Folkungaätten,



Band 16 (1964-1966), sida 260.

Biografi

Folkungaätten, sedan Johannes Messenius (1616) gängse beteckning för den ätt, till vilken hörde konungarna i Sverige 1250–1364, Norge 1319–87 och Danmark 1376–87. S Bolin visade 1935, att Messenius' terminologi vilar på en i slutet av 1400-talet efter äldre källor från Värnhems kloster utredigerad men endast i 1500-talsavskrifter bevarad uppteckning, enligt vilken dessa konungars stamfader Birger jarl härstammade från personer med förnamnet Folke liksom vissa mot Birger jarl och hans söner upproriska 1200-tals-stormän, som i samtida, källor kallas folkungar. Bolin och efter honom E Lönnroth menade i anslutning till R Pipping, att folkungar var ett partinamn liksom de samtida visserligen icke på personnamn bildade norska partibeteckningarna heklungar, kuvlungar, ribbungar och slitungar och ursprungligen betecknade, anhängare till den i slaget vid Gestilren 1210 stupade jarlen Folke, i sammanhang med vilken ifrågavarande partinamn tidigast uppträder. Sistnämnda faktum torde vara ett avgörande hinder för F Dovrings och A Schücks 1952 resp 1957 framförda förslag till andra etymologier för beteckningen folkungar. S Carlsson sammanställde 1953 folkungarna med den samtida isländska släktkonfederationen sturlungarna och visade, att de flesta av de såsom folkungar i äldre källor betecknade stormännen var befryndade med eller härstammade från Folke jarl, om man, såsom under medeltiden icke var ovanligt, även medräknar härstamning på mödernet, samt att starka indicier talar för att denne verkligen tillhörde samma ätt som Birger jarl.

Enligt den ovan åsyftade 1400-talsuppteckningen, vars avskrifter utgivits i parallelltryck av N Ahnlund 1945, härstammade F från hedningen Folke filbyter, av vars tre söner Ingemund, Halsten och Ingevald den sistnämnde blev fader till en Folke »grossus» (den tjocke enligt den äldsta översättningen, Olaus Petris). Dennes son Bengt snivil blev enligt denna uppteckning fader till jarlarna Birger (brosa) och Karl (den döve) samt till Magnus minnesköld.

De båda äldsta av dessa generationer är icke kända från andra källor, om man bortser från A Schücks påpekande 1952 av namnet Ingevalds förekomst på en runsten vid Bjälbo kyrka i Östergötland.

Folke den tjocke namnes även av Saxo, enligt vilken han var »Sveticae gentis nobilissimus» och g m den danske konungen Knut den heliges dotter Ingegärd (»Ingertha»). Enligt Saxo, vilken också uppger Folke vara farfar till den med honom själv samtida jarlen Birger (brosa), hade Folke utom sonen Bengt även en son Knut, men i motsats till den ovan refererade 1400-talsuppteckningen vet han ej, till vem av dem Birger brosa var son.

Att Birger brosa hade två bröder med namnen Magnus och Karl (obs ordningsföljden, som i brev vanligen markerar ordning efter levnadsålder), styrkes av bevarade brev, av vilka dock icke framgår, att den senare är identisk med den i 1400-talsuppteckningen nämnde jarlen Karl (den döve). Enligt S Carlsson kan man emellertid svårligen tänka sig, att denne skulle kunna vara någon annan, eftersom så gott som samtliga nu kända svenska jarlar från 1170-talet till 1266 tillhört F, vartill kommer, att bröderna blott namnes tillsammans under Birger brosas livstid, alltså innan Karl hunnit bli jarl. Carlsson betvivlar emellertid av kronologiska skäl, att Birger och Karl var helbröder.

Från Birger brosa, Magnus minnesköld och Karl den döve härstammade en talrik avkomma:

