Meriter

Freudenthal, Per Ali, f 9 jan 1875 i Dals-Ed (Älvsb), f 14 dec 1953 i Sthlm (Kungsh). Föräldrar: kronolänsmannen Knut August F o Julia Mathilda Luttropp. Mogenhetsex i Örebro 1898, tjänsteman i Örebro handelsbank 1899–1901 o i Kristinehamns ensk bank 1901–12, kontorist vid A V Carlsons bokförlagsab i Sthlm 1912–17, skattmästare i Sveriges författarfören 1916–25, medarb i Aftontidn 1918–20, sv red för Nordisk Författertidende 1920–27, red för Folkkalendern 1921–30, korrekturläsare vid Ny Dag 1938-49.

G 11 mars 1922(–1931) i Sthlm (Jak) m Ebba Viola Theorin, f 20 febr 1891 i Tjärby (Hall), dtr till domänintendenten Karl Gottfrid Nathanael T o Anna Gustafa Maria Lyttkens.

Biografi

Som författare framträdde Per F oftast under pseudonymen Ode Balten. Han publicerade 1910–24 tio skönlitterära prosaböcker, som, särskilt i början, uppmärksammades för en sober stilkonst och ett dekadant, satiriskt temperament. Han debuterade med novellsamlingen »Döddansare» (1910), med underrubriken »Skuggspel». Denna, liksom hans båda följande böcker, skrevs redan 1907. Boken ansluter sig till »fin-de-siécle»-traditionen och tecknar i Hjalmar Söderbergs efterföljd en småstadsflanör, Sven Fernebo, som är författarens alter ego. I en av novellerna, »Drömmarnes stad», skildras en vanlig dag i Kristinehamn, men stämningsmåleriet bygger på ett fjärrperspektiv som förvandlar dess invånare till insektssmå kryp. »Mirabile dictu» skildrar Sven Fernebos orgiastiska umgänge, med en främling, som visar sig vara en personifikation av döden. Novellen är outrerat dekadant på ett för svenska förhållanden unikt sätt och delvis påverkad av Herman Bangs »Haablese Slaegter». Esteticism och dödslängtan sammanvävs här på ett formfulländat sätt, som gjorde att debuten kom att observeras av bl a Böök, Klara Johanson och Österling.

»Spöksyner», med underrubriken »några etyder», utgav F också 1910. Här är anslaget inte lika genomgående lyriskt. Boken öppnar med satiren »Bidrag till kännedom om de så kallade Gnagarna», där en misantropi, som delvis lånat uttrycksmedel från Anatole France men ytterst är besläktad med Swifts, kommer till uttryck. I ett fingerat brev längre fram i boken rekapitulerar F sin stamtavla och förklarar delvis sin pseudonym, Ode Balten, med sin härkomst från livländska, handlingsförlamade förfäder med Gontjarovs »Oblomov» som livsmönster. Om en handlingsförlamning, stegrad till patologiska dimensioner, handlar novellen »Ur den stilla sinnessjukes stunder», där frasen »jag lider av» upprepas med en katalogartad monotoni, och där hypersensibilitet och människoskygghet kulminerar i ord som dessa: »Jag lider av att lida. Jag lider över att lida av att lida. Jag lider av termen lider; jag eliminerar den, men lidandet står kvar». Psevdo Solipse valde F som pseudonym för sin tredje bok, en samling prosadikter med titeln »Hos nymfer» (1911). Boken utvecklar spekulationer om det undermedvetnas drivkrafter bakom sexualitetens yttringar på ett sätt som delvis kan erinra om Ola Hanssons »Sensitiva Amorosa». Den pendlar mellan orgiastisk driftsutlevelse och en stark inlevelse i könslivets mekaniska tristess. Den överarbetade bildrikedomen styrker en tillkomst före den mer välavvägda debutboken. I en recension i »Figaro» – osignerad, men troligen skriven av A Möller – framhölls bokens släktskap med Freuds läror.

Med sin vanliga pseudonym återkom F 1912 med sitt märkligaste arbete, »I lustgården. En sagas sanning». Under ett motto från Maeterlincks »Fågel Blå» skildras här en ond saga om en omöjlig kärlek, där den alltför högt uppdrivna sensibiliteten hos hjälten, som av en ironisk slump bär kraftnamnet Tor, förstör ett skyggt förhållande till en kvinna. Den totala ensamheten, också i kärleksupplevelsen, ger en ironisk belysning åt bokens titel. Vissa partier i framställningen har en expressionistisk uttryckskraft, som kan erinra om linjeföringen hos Edvard Munch och sägas förebåda Pär Lagerkvist. På ett unikt sätt förenas här livsskygghet med dödsnärhet, en Swifts eller en Strindbergs motvilja mot enkla kroppsfunktioner, med en vidöppen dödsskräck, symboliserad i bilden av ett tåg som »järnormen med eldögonen». Denna aldrig uppmärksammade roman betecknar vändpunkten i F:s författarskap, som därefter vänder sig mot det mindre formatet. Satir och kåseri i Hasse Z:s efterföljd blir med få undantag hans genre i fortsättningen.

