Robert Finlay

Född:1719-11-05 – Irland (i Dublin)
Död:1785-09 – Frankrike (i Bordeaux)

Riksdagsledamot, Bruksidkare, Redare


Band 16 (1964-1966), sida 41.

Meriter

Finlay, Robert (naturaliserad Finlaij), f 5 nov 1719 i Dublin, Irland (Riddarhusgeneal), d sept 1785 vid Bordeaux, Frankrike (Riddarhusgeneal). Föräldrar: grossh i Dublin John F o Maren Davay. Anställd på grossh J Tomortz' kontor i Moskva, inkom till Sverige på 1740-talet, kompanjon med Frans Jennings i Sthlm i början av 1750-talet, bruksägare, erhöll adliga priv 2 maj 1753, kompanjon med John Jennings under firma Finlay & Jennings 1754—20 juli 1762, naturaliserad sv adelsman 23 sept 1755, drev grosshandelsfirman Robert Finlay & Co 1762—71, kommerseråds n h o v 10 aug 1762, erhöll tills med frih F Löwen koncession på det s k 3:e Ostindiska kompaniet 7 juli s å, led av Sthlms stads brand- o försäkringskontors överstyr 1762—72, begärde sig i konkurs 12 aug 1771, utflyttade från Sthlm 6 aug 1772 till sin egendom invid Bordeaux i Frankrike (Riddarhusgeneal). Led av ridd o adeln vid riksdagarna 1760— 71. RNO 1770.

G 17 jan 1751 i Sthlm (Nik) m Elisabeth Plomgren, adl von Plomgren, dp 26 sept 1728 där (ibid), d 9 mars 1798 på Måstena, Bälinge sn (Söd), från vilken han blev skild, dtr av kommerserådet Thomas P o Birgitta Christina Funck.

Biografi

F tillhörde enligt uppgift (intyg 1753 av F Jennings, R Campbell o J Montgomery) en skotsk adlig släkt men föddes i Dublin på Irland, där fadern var grosshandlare. Till Sverige uppges han ha kommit närmast från Moskva. När F:s naturalisationsbrev som svensk adelsman 1755 utfärdades, säges han ha uppehållit sig elva år i Sverige. Han finnes dock ej upptagen i kronotaxeringsläng-den för Sthlm 1745. F skall ha börjat sin bana i Sverige som bokhållare hos stockholmsköpmannen Frans Jennings, även han född på Irland, och var i varje fall våren 1748 knuten till honom (2 brev på engelska till Johan Ihre, UUB).

F måste tidigt ha haft framgång i sina affärer. Redan 1749 inköpte han Duvnäs gård nära Sthlm och i början av 1750-talet förvärvade han tillsammans med Jennings en rad bruk: 1751 Forsmarks bruk (med senare stålverksanläggning Johannesfors) i Uppland, 1752 Ströms och Gnarps bruk i Hälsingland samt 1753 Koskis och Antskogs bruk (Fiskars bruk) i Finland. Frans Jennings var omkr 1750 Sthlms utan konkurrens främste exportör. F:s egen starka ställning inom Sthlms grosshandlarvärld accentuerades genom hans gifte 1751 med handelsborgmästaren, storköpmannen Thomas Plomgrens dotter Elisabeth. Bland Plomgrens mågar befann sig från 1753 också Frans Jennings son John. Efter den äldre Jennings död 1754 blev F kompanjon med denne svåger. Från början var troligen den äldre och inom köpmansyrket mer erfarne F den ledande inom firman, men den mångsidigt begåvade Jennings skulle snart utåt framstå som den främste. Firman höll, så länge bolaget varade, ställningen som den största järnexportören i Sthlm (enl. tolagsjournalerna) med en andel av huvudstadens totala export på omkr 20 %.

