Klas Fleming

Död:1597-04-13 – Finland (i Pojo sn Nyland, begr i Pargas Kyrka)

Häradshövding, Riksråd, Amiral, Riksmarsk, Ståthållare, Krigsbefäl


Band 16 (1964-1966), sida 126.

Meriter

5 Fleming, Klas (Eriksson), son av F 2, f på 1530-talet, d 13 april 1597 i Pojo sn (Nyland), begr i Pargas kyrka. Hövitsman under kriget mot Ryssland 13 febr 1556, ridd vid Erik XIV:s kröning 29 juni 1561, lagman i Söderfinne lagsaga 12 mars 1562— 1576, utnämndes till ståth i Pernau 8 juli (tilltr senast 5 okt) 1562 o till överste befalln:man på Wittensten 5 jan 1563 (tilltr ej), förde befäl vid Åbo slotts belägring s å, underamiral o hövitsman på skeppet Elefanten maj 1564, en av amiralerna över flottan 31 maj—8 aug s å, ensam amiral 31 aug— 18 sept s å, riksråd senast 1569, frih vid Johan III:s kröning 10 juli s å (brev på frih:skapet 4 juli 1570), ånyo amiral 1569 med tit riksamiral åtminstone 1571—95, kommissarie till fredsunderhandl med Ryssland 17 jan 1574, överbefälh i Livland 12 maj s å, ståth över Viborg o Viborgs län 9 okt s å, riksmarsk efter 30 dec 1589 men före 12 jan 1590, häradsh i Österbotten 1590, lagman i Uppland 19 mars s å—12 jan 1597, bekräft på frih:skapet 16 juni 1591, krigsöverste med vidsträckta fullmakter 18—19 juni s å, i slottsloven på Sthlms slott våren 1592, kommissarie vid underhandl med Ryss- land s å, stadf i sina förra kall o ämbeten 29 maj 1593, ny bekräft på sina ämbeten och utnämnd till ståth i Finland 1594.

G 1 nov 1573 i Sthlm m frih Ebba Stenbock, f 8 mars 1614 i Sverige, begr i Pargas, dtr av riksrådet, riksmarsken frih Gustav Olofsson (Stenbock) o Brita Eriksdtr (Leijonhufvud).

Biografi

Gustav Vasa hade under ryska kriget erfarit, att F hade någon förfarenhet att löpa »opå skidor» och gav honom därför i febr 1556 befälet över en trupp skidåkande Savolaxbönder. F var vid denna tid ännu en helt ung man. Om hans barndom och ungdom finnes inga meddelanden i första hand. I enlighet med gammal tradition har han fått en utbildning, som främst varit inriktad på en kommande militär bana. Han saknade den högre bildning, som hans samtida inom den trängre rådsaristokratien förvärvat.

Fadern hade varit en trogen kungatjänare under Gustav Vasas tid och själv kom F tidigt i gunst hos Erik XIV. Vid konungens kröning blev han dubbad till riddare men torde knappast ännu vid detta tillfälle vunnit inträde i rådet, ehuru uppgifter härom finnes i den äldre litteraturen.

Främst utnyttjades F i militära uppdrag. På hösten 1561 fick han order att öka det antal knektar, som stod under hans befäl, då konungen befarade ett fientligt infall i Finland. Det var den nya situation, som uppstått sedan det svenska riket aktivt ingripit i händelserna söder om Finska viken, som här återverkade på förhållandena i Finland. Följande år kom F att dragas in i de militära och politiska förvecklingarna i den forna livländska ordensstaten.

Med de hertigliga myndigheterna i Finland hade F kommit i delo av rent personliga orsaker. I febr 1563 klagade han hos Johan över att ha blivit fråntagen lagmansräntan i Raseborgs län och berövad ett fäderne-ärvt gods. När det slutligen gick till öppen konflikt mellan Erik och Johan finner vi F bland befälhavarna över de kungliga trupperna vid Åbo. Honom anförtroddes uppdraget att föra den fångne hertig Johan över till Sverige i aug 1563.

När F hade slutfört detta uppdrag, hade redan det danska kriget utbrutit. Brev från konungen av 19 o 27 nov samt 18 dec vittnar om att F nu blev en av dem, som skulle organisera transporterna av vapen och krigsmateriel till gränslandskapet Västergötland,, och som tygmästare för artilleriet deltog han i början av 1564 i Klas Kristerssons (Horn) misslyckade anfall mot Bohus. Den 9 mars. beviljade Erik en anhållan av F att få fara hem. Liksom tidigare fadern blev F även. verksam på det sjömilitära området. I maj återfinnes han såsom underamiral och befälhavare på skeppet Elefanten i Jakob Bagges, flotta. Jämte Finska Svanen var hans fartyg det enda, som upprätthöll förbindelsen med överamiralen i den berömda striden den 30 och 31 maj med danskarna och lybeckarna vid Ölands norra udde, där Bagges stora, amiralskepp Mars eller Makalös sprang i luften och amiralen själv togs till fånga. Efter slaget föll det på F:s lott att samla den. skingrade flottan och föra den tillbaka till Älvsnabben.

