Meriter

3 Filéen, Paul Edvard, bror till F 2, f 16 dec 1749 i Ystad (S:t Petri), d. 26 dec 1829 i Sthlm (Ad Fredr). Inskr vid Lunds univ 25 april 1767, auskultant i kommerskoll 17 aug 1771, kopist över stat i kollega kansli 10 febr 1782, med lön 2 juni 1783, avsked 8 febr 1785, notarie i Sthlms sjötullrätt 2 juli 1783, mönsterskrivare vid livgardet 27 febr 1790–25 nov 1805, ånyo auskultant i kommerskoll 14 sept 1791, e o kanslist där 12 nov 1810, kanslist i aktuariekontoret 25 febr 1811, avsked 3 okt 1822, kommerseråds titel 17 sept s å. Donator. – Ogift.

Biografi

F tjänstgjorde sedan sin ungdom på lägre poster i kommerskollegium och hade därtill ett par små bisysslor. Brodern Jonas F (F 2) påstår sig vid flera tillfällen ha skickat honom pengar men ansåg att Paul F saknade ekonomiskt sinne. Över huvud har han väl knappast haft något större mått av framåtanda, då han först 1811, vid 62 års ålder, nådde en ordinarie kanslistpost på aktuariekontoret i nämnda kollegium. Av mantalslängden för Sthlm 1820 framgår, att F, som då var bosatt i kv Gropen i Klara församling, skattade för en efter dåtida förhållanden icke alldeles obetydlig inkomst, nära 400 rdr årligen.

F:s blygsamma levnad skulle förflutit obemärkt, om han inte 1822 vid 73 års ålder stått som arvtagare till brodern Jonas F:s stora förmögenhet. Arvet väckte ett kolossalt uppseende. Extraordinära åtgärder vidtogs genast på högsta ort för att få över pengarna till Sverige; samtidigt inleddes en rad processer, utrikes och i hemlandet. Det enorma arkivaliska materialet är till stora delar genomgånget av B Wedberg för hans biografi 1934 över Gabriel Poppius, som blev en av F:s kuratorer.

Officiell underrättelse om arvet ingick från ministern i London frih G N A A Stierneld. I handels- och finanskonseljen 15 juni 1822 anmälde utrikesstatsministern greve Lars von Engeström Stiernelds skrivelse. Det heter, att K M:t befallde, att kungörelse om arvet skulle införas i Post- o Inrikes Tidningar till efterrättelse för arvingarna, vilka ägde att för vinnande av biträde i ministeriell väg anmäla sig hos utrikesstatsministern. Så skedde också, och genom annonsen blev arvsfrågan allmänt känd med alla de följder, som därav härflöt.

Konseljen 15 juni 1822 var väl förberedd. TT justitiekanslern, som med nådigt tillstånd fick inträde i konseljen, anmälde, att kanslisten i kommerskollegium Paul Edvard F inlämnat en ansökan, vari han bl a androg: han var bror och ensam arvtagare till Jonas F, men vore själv vid hög ålder och saknade förmåga att vidtaga erforderliga åtgärder. Det överensstämde därtill med P F:s tänkesätt att framdeles låta allmänt nyttiga inrättningar bliva delaktiga uti vad honom tillfölle. Han anhöll därför, att K M:t i anseende till sakens vikt icke blott för honom utan ock för fäderneslandet måtte i nåder utse några män, hedrade med K M:ts höga förtroende, att honom härutinnan biträda. Sökanden önskade såsom gode män antaga presidenten i statskontoret, dåv frih (senare greve) G F Wirsén, underståthållaren frih D Edelcreutz och justitierådet G Poppius samt som sina närmaste rådgivare v presidenten i statskontoret Mathias Haak – en handlandeson från Ystad (f 1757), som bör ha personligen känt eller i varje fall väl känt till Filéenska familjen – samt grosshandlaren A T Pulchau. Två dagar senare meddelade Sthlms stads justitiekollegium och förmyndarekammare förordnande för Wirsén, Poppius, Edelcreutz och Haak att i egenskap av kuratorer med förmyndareansvar bevaka P F:s rätt och föra hans talan till utbekommande av arvet. Det visade sig synnerligen klokt att ta några av rikets främsta män till kuratorer. Under de i åratal utdragna förhandlingar som följde, bråkade de engelska juristerna om allt. Den energiske Wirsén blev den drivande och ledande mannen, Poppius företrädde den juridiska sakkunskapen. C D Skogman har antecknat som »ett bevisligt faktum», att utan Wirsén icke en skilling av Jonas F:s kvarlåtenskap skulle ha kommit till Sverige. Att Wirsén och Poppius själva kom att hemföra dryga arvoden synes därför blott ha varit rättvist.

Det första hindret var, att Paul F blott några dagar före den nämnda konseljen låtit sig avnarra en fullmakt för två britter, William Stewart och William Short, att de mot förskott till honom skulle sköta hans arvsfråga och han sedan »remboursera» dem för alla deras utgifter. Det lyckades emellertid kuratorerna att få denna överenskommelse att återgå.