A Konungarna Knut Erikssons och Sverker Karlssons jarl Birger brosa (d 1202; se bd 4, s 415 ff; dödsdagen kan numera, som G Carlsson påpekade 1954, tack vare ett psalterium i British Museum fastställas till 9 jan) hade enligt Heimskringla i äktenskap med Birgitta, illegitim dotter till den norske konungen Harald gille och änka efter den svenske konungen Magnus Henriksson, sönerna Filip jarl, Knut jarl, Folke och Magnus samt döttrarna Ingegärd, Kristina och Margareta, av vilka Kristina ej nämnes i andra källor, medan Magnus och Margareta i övrigt blott är kända från psalteriet. Ingegärd var enligt Fagrskinna, Heimskringla och Knytlingasaga g m den svenske konungen Sverker Karlsson. Filip stupade såsom jarl hos konung Sverre i Norge redan år 1200 (3 jan enligt Sverresagan men 8 jan enligt psalteriet) och var enligt Hakonarsagan morfar till en Filip Larsson, som gifte sig med den svenske konungen Knut långes änka. Birger brosas son Knut var konung Erik Knutssons jarl (Grandinson, Tunberg) och hade enligt psalteriet dödsdagen 31 jan. Troligen stupade han i slaget vid Lena, som enligt flera annaler stod just denna dag 1208. Hans dotter Cecilia var moder (Liljeholm 1952, S Carlsson 1953) till de 1280 för sitt uppror mot konung Magnus ladulås avrättade stormännen Johan och Birger Filipsson (Aspenäsätten). Enligt Hakonarsagan hade Knut jarl sonen Magnus broke, som i äktenskap med konung Knut Erikssons dotter Sigrid (enligt en svensk annal konung Erik Knutssons dotter Katarina) blev fader till den 1251 av Birger jarl avrättade upprorsmannen Knut Magnusson. Av S Carlsson sammanställda indicier tyder på att Birger brosas tredje son är identisk med den ovannämnde, 1210 vid Gestilren stupade jarlen Folke. Dennes son Sune Folkesson gifte sig med konung Sverker Karlssons dotter Helena och dog 1247, efterlämnande döttrarna Katarina, död 1252 såsom änka efter konung Erik Eriksson, och Benedikta, som blev gift först med östgötalagmannen Lars Petersson och sedan med den till en illegitim gren av det danska kungahuset hörande svenske stormannen Svantepolk Knutsson. En annan son till Folke jarl var den i livet senast 1254 uppträdande Holmger Folkesson, som blev stamfar för ätten Ama (utdöd omkr 1360). Såsom Liljeholm 1952 och S Carlsson 1953 visat, hade Folke jarl även döttrar, av vilka en blev stammoder för den bekanta stormannaätten Ängel och en farmor till riksrådet Rörik Birgersson, varjämte Carlsson sökt lösa ett arvsrättsligt problem genom att antaga, att en tredje dotter var g m jarlen Ulf fase (se nedan).

B Magnus minnesköld, som ej uppträder i urkunderna efter sin broder Birger brosas död, skrives i västgötalagens lagmanslängd till Bjälbo och var enligt denna källa fader till västgötalagmannen Eskil (d omkr 1227; se bd 14, s 522). Denna filiation finnes även i Hakonarsagan, enligt vilken han även var fader till Birger jarl, vars son konung Magnus ladulås i ett i Bjälbo 1280 daterat brev kallar Magnus minnesköld sin farfar (»avus») och nämner den i Estland 8 aug 1220 stupade linköpingsbiskopen Karl som sin farbror (»patruus»). Denne uppges i ett brev av 1219 ha en broder vid namn Bengt, som torde vara identisk med en följande år nämnd Bengt Magnusson och enligt av G Olsson och A Schück 1957 samt H Schück 1959 framdragna indicier torde vara identisk med den Bengt, vilken efterträdde Karl såsom biskop och dog 4 jan 1237 samt av Birger jarl i ett brev namnes såsom broder (»germanus»). Då Eskil, som uppträder redan på Knut Erikssons tid (alltså senast 1190-talet), torde ha varit avsevärt äldre än den först på 1230-talet nämnde Birger jarl, bör de ha varit halvbröder; den senares moder Ingrid ylva dog enligt Gråbrödradiariet först 1251 och begravdes enligt Messenius 1252. Även en Elof uppträder i brev av 1253 och 1268 såsom Birger jarls broder, men dennes ättlingar förde i sina sigill vingad pil (ÄSF 1: 1, s 26), alltså icke det s k folkungavapnet, varför man har anledning misstänka, att han ej var son till Magnus minnesköld utan till Ingrid ylva i ett senare äktenskap. Birger jarls ursprungliga vapen, lejon över tre balkar (de senare av honom såsom jarl utbytta mot ginbalkar, vilka sedan uppträder hos de flesta av hans ättlingar), fördes däremot också av östgötalagmännen Magnus Bengtsson (d 1263) och Bengt Magnusson (d 1294; se bd 3, s 193 ff), varför den förstnämnde antagits vara son till Birger jarls ovannämnde broder biskop Bengt, som levde före celibatets påbjudande. Lagman Eskil förde däremot i sitt sigill lejon utan vare sig balkar eller ginbalkar, varför Liljeholm 1953 menade, att balkarna tillkommit såsom bitecken för att skilja de båda kullarna i Magnus minneskölds barnskara, särskilt som han ansåg sig kunna visa, att lejonvapnet från en med Sigtrygg Bengtsson (Boberg) gift helsyster till Eskil ärvts till flera från henne på mödernet härstammande ätter såsom Tyrgils Knutssons ätt, Ulvåsa-ätten och hertig Bengt Algotssons fäderneätt.