Under de följande månaderna förblev flottan under befäl av F med Nils Birgersson. (Grip) och Peder Axelsson (Baner) såsom medbefälhavare. Man lyckades under denna, tid uppbringa en rätt stor mängd lybska handelsfartyg men fick icke det avgörande till stånd med fienden, som kungen hoppades, på. Under hela kampanjen synes sjukdomar ha härjat bland manskapet, vare sig detta sedan berodde på att provianten var bristfällig eller att F — som kungen senare ville göra gällande — tagit för mycket folk ombord. Under alla omständigheter ansåg F och hans kolleger i början av augusti, att förhållandena inom flottan krävde, att de-största fartygen skulle föras tillbaka till Älvsnabben. Detta väckte emellertid kungens, stora förtrytelse och F blev ersatt med Klas Kristersson (Horn).

Trots att F och hans medbefälhavare bedömt förhållandena på flottan som synnerligen kritiska, lyckades den nye befälhavaren omedelbart vinna en övertygande seger över fienden. Även om gynnsamma omständigheter bidrog till att Klas Kristersson uppnådde det avgörande, som F förgäves eftersträvat under sommaren, blev dock skillnaden slående mellan F:s två månader långa sjötåg och Klas Kristerssons två veckor korta kampanj.

För F randades efterräkningens tid. Tidigare hade han själv jämte Jöran Persson. uppträtt som åklagare vid en rättegång i konungens nämnd mot några skeppsbefälhavare från slaget 30 och 31 maj. Nu blev F i sin tur i dec åtalad av den kunglige prokuratorn inför samma forum för »det han hade så skammeligen förlupet och rymt fienderne den tid Mars blev borte». F anhöll emellertid om tillgift och åtalet lades även ned, men först 1 juli 1566 har Erik antecknat i sin dagbok, att F slutgiltigt fått förlåtelse för sina felsteg.

Man kan väl förstå att förhållandet mellan Erik och F efter denna rättegång icke mer var detsamma som förut. Konungens gamla förtroende var borta och F närmade sig allt mer den adliga oppositionen. Hans namn namnes även i högförräderiprocessen i maj 1567. När Per Brahe, Gustav Olofsson (Stenbock) och Nils Gyllenstierna i nov s å uppsatte sina beskyllningar mot Erik, ville de t o m göra gällande att konungen haft för avsikt att röja F ur vägen i samband med Sturemorden. Samma påstående inrycktes även i den 1569 utarbetade redogörelsen för orsakerna, varför Erik dömdes förlustig Sveriges krona.

F hörde icke till dem, som genast anslöt sig till hertigarnas uppror. I början av resningen befann han sig ännu i konungens omgivning. I Hogenskild Bielkes anteckningar uppges, att även F undertecknat dödsdomen över hertigarna från sommaren 1568. När konungen i sept sände honom med en liten flotta inåt Mälaren, begagnade han emellertid tillfället att gå över till hertigarna. Han ingrep även kort därpå aktivt, när konungen togs till fånga.

F lyckades omedelbart vinna Johans förtroende, trots den framskjutna roll han spelat i händelserna vid Åbo 1563. Redan kort efter tronväxlingen finnes han upptagen i rådet. Han återfick även posten som amiral över flottan och upphöjdes vid Johans kröning i friherrligt stånd. I början av 1570 gjorde F med knektar från Dalarna och Norrland ett infall i Tröndelagen. Under det sista sjötåget i kriget mot Danmark förde han befälet över huvudflottan, som huvudsakligen kom att operera kring Bornholm. F, som åtminstone från 1571 (Eden) kallas Sveriges rikes amiral, blev den förste, som kom att inneha överbefälet över flottan som en varaktig befattning. Hans förmåga togs emellertid även i anspråk för andra uppgifter.

Då Åbo till följd av det ryska kriget blev en mindre säker uppehållsort för den fångne konung Erik, lämnade Johan åt F uppdraget att föra denne till Kastelholm på Åland i aug 1571, och han fick i nov s å föra fången därifrån till Gripsholm, där han följande år en tid hade högsta ansvaret för bevakningen. Likaledes hade F överuppsikten, när Erik 13—15 juni 1573 fördes från Gripsholm till Västerås.

