J Gustaf Fredrikson

Född:1832-07-31 – Jakobs församling, Stockholms län
Död:1921-11-05 – Jakobs församling, Stockholms län

Skådespelare


Band 16 (1964-1966), sida 478.

Meriter

Fredrikson, Johan Gustaf, f 31 juli 1832 i Sthlm (Jak), d 5 nov 1921 där (Jak). Föräldrar: handl Gustaf F o Maria Charlotta Hagström. Inskr som preliminarist vid Uppsala univ 15 sept 1851, studentex där 9 dec s å, kameralex där 28 maj 1861, tjänstg vid bl a kammarrätten i Sthlm s å, teaterstudier i Paris 1862, debuterade på K teatern 4 nov s å, aktör där 1863—77, gästspel bl a i Helsingfors o Oslo 1877—78, engagerad vid K teatern 1878—87 (intendent 1879—84), vid Stora Teatern i Gbg 1887—88, åter vid K teatern 1888—1907 (verkst dir 1888—91, ensam chef 1891—98), gästspel dels i landsorten med bl a Selanderska sällskapet o dels på de Ranftska scenerna 1897—1904, åter chef för K teatern 1904—07, uppträdde därefter bl a på Intima teatern, gästspel i Oslo, Åbo, Helsingfors o Köpenhamn. — Litteris et artibus 1882, RVO s å, RNO 1892, KVO 2kl 1906. Innehade även uti ordnar. — Ogift.

Biografi

Gustaf F ägnade så gott som hela sin studietid i Uppsala åt att spela teater. Intresset för amatörteatern var i Uppsala under 1850-talet utomordentligt livligt, framför allt inom Sthlms nation, som bland sina medlemmar räknade en hel rad ungdomar med betydande scenisk talang, bl a den senare Dramatenchefen Knut Michaelson och regissören Axel Bosin. Också på Uppsala slott i landshövding R v Kræmers vittra hem spelades ofta teater med husets dotter Lotten som primadonna. F visade sig redan från början som en mycket användbar kraft i dessa uppföranden, och sällan förekom något teaternöje där inte han var med. Så småningom måste han dock börja tänka på sin framtid; han upptog på allvar sina studier och avlade 1861 sin kameralexamen.

F lämnade nu Uppsala och sökte sig till Sthlm, där han började tjänstgöra i ämbetsverken. Hans dragning till teatern blev honom emellertid övermäktig. På våren 1862 reste han till Paris för att i dess teatervärld bedriva studier avsedda att förbereda hans definitiva övergång till skådespelaryrket. Den moderna, fint nyanserade och psykologiskt utmejslade spelstil som han iakttog hos skådespelarna i karaktärsfacket på Théâtre Frangais utövade ett avgörande inflytande på honom och gav honom klarhet om den artistiska linje han borde följa. Delaunay, den sceniska elegansens och den fulländade diktionens ouppnådde mästare, och Bressant, världsmannen och ironikern med sin aristokratiska indolens, blev hans beundrade förebilder både i avseende på sceniskt uppträdande och talstil. I sept 1862 lämnade han Paris och fick genom välvilligt stöd av sin vän teaterchefen E v Stedingk debutera på K Teatern 4 nov i en liten enaktare med titeln »Min tants planer». Försöket slog väl ut, och från och med 1863 knöts han med aktörskontrakt till den k scenen. När kort tid efteråt den Stjernströmska Mindre teatern vid Kungsträdgårdsgatan köptes av staten och blev k scen för talpjäserna fick F tillfälle att där i en lämpligare miljö visa sin modernt utformade spelstil i ett antal franska stycken, bl a Th Barriéres satiriska komedi »Så kallade hedersmän», som blivit en stor framgång i Paris. Redan där blev han högt uppskattad, men än högre nådde, han i popularitet, då han i nov 1866 fick spela Jean de Rieux i Leon Layas älskvärda ehuru ganska enkla komedi »Hertig Job». Denna roll hade han sett den berömde Edmond Got spela i Paris och tagit lärdom av hans tolkning, fastän han medvetet lagt om den efter sitt personliga temperament. Rollen gav honom tillfälle att utveckla hela sin eleganta replikkonst. F själv ansåg, att denna roll var den första, där han funnit sig själv och fullt ut lyckats genomföra sina intentioner.

Under sin fortsatta bana prövade F sina krafter på olikartade uppgifter och med växlande framgång. Den franska repertoaren låg i regel bäst till för honom. Då han 1869 spelade Stensgård i »De ungas förbund» blev han däremot rätt skarpt bedömd. Man fann — säkerligen med rätta — att han format rollen som en medveten intrigör men totalt tappat bort den friska naiviteten och det överdådiga ungdomslynnet. En stor framgång nådde han däremot i Laubes mot den florerande skandalpressen riktade skådespel »Onda tungor», där han utvecklade en hög grad av scenisk auktoritet. Karl XV, hans personlige vän, förklarade sig gärna vilja se denna föreställning två veckor i sträck.