Vid 1750-talets mitt förvärvade de båda svågrarna systematiskt en rad stora verk och bruk i Roslagen jämte därifrån utgrenade järnbruk med rika skogstillgångar på båda sidor om Bottniska viken: Gimo bruk (Upps), Skebo och Ortala (Sth), Herrängsgruvan (Sth) samt Norrtälje faktori, Hedvigsfors (Alderfors) hammare med halva Österbo masugn (Gävleb) och det efter F uppkallade nyanlagda Robertsfors i Västerbotten, samt i Finland Kimo bruk med Oravais masugn, Orisbergs hammare och Mennäis masugn. Genom förlagsgivning hade de tidigare bruksägarna blivit ekonomiskt beroende av handelshuset. Vissa bruk hade genom obestånd fallit i firmans händer. F och Jennings sökte genom dessa köp vinna kontroll över malmtillgångarna och den för järntillverkningen nödvändiga bränsletillförseln. Firmans bruksförvärv utmärkte sig för »en målmedveten strävan till samordning, till att uppnå den integrerande stordriftens fördelar . . ., något planlöst 'samlande' av bruksegendomar var det minst av allt fråga om» (Samuelsson, s 113). Man räknade av allt att döma med att de stora brukskomplexen skulle löna sig tack vare enhetlig regi, rationaliseringar och större resurser. Investeringen i bruk ansågs också medföra större trygghet än den riskfyllda handelsrörelsen. En brukspatron ägde dessutom bättre social ställning än en köpman.

Förutsättningarna för den Finlay-Jenningska firmans expansion under 1750-talet var den allt häftigare inflationen, som förorsakades av Pommerska kriget och ökades genom dels de goda järnhandelskonjunkturerna, dels riksbankens långivning, befrämjad av hattregimen. Det var att förutse, att skuldernas realvärde hastigt skulle minska vid penningvärdets snabba fall. Firman var 1755—58 bankens största låntagare. Också utländska lån upptogs i betydande omfattning. Även om F och Jennings ej kan fritas från vissa spekulativa drag och från att ha dragit nytta av den pågående inflationen, finns inga bevis för den misstanke som snart uppkom, att de och andra storfinansiärer direkt verkat i inflationsdrivande syfte. Under 1760—62 års riksdagsdiskussion rörande frågan om riksbankens utlåning och växelkursens stegring hävdade F, säkerligen med rätta, att kursens stegring förorsakats av kriget men sökte med mindre fog fritaga bankolånen från all delaktighet i ansvaret för den olyckliga utvecklingen.

Jennings som var fackman på bergsteknikens område insåg riskerna av denna häftigt uppblomstrande, kapitalkrävande stordrift. Bolaget mellan F och Jennings upplöstes formellt 20 juli 1762. Överenskommelsens ingress lyder: »Tilltagande år, en vidsträckt både bergslags- och handelsrörelse och nödvändigheten, som därav visar sig, att i tid söka redighet för efterkommandena, hava förmått och föranlåtit undertecknade att bryta det bolag, som med all broderlig sämja nu uti flere år blivit fortsatt» (tr hos Ni-Tcander, s 55). På F:s lott vid delningen föll Skebo, Ortala, Gimo, Robertsfors och Herrängsgruvan samt i Finland de österbottniska Orisberg, Kimo med Oravais masugn, Mennäis masugn vid Nystad samt Antskog och Koskis (Fiskars). F:s tillträde till dessa bruksegendomar ansågs enligt uppgörelsen ha skett 1 nov 1761. De svenska bruken avvecklade F successivt. Den 16 jan 1764 köpte J H Lefebure Gimo, där F hade hunnit lägga grunden till en ny herrgårdsbyggnad, och Robertsfors. År 1767 övergick Skebo och Ortala till J Grill, medan F däremot behöll de finska bruken. Fiskarsbrukens råvaruförsörjning visade sig bekymmersam, och anläggningarna var dyrbara. Åren 1767—70 producerades endast något över hälften av vad som först beräknats. F nedlade också betydande belopp på Finlands första »ädlare bergverk», den under Fiskars liggande Orijärvi koppargruva och har därigenom gjort sig förtjänt om Finlands bergshantering. Ej heller detta blev för F vinstgivande.