År 1574 placerades F som ståthållare över Viborg och Viborgs län med uppgift att sätta detta gränsfäste i försvarstillstånd. Enligt uppgifterna i mantalslängderna för Viborgs slott kom F dock i själva verket att endast under rätt korta perioder vistas i Viborg. Hans längsta uppehåll här — sammanlagt 14 veckor — inföll under redovisningsåret 1575. Jämte Klas Åkesson (Tott) och sin frände Herman F representerade han sommaren s å Sverige vid de fredsunderhandlingar med Ryssland, som resulterade i traktaten i Systerbäck 13 juli angående två års stillestånd vid den finsk-ryska gränsen.

S å föll F i onåd och hans förläningar skulle indragas. Han blev icke insatt i den kommission som 1576 tillsattes för att undersöka i vilken utsträckning adeln i Finland av sina landbönder tillskansat sig gärder och pålagor, som tillkom kronan. Kommissionens ledande man blev Henrik Klasson (Horn).

Resultatet av den kungliga räfsten ger klart vid handen, att F i fråga om förmögenhet och godsinnehav redan nu stod långt framom övriga adelsmän i Finland. Den summa han ålades att inbetala till kronan översteg betydligt de övrigas andelar. Vid samma tid gick F miste om sin lagmanssyssla, som i stället gavs åt Herman F (F 3).

Efter att på sensommaren 1581 ha lett den flotta, som samverkade med Pontus De la Gardie vid Narvas erövring, uppehöll sig F åter mera i Sverige och kom på nytt i närmare personlig beröring med konung Johan. Kungen visade från denna tid ett allt mer växande förtroende för F. Det är under detta decennium, som F definitivt tar avstånd från de idéer och maktsträvanden, som uppbars av de övriga rådsherrarna, och skapade sig en stark ställning som en trogen kungatjänare. Ehuru F var nära befryndad med de förnämsta rådsätterna, fann han sig synbarligen aldrig tillrätta inom rådskretsen och blev aldrig helhjärtat upptagen i denna. Han var en handlingens man och saknade sinne för statsrättsliga spekulationer, och han kan icke ha fått något större intresse för en rådskonstitutionalism, som lämnade honom utan inflytande.

Redan i sin ungdom hade F fått uppbära förebråelser av Gustav Vasa för att ha utnyttjat bönderna för olagliga skjutsfärder och anmärkningarna hade upprepats av Erik XIV. Under de danska och ryska krigen hade han gång på gång blivit anklagad för att för egen del ha undanhållit varor, som tillkom kronan. Ej ens hans ställning som flottans högste chef hade 1570 hindrat honom från ett sådant förfarande. Hans egen syster ansåg sig ha blivit ekonomiskt utnyttjad av honom, och sedan Herman F fått den lagmanssyssla, som F själv gått förlustig, blev hans förhållande spänt till denna gren av ätten.

När F framträder i de stora avgörandena under 1580-talet är det som konung Johans handgångne man. För hans kommande utveckling vore det av intresse att veta, vilken hållning han intog under uppgörelsen mellan konungen och hertigen, men t v har forskningen icke utrett denna fråga. Det är ej heller känt hur han ställde sig, när planerna först uppkom, att driva Sigismunds kandidatur vid kungavalet i Polen 1587. F torde emellertid icke haft någon andel i tillkomsten av Kalmare-stadga, där rådskonsti-tutionalismen sökte skapa sig ett fast bålverk. Sedan gammalt har det hetat, att han hörde till de få, som motsatte sig Sigismunds avresa. Omständigheterna fogade det likväl så, att F förde befälet på den flotta, på vilken Sigismund avseglade till Polen. Bland råden var han den ende, som senare var invigd i Johans planer att taga tillbaka Sigismund till Sverige. På mötet i Reval 1589 stod han slutligen ensam vid konungens sida, när de övriga rådsherrarna gjorde sina framställningar hos Johan och Sigismund.

Då adeln och krigsbefälet i hela riket stött yrkandet på att Sigismund skulle återvända till Polen, kom adeln i Finland och F under händelserna i Reval att stå i motsatta läger. Detta återverkade även i fort- sättningen på förhållandet mellan F och hans ståndsbröder i Finland. I Finland hade man visserligen i högre grad än i Sverige sett konflikten ur utrikespolitisk synvinkel och motsatsförhållandet kunde ur denna synpunkt lättare överbryggas. Man måste dock även beakta, att åsikter och uppfattningssätt, som stod rådskretsen nära, också fanns representerade inom det förnämare frälset i Finland. Detta gäller särskilt ätterna Horn och Fleming. Samma principiella motsättning, som fanns mellan F och rådskretsen, måste sålunda även ha förefunnits mellan honom och denna grupp av adeln i Finland och den fördjupades även i detta fall av rent personliga orsaker. När F efter mötet i Reval förordnades att leda undersökningarna mot Karl Henriksson (Horn) och dennes bröder, ingrep han med hela den kraft, som han var mäktig.