I okt 1871 tog F ledigt och begav sig ut på en studieresa, som denna gång ställdes till Wien. Säkerligen berodde detta på hans länge närda önskan att få se Burgtheaters ryktbare karaktärsskådespelare Adolf Sonnenthal, som spelade samma repertoar som han själv och ansågs komma upp till samma nivå som de stora mästarna vid Théåtre Frangais. Konfrontationen med Sonnenthals eleganta och intellektuellt förfinade konst kom att betyda mycket för F. Själv gjorde han visserligen under sina senare år gärna gällande, att hans artistiska teknik varit färdig, redan innan han såg Sonnenthal, men insiktsfulla bedömare bland hans samtida ansåg, att det faktiskt var under intrycket av Sonnenthals sätt att spela och tala, som han utvecklade sin slutgiltiga spelstil och utformade sin skådespelartyp. I de historiska stycken som han då och då — rätt mycket mot sin vilja — måste spela med i kunde han inte forma sina gestalter som han ville, men när han kom fram i en resonörsroll som exempelvis den skarpsynte deputeraden Favrolles i Sardous intrigstycke »Dora» (1879) gjorde han en ofantlig succés. Hans sätt att spela uppfattades av publik och kritik som alldeles nytt och ansågs betyda ett stort framsteg i riktning mot verklighetstrohet; detsamma gäller också om hans diktion, i trots av dess artificiella karaktär. Inte alla åskådare var dock benägna att uppskatta hans nya stil. Då han 1876 spelade Nils Wilhelm Almlöfs gamla roll Bolingbroke i Scribes »Ett glas vatten» sades det klandrande om honom att han var »mindre förnäm och värdig» än sin föregångare. »Han spelar för litet, han endast talar». Det var Almlöfs stora statuariska poser som man saknade. En beundrare hade han emellertid i Ibsen, som när »Ett dockhem» skulle uppföras på Dramatiska Teatern ville se F som advokat Helmer. Uppförandet av »Ett dockhem» (jan 1880) var dock ej helt lyckat, ty fru Hwas-ser var alldeles för gammal för Noras roll; ej heller F tycks ha haft någon större framgång. Så mycket mera oomtvistlig blev hans succés, när han i juni 1880 framträdde som den överlägsne resonören Olivier de Jalin i Dumas d y:s »Falska juveler». Denna roll blev klassisk i hans repertoar, och mer än någon annan bidrog den till att fixera hans profil som skådespelare i publikens medvetande. Mera fulländat torde en roll av detta slag svårligen kunna spelas. Till samma rollgrupp hör de gestalter han under senare delen av sin teaterbana koncentrerade sig på, den erfarrte kvinnokännaren de Ryons i »Damernas vän» av Dumas d y, den älskvärde ungkarlen Brichanteau i Gondinets »En parisare», greve Trast i Sudermanns »Ära», sarkastisk och skeptisk men fördomsfri och lugn i omdömet, den spirituelle och elegant ironiske Des Prunelles i Sardous »Vi skiljas», intrigmakaren Fouché i Sardous »Madame Sans-Géne», kammarherre v Wolff i Knut Michaelsons »Ett ungkarlshem» och ännu många andra. Den äldre spelstilens stora gester och våldsamma utbrott var här helt försvunna, och i stället framträdde en finstämd och avslipad karaktäriseringskonst, som verkade uteslutande genom små och diskreta skiftningar i tonfall och plastik. Riktigt är visserligen att F:s figurer i grunden var sig tämligen lika — detta sades också om hans mästare Bressant — men så smidigt och intelligent som han utformade dem kom de trots detta att verka levande och suggestivt från scenen.

Hur oväntat F ibland kunde använda sin egenartade spelstil, visade sig då han 1885 tilldelades Rellings roll i »Vildanden». Det beställsamma ryktet ville veta att han fått rollen på elakhet — man trodde att han i den skulle göra ett säkert fiasko — men resultatet blev ett helt annat än det väntade. F tog ut rollens intellektuella element med suverän säkerhet och frappant originalitet. F ansåg den som en av sina bästa och återkom gärna till den häpnad han genom sin ruggiga apparition och sitt fränt avslöjande spel berett sina gamla vänner bland publiken.