Vid tiden för skilsmässan från Jennings synes F:s anseende ha varit oförminskat. Den 17 juni 1762 framlade han inför sekreta utskottet tillsammans med frih Fabian Löwen anbud för erhållande av oktroj på det s k tredje Ostindiska kompaniet. Kompaniets andra oktroj utlöpte ej förrän 1766, men F var ute i god tid för att försäkra sig om privilegium på den vinstgivande ostindiska handeln. Riksdagen accepterade 19 juni 1762 det nya bolagets förmånliga erbjudande på 30 tunnor guld till kronan, därav tio tunnor i förskott på avgifterna och tjugo som lån mot ränta och säkerhet (oktroj 7 juli 1762). På riddarhuset hade den nya oktroj ens talan förts av bl a Jennings. Sensommaren 1762 erhöll F kommerseråds namn.

Både F och Jennings var politiskt sett pålitliga hattar. F umgicks med G G Tessin, som 1759 fick erbjudande att vistas under sommaren på F:s Duvnäs och som s å var gäst där. Duvnäs hade rustats upp av F och hade bl a en sal målad »en berceau», en vacker trädgård, lås- och nålsmedja och ett stort bränneri. Carl Tersmeden har i sina memoarer antecknat, hur han midsommarafton 1769 var bjuden till Haga, där F jämte sina svågrar hyrt ett hus och där man snart satte i gång med högt hasardspel, »alla av vårt partis förmögnaste voro där».

I hägn av den rådande hattregimen hade F och Jennings även haft andra företag i gång än järnexport och bruksrörelse. Under pommerska kriget hade de enligt kontrakt 1758 levererat pontonvagnar, som visade sig vara helt odugliga. Vidare ägde firman ett garveri på Kungsholmen, vilket försågs med frikostiga privilegier. Garveriet lyckades emellertid ej fylla behovet av skodon och stövlar, och efter heta riksdagsdebatter blev 1761 det utländska lädret frigivet till införsel. Garveriet, som fick nedläggas (F:s memorial härom framlades 20 febr 1762), beräknades ha gått med några 100 000 dalers ren förlust. Som ett annat exempel på F:s mångsidiga företagsamhet kan nämnas hans inköp på bankoauktion 1765 av Bergsundsområdet på Södermalm, vilket han sålde till skotten Thomas Lewis. Denne erhöll 1769 privilegium på att där anlägga ett järngjuteri med F som förlagsgivare och medintressent.

Inom sin handelsrörelse sökte sig F efter skilsmässan från Jennings två nya kompanjoner, nämligen grosshandlarna Hugo Daway (troligen F:s släkting på mödernet) och Edvard Schanland, båda sannolikt av brittisk härkomst. Firma Robert Finlay & Co:s liksom tidigare Finlay & Jennings' handel gick till helt övervägande del på England, vilket både på grund av firmamännens härkomst och järnexportens villkor vid denna tid var naturligt. De ekonomiska uppgörelserna förmedlades huvudsakligen av de stora bankirfirmorna i Amsterdam. När F:s affärer började bli mindre solida, sökte han genom sin kompanjon E Schanland i maj och okt 1769 direkt kontakt med sina avnämare i England. Ett flertal engelska grosshandlare hade i London slutit sig samman till »Finlay & Compagnie då förfallne handelsrörelses upphjälpande» (domen 1774, fol 548). Våren 1771 protesterades en del av F:s växlar, och 11 maj s å föredrogs i Svea hovrätt en av firman ingiven skrift. Tre dagar senare hade de i Sthlm befintliga borgenärerna samlats, men underrättelse hade nu inlöpt om F:s »handelsrörelses förbättrande utom riket». F begärde få återta sin skrift till hovrätten, och borgenärerna förklarade sig nöjda. Därefter fortsatte F i tre månader sin handelsverksamhet som vanligt. Förtroendet tycktes återställt; en del skulder betalades och en hel del nya lån upptogs både inom och utom riket. De för F:s kredit påfrestande perioderna vårarna 1769 och 1771 återspeglas också i utländska ministerrapporter från Sthlm. F synes ha fått en oförsonlig fiende i engelske envoyén Sir John Goodricke, tydligen på grund av sin politiska aktivitet till hattpartiets förmån. I jan 1769 uppges F inför riksdagsvalet ha varit verksam inom borgerskapet för att köpa röster. Goodricke skulle ha gjort föreställningar i London rörande F, vilket medfört protesterade växlar där och i Amsterdam.