För F hade överhuvudtaget händelserna i Reval endast betytt ökat inflytande hos konung Johan. Från och med denna tid kan han — näst hertig Karl — betraktas som kungens närmaste förtrogne. Som ersättning för den lagmanssyssla, som han 1576 gått förlustig, utnämndes han nu till lagman i Uppland.

År 1591 ställdes han i spetsen för rikets samlade militära makt till lands och vatten och erhöll mycket vidsträckta fullmakter. Det var tydligen meningen, att F med ett storstilat angrepp skulle få ett avgörande till stånd i det långvariga ryska kriget. Utgången motsvarade dock ej förväntningarna. F:s fälttåg 1591 kan i viss mån jämföras med hans sjötåg 1564. Även nu uppnådde han lokala framgångar, men även denna gång uteblev det efterlängtade avgörandet.

Såsom överbefälhavare kom F på spänd fot med både militära och civila myndigheter i Estland. Förhållandet till hans närmaste man i befälet Johan de la Blanque utvecklade sig till en öppen konflikt och ståthållaren i Reval Erik Gabrielsson Oxenstierna utsattes för sårande tillvitelser.

På hösten 1592 kom underhandlingarna med ryssarna på nytt i gång och F kunde resa över till Finland för att ordna med provianteringen av trupperna, en alltid lika svårlöst fråga. Här var det, som budet om konung Johans död träffade honom i början av december. Nu var läget med ens förändrat. Omständigheterna hade fogat det så, att F under det interregnum, som uppkommit, befann sig i den östra rikshalvan med sina mycket stora maktbefogenheter och med största parten av rikets militära maktmedel till sin disposition. Skulle han foga sig i att samarbeta med hertig Karl och sina ovänner i riksrådet? För F, som besatt en stor portion maktlystnad, kan lusten knappast ha varit stor, men avgörandet var dock i hög grad beroende av den politik, som den tillfälliga regeringen i Sverige nu slog in på.

Av de bud F fick mottaga framgick tydligt, att hertigen och rådet befarade, att Sigismund skulle gå polackernas önskningar till mötes och överlämna Estland åt Polen. F tillsades att vidtaga åtgärder för att förhindra polska stämplingar mot denna provins. Men därjämte önskade hertigen — i stöd av Sigismunds egen utfästelse från 1588 — motverka inflytandet av rent kungliga befallningar, som kunde lända riket till skada. En sådan politik ville F ej gå med på. I motsats till de misstankar mot Sigismund, som kom till uttryck i breven från Sverige, tog F förbehållslöst den unge kungens parti i de varningar för polska intriger, som även han utfärdade. Samtidigt skrev han på eget initiativ till konungen lugnande försäkringar om stämningen i riket.

Härmed hade F tagit avstånd från den linje, som följdes av hertigen och rådet, och fröet var lagt till kommande konflikter. F hade visat, att han ansåg sig berättigad att handla oberoende av regeringen i Sverige. Hans misstankar mot hertigen hade vaknat och han drev ju längre det gick allt öppnare sin egen politik, likgiltig för vad man tyckte eller menade i Sverige.

Redan i sina första varningar för polska intriger talade F om att man icke skulle se vare sig åt höger eller vänster utan endast hålla fast vid konungen. I mitten av jan 1593 fick han underrättelse om Axel Leijonhufvuds uppror. Werwing anger, att Leijonhufvud som skäl för sin aktion uppgivit hertigens åtgärder i Estland. Samma åtgärder hade även väckt F:s misstankar. Han såg sig nu föranlåten att direkt ingripa i förhållandena i det egentliga Sverige och han utfärdade sitt kända brev till Upplands lagsaga med nya förmaningar att hålla fast vid eden till konung Sigismund. I ett brev till Polen påpekade han samtidigt, att hertigen och rådet överskridit sina befogenheter med sina åtgärder beträffande myntet, och han rådde konungen att företaga resan till Sverige över Estland och Finland.

Ur sin rojalistiska ståndpunkt betraktade F även Uppsala möte som olagligt. I religiöst avseende var han gammaltroende lutheran och omfattade icke de mer radikala strömningar, som kom till uttryck på mötet. Det föll sig helt naturligt för honom att icke infinna sig till denna kyrkliga sammankomst. F lät även senare (1596) avfatta en skrift, som närmast har karaktär av försvar för den gamla kyrkoordningen gentemot Uppsala mötes beslut.

