Meriter

Fridell, John Axel, f 6 nov 1894 i Falun (Kristine), d 26 maj 1935 i Sthlm (Klara). Föräldrar: möbelsnickaren Per Johan F o Johanna Karolina Söderberg. Konststudier på aftonskola o därefter på egen hand från 1909, elev vid Konsthögskolan i Sthlm i slutet av sept 1913–26 maj 1916, konststudier i Italien 1921, Paris 1923, London 1926–27, 1928–29, Paris o Amsterdam 1930, London o Paris 1934. – P O Winqvists resestip 1928.

G 30 april 1927 (–1933) i Chelsea, London, m Ingrid Vilhelmina Starck, f 26 jan 1903 i Västanfors (Vm), 1947 omg Edholm, dtr till Frida Larsson (g Starck)^[1].

Biografi

Efter slutad folkskola arbetade Axel F först som springpojke och senare vid gruvan i Falun. Han gick samtidigt i aftonskola med bl a Bertil Bull Hedlund, David Tägtström och Hans Johansson-Norsbo som kamrater. År 1909 började han på egen hand sina konstnärliga studier. Ett stöd utgjorde såväl Anselm Schultzberg som den mycket beundrade Gustaf Ankarcrona, vilka F ibland uppsökte.

Hösten 1913 begav sig F till Sthlm där han efter en kort tid vid Carl Wilhelmsons målarskola på Schultzbergs inrådan sökte in vid Konsthögskolan. Där fick han som lärare i grafik Axel Tallberg, som gav honom en betydelsefull teknisk handledning. F blev redan tidigt på det klara med, att koppargrafiken skulle bli hans främsta konstnärliga uttrycksmedel, även om han redan under de första sthlmsåren utvecklade den makabert humoristiska teckningsstil som skulle bli hans privata artistiska språk livet igenom.

Efter att under det första akademiåret ha delat bostad med Helge Zandén, vilken i Falun hade sin käraste motivkrets, återknöt F 1914 kontakten med Hedlund och Tägtström, som båda varit i Paris men drivits hem av kriget. Det första årets intensiva arbete följdes nu av en betydligt mer oregelbunden tillvaro i den levnadsglade Bertil Bulls sällskap. Novilla, Berns och Hamburger Börs hemsöktes, när ekonomin det tillät, och nattliga symposier i den gemensamma ateljén hörde till ordningen. F betraktades som en lovande begåvning och fick stipendier ur olika fonder men 1916 ströks hän och Bertil Bull på Konsthögskolans elevförteckning efter »varning för försumlighet i studierna». Förhållandet till Tallberg förblev dock gott, och F kunde även fortsättningsvis trycka sina plåtar på akademin. De första avgörande intrycken av annat än teknisk art fick F av Ivar Arosenius' konst. Det var Arosenius' på samma gång frodigt humoristiska som melankoliska och morbida fantasi, som tilltalade honom. Han tog också intryck av Aubrey Beardsleys eleganta linjekonst och dekadenta motivkrets och tillägnade sig snabbt en virtuos behärskning av torrnålstekniken.

Sin första utställning arrangerade F tillsammans med Bertil Bull Hedlund i ett fönster i Karl Nordins bokhandel i Falun strax före jul 1914. Någon framgång innebar inte denna debut. Stadens borgerlighet kände sig snarast chockerad av den motivkrets, som de båda ynglingarna rörde sig i: de lastbara sidorna av storstadslivet. I april–maj 1915 hade F en utställning i en tillfällig lokal på Biblioteksgatan i Sthlm tillsammans med några vänner: Hilding Linnqvist, Axel Nilsson ooh David Tägtström. I jan 1917 ställde han ut i en lokal i Birger Jarls passage tillsammans med Ruben Nordström. Vid det tillfället uppmärksammades han av August Brunius. År 1918 följde så en utställning tillsammans med Tägtström och Eric Detthow i Konstföreningen.