Paul F skyndade att göra ett testamente 7 sept 1822, intaget i justitiekollegii och förmyndarkammarens protokoll, där han anslog en fjärdedel av hela arvsbeloppet till allmännyttiga ändamål, vilka redan nu specificerades i sex lotter med särskilda fondnamn, uppkallade efter såväl Jonas som Paul F. Då nu saken principiellt var klar från svensk synpunkt, hedrades den åldrige kanslisten tio dagar senare med något, varom han tidigare aldrig kunnat drömma, kommerseråds namn, heder och värdighet.

Till det ändlösa trasslet med myndigheterna i Demerara och de brittiska juristerna kom svårigheten att realisera Jonas F:s egendom, plantager och slavar, och att sedan utbekomma arvsmedlen. Den som 12 dec 1825 köpte plantagefastigheterna i Demerara med horden av svarta slavar, var köpmannen John Gladstone i Liverpool, den senare statsmannens fader. Arvet som slutligen visade sig stiga till 864 434 rdr bko, i våra dagar motsvarande flera miljoner, synes till stora delar ha inkommit 1826, medan däremot den av Gladstone erlagda köpesumman först efter ytterligare engelska trakasserier och svenska motåtgärder kunde överföras. Då var både Wirsén och F själv döda, och först den 1 juli 1830 kunde Poppius avge slutredovisning i saken, varpå bouppteckning skedde. De exakta beloppen finns i den 1836 tryckta redogörelsen för utredning och skifte efter F den 4 maj 1836. Därav framgår under åberopande av F:s båda lagfarna testamenten av 7 och 28 sept 1822, att det till delning kvarvarande beloppet var 412 437 rdr bko. Därav fick F:s fosterdotter Maria Elisabeth Enander, f Filéen (1792–1881), och hennes make arkitekten Samuel Enander (bd 13, s 463) 135 945 rdr bko, varjämte deras dotter Maria Samuelina fick den fasta egendom, inköpt för 34 000 rdr bko, Drottninggatan 88, som F förvärvat. Det var den bekanta stora fastighet (belägen snett emot det hörn, där Barnhusgatan utmynnar i Drottninggatan) med trädgård, där nu Centralbadet är beläget. Det anges, att F mycket förskönat trädgården, som då sträckte sig ända ut till Holländaregatan. Egendomen behölls i familjen Enanders ägo till 1901, då den såldes till Klara badinrättning.

Frånsett arvet till Enanders och deras dotter samt till de fattiga i Adolf Fredriks församling och allmänna försörjningsanstalter (dessa två poster tills 1 700 rdr bko) utgick till allmännyttiga ändamål 240 792 rdr bko, i sex huvudlotter, fördelade efter ändamålen: lott 1 till militärhospitalsfonden; lotterna 2–3 till civilstatens pensionsinrättning; lott 4 till undervisningsverken, fördelade på Uppsala och Lunds universitet samt allmänna folkundervisningen; lott 5 till stiftelser i Sthlm, nämligen Serafimerlasarettet, Adolf Fredriks församlings fattighusdirektion, Allmänna barnhuset och Frimurarbarnhuset samt Danvikens hospital; lott 6 slutligen till allmännyttiga inrättningar i F:s hemprovins Skåne, dels för utbildande av skolmästare för allmogebarn (nuv folkskoleseminariet i Lund), dels till sjukas förplägning på landet och lasaretten i Skåne, dels (1/3) till Jonas och Paul F:s hemstad Ystad.

Historien om Filéenska fonden var emellertid ännu ej slut. Wirsén utlånade 1826 av Filéenska fondmedlen 50 000 rdr hamburgerbanko mot obligationer, utfärdade av Barthélemyfonden och med borgen av kabinettskassan; 1827 upplånades av samma fond 65 000 rdr hamburger bko. När vid 1840–42 års riksdag bristen i kabinettskassan blev ett stort politiskt nummer, skvallrades också om, att bl a Wirsén, kanske också Poppius haft smärre eller större fördelar vid hanteringen av medlen; Wedberg avvisar bestämt dessa anklagelser. Vad angår första lånet ur Filéenska fonden, påpekar Gihl, att beloppet ingalunda kom kabinettskassan till godo, utan användes för att täcka den brist, som uppkommit genom dåv statssekreteraren Skogmans förlustbringande växeloperationer för kursens styrande. Hos Gihl finns också redogörelse för, hur Oscar I avvecklade lånen ur Filéenska fonden.

Vid sidan av historien om P E F, Filéenska arvet och Filéenska fonderna måste här något sägas om den snabbt uppkomna legenden om P F och hans pengar. Den vidlyftiga litteraturen härom är, som Wedberg påpekat, i vissa delar direkt oriktig – till större delen är legenden också okontrollerbar.