Utöver Finland sträckte sig F:s inflytande icke på våren 1593. Hans förhållande till ståthållare och krigsbefäl i Estland var fortfarande mycket spänt och ett uttalande av Arvid Eriksson (Stålarm) visar, att motsättningen från mötet i Reval alltjämt låg latent under ytan och åter kunde bryta fram.

Den provisoriska regeringen i Sverige kunde ur sin synpunkt icke finna sig i F:s självständiga uppträdande. Kanske delvis under intryck av de meddelanden hertigen fått om stämningen i Estland grep han till den tvivelaktiga åtgärden att förbjuda såväl civila som militära myndigheter att lyda F:s befallningar. Åtgärden var desperat men likväl icke något helt nytt. Från Erik XIV:s sida hade F blivit utsatt för en liknande åtgärd 1564.

När hertigens befallning kom fram till Finland, hade F emellertid redan uppnått förbindelse med Sigismund och av denne fått bekräftelse på sin ställning. Johan Sparre hade besökt Finland och medfört Sigismunds utfästelser i fråga om religionen. F kunde lugnt ignorera hertigens åtgärder i medvetandet om att han hade krigsfolket i sin hand. I Estland däremot följde man hertigens order. Här uttalade man öppet sin förtrytelse över det överlägsna sätt på vilket man blivit behandlad av F.

Brytningen mellan regeringen i Sverige och F blev nu definitiv. Oberoende av alla befallningar från hertig och råd utrustade F enligt order från Sigismund manskap och fartyg för att avhämta konungen. Han avseglade i juni med den starkt bemannade flottan direkt till Danzig utan att på vägen vika in i någon hamn i Sverige.

Under konungens vistelse i Sverige kom F att stå rätt isolerad. Såväl de övriga rådsherrarna som hertig Karl försökte helt naturligt skjuta honom åt sidan. Hos Sigismund åtnjöt emellertid F ett orubbat förtroende och alla bemödanden att beröva honom hans maktställning strandade. När konungen vid sin avresa tilldelade sina förtroendemän ståthållardömen inom riket, kom Finland på F: s lott. Han fick sålunda nu den formella bekräftelsen på en ställning, som han redan de facto innehaft. För att rätt kunna bedöma F:s handlingssätt i fortsättningen vore det av vikt att känna F:s nya instruktioner. Därom vet vi emellertid intet. Påtagligt är dock att Sigismund genom ståthållarna ville inskränka hertigens inflytande och lika påtagligt att hertigen icke kunde finna sig i en sådan situation. Beträffande hertigen och F återkom i alla händelser nu läget från 1593 denna gång blott mer accentuerat.

När 1595 kallelsen kom till Söderköpings riksdag, satte F in hela sin auktoritet för att förhindra ett deltagande från Finland. Anslutningen från Finland blev också mycket liten. I slutet av året fick F del av det tryckta beslutet och lät genast avfatta ett bemötande. På samma sätt som ständerna förklarat, att de endast handlade i överensstämmelse med sin ed till konungen, ehuru deras beslut gick stick i stäv mot konungens uppfattning om sin ställning, framhöll nu F, att han ville erkänna den makt Sigismund givit hertigen, ehuru han i själva verket undandragit sig dennes befallningar. För F var det självfallet otänkbart att giva hertigen titeln av riksföreståndare; det hade enligt hans uppfattning varit att förminska konungens höghet. F kunde icke tro att han skulle aktas som upprorsman för sitt svar.

När adeln på ett möte i Åbo i jan 1596 skulle taga ställning till besluten, visade det sig emellertid, att F ännu icke hade den helt i sin hand. Det har framhållits, att det avgivna svaret stod kvar på Uppsala mötes och kröningsriksdagens konstitutionella linje. Samma fruktan för splittring och oenighet inom riket, som i Sverige dikterat motståndet mot en aktion mot F, kom i Åbo till uttryck hos dem, som vägrade att protestera mot Söderköpings beslut. I längden blev det emellertid omöjligt för oppositionen mot F att följa en egen linje. Konungens inställning till mötet i Söderköping var klar och entydig och det kunde i Finland icke bliva fråga om annat än att ställa sig hans befallningar till efterrättelse.

När hertigen senare på våren 1596 försökte utöva påtryckning på krigsfolket i Finland, för att detta skulle skingra sig och icke åtlyda F:s befallningar, avgav det samlade krigsbefälet ett bestämt avvisande svar.