F stod främmande för de expressionistiska strävanden som karakteriserade den omedelbart föregående konstnärsgenerationens Matisse-elever. Detta sammanhängde naturligtvis till stor del med krigsårens isolering. Han gjorde visserligen ett par korta visiter i Köpenhamn 1914 och 1918 och beundrade framför allt vid det senare tillfället guldålderns måleri. F ö var det främst genom reproduktioner han lärde känna de stora konstnärerna. Det var en innehållsladdad konst han sökte, sig till: Goya, Guys och Degas. Matisse-elevernas problemlösa värld var inte hans. Han var visserligen själv en bohem, men i ett Sthlm där folkets nöd och gulaschernas lyx utgjorde, en skärande kontrast. F kom mycket snart i ropet inom den senare, penningstarka kategorin, vilken genom Zorn vant sig vid att betrakta grafiska blad mer eller mindre som värdepapper. 1917 blev ett utomordentligt produktivt år inte minst genom en rad porträttbeställningar.

F deltog i det hektiska nöjeslivet, hans produktion sjönk och krigsslutet kom som en befrielse, då därmed möjligheter yppade sig att bryta den isolering som vistelsen i Sthlm medfört. Tidigt 1921 for F till Italien, där framför allt Florens, San Gimignano och Venedig blev viktiga anhalter. Han gjorde en del målningar och ett mindre antal grafiska blad – snarast reseskisser – som aldrig helt genomfördes. Italienresan kom att spela mycket liten roll för F:s fortsatta konstnärliga utveckling. Efter återkomsten till Sverige bosatte sig F i Falun, där han stannade till 1923, då han fick möjlighet att företa en ny utlandsresa. Den ställdes till Paris dit han anlände i febr och där han stannade till sommaren. Han begav sig därefter åter till Falun och målade en del interiörer i ett stilla sommarljus och i en lågmäld stil, som påminner om såväl hans beundran för Eckersberg som för den nya sakligheten. År 1925 återvänder han till Sthlm, som han nu skildrar i några etsningar med saklig skärpa, och där han framför allt tar fasta på teknikens möjligheter till en exakt återgivning av arkitekturen. Samma chosefria inställning som i de föregående årens måleri talar ur dessa »blad. Det var också 1925 som F kom i kontakt med Thorsten Laurin. Detta skulle få den största betydelse under de följande åren. Laurin intresserade F för den engelska grafik av vilken han själv ägde en betydande samling. Det gällde framför allt Sir Francis Seymour Hadens (1818–1910) produktion. Vidare skapade han möjligheter för F att själv komma till England: tillsammans med från början tolv intressenter bildade han ett konsortium, som mot andel i F:s produktion garanterade honom medel till rimlig arbetsfrid under ett år i London.

Den 30 okt 1926 anlände F till London. Hans första bostad blev ett rum på Devonshire House, ett av de otaliga små hotellen i Bloomsbury, trakten bakom British Museum. Därifrån sökte han sig ned till Hyde Park för att finna motiv för sin diamantnål. Han fascinerades av träden som med sina nakna grenverk skymtade fram som svarta silhuetter i den disiga höstluften. Mycket snart efter sin ankomst till London fick F agera ciceron för en ung dam, Ingrid Starck, som på inrådan av Nils Palmgren uppsökt honom. De kom att träffas allt oftare; 30 april 1927 vigdes de i Chelsea Town Hall. Då bodde F sedan ett par månader på ett litet pensionat i 85 Oakley Street i Chelsea, vars småstadsstämning och bohemartade befolkning kom honom att känna sig som hemma. Han hade nära till Themsen och Battersea Park på andra sidan floden, som blev ett par av de mest utnyttjade motivkretsarna för hans nål. F:s konstnärskamrat Reinhold von Rosen hade på nyåret anlänt till London och det var han som fört F till dessa trakter och funnit det nya pensionatet, vilket skulle bli F:s mest älskade tillhåll i London, dit han återvände efter kortvarigare perioder i mer skrämmande och pittoreska avsnitt av världsstaden eller visiter i hemlandet.

I sept 1927 återvände F till Sthlm och bosatte sig med sin hustru på ett pensionat Skeppargatan 22. Plötsligt kunde han dock bli borta dagar och nätter i sträck i ett behov av att vara ensam. På konstakademins högtidsdag 30 maj 1928 fick han Winqvists resestipendium och begav sig till Paris och Zürich, där han hade en porträttbeställning. På hösten for han så tillsammans med hustrun ännu en gång till England, bosatte sig åter i Chelsea, men hyrde denna gång såväl våning som ateljé. I jan 1929 flyttade paret till Sussex och bodde där i ett hus bestående av ett par sammanbyggda järnvägsvagnar alldeles vid havet. F ville emellertid snart åter till London, denna gång för att bosätta sig i East End och uppleva fattigkvarterens smuts och elände. Hans behov av att uppsöka det skrämmande och hemlighetsfulla får en lakonisk formulering i ett brev till hustrun 1931: »Att döma av kortet av Pau tycks det vara en särdeles proper stad, och om det inte finns någonting hemskt över det hela vill jag inte vara med».