Det började redan 1823, då i Conservationsbladet (ej Conversationsbladet; tidning utg av J G Björnståhl med biträde av L J Hierta) för 29 mars inflöt en 'visa' med överskriften: »Lyckan träffar man, eller en ny och mycket wacker wisa om den fattige Saten, som oförmodadt blef mäkta rik. Swå-ra lustig att läsa.» Den börjar med strofen: »'Det war wäl fan!' sa Saten der han satt, Såg uti kikarn och blekna. Läste den skrift, som i stjärnornas natt, Ödet höll på till att teckna: Dalrar så många, som stjärnor här stå, Skall du Saten af min hand en gång få! 'Det war wäl fan!' sa Saten der han satt, Såg uti kikarn och blekna.» Allmänt uppges den anonyme författaren vara C F Dahlgren – inre skäl kan andragas för hans författarskap. I t ex A I Ståhls visbok (»Vald samling af 700 svenska sångstycken») 1865 liksom i B Schöldströms upplaga (»Svenska sångstycken. Sjuhundra valda svenska sånger och visor») 1892, kallas dikten direkt »Filéns visa», namnet Saten är ersatt av »Filén». I plagiaten är icke medtagna de rader om, att F »på Victoria käglorna slår», som enligt Nerman ger förklaringen till visan. I ett hörn av Norrlandsgatan låg källaren Victoria, »en sannskyldig s k sylta» med kägelbana och i trädgården en större tub, fäst på trefot, i vilken man kunde se på stjärnorna. Nerman anger, att F älskat att se i tuben och då plägat utropa om synen på himlavalvet: »Det var väl fan!» Paul F saknas i de flesta uppslagsböcker men är ett – med tanke på donationerna – orättvist förgätet namn. Det enda som vanligen är bekant om honom är den till ett slags obegripligt ordstäv blivna strofen: »Det var fan, sa Filén, titta i kikarn och blekna». På 1930-talet införde Aftonbladet och har alltjämt ett dagligt horoskop under rubriken »Dr Filén». Paul F har således, slutligen utrustad med akademisk titel, postumt hamnat i dagspressen som ständig astrolog. I Adolf Fredriks församlings kyrkosal, Stockholm, ser man P E F:s oljemålade porträtt (se s 19), förevigande rikemannendonatorn. Förhänget bakom F är undandraget, och segelfartyg skymta, erinrande om vägen till Sydamerikas rika plantager. I handen håller han ett papper, tydligen testamentet med alla donationerna och blickar med åldrat ansikte och vitt hår men klara ögon en aning överlägset ned på åskådaren. Det var tydligen så, som ödets gunstling, kommerserådet och filantropen Paul Edvard Filéen ville gå till eftervärlden.

Författare

Bengt Hildebrand

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: under släktart nämnda arkiva-lier o tr rättegångshandl; statsrådsprot i kammarärenden 15 juni 1822, RA; ovan angivna tr handl o visböcker. – O Alin, Carl Johan o hans tid (1828–1844) (Minnen ur Sveriges nyare hist, 12: 2, 1893); J A Almquist, Kommerskoll (1912–15); P G Andreen, Politik o finansväsen från 1815 års riksdag till 1830 års realisationsbeslut, 1 (1958), 2 (1961); G-F Corin o C Rundquist, Sthhns förmyndarkammare 1667–1956 (1956); P R Ferlin, Sthlms stad i juridiskt, administrativt, statistiskt o borgerligt hänseende, 1 (18581), s 421–426; H Forssell, Minne af.. . Gustaf af Wetterstedt (SAH ifrån år 1886, 3, 1889); T Gihl, Kabinettskassan (HT 1936) ; M Guttorp, Ur Lunds folkskolors hist, 1 (1957; Fören Det gamla Lund årsskr 38–39); O Högberg, Lambertska milliarden (1916), s 187–231; [G F Lindahl], Sv millionärer af Lazarus, 1 (1897), s 275 f; G Lindeberg, Folkskolesem i Lund 1839–1939 (1939); C Lundin, En gammal stockholmares minnen (1904), s 33 f; F W Morén, Ystads hist, 2 (1953); G Nerman, Mina minnen 1827–1907, 1 (1907), s 35 f; A Paulin, Sv öden i Sydamerika (1951); B Schöldström, I kikaren (1890), s 11–14; A Sjögren, Drottninggatan genom tiderna (1923); C Sjöström, Skånska nationen .. . (1682—1832) (1897); Sthlms Börs-tidn 6 dec 1826; Strengnäs Veckoblad nr 40, 2 okt 1827; B Wedberg, Gabriel Poppius (1934), s 390–406; dens, Konungens Högsta domstol 1809–1844 (1940), s 68; E Wiberg, Bröder o systrar i Sankt Knuts gille i Ystad (1939); N F östman, Lambertska arvet (1917); dens, [art i] (S-T 23 aug 1927).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Paul E Filéen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14119, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14119
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Paul E Filéen, urn:sbl:14119, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand), hämtad 2024-04-16.