F:s militära diktatur blev i längden en tung börda för Finlands krigströtta befolkning. Det jäsande missnöjet fick ytterligare näring av hertigens propaganda. Man anser, att han medvetet försökte få till stånd ett uppror i Finland. Meningen skall ha varit, att det skulle utbryta i Österbotten samtidigt som han själv skulle landstiga i södra Finland. Hertigen fick lov att inställa sitt tåg, men sinnena i Österbotten kunde icke mera lugnas. I dec 1596 utbröt här klubbekriget och spred sig snabbt över stora delar av landet. Revolten ökade helt naturligt den sociala motsättningen mellan adel och bönder. De framträngande bondeskarorna plundrade överallt adelns gårdar och förbittringen mot bönderna var på alla håll stor bland adel och krigsfolk. Adeln i dess helhet understödde F vid bekämpandet av upproret. Den sammansvetsades nu även politiskt.

Den första sammandrabbningen mellan F:s trupper och bönderna ägde rum vid Nokia. Efter slaget upplöste sig böndernas skaror och ledarna blev infångade. Upprorslågan flammade dock ännu en gång upp i Österbotten, denna gång direkt underblåst av hertigens utskickade. Först efter det blodiga slaget vid Santavuori blev revolten slutligen kväst.

När F på vårvintern 1597 återvände till södra Finland var landet pacificerat. Alla stridiga intressen hade fått böja sig för hans järnvilja och landets militära resurser var samlade i hans fasta hand. Det kom dock aldrig till den med bävan motsedda väpnade sammandrabbningen mellan honom och hertigen. F avled i Pojo på en resa från Sjundeå till Åbo natten mellan 12 och 13 april 1597.

Så som F:s gärning gestaltade sig, blev den endast en torso. Storvulenheten, styrkan och kraften i hans strävanden är oemotsägli- ga, men det slutliga målet, de innersta motiven för hans handlande är förborgade.

Sedan mitten av 1800-talet har historikerna utan att komma till enighet diskuterat frågan om F behärskats av medvetet finländskt nationella strävanden. I sitt brev till Upplands lagsaga gör sig F otvivelaktigt till tolk för rent finländska synpunkter, men det är allmänna riksproblem han behandlar och han riktar sig aktivt till invånarna i det egentliga Sverige. Detta står i tydlig motsats till den partikularism, som framträdde hos adeln i Estland, som inskränkte sitt intresse och sina omsorger till den egna landsändan och medvetet tog avstånd från all rikspolitik. Medan adeln i Estland konsekvent talade om Estland som sitt fosterland, kallar sig F även i detta brev för svensk. En starkt utpräglad särkänsla för Finland torde han därför knappast haft vid denna tid. Senare höll dock riksenheten på att äventyras genom F: s självständiga ställning i Finland. På katolskt kyrkligt håll synes man även ha räknat med att F mot skäligt vederlag hade varit villig att medverka till planerna på att avskilja Estland och Finland från Sverige och förena dem med Polen, men inga uttalanden av honom visar, att han omfattat dessa strävanden.

Vid bedömandet av F torde det även vara skäl att minnas, huru han karakteriserade sig själv i ett brev från 1593: »Klas Fleming, friherre till Wik, riksmarsk, överamiral och krigsöverste, som nu haver för många regenter, vilka alla förordna, ändock jag intet rättar mig mer än efter en, som heter konung Sigismundus — komma mina likar och bjuda något till, då slår jag dem på huvudet».

Troligen med hjälp av något prästerligt biträde har F uppsatt en 28 aug 1596 daterad skrift: »En kort undervijsning . . .», vilken närmast har karaktär av försvar för den gamla kyrkoordningen gentemot Uppsala mötes beslut. Denna F:s skrift har tidigare under latinsk titel av Stiernman tillskrivits F 6 liksom en annan, som troligen också har F till upphovsman, betitlad: »Refutatio ab Episcopo et Consistorio Aboensi anno 1596 mente Septembris datae declarationis de abiogatis ceremoniis». Denna senare har likväl ej återfunnits.

F:s godsbesittningar i Finland var betydande. Till hans innehav av gammalt frälse hörde Kvidja, Kuttila och Yläne i Egentliga Finland samt Svidja och Pikkala i Nyland. Böndernas antal på hans lägenheter har uppskattats till drygt 100. Friherreskapet omfattade sammanlagt omkr 140 bönder. Huvudstommen utgjordes av Viks bol i Sjundeå sn (Nyland) och Jockas fjärding i dåv Portas sn (Tavastl). Ytterligare innehade F som evärdligt frälse 27 bönder och hade slagit under sig 40 bönder i olika delar av landet. Förläningarna till behaglig tid växlade. En förteckning från slutet av 1580-talet uppger böndernas antal på dessa förläningar till 366. I Sverige ägde han bl a hus i Sthlm.