Vid månadsskiftet april–maj 1929 var F åter i Sthlm och installerade sig i en ateljé Fredrikshovsgatan 4. Han utförde en del beställningsporträtt (Selma Lagerlöf, Signe Trygger, Hans Christian Jacobæus) och träffade ett avtal med Bukowskis om ett månatligt underhåll mot det att konsthandeln fick ensamrätten till försäljningen av hans grafik. I aug företog han en kort resa till Ångermanland och Narvik, och efter att ha julat i Falun bilade han i febr 1930 tillsammans med Reinhold von Rosen till Paris, där han bosatte sig i ett litet hotell vid Seinestranden, hotel Bisson, 37 Quai des Augustines. Det var en trakt han upplevt via grafik av Méryon, vars på samma gång realistiska och visionära synsätt helt appellerade till F. Det var också vid kajerna han fann sina motiv, och det var under denna vistelse han påbörjade ett av sina huvudverk, Quai de Montebello.

I mitten av april for han till Holland, där framför allt Rotterdam blev en befruktande miljö. I Amsterdam tog han tillfället i akt att stifta närmare bekantskap med Rembrandts grafik, vilken han studerade med stor respekt och vördnad. F undgick inte heller i fortsättningen att låta denna beundran skina fram i sin egen produktion. Från Amsterdam tog han sig också i sällskap med von Rosen norrut till det lilla fiskeläget Monnikendam, som trots sin pittoreska karaktär undgått turistströmmen. Mot sommaren 1930 återvände han emellertid till Sthlm, där hans hustru lyckats finna en ateljé i Stadsgården 22 med utsikt mot Strömmen och Stadsgårdshamnen med den tunga, lodräta bergväggen. Under hösten anordnades så en separatutställning på Bukowskis som i många avseenden markerade F:s definitiva genombrott som sin tids ledande sv grafiker.

Rent personligt innebar denna period emellertid stora svårigheter. F:s hälsa började bli undergrävd, och han fick ett ständigt återkommande behov att dra sig undan och isolera sig. Hans hustru fick under långa tider lov att lämna hemmet, och när depressionen satte in blev F:s besök på Den Gyldene Freden allt tätare. Ett utomordentligt stöd under dessa tider var Albert Olsson-Mesch, själv en fin och anspråkslös artist, som också lade ner mycken möda på att sköta försäljningen av F:s blad.

År 1931 stannade F i Sthlm. Hans hustru lämnade honom och for till Paris, men han förblev alltid djupt fästad vid henne. På våren 1932 följde så en stor utställning i Gbgs konstmuseum, där hans produktion för första gången gavs en helhetspresentation. På sommaren gör han ett besök på Solliden och utför två porträtt av Gustav V och på hösten flyttar han till en ny ateljé Kungsgatan 55. Mitt i vintern företar han en kortare resa till London som upprepas följande vinter, då han tar vägen över Paris för att träffa hustrun. Det är under Londonvistelsen 1933 som de skrämmande figurerna, halvt reportagebetonat skildrade dekisfigurer, halvt visionära gestalter ur hans egen fantasivärld, börjat befolka hans bilder. Mitt under denna depressionsperiod grips han emellertid av en ingivelse och utför ett av de största och mest genomarbetade bladen i sin produktion, Mr Simmons.

På nyåret 1934 reste F till Paris, där han så småningom fann en bostad på Ile S:t Louis. Miljön var inspirerande, och han arbetar med motiv från Seines stränder. I mars återvänder han till Sverige och utför några porträttbeställningar i Linköping och Gbg (Torgny Segerstedt). Tidvis bodde han på hotell i Sthlm och fick nu allt allvarligare känning av sin sjukdom (cancer). I slutet av november opererades han på St Eriks sjukhus, men det onda hade spritt sig och hans krafter avtog. F:s sista tid blev plågsam; han sökte distrahera sig med att rita och beundra reproduktioner av Rembrandts etsningar.