Jennings försiktighet att dra sig ifrån kompanjonskapet med F visade sig vara motiverad. Antagligen undergrävdes F: s ställning redan genom deflationskrisen 1767, fast han lyckades hålla sig uppe ännu några år. Den 12 aug 1771 inlämnade firma Robert Finlay & Co sin konkursansökan till Svea hovrätt. Katastrofen var nu oundviklig och gav också genljud inom riksdagen. Den gamle mösspolitikern A Nordencrantz hade vid 1771 års riksdag framlagt del 4 av sin bok

»Tankar om hemligheter, tysthetseder.....

(»Sluteliga tankar om tyst- och hemlighetseder . . .»). Den var utformad som en hätsk, personlig anklagelse mot framför allt Jennings, vilken Nordencrantz i ett memorial ansåg borde dela ansvaret för F:s skulder. Bakom angreppet låg personliga motsättningar; Nordencrantz' bruksegendomar Ske-bo och Ortala samt Mennäis masugn i Finland hade, som ovan nämnts, inköpts av firma Finlay & Jennings, och Nordencrantz hade lidit en avsevärd förlust på grund av inflationen. I samband med räfsten mot det s k Kiermanska växelkontoret under riksdagen 1765—66 hade Nordencrantz också gått hårt åt både F och Jennings, vilka han ansåg ha tjänat grovt på växelkursens stegring. Nordencrantz' inlaga 1771 remitterades av sekreta utskottet till en särskild beredning, där G de Frietzcky (bd 10, s 445 f) var drivande kraft. Denne måttfulle mössledare avfattade beredningens utlåtande (koncept i sekr utsk:s beredningsprot) och avvisade i sitt 3 juli 1772 ingivna memorial — under reverenser för Nordencrantz samt ett och annat hårt ord om Jennings och F — Nordencrantz' beskyllningar, att landets ekonomiska, trångmål berodde på de båda svågrarnas finansiella manipulationer.

F:s konkursakt synes ej vara bevarad-Skulderna uppgick enligt bolagsmännens beedigade uppgift till icke mindre än 13 246 333 dlr kmt och tillgångarna till 11 087 603 dlr kmt (ej smt som Lindahl uppger s 206 f). Firmans förluster 1762— 71 (åren 1766 och 1767 oräknade) anges: till 10 236 923 dir kmt. Den vidsträckta handelsrörelsens nedgång skulle förorsakats »så igenom sjöskador, andras banqueroutter, misslyckade fabriker och handelsentrepriser, som förnämligast genom en oviss och ostadig växelcours» (Svea hovrätts dom 1773, fol 106 ff). Den slutliga domen 26 juli 1774 rörande borgenärernas inbördes företrädesrättigheter är mycket omfattande (upptar 100 olika punkter) och ger en intressant inblick i tidens kreditsystem, dess invecklade lånetransaktioner och pantförskrivningar (domen i detta avseende använd som exempelsamling hos Samuelsson, s 201—206). Riksbankens krav på återbetalning av lån (2 222 858 dlr kmt), upptagna 1755—58 av Jennings och F tillsammans mot säkerhet i bruksegendomar, avvisades i stort sett av hovrätten, då vid cessionsdagen av de egendomar, som pantsatts i banken, blott Antskogs och Koskis (Fiskars) järnverk och därunder lydande lägenheter samt Kimo bruk i Österbotten var i F:s ägo. Banken fick söka sin rätt hos de nya innehavarna. Det hus (senare s k Hebbeska huset) på Riddarholmen, som F 23 april 1759 köpt av sin svåger Jennings, pantsatte han 31 maj s å i banken mot inteckningar till 107 400 dr kmt (domen 1774). Huset användes f ö av F som säkerhet även till flera andra långivare. I stort sett var dock skuldförbindelserna ej senare än från 1769—70.