Birger jarl (d 1266; bd 4) blev i sitt första äktenskap med konung Erik Knutssons dotter Ingeborg fader till konungarna Valdemar och Magnus ladulås, hertigarna Erik (d 1275; se bd 14, s 305 f) och Bengt (d 1291), den senare även biskop i Linköping (se bd 3, s 186 f) samt döttrarna Rikissa (d 1288), g först med konung Håkan Håkansson d y (d 1257) av Norge och sedan med greve Henrik av Werle (d 1291) och Kristina, g m Sigge Guttormsson av Ljuna samt svärmor till drotsen Lidinvard Ödesson (Örnfot) och till riksrådet Ulf Holmgersson (Ama). Konung Valdemar (d 1302) hade i sitt första äktenskap med konung Erik plogpennings av Danmark dotter Sofia döttrarna Ingeborg (d före 1293), g m greve Gerhard II av Holstein, Katarina (trol d 1283), Rikissa, g m konung Przemyslaw (d 1296) av Polen, Marina, g m greve Rudolf av Diepholz, och Margareta, nunna i Skänninge kloster (A Schücks underkännande 1929 av Ericus Olais uppgift om hennes legitimitet vilar icke på hållbar grund), samt sonen Erik (d 1330; se bd 14, s 306 f), med vars sonson, häradshövdingen i Dalarna Erik Valdemarsson d y (levde 1388) F:s s k Valdemarsgren utdog, vilken alltsedan konung Valdemars tid icke förde folkungavapnet utan dennes moders mödernevapen, de danska konungarnas tre stolpvis ordnade leoparder. Konung Magnus ladulås (d 1290) blev i sitt äktenskap med Helvig av Holstein fader till konung Birger, hertigarna Erik och Valdemar samt döttrarna Ingeborg (d 1319), g m konung Erik menved av Danmark och Rikissa, abbedissa i Klara kloster i Sthlm (d 1348). Konung Birgers (d 1321; bd 4, s 412 ff) söner i äktenskap med Erik Klippings av Danmark dotter Märta Magnus och Erik (bd 14, s 313) dog ogifta och troligen barnlösa (jfr dock Storm) 1320 resp 1319, och hertig Valdemars (d 1318) i äktenskapet med konung Erik prästhatares av Norge dotter Ingeborg enligt Flatöannalerna 1316 födde son Erik torde även han ha dött ung. Hertig Erik (d 1318; se bd 14, s 308 ff) fick emellertid i sitt äktenskap med konung Håkan håläggs av Norge dotter Ingeborg sonen konung Magnus Eriksson (d 1374) av Sverige och Norge och dottern Eufemia (f senast 1370; se bd 14, s 637 ff), g m hertig Albrekt II av Mecklenburg. Av den förres söner i hans äktenskap med Blanche av Namur hade konung Erik Magnusson av Sverige (d 1359; se bd 14, s 261 ff) i sitt äktenskap med Beatrix av Brandenburg en son Erik, som föddes efter faderns död och dog omedelbart, medan konung Håkan Magnusson (d 1380) av Sverige och Norge i sitt äktenskap med konung Valdemar atterdags av Danmark dotter Margareta hade sonen Olof, som efterträdde sin morfar såsom konung i Danmark och sin fader såsom konung i Norge men avled ogift och barnlös 1387, därmed slutande sin dynasti. Om Birger jarls oäkta son Gregers och hans ättlingar se nedan artikeln Folkungaätten, oäkta.

C Konung Johan Sverkerssons jarl Karl den döve, som stupade i Estland 8 aug 1220, var enligt Hakonarsagan fader till konung Erik Erikssons jarl Ulf fase (d 1248), vars son Karl Ulfsson stupade bland svärdsriddarna i Kurland 13 juli 1260. I Birger jarls odaterade, av Ahnlund (1953) till 1252 hänförda traktat med Lübeck uppträder en Karl såsom son till jarlen Karl, och denne bör ha varit fader till den Ulf Karlsson, som enligt Magnus Håkanssons saga var brorson till Ulf fase. Denne Ulf Karlsson är tydligen identisk med den person med detta namn, som var riddare och dog 1281 samt i sitt sigill förde en vingad stråle liksom sin son riksrådet Filip Ulfsson (d tidigast 1333), vilken emellertid bytte vapen och blev stamfader för den först i slutet av 1500-talet utslocknade ätt, som efter sitt vapen, en tillbakaseende ulv, numera kallas Ulv. En dotter till Ulf Karlsson var den Ingeborg Ulfsdotter (d senast 1307), vilken 1297 nämnes såsom konung Birger Magnussons »consanguinea» och var gift först med den 1289 avlidne närkeslagmannen Knut Matsson (Lejonbjälke) och sedan med hertigarna Eriks och Valdemars 1310 avlidne drots Abjörn Sixtensson (Sparre av Tofta).