Liksom sina jämnåriga akademikamrater excellerade F under 1910-talets slut i att i sina teckningar skildra scener med erotiskt motiv och cyniskt innehåll. Det är emellertid en avgrund mellan detta poserande världsförakt och den illusionslöshet, som talar ur hans sena skildringar av storstadens vilsna vaganter. F efterlämnade en stor produktion av teckningar, som nästan helt var av privatkaraktär: Det var lustiga gubbar med överstora huvuden i humoristiska situationer, ett slags skämtteckningar. Det var brevens kommenterande figurer – hiskliga självporträtt och groteska nidbilder. Det var slutligen de mediterande, nerdekade gestalterna ur F:s egen fantasivärld, överlämnade till sin egen ensamhet i ett ödsligt och skrämmande landskap eller i någon avlägsen utkant av stadsbebyggelsen. Trots olikheterna har alla i detta persongalleri en viss frändskap med varandra. Även om en galghumoristisk schattering någon gång skiner igenom är det en melankolisk grundton på gränsen till förtvivlan som dominerar dessa blad. De enskilda gestalternas isolering är det mest iögonenfallande draget, vilket måhända uttrycker något av den avskildhet som F måste ha upplevt genom sin tilltagande dövhet.

Som målare utgick F energiskt från verkligheten och ett svartvitt grundackord, som kompletterades med några sparsamt insatta koloristiska effekter. Det var framför allt efter mötet med den danska guldålderns konst som hans måleri fick en egen karaktär i kala interiörer med stillebenartat uppställda objekt. Det är en isolerad verklighet han skildrar – ljuset är jämnt och skugglöst, och en smal solstrimma eller reflex är allt som associerar till en värld utanför bilden.

Det var emellertid som grafiker F gjorde sin mest betydande, konstnärliga insats. Hans produktion omfattar omkring 350 blad, varav ungefär tredjedelen är porträtt. Medan tecknandet alltid var en form av rekreation för F var grafiken hans ambition. Det var med sina plåtar han arbetade och slet och många gånger gick så långt i sin strävan efter perfektion att han förstörde dem genom överarbetning.

F:s tidigaste produktion, kamratporträtten från 1915–17 och de första beställningsporträtten från 1917–19 kännetecknas av träffsäkerhet i fråga om likhet och karakterisering å ena sidan och av elegans i linjeföring och durkdriven teknik å den andra. Med hjälp av den kvarlämnade graden och en utstuderat ojämn avtorkning av plåten skapade han en mjuk variation mellan ljusa och intensivt mörka avsnitt där svärtan fick en fläckverkan med en självständig estetisk effekt. Något av samma artisteri karakteriserar de första landskapen från Reymersholme och Långholmskanalen där de topografiska detaljerna endast antyds. Efter Köpenhamnsbesöket 1918 blir uttryckssättet stramare och linjen ges alltmer prioritet som uttrycksmedel.

Omkring 1922 sker emellertid den avgörande omorienteringen i F:s konst. Stadsutsikten blir ett centralt motiv i hans produktion. De tillfälliga effekter i fråga om fläckverkan, som han tidigare utnyttjat i sina arbeten, får nu vika för ett minutiöst nålarbete genom vilket F trots en ofattbar detaljskärpa bygger upp sina kompositioner i välawägda volymer som står parallellt med eller vinkelrätt mot bildplanet.

Denna uppbyggnad av motivet, parallell till bildytan och med markerad distans till bakgrunden, återkommer i de utsikter från ett rum i skugga mot en utsikt i bländande ljus som blir ett av F:s mest omhuldade motiv. Han utvecklar det till fulländning i blad som The Window och Old Studio 1927 samt Mr Simmons 1933. Framför allt i Old Studio är kompositionstanken klart uttryckt. Strukturen i uppbyggnaden är stringent i det sparsamt möblerade rummet, där bordets skiva och stolarnas ben tar upp vertikal-horisontallinjernas rytmik. Denna geometriska stil får sitt kanske mest konsekvent genomförda uttryck i Quai de Montebello, där kaj murens kvaderverk ger bildens struktur; där de mäktiga substruktionerna bildar en tung sockel, vid vilken några mänskliga gestalter tagit sin tillflykt, medan bebyggelsen sjunker undan i det markerade grodperspektivet. I detta blad finns hela den skala av schatteringar inom ett mörkt register, som ger många av F:s arkitekturskildringar det uttryck av hemlighetsfull demoni som är så karakteristisk för honom. Det gäller också friare komponerade framställningar som Quai des Orfèvres (Paris 1930), Stadsgården (1930) och Trappan (Sthlm 1934).