Författare

Berndt Federley



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från F till Johan III o hertig Karl samt några strödda brev i Str hist handl o Krigshist handl, RA, i ser Räkenskaper för Narva 1586—91, KA, och i Revals stadsarkiv. Talrika brev från F till de lokala myndigheterna i Finland i fogderäkenskaperna, saml K brev samt Laguska saml, FRA. Brev från F, vilka funnits i RA men förstörts vid slottsbranden 1697, i kop i Kopieboken 1592 —1601, FRA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [Diverse handlingar] (DGA, 4, 1833, s. 137 f.; 5, 1834, s. 2 f., s. 207—210). — En kort undervijsning, som orden förmäla, som bispen och Mr Grels mig sändt hafver. Ther uppå hörer kort swar på ceremonier, derom de både talat och skrifwit hafve [1596] (Finska kyrkohist. samfundets årsskr., 15, 1935, Hfors 1936, s. 161—168).

Källor och litteratur

Källor o litt: Str hist handl, RA; Reduk-tionsdep:s arkiv D II: 1, KA; Fögderiräkenskaper, Acta Hist, Biographica, Laguska saml, Kopieboken 1592—1601, saml K brev, FRA. — Anteckn:r från det sextonde seklet (HH 20); Bidr till Finlands hist, 5 (1917); Galen-daria Garoli IX (1903); Erik XIV:s alma-nacksanteckn:r, ed C M Stenbock (PHT 1912, bil); Ett bidrag till flottans hist under Erik XIV (HT 1893); E Grönblad, Urk upplysande Finlands öden o tillstånd i si af 16de o b af 17de årh, 1—2 (1843—56); Handlingar til Kon Eric XIV:s o Johan III:djes Historier (Sthlms Magazin, 3, 1781), s 112 f; Henrik Normans resa till Erik XlV:s kröning 1561 (HT 1885), s 266 f o 278; Konung Erik XIV:s nämnds dombok (HH 13:1, 1884); SRA 1:2—3 (1899—1910); ST 5:1 (1903); STb 1589—91 (1948), 1592—95 (1939). — A G Ahlqvist, Konung Erik XIV:s sista lefnadsår (1878), s 63 ff, 68, 78; N Ahnlund, Ur klubbekrigets förhist (FHT 1931); dens, Ståndsriksdagens utda-ning 1592—1672 (Sveriges riksdag, 1:3, 1933); H Almquist, Sverge o Ryssland 1595 —1611 (1907); dens, Den politiska krisen o konungavalet i Polen år 1587 (1916), s 174; J A Almquist, Lokalf, 2 o 4 (1919—23); J E Almquist, Lagsagor o domsagor i Sverige, I—2 (1954—55); Ingvar Andersson, Erik XIV:s fängelsetid o död (Erik XIV. En hist, kulturhist o medicinsk-antropologisk under-sökn i samb med gravöppningen 1958 i Västerås domkyrka, 1962), s 26 f; C Annerstedt, Grundläggningen af sv väldet i Livland 1558—1563 (1868), s 62, 67; E Anthoni, Till avvecklingen av konflikten mellan hertig Carl o Finland. 1. Konfliktens uppkomst o hertigens seger (1935); dens, Konflikten mellan hertig Carl o Finland. Avvecklingen o försoningen (1937); dens, Finlands 1590-tal i historieskrivningen (FHT 1936); dens, Claes E:son F:s motskrift till Ericus Erici o Gregorius Martini Teit av den 28 aug 1596 (Finska Kyrkohist samf:s årsskr, 25, 1935, tr 36); dens, Claes F:s politiska personlighet (FHT 1941); A Attman, Den ryska markn i 1500-talets balt politik 1558—95 (1944); K Blomstedt, Klaus Eerikinpoika F (Kansalli-nen Elämäkerrasto, 2, 1929); dens, Juhana herttuasta v 1563 luopuneiden suhde hallit-sijanvaihdokseen v 1568 (HAik 1921); dens, Aatelin maanhankinnasta 1500-luvulla (HArk 39, 1932); Y Blomstedt, a a under F 1, s 128, 375; S J Boéthius, Om den sv högadeln under konung Sigismunds regering (1877); dens, Hertig Karls o sv riksrådets samregering 1594—96, 1—3 (HT 1884— 86); J Bromé, Jämtlands o Härjedalens hist, 2 (1945), s 136 f; Hj Börjeson o G Hafström, Skeppshövidsmän vid örlogsflottan under 1500-talet (1949); Carpelan, 1 (1954); B Cordt, Die Verhandlungen des Waffenstillstandes von Teusina 1593 (Ver-handl der gelehrten estnischen Gesellschaft zu Dorpat, 16, 1892); N Eden, Om centralregis organisation under den äldre Vasatiden, 1523—94 (1899); dens, Den sv