, 1 (1925); Sveriges krig åren 1808—09, 3: 1—2 (1902), 5: 1—3 (1910); K Wirilander, Officerare o underofficerare vid Finlands armé 1718— 1810 (1953).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto H Fieandt, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14114, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2019-03-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14114
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto H Fieandt, von, urn:sbl:14114, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2019-03-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se