Samhällssatiren dominerar böcker som »Kulturblommor» (1913), »I narrkåpa och harnesk» (1915) och »Idyller i helvetet» (1919), där främst den fria konstnärens ekonomiskt oskyddade ställning behandlas, medan »Den förgyllda grodan» (1914), »en berättelse från böckernas värld», på ett både engagerat och raljant sätt behandlar förlagsverksamhet. Vissa noveller i dessa böcker, som »När förståndet vaknar» (ur »I narrkåpa och harnesk»), är språkligt experimenterande på ett avancerat sätt och ger samtidigt uttryck för ett främlingsskap i tillvaron av närmast patologisk karaktär.

F:s sista skönlitterära arbete, »Resa till Venus», utkom 1923 i hans eget namn och dedicerades »åt det oförgätliga minnet av forna etthundra recensenter och 50-tals läsare». Det är en kort berättelse i lätt sciencefiction-stil, där, efter Swifts föredöme, samtiden satiriseras med en djup misantropisk insikt.

Under 1920-talet engagerade sig F allt starkare inom Sveriges Kommunistiska Parti, och hans sista bok blev en reseskildring från Moskva 1927. Sin kortvariga litterära berömmelse upplevde F främst för sina fyra första böcker, där han, enligt Bööks recension av »I lustgården», förenade »det hopplösaste temperamentet och den omsorgsfullaste syntaxen bland moderna svenska prosaister».

Författare

Björn Julén

Arkivuppgifter

17 brev från F i KB, varav 15 (1907–23) till Klara Johanson.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten; Döddansare. Skuggspel. Malmö 1910. (2), 172 s. [Pseud.] 2. uppl. s. å. — Spöksyner. Några etyder. Sthlm (tr. Upps.) 1910. 138 s. [Pseud.] — Hos nymfer af Psevdo Solipse. Malmö 1911. 132 s. [Pseud.] — I lustgården. En sagas sanning. Sthlm 1912. 208 s. [Pseud.] — Kulturblommor. Malmö 1913. (2), 178 s. [Pseud.] — Den medvetna. Studie [pseud.] (OoB, 1913, s. 357—363). — Den förgyllda grodan. Berättelse från böckernas värld. Malmö 1914. 153, (1) s. [Pseud.] — I narrkåpa och harnesk. Sagolika berättelser. Malmö 1915. 183 s. [Pseud.] — Idyller i helvetet. Sthlm 1919. 111 s. [Pseud.] — Resa till Venus. Sthlm 1923. 206 s. — Noveller om Eros. Urval. Malmö 1924. 175 s. [Pseud.] — När lucifererna fördrevs med Belsebub. En skandalkrönika från bok- och tidningsproduktionen och annan galgenfrist och fars. Sthlm 1926. 126 s. [Pseud.] — Röda syner och röster. Världshistoriska novemberveckor i Moskva 1927. Sthlm 1928. 72 s. — Selecta. Sthlm (tr. Hälsingborg) 1950. 190, (1) s. [Pseud.] — Medv. i Vintergatan, Clarté m. fl. tidskrifter. — Pseud. = Ode Balten, där ej annat angetts ovan.

Översatt: L. Trotskij, Kommunismen och terrorn, Sthlm 1921, 267 s., [pseud.,] 2. uppl. Sthlm (tr. Luleå) 1927, 256 s. (Socialistiskt bibliotek, 13), 3. uppl. 1928; dens., Min flykt från Sibirien, Sthlm 1924, 78 s.; J. Falkberget, Den fjärde nattvakten, Malmö 1924, 393 s.; dens., Eli Sjursdotter, 2. sv. uppl. Malmö 1925, 216 s., 3. uppl. 1939, [ny uppl.] Sthlm 1941, 254 s.; Arbetarens politiska grundkunskaper. Riktlinjer för de kommunistiska ungdomsförbundens politiska elementarundervisning. Under red. av B. Zieg-ler utg. av Kommunistiska ungdomsinterna-tionalens exekutivkommitté, Sthlm 1925, 161 s.; M Andersen Nexö, Mitt i en järntid, D. 1—2, Malmö 1929, 210, 191 s.; dens., En moder, Malmö 1930, 192 s.

Redigerat: Folkkalendern, utg. på Socialdemokratiska partibyråns förlag, 1921—30. — Svensk red. för Nordisk forfatter-tidende 1920—27.

Källor och litteratur

Källor o litt: Stig Carlson, Ode Balten (Clarté, nr 1, 1950); J Edfelt, En bortglömd förf (Studiekamraten 1962); E Hedén, Eris o Himeros (1917); O Holmberg, På jakt efter en världsåskådning (1932); [dens,] Till minnet av Sven Fernebo (Sv litt:tidskr i954); B Julén, Signaturen Ode Balten (Sv litt:tidskr 1954); E Norling, Skisser o skuggspel (1919); PK:s porträttmatr 1924; SMoK; Väd 1953; Hasse Z[etterström], Claudia (Samlade historier, 3, 1919); B Åhlén, Sv författarlex 1900–1940 (1952).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per A Freudenthal, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14462, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Julén), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14462
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per A Freudenthal, urn:sbl:14462, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Julén), hämtad 2024-04-26.