riksstyrelsens reorganisation 1594—1602 (HT 1901); B Federley, Claes Eriksson F:s fullmakter av år 1591 (FHT 1937); dens, Claes Eriksson F o Erik Gabrielsson Oxenstierna 1591 (FHT 1939); dens, Kunglig majestät, sv kronan o furstendömet Estland 1592—1600 (1946); dens, Claes F i hävdateckning o skönlitt (SSLF 312, 1947); dens, Konung, ståthållare o korporationer. Studier i Estlands förvalta 1581—1600 (1962); G Forsgrén, Bidr till sv gref- o friherreskapens hist, 1 (1885), s 78 f; H Gillingstam, Nils Grip (PHT 1961), s 41 f; K Grotenfelt, Suomen historia uskon-puhdistuksen aikakaudella 1521—1617 (Ku-vallinen Suomen historia, 3, 1902); G Han-sen, Katalog des Revaler Stadtarchivs, 2 (2:a uppl, 1925); E Hildebrand, Böneskriften i Reval 1589 o rikets stängande för konung Johan (HT 1897); dens, Om Kalmare-stad-gar eller det »latinska brefvet» 1587 (Hist studier. Festskr tillägn C G Malmström 1897); H Hjärne, Sigismunds sv resor (1884); Katalog des estländischen General-gouverneursarchivs aus der Schwedischen Zeit, 1 (Eesti Riigi Keskarhiivi Toimetised, 3, 1935); B Lager, Sthlms befolkning på Jo- han III:s tid (1962); W G Lagus, Kritisk undersökn om riksmarsken K F:s dödsdag (Acta Soc Fenn, 2:1, 1843); J Liedgren, Erik XIV:s bevakn på Västerås slott 1573— 74 (Västmanlands fornminnesfören :s årsskr 1960), s 23; A Luukko, Etelä-Pohjanmaan historia, 2 (1950); K Mikander, Claes Hermansson F (SSLF 357, 1956); dens, En källkritisk undersökn av Claes Hermansson F:s skrifter (FHT 1956), s 106 f; A Munthe, Klas Kristersson Horn (Sv sjöhjältar, 4, 1902), s 39 o '42 ff; Ragnar Ohlsson, Abraham Angermannus (1946); S U Palme, Klas F — svensk rojalist eller finsk nationalist? översikt av nyare litt (SvT 1942); H Pohjo-lan-Pirhonen, Suomen historia 1523—1617 (Suomen historia, ed J Jaakkola, 7, 1960); J A Pärnänen, Sigismond Vasa et la succession au tröne de Suéde 1592—94 (1912); dens, Le premier séjour de Sigismond Vasa en Suéde 1593—94 (1933); P Renvall, Mil-loin Klaus F sai Suomen käskynhaltijan val-takirjan (HAik 1937); dens, Klaus F und der finnische Adel (1939); dens, Baltian ky-symyksen kriisi (Suomen historian käsikirja, 1, 1949); dens, Kuninkaanmiehiä ja kapi-noitsijoita Vaasa-kauden Suomessa (1949); W von Schulmann, Die zivile Staatsbeam-tenschaft in Estland zur schwedischen Zeit (1939); H Sommarström, Finland under striderna mellan Sigismund o hertig Karl. 1. Klas F:s tid (1935); W Tawaststjerna, Poh-joismaiden viisikolmattavuotinen sota, 1—2 (Historiallisia tutkimuksia, 1, 11, 1918—20, 1929); N Treumuth o O Liiv, Polonica im estnischen staatlichen Zentralarchiv (Eesti Riigi Keskarhiivi Toimetised, 1, 1931); S Tunberg, Sigismund o Sverige 1597—98, 2 (1918); E Wendt, Amiralitetskollegiets hist, 1 (195Ö); J Werwing, Konung Sigismunds o konung Carl den IX:des historier, 1—2 (1746—47); G O Fr Westling, Det nord sjuårskrigets hist (HB 6—7, 1879—80); A Vil-janti, Gustav Vasas ryska krig 1554—57 (VHAAH, hist ser, 2, 1957); T Vuori, Klaus Hermaninpoika F ja hanen kirjasensa »Res in Fennia» (Varsinais-Suomen maakuntakir-ja, 9, 1946); G Z Yrjö-Koskinen, Nuijasota, sen syyt ja tapaukset (2:a uppl, 1877); A Zettersten, Sv flottans hist åren 1522—1634 (1890), s 5 ff, 22 f, 158 f, 415 ff, 428 f.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Klas Fleming, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14215, Svenskt biografiskt lexikon (art av Berndt Federley), hämtad 2018-10-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14215
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Klas Fleming, urn:sbl:14215, Svenskt biografiskt lexikon (art av Berndt Federley), hämtad 2018-10-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se