Spelåret 1887—88 var F engagerad vid Stora Teatern i Gbg. År 1888 återvände han emellertid till Dramatiska Teatern i samband med bildandet av den s k associationen, som med F som direktör övertog driften av teatern. Fr o m hösten 1891 fram till 1898 var F ensam chef. Då associationen 1898 ombildades och Personne tillträdde chefsplatsen, lämnade F teatern och framträdde under de följande åren dels som gäst i landsorten, dels på de Ranftska scenerna. År 1904, då Personne ej längre förmådde bemästra svårigheterna vid Dramatiska Teatern, återkom F som teaterns ledare. Han kvarstod till 1907, då teatern lämnade sitt gamla hem vid Kungsträdgårdsgatan och flyttade över till det nybyggda huset vid Nybroplan. Trots sin ålder fortsatte F med gästspel i Sthlm och annorstädes. Så sent som 1918 deltog han i inspelningen av filmen Mästerkatten i stövlar.

Personligen var F en teaterns grandseigneur, som både i sitt levnadssätt och sitt framträdande höll sig på en mycket hög nivå. »Frippe», som han kallades, tillhörde Karl XV :s privata vänkrets och var en gärna sedd gäst vid konungens intima middagar på slottet, där hans kvickhet och lysande konversationstalang skaffade honom en plats i första ledet. Också till Oscar II var han knuten genom en nära personlig vänskap. Hans ytterst eleganta och spatiösa bostad Stallgatan 4 var länge legendarisk i Sthlms teaterkretsar. Som samlare intog han en framskjuten ställning inom den stockholmska konstvärlden. Han påstås inte ha varit främmande för det intrigväsen som gjorde sig märkbart inom teaterkretsarna (Edholm). Mellan F oöh Personne förelåg en antagonism som aldrig utjämnades, och anekdoter härom cirkulerade länge i teaterkorridorerna. Med Strindberg och den strindbergska dramatiken fick F aldrig någon kontakt, bl a av det skälet att Strindbergs dialog hade en form som var helt oförenlig med F: s sätt att tala. Allmänt ansågs inom en äldre tids teaterkretsar, att den elaka satiren mot Dramatiska Teatern i kapitlet »En nationell bildningsanstalt» i »Det nya riket» syftade på F, som där figurerar under beteckningen »hertigen». Ännu i »Tal till svenska nationen» ordar Strindberg med påtaglig förargelse om Dramatiska Teaterns förkärlek för »franska konversationer på brysselmatta», varmed tydligen avses den repertoar, vari F spelade.

Sitt varma intresse för sina yrkesbröders välgång ådagalade F genom att 1912 upprätta ett testamente, varigenom hela hans kvarlåtenskap (ett betydande belopp jämte möbler, böcker och konstföremål) skänktes till en blivande stiftelse, avsedd att bereda hem och vård åt gamla skådespelare. Stiftelsen, kallad Höstsol, inköpte 1918 egendomen Såsta i Täby socken nära Vallentunasjön, där den alltjämt har sitt säte.

Författare

Oscar Wieselgren



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

F:s arkiv innehållande bl a brev från Karl XV o F:s minnesalbum (utg i faksimiluppl 1963) förvaras på Höstsol, Vallentuna. 9 brev från F 1866—87 i af Edholmska arkivet, SSA, samt strödda brev i KB.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Teaterminnen. Sthlm 1918. 230 s.

översatt: Dramatiska småsaker. Proverb och monologer. Sthlm 1892. (8), 21, 22 22 21, 26, 25, 25, 14, 10 s. (Även som Svenska teatern, 230—238.)

Källor och litteratur

Källor o litt: K Bonde, Sett o hört (1950), s 20 ff, 27; G Collijn, Intiman. Historien om en teater (1943); E af Edholm, På Carl XV :s tid (1945); dens, Mot seklets slut (1948); E Grandinson, G F 1832—1912 (OoB 1912) ; F Hedberg, Sv skådespelare (1884); H8D, årg 3 (1901), s 65 f, årg 4 (1902), s 78, årg 8 (1907), s 595; C G Laurin, Minnen 1868 —1888 (1929), 1888—1898 (1930); A Lindberg, De första teaterminnena (1916); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare, 2 (1918); Ny 111 Tidn, 1892, s 314; O Rabe-nius, Mellan Sthlms strömdrag (1943); A Selling, Teaterfolk (1912); S Tjerneld, Sthlmsliv, 1 (1950); S Torsslow, J G F (SMoK); G Uddgren, G F (1912); Väd 1920.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Gustaf Fredrikson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14446, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oscar Wieselgren), hämtad 2017-09-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14446
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Gustaf Fredrikson, urn:sbl:14446, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oscar Wieselgren), hämtad 2017-09-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se