Författare

Hans Gillingstam



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: DS 1, 2, 6 (1829, 1837, 1878—1959); Fagrskinna. Noregs kononga tal. Udg ved Finnur Jonsson (1902—03); K G Grandinson, Närkes medelt urk, 1 (1935), s 4 f; Hakonar saga . . ., ed G Vigfusson (Chronicles and memorials of Great Britain and Ireland during the Middle Ages, 88: 2, 1887); B E Hildebrand, Sv sigiller från medeltiden (1862—67); Isländske Annaler ind-til 1578, udg ved G Storm (1888); Olavus Petri, En swensk Cröneka, ed J Sahlgren (1917); Saxonis Gesta danorum, ed J Olrik et H Raeder, 1 (1931); Snorre Sturlason, Heimskringla . . ., udg ved F Jönsson, 3 (1893—1900); SRS 1, 3 (1818, 1871—76); Sverris saga..., ed G Indebro (1920); Sogur danakonunga... 2. Knytlingasaga, ed G af Petersens o E Olson (1919—25); Westgöta-lagen, utg af G J Schlyter (Saml af Sweriges gamla lagar, 1, 1827). — N Ahn-lund, Sthlms hist före Gustav Vasa (1953), s 115; dens, Vreta klosters äldsta donatorer (HT 1945); S Axelson, Brunkow (ÄSF 1, 1957); dens, Den isländska annalnotisen om Tyrgils Knutssons äktenskap med sveakonungens dtr (PHT 1961); dens, Sverige i utländsk annalistik 900—1400 (1955), s 332 f; S Bolin, Folkungarna. En terminologisk o historiografisk undersökn (Se 1935); O Brenner, Var folkungarna av fransk härkomst? (Skr utg av Arkiv för sv släktforskn, 1, 1959); G Carlsson, En sv drottnings andaktsbok? Några anteckn:r om en medeltidshand-skr i British Museum (NTBB 1954); dens, Praktkodex o historisk källa (SvD 25/10 1954); S Carlsson, Folkungarna — en släktkonfederation (PHT 1953); dens, Folkungaättens lagmansgren (ÄSF 1, 1957); F Dovring, Folkunganamnet (Arkiv för nordisk filologi, 66, 1952); A W Franks, On two Manuscript Psalters in the Collection of William Bragge (Archaeologia, 46, 1880) ; H Gillingstam, Folkungaättens Valdemarsgren (ÄSF 1, 1957); dens, Lejon o leoparder (Heraldisk tidsskr 1962), s 251, not 4; dens, Leonard ödessons (Örnfot) hustrus härstamn från Birger jarl (PHT 1953); dens, Leonard ödessons hustrus sigill (PHT 1954); K H Karlsson, Folkunga-ätten (Sv autografsällsk:s tidskr, 1, 1879—1888); dens, Strödda genealogiska anteckn:r, 1 (HT 1885); A F Liljeholm, Brynolf Bengtssons härstamn (Geneal tidskr 1953); dens, Den isländska annalnotisen om Tyrgils Knutssons äktenskap med sveakonungens dtr (PHT 1960); dens, Drottning Rikissa Birgersdotters andaktsbok (NTBB 1958); dens, Medeltida arvslagar o släktskaps-bestämn, 2 (PHT 1952); E Lönnroth, De äkta folkungarnas program (HVUÅ 1944); J Messenius, Scondia illustrata, 1 (1700); dens, Theatrum nobilitatis svecanae (1616); P Möller, rec av O Brenners ovannämnda skrift (SoH 1958—59); G Olsson, rec av ÄSF 1 (KA 1957); R Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (SSLF 187, 1926); A Schück, Folkungar (Kulturhist lexikon för nordisk medeltid, 4, 1959); dens, F:s ursprung (Arkeologiska forskningar o fynd, 1952); dens, Ha »gifta» biskopar funnits i medeltidens Sverige? (SvJT 42, 1957); dens, Ur Skänninges medeltidshävder (Skänninge stads hist, 1929), s 131, 145, not 8; dens, Vad menas med folkungar? (SvD 6/10 1957); H Schück, Ecclesia Lincopensis (1959), s 54 ff; G Storm, Om Amund Sigurdss0n Bolt og urolighederne i det sydlige Norge 1436—38 (NHT 3: 2, 1892), s 139 f; A M Strinnholm, Sv folkets hist från äldsta till närwarande tider, 4—5 (1852— 1854); S Tunberg, Folkungarna (SvT 1951); ÄSF 1 (1957); (V örnberg) Kungliga Folkungaätten (Sv ättartal, 7, 1891).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Folkungaätten, , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14301, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14301
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Folkungaätten, , urn:sbl:14301, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se