I de rena landskapen från Hyde Park och Battersea Park I–II (1926–27), ett par utsikter över Sthlms vatten (1930) och Monnikendam-studierna från 1930 är det en mer poetisk grundton som dominerar. En dramatiskt laddad och ödesmättad stämning förekommer knappast inom denna motivkrets förrän i och med de allra sista landskapen, såsom det rembrandtska Regnlandskap med träd och Stormigt hav från konstnärens sista verksamma år 1934.

I motsats till de oftast emotionellt starkt laddade arkitektur- och landskapsstudierna inger F:s porträtt en känsla av omutlig saklighet. I stort sett har F strävat att underordna sig sin modell. Han koncentrerar skildringen till ansiktet medan kroppen och klädedräkten sällan mer än antydes. Ett undantag utgör härvid självporträtten, som F oftast helt genomförde och många gånger överarbetade.

Några av de intressantaste resultaten når F när han kombinerar figur och arkitektur. Det gäller blad som Flicka i fönstret (1930) och Blondinen (1932), båda med en ljushyllt flicka kontrasterad mot en gammal gumma och fönsteromramningens fuktdrypande murar. I sammanhanget bör också de båda fabulativa bladen Den gamla antikvitetshandeln (1931) och Krogen II (1932) nämnas. Här bryter F:s egenartade fantasivärld igenom i en skrämmande variant, vilket också gäller de sena bladen med Londonmotiv: Low water (1933), Riverside och Albert and William (1934) samt den endast som tecknad plåt existerande Fyra london-vaganter. I dessa sena verk tycks cirkeln sluta sig. F tar åter upp motiv med en social anknytning. Nu är det emellertid inte längre storstadens lastbara sida, utan snarare de olycksbelastade som fascinerar honom. Han tjusas inte längre av det frivola som något lockande utan söker skildra människan i hennes förnedring. Trots all cynism blir han gripen av de öden han skildrar, hans roliga gubbar har blivit allt mindre roliga. De fantasifigurer, som blir till i hans föreställningsvärld får alltmer samma drag som de hemlösa existenser han mött under sina utflykter i Greenwich och under Paris' broar.

Författare

Per Bjurström

Arkivuppgifter

F:s brevsaml samt kat av K Asplund i Nat:mus.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: A F. Minnesutställn (Nat:-musei utställn:kat, nr 56, 1936); K Asplund, A F. Ett konstnärsliv (1937); dens, Mälaren A F (OoB 1937); dens, A F (SAK:s publ, 56, 1947); P Bjurström, Två okända plåtar av A F (Meddel från Fören för grafisk konst, 41, 1962); O G Carlsund, A F (SvD 30/12 1934); dens, A F. Ett apropå till utställn på Nat:mus (Konsthist tidskr 1936); R Hoppe, A F (Studiekamraten 1945); dens, A F, en minnesutställn (Från Pilo till X:et, 1954); dens o G Jungmarker, Svart o vitt. Sv grafiker o tecknare under 1900-talet (1947); E Hultmark m fl, Sv kopparstickare o etsare 1500—1944 (1944); G Jungmarker, A F (OoB 1930) ; dens, A F. In memoriam 1894–1935 (Meddel från Fören för grafisk konst, 14, 1936); dens, A F o hans teckn:r (OoB 1937); dens, A F. A Remarkable Engraver and Pen Artist (The Anglo-Swedish review, May 1937); dens, biogr notiser till blad av A F (Meddel från Fören för grafisk konst 1939–40, 1943, 1945, 1947–52, 1954–55); N Lindgren, Vallfart till A F:s Chelsea (Pennfäktaren. Dalajournalisternas jultidn 1935); dens, AF '(Konstrevy 1936); dens, Tecknaren F (Konstvärlden 1941) ; dens, A F som illustratör (Paletten, 1, 1945); B v Rosen, A F. Några anteckna (1951); dens, A F (SKL); S Sandström, Första världskrigets tid o decenniet därefter (Sv grafik från tre sekler, 1957); SMoK; R Söderberg, Den sv konsten under 1900-talet M955): Väd 1933.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Axel Fridell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14471, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Bjurström), hämtad 2024-11-05.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14471
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Axel Fridell, urn:sbl:14471, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Bjurström), hämtad 2024-11-05.