Redan innan F genom Svea hovrätts dom 1 april 1773 vunnit befrielse från sina borgenärers vidare krav och tilltal och långt innan hans tillgångar ännu fördelats på hans fordringsägare, hade han (6 aug 1772) lämnat Sthlm och slagit sig ned på sin lantegendom utanför Bordeaux. I ett brev därifrån 16 jan 1778 till riksrådet frih C Sparre (Börstorpssaml, vol 110, RA) berättar F på klar men något felaktig svenska om ett sammanträffande i Nantes med en svensk officer, som känt igen F som svensk på grund av hans nordstjärnekors och som F hjälpt med ett penninglån. F erbjuder sig i brevet att till förmånligt pris tillhandahålla ett gott vin till »herrarne av klubben».

Författare

Birgitta Lager



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Rådsprot i inrikes ärenden 1755, civilexp:s registr 1762, riksdagsprot för ridd o adeln 1765—66, 1771—72, frihetstidens utskottshandl: sekr utsk, 11 (nr 3572), Biographica, sköldebrevssaml: ansökn om adel-skap, adelsbrev 25, Börstorpssaml 87: A Nor-dencrantz' arkiv (handl ang F o Jennings, Ostind komp m m), Svea hovrätts dom nr 40, 1773, o nr 127, 1774, allt i RA; F:s geneal, RHA; Gimo bruks arkiv; Gesandtskabsreher fra G Juel 10 jan 1769, DRA; N Tengbergs excerpter ur danska ministrars i Sthlm depescher 1762—72: depesch 17 mars 1769, o G G Malmströms avskrifter ur franska ministerberättelser 1713—72: depesch 10 maj 1771, RA (depeschavskr meddel av fil mag Y Rosander). — AdRP 22, 1760—62 (1950) och 23, 1760—62 (1955). — B Boethius, Robertsfors bruks hist (1921); W Garlgren, RF (SMoK 2, 1944); E Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 2: 1 (1949); K-¦G Hildebrand, Fagerstabrukens hist, 1. Sexton- och sjuttonhundratalen (1957); [G E Klemming,] Nyckel till J G Rothmans tidskr Philolalus Parrhesiastes eller den pratsjuke Fritalaren, utg i Sthlm 1768 (Saml 1884); S Leijonhufvud, Carl Gustaf Tessin o hans Åkerökrets, [1] (1931); [C Lindahl,] Sv millionärer, [5] (1900); C G Malmström, Sveriges polit hist, 4—6 (2 uppl; 1899—1901); A Munthe, Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet (1959); G Nikander, Fiskars bruks hist (1929); [A Nordencrantz,] Sluteliga tankar om tyst- och hemlighetseder . . . (1771); C T Odhner, Sveriges polit hist under kon Gustaf III:s regering, 1 (1885), s 104 f; E Olån, Ostindiska compagniets saga (2 uppl; 1923), s 43; H Rosman o A Munthe, Släkten Arfwedson (1945); S Rydberg, Sv studieresor till England under frihetstiden (1951); C Sahlin, Sv stål före de stora göt-stålsprocessernas införande (1931), bl a s 159 f; Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Sthlm 1730—1815. En studie i den sv handelskapitalismens hist (1951); G Selling, Sv herrgårdshem under 1700-talet (Nord mus handl, 7, 1937); [Malla Silfverstolpe,] Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer, 1 (2 uppl; 1914), s 15 f; E Sjöstrand, Mynt- o bankpolitik under hattväldet 1738—1764 (1908); Sveriges riksbank, 2 (1919), s 267, 307, o 3: 1 (1920), s 106 f, 115, 123, samt 3:2 (1920), s 25, 27—30; O Sylwan, Sv pressens hist till statshvälfningen 1772 (1896); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757—1762 (1915); [G Tersmeden,] Amiral Carl Tersmedens memoarer, 5 (1918), s 24; Ö Tigerstedt, Fagerstabrukens hist, 4. Kavalkad (1957); Undersökn om herr Frantz Jennings o herr R F, efter föregifwande wär-keligen härstamma, den förre ifrån en engelsk, och den senare ifrån en skåtsk familia ... (1771).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Robert Finlay, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14138, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager), hämtad 2019-06-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14138
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Robert Finlay, urn:sbl:14138, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Lager), hämtad 2019-06-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se